The Perks of Being a Wallflower - Josefins recension

Stephen Chboskys debutroman, The Perks of Being a Wallflower, är minst sagt en speciell bok. Inte speciell på ett dåligt sätt, utan speciell på ett underbart och fantastiskt sätt.

Historien tar form i brevform, skrivna av tonårspojken Charlie. Breven Charlie skriver är mer intima och mer beskrivande en ett dagboksinlägg. Charlie berättar sitt liv i breven. Ett liv som är fyllt med sorg, glädje och förvirring, helt enkelt, ett tonårsliv. Charlie är lite av en Wallflower, vad på svenska skulle bli någon som är lite av en ensamvarg och ganska blyg. Charlie är en karaktär som oundvikligen kommer få läsaren att vilja hoppa in i historien och ge honom en stor kram. Allternativt att hoppa in i boken och säga till honom att inte göra det han tänkte göra och sen ge honom en stor kram.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med att beskriva denna bok. Det var ett tag sedan nu, sen jag läste ut den första gången, men trots att jag försökte skriva ett blogginlägg om den då, så kunde jag helt enkelt inte. Jag kunde inte riktigt formulera mina tankar om The Perks of Being a Wallflower i ord. Nu efter andra gången jag läst den på mindre än en månad, känns det lite enklare.

Det är, som jag skrev i början, en minst sagt speciell bok som verkligen fastnar i dig på något sätt. Att lägga ord som underbar och fantastisk, känns inte riktigt som att de räcker till för att beskriva känslan av boken. Det är helt enkelt någonting man förstår bäst om man läst den. För mig har den blivit en ny bok på min tio-i-top-lista.  

Stephen Chbosky har ett sätt att skriva som får mig att bli helt förbluffad över det faktum att det faktiskt går att skriva på ett sätt som påverkar läsaren så starkt. Det gör mig helt häpen att det ens är möjligt att skriva så. Det är mer sättet boken är skriven och hur underbara tankar Charlie har, som gör starkast intryck, i alla fall på mig. Inte likaså historien, själva historien är mer medioker, men på något sätt har ändå Stephen Chbosky lyckats skriva ett riktigt mästerverk.

Verkligen en bok som borde läsas av alla som antingen är tonåring eller har varit det. 

The Hobbit

Äntligen! Jag har tillslut tagit mig i kragen och angripit en bok i bokhyllan! Wohoo! The Hobbit har stått och sett så vacker ut i min hylla att jag tillslut inte kunde göra annat än att läsa den. Och jag är inte besviken!
   J. R. R. Tolkiens fantasyroman The Hobbit är lite av en prequel till The Lord of the Rings-trilogin, och berättar historien om Bilbo Baggins, en vanlig, respektabel hobbit som dras iväg på ett äventyr av Gandalf och ett gäng skatt-sugna dvärgar, med målet att besegra draken Smaug och ta tillbaka deras förlorade rikedomar. Bilbo är högst ovillig till det hela, och hans pessimism är något som följer med i hela boken, även om han blir alltmer äverntyrslysten i takt med att storyn fortlöper.
   Tolkien skriver förvånansvärt spännande och raskt, tycker jag. Jag hade förväntat mig milslånga stycken med beskrivningar, eftersom att jag hört så många gnälla om LotR, även om jag också hade hört att The Hobbit skulle vara mer lättläst. Den var riktigt trevlig, tycker jag! Tolkien är en sann sagoberättare, och talar ibland direkt till läsaren och ger oss hintar om vad som komma skall. Ibland kan det bli lite drygt, framför allt med alla sånger som, enligt mig, inte tillför så mycket, men det är ändå en del av historian och det ger det hela ett lite lugnare tempo, vilket faktiskt är ganska skönt som omväxling till dagens äventyrsberättelser.
   Karaktärerna är också spännande, framför allt Bilbo tycker jag allt mer och mer om, med sin ständiga vilja att allt bara ska vara över så att han kan äta sin andra frukost eller vad sjutton. Han är väldigt trevlig att ha som huvudkaraktär. De tretton dvärgarna lär man aldrig känna helt ordentligt, men de skapar ändå bra bikaraktärer, liksom Gandalf (även om jag gärna hade sett mer av honom) och, någon som jag väldigt gärna vill läsa mer om, Gollum.
   Med tanke på vad jag sagt om de två sistnämnda personerna kommer det förmodligen inte som någon stor överraskning att jag omedelbart vill läsa The Fellowship of the Ring, men... den är tyvärr utlånad. Och dyr att köpa i affär, trots att den är i pocket... Så jag får väl vänta, och börjar istället på en annan hyllvärmare!

(Det jag inte förstår är att det på IMDb står att Galadriel ska vara med i filmatiseringen som kommer nästa vinter? Hmm? Hon är inte med i boken i alla fall. Udda. Nu när jag fortsätter kolla är det rätt många karaktärer som aldrig nämns i boken som ska vara med i filmen. Jahapp.)

Utmaning!

En vanlig utmaning på många bokbloggar är att bestämma några speciella böcker man satsar på att läsa under det kommande året, så jag tänkte att jag gör väl det jag med! (Försökte detta året egentligen, men det gick ju inte så bra... så vi börjar igen!)
   Tio stycken tycker jag nog allt räcker, för annars blir jag bara stressad!

1. Donna Tartts The Secret History, som mamma länge tjatat på mig att jag måste läsa, och som ändå står i bokhyllan och väntar.
2. Madame de Pompadour av Herman Lindqvist, eftersom att jag lånade den av en kompis i somras, med löftet om att jag skulle läsa ut den tills dess att hon kom tillbaka från Nya Zeeland. Bara tills maj kvar!
3. The White Darkness av Geraldine McGaughrean, som ovannämnda person också tjatat en del om, hehe.
4. David Nicholls One Day.
5. Sofi Oksanens Utrensning.
6. The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian av Alexie Sherman.
7. Michael Grants Gone. Kanske till och med hela serien, hehe.
8. Libba Brays A Great and Terrible Beauty.
9. The Da Vinci Code av Dan Brown. Jag vet, jag är sen. Men jag har inte läst just den!
10. The Colour of Magic av Terry Pratchett.

Där har ni det! 2012 års utmaning för mig! Kommer säkert inte lyckas läsa dem allihopa, för jag lyckas alltid villa iväg mig själv på sidospår, och sen är det kört...

Naomi & Ely's No Kiss List

Jag vet att jag har varit väldigt dålig på att blogga på senaste tiden. Ska ändras. Lovar. 

I alla fall så har jag inte slutat läsa, en av de böcker jag läst ut sedan jag senast bloggade, är Naomi & Ely’s no Kiss list som är skriven av Rachel Cohn och David Levithan. De har tidigare samarbetat på böcker som Nick& Norahs infinite playlist (som jag skrev om här).

Naomi & Ely’s no Kiss list är inte mycket olik Nick & Norahs infinite playlist i sättet om hur den är skriven. De handlar definitivt inte om samma saker och där är en massa olikheter mellan de två, men båda är skrivna med samma känslor, snabbhet och spel mellan glädje och ledsamhet.

Naomi & Ely’s no Kiss list handlar om Naomi och Ely, de har bott mitt emot varandra i samma lägenhetskorridor sedan de var små. De är bästa vänner och när de var små var de säkra på att de skulle gifta sig. Det var tills det att Ely ”kom på” att han var gay. Något som ändrade lite i planerna, men som aldrig förstörde Naomi & Ely pakten.  Men för att hålla det intakt och se till att Naomi och Ely alltid kommer vara de skapar de en No Kiss List. För att sätta upp regler för dem som gör att de kommer kunna hålla ihop för alltid. Eller…?

Jag fann Naomi & Ely’s no Kiss list långsammare och lite jobbigare att läsa än Nick & Norahs infinite playlist. Det kan dock mycket väl ha att göra med att jag hade väldigt många böcker hemma från biblioteket och alla skulle in ganska snart. Vilket resulterade i att jag borde läsa mycket men ville att det skulle gå snabbt med. Den är dock fortfarande precis som Nick & Norahs infinite playlist väldigt söt och gullig och väldigt verklig.

Där är dock tillfällen då jag tycker att karaktärerna i boken är ointressanta och jobbiga och alldeles för egocentriska. Det är även vid tillfällen mycket jobbigt att läsa bland annat Naomis delar, eftersom många ord istället har ersatts med en symbol, en väldigt skojig idé, men är sjukt jobbigt att läsa.

Helt klart en bok som är värd att läsa, trots att den är en aningens jobbig. Den är ju trots allt en David Levithan bok. 

Julklappar!

Har haft mitt första julfirande idag (blir alltid konstigt med skilda föräldrar...), och jag har naturligtvis fått en del böcker! Först och främst, något jag inte var särskilt förvånad över, Catching Fire och Mockingjay, andra och tredje delen i Hunger Games-trilogin. Obs, jag har läst dem, för över ett år sedan, bara inte ägt alla delar själv.
   Vad jag däremot var desto mer förvånad och överlycklig över var det andra paketet, fyra, tunga, tunnbladiga Shakespeare-samlingar, på engelska, vackert inbundna med guldiga detaljer. Lycka!!! Det står dessvärre inget årtal i dem, men de ser ut att vara åtminstone några decennier gamla, och mamma hittade dem på Tradera. Åååh, jag är så glad!
   Enda problemet: jag har inte längre plats i min bokhylla. Den är inte särskilt gammal, ändå är det extrem platsbrist. Så nu börjar jag stapla böckerna ovanpå varandra istället. Hmm...

God Jul på er alla! Passa på och läs under de lediga dagarna ni har!

Erebos

Ibland gör man den halvdumma, halvunderbara saken att på vinst och förlust låna en bok på biblan som man egentligen inte riktigt har tid att läsa just nu, eftersom att det ligger trettio böcker i bokhyllan som väntar på att bli lästa. Underbar eftersom att det kan turn out to be en fantastisk bok. Som i det här fallet.
   Erebos av Ursula Poznanski var en sådan bok. Jag hade läst lite positiva omdömen om den, storyn verkade intressant, så jag tänkte "What the hell, skit i mina böcker på bokhyllan, jag reserverar den på biblan!". Det tog ett litet tag innan jag började läsa den (på grund av andra biblioteksböcker som skulle lämnas in före...), men sen så! Och wow, det var inget jag ångrade!
   Erebos handlar om Nick, en helt vanlig kille på en skola i London (trots att författaren är tysk?), intresserad av fotboll, har sina polare, vill bli läkare, ganska tuff, hela tjo-fadderittan. Men så plötsligt försvinner hans kompis från fotbollsträningarna, och i skolan ser han ut som om han inte sovit på flera dagar. Nick märker dessutom att ett litet kvadratiskt paket cirkulerar på skolan, och snart får han ett i händerna - det är ett datorspel, det är Erebos.
   Det visar sig vara ett ganska så annorlunda spel - det vet vad du heter, dina intressen, det svarar när du frågar dig saker, och - konstigast av allt - det ger dig uppdrag som som du ska utföra utanför spelet. IRL. Till exempel att hitta ett paket och flytta det till en annan plats. Eller ta foton på en man du aldrig sett innan. Eller varför inte ringa samtal och viska några hotfulla ord. Allt för att komma upp en level eller två.
   Poznanskis ungdomsroman är sannerligen spännande. Ett spel som pratar med en, hur många spelnördar har inte drömt om det? (Fast det vore ju rätt läskigt också...) Man känner direkt när man börjar läsa att något är fel med Erebos, något stämmer inte riktigt (duh), och Nicks egna tankar speglar detta väldigt väl, även om han är desperat att komma vidare i spelet. Det ständiga växlandet mellan IRL och spelvärlden bidrar till det raska tempot och att man hela tiden vill veta vad händer nu? Vad händer nuu???
   Det finns dock några saker jag irriterade mig på. Först och främst har vi lite karaktärerna. Okej, så, jag gillade dem, men den lilla spirande kärleken mellan Nick och Emily kändes inte så djup. Mer som bara vänner. Jag vet inte riktigt, kanske är jag för van vid tjej-riktad YA, men jag saknade lite romaaans! Även om det är en spännings-ungdomsroman kan man ju faktiskt jobba lite på känslorna också. Men jaja. Nästa sak jag stör mig på är lite allvarligare (för mig). Främst för att jag misstänker att det är översättarens fel. Och vad är inte mer hemskt än att någon misslyckas med att göra ens verk till rätta? Okej, enough rambling. Det jag stör mig på är helt enkelt ungdomarnas språk. De använder så... så... "gammaldags" svenska uttryck, sånt man ser i gamla gamla barnprogram, typ Vi på Saltkråkan, blandat med tuff, modern ungdomssvenska. Uh, what? Och sen, förlåt, jag irriterar mig något fruktansvärt på detta... Ingen datorspelare säger nivå. Ingen jag känner i alla fall. Man använder nästan alltid de engelska termerna, level i det här fallet. Kanske hade det blivit lite väl svengelskt, men jag stör mig så mycket på det! Jag vill bara läsa den på engelska istället, problemet är att den är skriven på tyska! Och för att jag inte helt ska dissa svenskan har jag lovat mig själv att läsa svenska och böcker skrivna på ett språk annat än engelska på svenska! Åååååh! Okej, färdiggnällt.
   Det som ändå lyfte upp det hela var slutet. Med all mystik och det ganska overkliga i att ha ett spel som pratar med dig var jag rädd att slutet skulle falla platt, att förklaringen skulle bli alldeles för mesig och patetisk jämfört med allt som hänt i boken. Men så var det inte (riktigt)! Ett helt perfekt slut tror jag inte riktigt går att åstadkomma, men det här var nära nog! Det blev bra, avrundande, inte alltför action-igt eller sockersött eller whatever. Faktiskt rätt nöjd.
   Så, over-all-betyget är gott! Och jag rekommenderar er att spela läsa Erebos, även om ni inte har någon erfarenhet av spel (så har jag i alla fall hört det sägas. Själv spelar jag ibland, så jag har lite svårt att avgöra...)

Buffy, Buffy, Buffy

Jag måste erkänna något för er alla nu. Samtidigt som jag skrev NANO så gjorde jag även något annat med. Speciellt framåt slutet av NANO. I stället för att blogga då (vilket jag verkligen borde ha gjort), så tittade jag klart på alla säsongerna av Buffy the Vampire Slayer. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag såg från mitten av säsong 4 till säsong 7. Ja, jag erkänner, jag ignorerade er för att titta på en tv-serie, och jag kan faktiskt inte riktigt känna mig jättedåligt över det. För herregud! Buffy är nog en av de bästa tv-serier som jag sett som jag faktiskt även har sett klart. Jag gick runt i dagar efteråt i en sorts post-Buffy-depression då jag kom hem och blev uppriktigt ledsen över att jag inte fick se mer eller veta mer vad som hände.

Det var tills jag upptäckte säsong 8. Säsong 8 är inte en tv-serie utan en comic-book. Där är 7 volymer med massa små olika avsnitt som fortsätter historien om Buffy. Jag kan ju meddela att när jag hittade att det fanns en säsong 8 så hoppade jag upp och ned i stolen av lycka, med ett stort fånigt leende på läpparna. Genast såg jag till att få dessa volymer i mina händer, tack vara det underbara stadsbiblioteket i Malmö, och satte igång med att läsa dem. Nu är det ju så att jag inte kan spoila eftersom det finns en massa människor som ännu inte upptäckt det underbara med Buffy (*host* Kim *host*). Det jag kan säga i alla fall är när jag bestämde mig för att 1) börja kolla på Buffy och 2) att fortsätta se denna underbara serie, är något jag inte kommer ångra.

Nej, nu ska jag gå och fortsätta och läsa mer Buffy comic-books. Något som jag tycker ni borde göra också.

(och om ni Buffy-nördar undrar, så har jag bara en sak att säga, spuffy. Spuffy. Ingen jädra bangel.) 

Hemsöborna

Jag försökte verkligen.
   När jag fick reda på att vi skulle läsa ett självvalt verk av Strindberg till svenskan var jag definitivt pepp. Jag har ju gillat Shakespeare, Austen, Brontë, kanske var det dags att vidga mina vyer och läsa en svensk klassiker? Och varför då inte välja Hemsöborna som min kära far tjatat på mig i flera år att jag bara måste läsa? Definitivt, var min tanke, man ack, så fel man kan ha.
   Hemsöborna handlar alltså om Carlsson, en man från fastlandet som åker ut till Stockholms skärgård, mer specifikt ön Hemsö, för att jobba hos änkan Flod. Han lyckas rätt bra - inte bara får han gården på fötter, han lyckas också charma de flesta på ön (förutom Gusten, gummans son), han rustar upp extrastugan så att de kan få sommargäster och därmed extra inkomst, och under ett tag flirtar han friskt med Ida, som kommer med sommargästerna. Sedan börjar det dock gå utför, även om han in i det sista ändå försöka hanka sig fram.
   Gusten är från första början kritisk till Carlsson, och det är fientligheten mellan de två som driver historian framåt. Det finns hela tiden en underliggande konflikt, som grundas i att Gusten är rädd att hans egna val i livet, som kanske inte direkt lett fram till så mycket, ska jämföras med den betydligt mer lyckade utbölingen.
   Nej, nu ska jag inte skriva en analys, för det har jag redan gjort och den är inskickad till min svenskalärare. Istället ska jag väl säga vad jag tyckte. Låt mig låna lite av det jag skrev i min analys och säga såhär:
   Om jag hade velat veta onödig information om alla olika typer av sjöfåglar och deras läten hade jag lånat en fågelbok på biblioteket. Och om jag hade velat läsa en poänglös bok utan ordentligt syfte, hade jag gärna fått några skratt på köpet. Det får jag inte. Bara tjat och tjat om omgivningen och om Carlsson, Carlsson, Carlsson. Jag gillar inte ens honom. Jag bryr mig inte ett dugg huruvida han får Ida eller inte, hur hans liv fortsätter. I couldn't care less. Inte heller om Gusten, eller gumman, eller någon annan av karaktärerna.
   Strindberg skrev inte Hemsöborna med intentionen att försöka få fram någon politisk åsikt. Det märks. Han skrev den för att skriva något underhållande och lättsamt jämfört med hans andra verk. Det märks inte.
   Kanske är det det faktum att skolan skapar press att jag måste läsa ut den fort fort fort och att jag sedan måste skriva en analys på den och hela Strindbergs liv, men jag ville faktiskt. Jag ville tycka om honom. Jag ville kunna uppskatta hans "nydanande" sätt att skriva. Hans genialitet. Den måste ju finnas där, eftersom att han är Sveriges störste författare. Men jag kunde inte. Det var bara rent lidande att läsa den. Och jag var glad att ställa tillbaka den på hyllan i skolan.
   Förlåt, Strindberg. Jag försökte verkligen. Men det gick inte.

(För att inte få alltför många haters på min hals kan jag faktiskt säga att jag har läst en liten del av Fadren också, och tyckte om den mycket mer. När det bara är dialog går det ju inte att mala på om hav och fåglar. Och vem vet, kanske skulle jag tycka om Strindberg i ett av hans mer satiriska verk? Kanske Röda rummet?)

Święty Mikołaj!

Den sjätte december. Denna underbara dag. Kanske inte för svenskar i allmänhet, men det råkar vara helgonet St Nikolaus dag idag, det vill säga jultomten egentligen. I Sverige uppmärksammas sällan detta. Men i Polen gör det. Och jag råkar ha polsk släkt. Vilket betyder att så länge jag kan minnas har jag vaknat upp den sjätte december och hittat ett hårt paket under kudden, uppspelt har jag slitit av pappret och hittat böcker, böcker, böcker... Jag älskar den här traditionen!
   Nästan alltid väcker mamma mig lite när hon ska smussla in paketet under mitt huvud, men jag är så sömndrucken när det händer att jag inte vet om det varit en dröm eller inte, när väckarklockan väl ringer. Så var det imorse, då jag förvirrat kom ihåg att någon försökt trycka in något hårt under kudden, men halvvägs ändrat sig. Jag tittar under kudden, och där! Ett inslaget paket! Jag blir lika glad varje gång.
   Egentligen tänkte jag att jag skulle spara öppnandet till efter skolan, som belöning efter nationella provet i matematik D jag hade idag, men jag kunde naturligtvis inte bärga mig, utan slet av pappret ändå. Det var Matmolekyler!
   Jag är lite osäker på huruvida jag har nämnt min förälskelse i Lisa Förare Winbladhs sätt att skriva förut. Hon är matskribent i Sydsvenskans söndagsbilaga, och driver även en matblogg. Även om jag aldrig faktiskt har lagat någon av hennes rätter, älskar jag att läsa det hon skriver. Och nu har jag fått Matmolekyler, en bok om kemin bakom matlagning, skriven av just Förare Winbladh samt Malin Sandström. Jag började omedelbart läsa i den, vilket inte var en särskilt god idé då jag trots allt hade ett prov att kila iväg till.
   En massa underbar fakta om mat och kemi, varvat med härliga recept! Mmm!

Nick & Norah's Infinite Playlist

Jag ska inte ens försöka ursäkta mig utan ni får helt enkelt ta att jag har varit sämst på att blogga på senaste tiden. Jag lovar dock att det kommer bli bättre, då det snart är jul och en massa tid över till läsande.

I alla fall, för ungefär en vecka sedan läste jag ut boken Nick & Norah’s Infinite Playlist, en väldigt gullig bok faktiskt. Den är väldigt lättsam och rolig och en aningens gullig, något som var en bra kontrast för mig efter min lite tunga, eftertänksamma och djupa NANO-novel.

Nick & Norah’s Infinite Playlist är skriven av Rachel Cohn och David Levithan. Den hela utspelar sig en kväll och natt på Manhattan i New York City. Nick and Norah känner inte varandra. De har aldrig förr ens lagt ögonen på varandra. Men denna natt på en klubb på södra Manhattan träffas det och spenderar sedan vad som känns som en oändlig natt tillsammans. En natt som förändrar allting.

Som jag nämnde innan så är det en söt, lättsam och lite gullig bok, som faktiskt var precis vad jag behövde vid just det tillfället. Men det kändes ändå lite fel och underligt att den bara utspelar sig under en natt och inte längre. Min hjärna ville väldigt hjärna att natten skulle ta slut och dagar skulle gå. Det är ju själva meningen med boken att den bara ska utspela sig under en natt, men jag fann det fortfarande mycket underligt och ganska konstigt.

Det finns även en film, med skådespelare som Michael Cera och Kat Dennings. Jag försökte se den, men de hade ändrat massa saker och varken Michael Cera eller Kat Dennings passade i rollerna de hade De var inte alls så som jag hade föreställt mig att Nick och Norah skulle vara. Så efter en halvtimme kunde jag inte fortsätta se den längre.

Nick & Norah’s Infinite Playlist är en helt OK bok som jag varmt rekommenderar till alla som vill ha en lättsam och gullig bok i sina händer. 

En trevlig överraskning

Ibland blir man sådär glatt överraskad. Typ i onsdags, då jag av en slump hittade ett litet underbart antikvariat precis vid stadsbiblioteket i Lund. Och sen, efter att ha dreglat över vackra, inbundna böcker från sekelskiftet hittade jag John Greens An Abundance of Katherines. För 40 kronor. Som jag köpte. Och sedan, när jag kom hem, så upptäckte jag att den var signerad av författaren. Lycka.

Okej, förvisso till någon Gustaf (som uppenbarligen är lite konstig och överger en signerad bok.) Men jag är glad. Hihi. Hehe.

Bokhyllor

I en liten artikel i Sydsvenskan i lördags (Att såga en hylla, 26/11 2011) skrev Merete Mazzarella om hur en reporter ringt upp henne och frågat henne om hon tittar i folks bokhyllor. Enligt vett och etikett-vetaren Magdalena Ribbing skulle detta alltså inte vara okej, hävdade reportern, vilket var anledningen till telefonsamtalet.
   Jag skrattade nästan lite när jag läste detta. Va? Skulle det inte vara okej att titta bland folks böcker? Precis som Mazzarella skriver, de har ju ställt dem i vardagsrummet, där gäster vanligtvis befinner sig. Hur kan det då inte vara okej? Att man blir upprörd över att folk tittar i ens badrumsskåp tycker jag är betydligt mer förståeligt (även om jag själv gör det ibland...), men böcker? Det är väl underbart att gå och läsa igenom titlarna och författarna hos någon man är hemma hos? Det gör jag alltid, det säger ju rätt mycket om en person. Och så är det kul att upptäcka att någon annan har läst den där udda boken man gillade så mycket.
   Visst är det en självklarhet att man kan kolla i andras bokhyllor?

(Nu känner jag att jag till stor del upprepar det Mazzarella skrev, men jag håller verkligen med henne! Tyvärr hittar jag inte artikeln (det är ju inte riktigt en artikel... krönika? Njae..) på nätet, så har ni missat den i tidningen vet jag inte riktigt var ni skulle kunna hitta den :( )

Vad NaNoWriMo lärt mig...

NaNoWriMo har lärt mig att...

• att förlägga handlingen som ett utbytesår är svårare än man kan tro
• att skriva i första person genom hela är en dum idé, för då kan man inte byta perspektiv när man tröttnar på sin karaktär utan att göra en Stephenie Meyer
• om man bestämmer sig för att ha med fantasy ska man inte göra det till en liten detalj, utan go all in
• fantasy är bra för att man kan hitta på vilka tvära kast som helst utan att det blir helt fel (tänkt Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy)
• verklighetstrogna berättelser är dåliga för de kräver att man är bättre på att skriva, samt att man har en verklighetstrogen fantasi. Vilket jag inte har.
• det bästa sättet att ordbajsa är att skriva cheesy romantiska scener
• det är väldigt kul att göra en så idiotisk sak som att skriva 50 000 ord på 30 dagar

Sammanfattningsvis: skriv NaNoWriMo du också nästa november! It's crazy! It's dumb! It's super-mega-awesome-foxy-hot! (Bonus för den som förstod referensen!)

Ännu ett försenat inlägg

Nu är det nästan en månad sedan jag skrev sist. Det var verkligen inte meningen och jag kan inte säga annat än förlåt och ge er en stor cyberkaka. Till mitt försvar dock så är det inte så enkelt att hinna med att skriva NANO som projektarbete (betydande man måste hinna klart), när alla lärare har bestämt sig för att november ska vara månaden då antalet läxor och prov man vanligtvis har ska gångras med 12. Så nu kan ju då själva räkna ut att jag i princip inte läst något alls förutom det som jag behövt göra till skolan. Men nu tycker jag det är dags att skriva det efterlängtade inlägget om Charlie and The Chocolate Factory, som jag läste ut för ungefär en månad sedan.

Roald Dahl är och har länge varit en av mina favoriter när det gäller barnböcker. När jag var liten så var min favorit, både i bok och film form, Matilda. Jag kunde läsa denna bok tusentals gånger och se filmen lika många gånger. Jag tror till och med att om du sätter i gång filmen och låter mig se den, så kan jag nog fortfarande vissa av replikerna i den. Charlie and the Chocolate Factory var dock aldrig en lika stor favorit som Matilda, men den var ändå alltid väldigt bra. Nu är det så att jag inte har läst den på flera år och därför bara har haft bilder från filmen i huvudet, men jag måste säga som jag alltid säger, boken är alltid bättre än filmen.

Allt jag kan säga om Charlie and the Chocolate Factory är att den är en av mina favoriter inom barnböcker och jag kommer alltid ha en för kärlek för Roald Dahl.

(och jag ber om ursäkt om detta inlägg är väldigt konstigt, jag skriver detta på 10 min innan min lektion börjar. Och jag har inte tid att läsa igenom det ordentligt) 

V for Vendetta

Och så hamnar man i samma situation igen, som man så ofta gör. Man ser filmen först. Och sen läser man boken. Och så vet man inte riktigt vad man ska tycka, vilken version som var bäst, huruvida man gillade filmen mer för att man såg den först, eller för att den faktiskt är bättre.
   Det är detta som har hänt nu igen, precis som med Sense and Sensibility, med V for Vendetta av Alan Moore och David Lloyd. Jag såg för några veckor sedan filmatiseringen med Natalie Portman som Evey och Hugo Weaving som V, och där man ibland under en film kan börja inspektera sina naglar i vag uttråkan satt jag klistrad framför skärmen. När den var slut satt jag först som förlamad. Sen klickade jag mig desperat in på IMDb för mer mer mer, och fick efter lite läsande på Wikipedia reda på att den var baserad på en enligt Wiki så kallad serieroman, dvs en längre historia, som en bok, fast berättad som en tecknad serie. Ett format man inte alltför ofta ser. Jag ställde mig i kö till den på stadsbiblioteket omedelbart. Och nu har jag läst ut den. Och också läst att författaren, Alan Moore, var kritisk till filmen. På ett sätt kan jag förstå honom, för filmen blev väldigt annorlunda. Men jag undrar om den inte blev bättre, också.
   Vi går tillbaka några steg först och tar handlingen. I ett framtida Storbritannien efter ett tredje världskrig, har landet blivit en fascistisk och totalitär stat. Såväl invandrare som homosexuella som människor som tycker annorlunda hamnar på koncentrationsläger-liknande platser, och nästan all kultur censureras. Mitt i detta London träffar vi Evey Hammond, som i boken ska göra ett försök till prostitution men som istället nästan blir våldtagen, när en man i en Guy Fawkes-mask dyker upp från ingenstans och räddar henne. Hennes räddare visar sig vara en slags frihetskämpe som kallar sig V, som har som plan att genom terrorism störta de ledande och skapa anarki. Men han har också egna, mer personliga motiv bakom sin hämnd, sin vendetta.
   Evey är, i boken, ganska svår att tycka om i början. Hon är mesig, gråter lätt, och allmänt patetisk på många sätt. Att V tar hand om henne känns för mig som ett mysterium, och det känns inte som att det finns en vettig anledning bakom det. Ganska länge förblir hon så, och det är inte förrän en viss omvälvande händelse genom hälften av historien som hon förändras till det bättre. I filmen däremot (förlåt Moore!), är Evey betydligt starkare redan från början. Hon är absolut inte perfekt, hon har många fel och är också lite mesig, men mycket lättare att förstå sig på och gilla än i originalet. Historien i sig är överhuvudtaget ändrad ganska rejält, Wachowski-bröderna har tagit sig stora friheter, men det gör faktiskt att historien är mer logisk, mer vettig och helt enkelt bättre. V tar sig inte an Evey direkt här, utan först andra gången han ser henne. V är också... coolare. Nej, man behöver inte tycka att han alltid gör rätt, men han har stil, ännu mer i filmen än i boken.
   Det som filmen också gör bättre är att den har strukit vissa sidospår som Alan Moore arbetat ut, också detta ett lyckat drag, för originalet är ganska rörigt, det är svårt att se skillnad på karaktärerna ibland (de har inte alltid några specifika drag som gör att man kan urskilja dem) och ibland vet man inte vad som händer, vilket sällan är fallet i filmen. Det är kanske ändå så att filmen är bättre? Jag vill nog tro det. För jag känner ingen omedelbar vilja att läsa om V for Vendetta. Filmen ser jag dock gärna om.


(Jag ber om ursäkt för eventuellt osammanhängande recension idag (jag orkar inte ens läsa igenom den för att se om den är vettig), men NaNoWriMo gör det svårt att konstruera meningar i normala situationer...)

NaNoWriMo och Predator's Gold

Först och främst kommer här en ursäkt för vår inaktivitet den senaste tiden. Som Josefin skrev i det förra inlägget skriver hon NaNoWriMo just nu, och jag likaså, vilket helt enkelt betyder att all vår tangentbordstryckarenergi går åt till att producera 1667 mer eller mindre bra ord om dagen, minst. I mitt fall är det ofta mer, för jag ligger så mycket efter efter första veckan, medan Josefin ligger över 8 000 ord i förväg. Det jag försöker komma fram till är helt enkelt att det är svårt att skriva något annat när man skriver en bok, för man blir ganska så trött på ord. Och, i mitt fall, trött på mina karaktärer och full av ånger för att jag valde att skriva i första person i presens. Det passar inte riktigt till berättelsen nämligen.

Jag har dock, för att ta en paus i skrivandet, förutom att spela Pokémon Red och undvika läxor, faktiskt hunnit läsa lite! Och nu har jag, äntligen, läst ut en bok så att jag måste tvinga mig själv att skriva här, så att inte bloggen hamnar i förfall. Boken är Philip Reeves Predator's Gold, andra delen i hans serie The Hungry Cities Chronicles, som följer berättelsen om Tom och Hester i en värld där städer äter städer enligt principen Municipal Darwinism. Första delen skrev jag om här, och som ni kanske minns var jag ju inte helt övertygad om Reeves förmåga att skriva...
   Predator's Gold är ungefär likadan. In den här boken får vi följa Tom och Hester två år efter förra bokens händelser. De två är lyckliga, flyger runt i världen och upplever nya saker, men Hester är övertygad om att det inte kommer att vara. Och hon har rätt (annars skulle ju boken bli tråkig.). Efter lite actionfyllda luftskeppsjakter landar deras nu skadade skepp på en mytfull stad som sällan synts, Anchorage. Det är som en spökstad, ett virus tog för ett tag sedan död på större delen av befolkningen, och deras ledare, Freya, är bara en ung liten flicka utan någon som helst erfarenhet. På grund av missförstånd, lite lögner och annat smått och gott utvecklas det hela till ett fartfyllt äventyr med många komponenter.
   Lyckas då Philip Reeve bättre den här gången? Ja, det tycker jag faktiskt. Karaktärerna är fortfarande inte helt övertygande, men man börjar lära känna dem bättre nu. Historien i sig känns spretigare än sist, men bygger å andra sidan upp mer förväntningar till uppföljarna. Reeve håller sig också mer till ett tempus, han skriver i imperfekt i drygt 200 sidor innan han, återigen av en helt obegriplig anledning, byter till presens för några sidor, sedan är vi tillbaka i imperfekt för resten av boken igen. Va? Varför gjorde du så, vill jag fråga honom. Helt onödigt, och bara irriterande. Nåja.
   Allt som allt börjar jag ändå gilla serien mer, så jag kommer fortsätta så småningom med Infernal Devices och A Darkling Plain, som jag redan tvingat stadsbiblioteket att köpa in, hehe...

En NaNoad Josefin

Jag har inte skrivit på evigheter, NaNoWriMo kom i vägen. Nu var det någon vecka sedan jag läste ut Charlie and the Chocolate Factory och jag har tänkt skriva mycket fint om den. Bara inte idag.

Det är tredje dagen av NaNo och om man skrivit så många ord man måste per dag för att hinna med alla 50000 på en månad, så ska man vara uppe i dryga 5000 ord nu. Jag är just nu uppe i lite över 9000 och jag skrev runt fyra tusen ord idag. Mitt mål var att klara 10k idag, men just nu kan min hjärna inte längre formulera meningar och jag är trött på att se ord framför mig. Så ni får ursäkta mig att mitt underbara inlägg om Roald Dahl och Charlie and the Chocolate Factory blir lite försenat till nu.

(Detta lilla inlägg tog mig 10 minuter att skriva, för jag använder fel ord, konstruerar konstiga meningar och vet allmänt inte riktigt vad jag gör längre. Så trött är jag på att se, formulera och skriva ord och meningar just nu.) 

Sense and Sensibility

Trots att jag säger mig själv älska Jane Austen hade jag, tills för några veckor sedan, bara läst ett enda av hennes verk, Pride and Prejudice. När då chansen kom att i samband med skolan läsa en klassiker, valde jag att läsa Sense and Sensibility, som, tillsammans med resten av Austens böcker, har stått och stirrat på mig från bokhyllan med otåliga ögon.
   En snabb resumé av handlingen: systrarna Elinor och Marianne Dashwood blir på grund av sin fars bortgång  plötsligt fattiga, och tvingas att tillsammans med sin mor och yngsta syster flytta till en liten stuga tillhörande en vän. Samtidigt tampas de med alla 1800-talstjejers problem: att hitta någon att gifta sig med. Elinor, förnuftet i titeln, blir sakta men säkert förälskad i Edward Ferrars, medan Marianne, "känslan", faller hårt för den charmiga Willoughby. För ingen av dem blir det dock som de förväntat sig, för naturligtvis dyker förhinder upp och hemligheter stiger till ytan.
   Jag var från början hur pepp som helst på att läsa S&S, jag hade ju älskat P&P, BBC's mini-serie av den med Colin Firth (<3) samt filmen baserad på S&S med Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman m fl. Men, och detta säger jag med sorg inom mig, blev jag faktiskt lite besviken. Ja, det är självklart att jag gillar den eldiga Marianne och den förnuftiga Elinor, men på något sätt (kanske för att jag sett och älskat filmen så många gånger) så tycker jag inte att boken fångar deras personligheter lika bra som regissören Ang Lee gjorde. Ironiskt nog. Men även om jag jämför den med P&P tycker jag att Austen lyckas betydligt bättre med karaktärerna där. Tempot är också mer raskt (även om det är exceptionellt långsamt med dagens mått), vilket gör att det inte blir lika dryg läsning. Skillnaden är egentligen ganska förståelig, då S&S är Austens första roman och P&P hennes andra - hon utvecklades helt enkelt där emellan. (Det är ju överhuvudtaget ganska vanligt att en författares första bok är något obalanserad jämfört med de senare.)
   Trots denna lilla besvikelse är jag ändå glad att jag läst den, och kanske kommer jag läsa om den en dag när jag inte behöver ha stressen liggandes på mig att jag måste läsa ut den fort som fan. Och kanske kommer jag gilla den mer då. Som det är nu har jag dock ingen tid för sådana filosofiska tankar, utan det är direkt vidare till nästa bok!

Halloween-muffins!

Flämt! Pust! Helt otroligt! Jag har nästan överlevt första delen av höstterminen! Ett jäkla mirakel.
   Jag får inleda här med en ursäkt om min extrema inaktivitet. Helt otroligt hur vår allmänna uppdatering föll som en sten när skolan satte igång. Projektarbete, miljontals prov och andra uppgifter, och till råga på det att jag var tvungen att läsa en bok som jag förvisso ändå skulle läsa, men som är vääääldigt dryg. Och som det kommer en uppdatering om här så småningom. Men inte nu! Nu är det dags för ett sällsynt inlägg om bak!

Snart är det höstlov, och därmed också halloween. Eller allhelgonaafton, som man kanske borde säga på svenska. Men med tanke på att det snarare är den amerikanska versionen jag firar, föredrar jag att säga halloween. Hur som helst. Nu när det närmar sig denna spöklika helg har det blivit min uppgift att hjälpa till att baka otäcka kakor till en kakförsäljning på skolan! Egentligen hade jag gärna bakat den sortens kakor som huvudkaraktärens mamma gör i Babette Coles The Trouble With Mom, en underbar barnbok där mamman gör muffins fyllda med maskar och andra läbbiga saker. Men då hade vi nog inte fått in så mycket pengar (dessutom hade det varit lite klurigt att få till...). Så jag fick nöja mig med muffins som är goda, men som är tillpyntade på ett lite halloween-igt sätt!
   Att söka på "halloween muffins recept" på Google var väldigt effektivt. Genast fick jag upp en bunt roliga recept från Dansukker, som jag gärna hade provat på fler av än bara muffinsen! Men eftersom att jag fortfarande inte har ett liv fick jag nöja mig med en sak.
   Döm om min förvåning när receptet inte bara var bra, muffinsen reste faktiskt på sig! Döbak är dessvärre alltför vanligt när det gäller den typen av kakor (tycker jag), men herre gud vad dessa bara blåstes upp! Och inte föll de ihop (helt) när jag väl tog ut dem! Score! När det gäller frostingen fick jag improvisera lite utefter deras recept, att 1-2 msk vatten skulle räcka till 5 dl florsocker, det såg jag med en gång att det skulle bli klurigt. Sen var det bara lite allmän dekoration, och skåda resultatet!

Snart följer en fin och duktig rapport om Jane Austens Sense and Sensibility. Sen kommer jag dö, för då börjar NaNoWriMo. Yay!

You Against Me

Jenny Downhams nyaste bok, You Against Me handlar om Ellie och Mikey. Mikeys syster har blivit våldtagen av en kille och Mikey gör allt för att hämnas. Ellies bror har blivit anklagad för att ha våldtagit en tjej och hon borde väl göra allt för att försvara honom. När Ellie och Mikey träffas är det som om två världar kolliderar och ingenting blir som det varit.

You Against Me är Jenny Downhams andra bok (den första heter Before I Die) och de båda böckerna har absolut ingen koppling eller något gemensamt med varandra, förutom att de båda rör ungdomar i svåra situationer.

You Against Me är en rafflande bok med massa intriger och snabb fart framåt. Det är verkligen en bok som är hur lätt som helst att sträckläsa, trots att den är 400 sidor lång, så går det jättesnabbt att läsa den. Den är även, precis som hennes tidigare bok, väldigt genomtänkt och fint skriven och får en som läsare att fastna i historien även om det egentligen inte är i genren som man brukar läsa.

Helt enkelt en bra läsning, fylld med både kärlek, lite sorg, lycka och en massa, massa mer. 

(Den har även nyligen kommit ut på svenska under titeln Älskar, hatar.)

Underbara böcker

Nu måste jag bara dela med mig av vad jag fick för underbar present av Kim och en annan kompis, då jag fyllde 18 nyligen. Jag fick tre böcker, två av dem med Shakespeare, dock på svenska, men tryckta 1880. De är helt underbart fina och jag blir fortfarande helt lyrisk så fort jag öppnar dem. Den ena är med Shakespeares dramer och den andra med komedier. De innehåller bland annat pjäser som Romeo och Julia, Hamlet, Othello, Köpmannen i Venedig, Mycket väsen för ingenting och Macbeth.

Det absolut bästa med dessa två böcker är dock ändå språket. Jag tycker och står fast vid att Shakespeare blir bättre på engelska, men gammalt svenskt språk är hur fint som helst. Det lilla jag ännu hunnit läst i dem har jag stöt på ord som qvick, hvad, af, hvarför, qväll och gaf.

Den tredje boken som dessa underbara människor gav mig var en bok med Carl von Linné, innehållande olika verk av honom, så väl som andra. Denna var dock tryckt lite efter de båda samlingsverken med Shakespeare, nämligen 1907.

Så nu är det bara för mig att sätta igång och läsa dessa tre underbara böcker med helt underbart svenskt språk i dem. 

Cirkeln och The Pact

Jag vet, jag vet, jag vet. Nu var det nästan åratal sedan jag skrev om en bok. Det har faktiskt gått ganska långsamt att läsa ut de två böcker som jag faktiskt hunnit läsa ut under de årtalen jag spenderat med att inte blogga. Den första av dem gick dock ganska snabbt, boken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.  Jag var precis som Kim skrev i sitt inlägg om boken, mycket tveksam till att läsa fantasy på svenska. Den är precis som Kim så fint uttrycker det som ”… svensk”.  

Jag har egentligen inget emot att läsa svenska böcker av svenska författare, men fantasy och sci-fi har en tendens att låta bättre och helt enkelt bli bättre på engelska. Ord som hela tiden används i boken, så som Rådet (med stort R) och Mönstrens bok, låter för mig mycket töntigare än vad det skulle ha gjort på engelska. Det kan dock ha att göra med det faktum att jag är mer van vid liknande ord på engelska. Jag kom ständigt på mig själv med att vilja översätta meningar till engelska i mitt huvud för att få det att låta bättre. Bortsätt från allt detta så är boken ganska spännande och förvånansvärt bra faktiskt (vilket nog mest har att gör med att mina förväntningar på en svensk fantasy bok inte var speciellt höga).  

I alla fall, boken handlar om sex tjejer, Minoo, Vanessa, Rebecka, Anna-Karin, Ida och Linnéa, de har absolut ingenting gemensamt med varandra, tills den natten då de alla sex förs av en mystisk kraft till en övergiven folkpark där de får veta att de är de utvalda till att kämpa mot ondskan.

Boken är, som tidigare nämnt, ganska spännande och väldigt bra faktiskt. Där är dock några små saker man vill att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren ska utveckla vidare i de nästkommande böckerna. Men allt i allt så är det en bra början på en trilogi som har potentialen till att bli episk.

Den andra boken som tog en aningens längre att läsa ut var Jodi Picoults bok The Pact. Anledningen till att den tog så lång tid att läsa ut som den faktiskt gjorde, var en blandning av mycket skola, lång bok och alldeles för lite tid till att läsa, plus det faktum att i ungefär två veckor var jag inte på humör för att läsa en bok som The Pact.

The Pact handlar om två tonåringar, nämligen Christopher Harte och Emily Gold. De har känt varandra sen de båda fördes och deras familjer har bott granne med varandra sedan de båda var mycket små och de växt upp med varandra som syskon. När de sedan har börjat komma in i tonåren har deras relation utvecklats till den av pojk- och flickvän.  En dag händer dock det som inte får hända, sjutton år gammal dör Emily, skjuten av ett vapen som Chris pappa äger, som Chris tagit med till henne och Chris, som är den enda närvarande vid händelsen, står då som misstänkt för mordet på sin flickvän.

Detta är den femte eller sjätte Jodi Picoult bok som jag läser och jag har börjat finna de, eller i alla fall denna, otroligt förutsägbar. Det är därför jag inte har fastnat och velat fortsätta läsa den så mycket som jag velat med de andra, den är helt enkelt för förutsägbar för mig. Redan efter 50 sidor hade jag listat ut i stora drag händelseförloppet genom hela boken, något som lite förstörde de kommande 450 sidorna av läsning. Det är dock inte en dålig bok, definitivt inte, den har en bra historia och är väldigt tänkvärd och en helt OK läsning. Det är säkert en bok som väldigt många människor skulle tycka väldigt mycket om, något som jag till viss det även gör. Men för mig blev kombinationen av att inte riktigt vara helt sugen på att läsa den sortens genre och att jag fann den lite för förutsägbar, fick mig helt enkelt till att tycka att The Pact inte var superbra. 

Skola på gott och ont

Ja, det märks nog ganska tydligt, att sedan september har frekvensen med vilken vi uppdaterar här på bloggen minskat. Det är dessvärre så att många lärare känner att som gymnasieelever med minsta lilla ambition förtjänar vi att inte ha någon fritid. Och utan fritid finns det väldigt lite tid till att läsa. Det är den sorgliga sanningen.
   Men ge inte upp än! För ibland får våra underbara lärare också för sig att vi kanske behöver utbildas litterärt också, som till exempel nu! Såväl i engelska som svenska ska jag nu läsa böcker, och klassiska sådana:

• Jane Austens underbara Sense and Sensibility till engelskan. Här var det fritt val av klassiker, med definitionen att författaren måste vara död. Det var frestande att då välja någon i The Hitchhiker's Guide to the Galaxy-trilogin, eftersom att Douglas Adams (dessvärre) är död. Men på grund av uppföljningsuppgiften, att skriva om en scen till modern tid, fick det bli någon som gick att modernisera, istället för att... föråldra.
• Lite mindre pepp på: August Strindberg. Min kära far har varit på mig de senaste fem-sex åren att jag ska läsa Hemsöborna, och nu får han sin vilja igenom, för alternativet var den betydligt längre Röda rummet, som jag också förstått är tyngre. 

Så även om skolan inte ger oss mycket fritid kanske det blir några sporadiska uppdateringar här! Blir min moderniserade scen av Sense and Sensibility bra kanske jag lägger upp den här...

Något annat som dock kommer förhindra alltför flitigt skrivande är NaNoWriMo, som börjar i november. NaNoWriMo står för National Novel Writing Month, och är en liten "kul grej" som går ut på att man ska skriva en bok på 50 000 ord. På en månad. Thirty days and nights of literary abandon!, som deras slogan lyder. Eftersom att jag inte alls har annat att göra och absolut har tid över har jag lovat Josefin (och mig själv) att delta. Thirty days and nights of abandoning life, skulle jag kalla det. Men det ska nog bli kul! Så i november kan ni nog räkna med att inte höra så mycket om läste böcker, utan om katastrofalt dåliga böcker som håller på att skrivas av oss. Peppa!

Life of Pi

Yann Martels Man Booker-prisvinnande Life of Pi är minst sagt en udda bok. Den berättar historien om Pi Patel, en indisk pojke som av en oturlig slump hamnar på en livbåt tillsammans med en bengalisk tiger, en hyena, en zebra och en orangutang. Hur, kan man fråga sig. Ja ni. Läs den, så får ni se.
   Jag vill ogärna berätta särskilt mycket om början av boken, eftersom att det på något sätt är en del av läsupplevelsen att undra hur i hela friden en människa kan hamna i den situationen han gör. Det jag kan säga, är att Pi växer upp som en vanlig indisk pojke i den lilla staden Pondicherry, en duktig hindu fram till den dagen han upptäcker kristendomen. Sedan en duktig hindu och kristen, fram tills att han upptäcker islam. Detta gör honom lite udda, att han väljer att tillhöra tre religioner, men det är väl som han själv säger "I just want to love God.", ett fint citat som jag tycker är relevant för alla religiösa som har problem med andra religioner: varför hacka ner på andra religioner, när alla religioner egentligen handlar om samma sak?
   Nog om filosofiska och teologiska frågor (även om boken i mångt och mycket handlar om just sådant), och åter till boken. Life of Pi börjar förvånansvärt trögt, och jag satt länge och tänkte "När ska han hamna på båten, va?". "Patience, my friend", hade jag velat säga till mig själv i efterhand, "det kommer". Jag hade mest hört om det som boken alltid marknadsförs som - en historia om en pojke som hamnar på en livbåt med en tiger. Men det gäller att inte låta detta överskugga början av boken, då tror jag nämligen att man kan uppskatta den mer.
   Yann Martels roman är ömsom rolig, ömsom... jag-vet-inte-riktigt-vad. Beskrivningarna om livet på båten är för det mesta inte särskilt spännande i sig, men det finns en slags underliggande spänning (den konstanta skräcken av en bengalisk tiger) som ändå driver historien framåt. De olika prövningarna är väldigt sakligt beskrivna, ändå fascineras man ständigt över... allt.
   Något som är värt att veta är att Life of Pi faktiskt är baserad på verkliga händelser. Det finns en äkta Pi Patel, och det är med hjälp av honom Martel har skrivit boken. I inledningen får man höra om historien bakom historien, det vill säga hur författaren först fick höra något om berättelsen. Mannen som berättade den för honom sa till honom "I have a story that will make you believe in God." Men hur fascinerande jag än finner boken, kan jag inte direkt säga att den fick mig att ändra min uppfattning som ateist. Trots det är det en bok jag definitivt rekommenderar för de flesta, om de bara orkar med det något sakta tempot.

Bokmässa 2011 enligt Kim

Vem är dålig på uppdateringar? Jag, naturligtvis! En vecka har gått sedan Bokmässan i Göteborg, och förutom en patetisk dikt har jag inte lyckats hosta upp ett enda ord. Ibland tror jag att jag lever halva mitt liv en vecka out of sync. Typ mässan, som jag inte ska skriva om förrän nu, eller det faktum att jag oftast läser tidningen en vecka för sent. (Det sistnämnda är i och för sig inte bara mitt fel, när mamma är klar med tidningen förpassar hon den till köksbordet, där jag läser den till frukost. Men ofta sker detta med ca en veckas förskjutning...) Okej, nog om mitt gnällande, nu är det Bokmässan som gäller!

Som Josefin nämnde var detta första gången för mig. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig då vi satt i bilen på väg upp till Göteborg (för övrigt hade vi, som de treor vi är, precis tagit "spexfoto" till gymnasiekatalgon (treorna brukar tillåtas att göra sitt sista foto inte alltför seriöst), och vi hade haft Harry Potter-tema. Jag var Hermione! Okej, tillbaka till ämnet...) Det som mötte mig, förutom vårt hotellrum, lunch och lite andra saker som klämdes in innan vi begav oss till den faktiska mässan, var en massa folk. Då var det ändå bara fredag, ändå var det så. Mycket. Människor. Överallt. Det är egentligen Josefin som brukar vara känslig för folkmassor, men till och med jag tyckte att det rätt mycket (dock ingenting mot lördagen. Tacka gudarna att vi hade seminariekort då, och inte var så mycket bland montrarna.). Fredag blev alltså en monter-dag. Vi gick runt, letade reda på Science Fiction-bokhandeln och English Book Shop, dreglade över böcker, köpte Språktidningen (något jag saknat väldigt mycket, för det är över två år sedan vi prenumererade på det!), dreglade över fler böcker, etc. Efter middagen, under teet, kände jag verkligen att jag hade blivit trött av allt. Jag höll, bokstavligen, på att somna vid bordet.
   Lördagen var det tidigt upp, tidig frukost (med mina lördags-mått mätt i alla fall), och sedan iväg för att försöka hitta parkering. Det var på håret att det gick. Väl inne möttes vi nu av ännu mer folk. Det var nästan bara att fly upp på ovanvåningen (där seminarierna hölls) så fort som möjligt. Om inte annat för att vi skulle på ett seminarium. Som de duktiga gymnasieelever vi är tänkte vi att en föreläsning om Jerusalem skulle vara perfekt i och med att vi båda läser kursen religionskunskap A just nu. Det var den också, men tyvärr mindes jag inte tillräckligt av den i efterhand för att kunna skriva om det i min religionsloggbok. Tjoho.
   Vad hände annars? Jo, jag sprang på min svensk- och engelsklärare från högstadiet, lyssnade på Jan Guillou och Henning Mankell prata om sina senaste böcker (trots att jag aldrig läst en enda Guillou-bok ställde jag mig duktigt i kö till Brobyggarna på Malmö stadsbibliotek. Bara 115 personer framför mig!), och spelade Wordfeud på telefonen under ett seminarium med Maria Wetterstrand. Okej, förlåt, det kanske var lite oartigt av mig, men det var mest Josefin som ville dit. Jag är inte miljöpartist. Och jag lyssnade faktiskt med ett öra!

Mässan i en sammanfattning:

Antal böcker köpta: 4 (Sarah Dessens The Truth About Forever, en Tintin-bok på franska (Le Lotus Bleu), och en Joakim von Anka-samlingsbok av Don Rosa. Som jag inte fick signerad. Suck. Och senaste numret av One Piece. Vet inte riktigt om det går under kategorin "bok"...)
Antal böcker fådda: 1
Antal böcker signerade: 0 (Lyckades missa Håkan Nesser, Don Rosa, Sara Bergmark Elfrgren och Mats Strandberg!)

Och sedan orkar jag inte tänka mer. Något kul var dock att vi lyckades hitta Bibliotek i fokus monter! Där deras tidning bif fanns! Där vi omnämns! Tjoho!

Bokmässa 2011 och Dan Brown

I fredags förmiddag satte jag och Kim oss i bilen tillsammans med min kära moder upp till bokmässan i Göteborg. Det var andra gången det blev bokmässa för mig och första för Kim.

Vi började hela kalaset med att på fredag bara gå runt bland alla tusentals montrar, vi hamnade ganska direkt vid SF-bokhandelns monter. Efter väldigt mycket dreglande drog vi oss sedan vidare mot The English Bookshop där det blev inhandlat några böcker, för min del blev det två böcker av Stephen Hunt. Den första och tredje delen i en serie (ja, jag vet, faliure. Men jag upptäckte inte det förrän senare. Det betyder bara helt enkelt att jag får köpa tvåan någon gång i mellan) The Court ofthe Air och The Rise of the Iron Moon. Vi fortsatte sedan att utforska de olika montrar och helt slut gick vi sedan där ifrån för att äta och sen gå till hotellet och sova.

Lördagen kom alldeles för tidigt med alldeles för lite sömn och det var äntligen tid för dag två av bokmässan för min och Kims del. Denna dag hade vi även seminariekort och vi gick mestadels på seminarier, kollade lite till i de olika montrarna (vilket var i princip omöjligt för där var helt sjukt mycket folk!), vilket resulterade i att jag köpte en Bröderna Lejonhjärta-bok med en väldigt fin framsida. Vi han till och med klämma in lite Eco-kaffe från internationella torget med. Dagen bara flög förbi och snart satt vi tillbaka i bilen på väg hemåt igen, med våra nyinköpta böcker.

Jag har just nu läst slut Dan Browns Den Förlorade Symbolen (ja, jag läste den på svenska, vilket troligtvis gjorde den lite sämre än vad den skulle varit på originalspråket).  

Den handlar precis som de tidigare i ”serien”; Da Vinci koden och Änglar och Demoner, om Professor Robert Langdon. Denna gång åker Langdon till Washington för att hålla ett sista minuten föredrag och träffa sin gode vän Peter Solomon.  När han kommer till Capitolium där föredraget ska äga rum möts han av något helt oförväntat som för honom vidare till en spännande och oförväntad resa genom Washingtons gömda historia.

Det är en bok man fastnar i direkt, precis som de föregående böckerna. Jag trodde inte att jag var så fast i boken på ett emotionellt sätt, som jag faktiskt var, vilket jag märkte när en oväntad händelse fick mig helt ur balans. Den är spänningsfylld, rolig och en aningens läskig. Historien anser jag dock inte vara lika bra som de föregående böckerna, vilket är väldigt synd, men allt som allt är det en trevlig och bra bok. 

Jag vet

Jag vet att jag borde skriva,
Jag vet att det finns mycket att skriva om.
Men jag har mycket att göra,
Och alldeles för lite tid,
att göra det.

Jag vet att jag borde skriva,
Om Bokmässa och böcker.
Men det får ni vänta med att läsa,
tills jag har tid,
att göra det.

(En ful och dålig dikt som ursäkt för vår apati! Det kommer! Snart! Vi ska bara börja leva igen, efter det att skolan slutar ta död på oss!)

Coraline

En annan bok som jag även har läst ut nu på sista tiden är Neil Gaimans bok Coraline. En av böckerna jag köpte i London. Anledningen till att jag köpte den var självklart för att det var Neil Gaiman och jag tidigare hade hört att han var fantastisk, plus att han har skrivit ett väldigt bra avsnitt till Doctor Who.  

Coraline har precis flyttat in i ett nytt hus med sina föräldrar. En dag när hon går på upptäcktsfärd hittar hon en stor låst dörr. Hon går igenom dörren och finner en korridor som leder till ett hus som väldigt mycket liknar hennes eget. Hon finner att det är ett väldigt skrämmande hus med falska föräldrar och nu måste hon ge sig ut på ett skrämmande sökande för att rädda sig själv och mycket, mycket mer.

Coraline är en barnbok och riktar sig mestadels till barn i 9-12-års åldern och den är klassificerad som fantasy/skräck bok. Jag kan redan från början säga att jag som 9-åring nog skulle tyckt att Coraline var alldeles för kuslig. Jag fann den nu, när jag är nästan 18 år gammal, mycket skrämmande och kuslig. Det är dock inte det enda boken är, den är även fin, underbar och mycket välskriven och troligtvis en bok jag kommer läsa många gånger om

Jag tycker dock ändå att Neil Gaiman skriver fantastiskt och jag tänker definitivt fortsätta läsa fler böcker av honom.

Den har även gjorts in till film, som jag planerar att se inom den närmsta framtiden. Men jag får nog vänta tills det är ljust ute eller tills jag har någons hand att krama. Med tanke på att jag fann boken väldigt kuslig så är filmen nog ännu värre. 

Jenny

Jag fortsatte min lilla Jonas Gardell-fas med att, så fort jag fått händerna på den, sluka hans tredje och fristående bok om Jenny och Juha och deras uppväxt i den lilla byn Sävbyholm, nämligen Jenny.

25 år efter att Juha och Jenny och alla de andra slutat skolan så får Juha ett brev av Jenny. Ett brev som förändrar allt. Juha får veta att något hemskt och fruktansvärt hände den där sista fredagskvällen före skolavslutningen vid Sävbysjön då han inte var med. En kväll som kom att ändra allting.

Jenny är ännu ett mästerverk som från första stunden sätter sig på ens hjärta och kramar åt så hårt den kan och vägrar att släppa taget. Gardell skriver på något vis så fruktansvärt fängslande och fantastiskt att man bara inte kan släppa boken ifrån sig.  Karaktärerna är levande och utförliga. Historien genomtänkt och framlagd på ett ytterligt fantastiskt vis.

Jag försöker att beskriva med ord hur underbar jag har funnit såväl Jenny som En komikers uppväxt och ett Ufo gör entré, men det känns på något sätt som om orden inte är tillräckliga. Som om det inte finns ord tillräckliga nog för att beskriva känslan som Gardell lyckas förmedla i dessa tre fantastiska böcker. Jag kan bara säga, som jag sagt förut, det är en bok som alla borde läsa. Inte enbart för att läsa historien utan för att få känna känslan som Gardell lyckas förmedla så ofantligt bra i sina böcker. 

Cirkeln - fantasy på svenska

Jag var lite tveksam till Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln först. Den var ju... svensk. Jag är så anglifierad i min läsning att jag knappt kan läsa något på svenska utan att rygga tillbaka, även om det är av en svensk författare. Så när jag plockade upp Cirkeln var det med tveksamhet inom mig. Jag ville ju läsa den innan Bokmässan, men skulle jag klara av det?
   Mycket riktigt tog det emot rejält de första sidorna. Och när magiska termer började komma in och, ja, Rådet och Mönstrenas bok, då riktigt rös jag. För det låter så förbannat töntigt på svenska. Eller är det bara jag som tycker det? Och jag kan säga det, att hade boken varit det minsta seg i början hade jag lagt den ifrån mig inom 40 sidor. Som tur är var den inte det. Som tur är slängs man rakt in i en snabb och spännande historia, som varken är ytlig eller för överdriven.

Cirkeln berättar historien om ett gäng tjejer som precis börjat ettan på gymnasiet i Engelsfors. De känner knappt varandra, har inget gemensamt och alla hatar de staden där de bor. Minoo, Vanessa, Rebecka, Anna-Karin, Ida och Linnéa. Smart, populär, snygg, mobbad, mobbare och alternativ. Så olika man kan bli, men en natt, när månen blivit mystiskt röd, förs de alla till en övergiven folkpark och får reda på att de är utvalda i kampen mot ondskan.
   Som sagt, det låter så fel och töntigt, men på något sätt blir det inte det. Jag tror det är på grund av de långt ifrån extraordinära liv tjejerna annars har. De är typiska tonåringar, med typiska tonårsproblem: kärlekar, hemligheter och avundsjukor som får dem att bli så... normala. Trots att de är häxor. Jag skulle nog vilja kalla Cirkeln något som liknar en Katarina von Bredow-roman, fast med lite kryddning av magi och profetior. För man känner verkligen igen sig i deras problem. Själv är det förmodligen Minoo jag känner igen mig i, men det känns som att alla som läser den (kanske främst tjejer dock, eftersom att de manliga karaktärerna inte får så stort utrymme) kan relatera till någon av karaktärernas problem.
   Med det sagt är det dock, som många andra påpekat, fortfarande flera karaktärer som behöver byggas vidare på. Wille och Gustaf är knappast särskilt djupa, och bland de sex huvudkaraktärerna får man aldrig riktigt lära känna Linnéa och Ida, främst den sistnämnde. Men det är trots allt bara första delen i en trilogi, och om Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är smarta fortsätter de att bygga vidare på dessa karaktärer till nästa bok. Som jag för övrigt ser mycket fram emot!

Leviathan - en underbar blandning av historia och fiktion

Det är augusti 1914, och Europa håller på att hamna i krig. Clankers, de som förlitar sig på mekaniska stridsmaskiner, och Darwinists, de som skräddarsyr djur för sina ändamål, letar nästan efter en anledning till att gå till anfall, och när ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand blir mördad finns där plötsligt en.

Låter det bekant? Men ändå inte? Scott Westerfelds Leviathan är det som kallas steampunk - en historia som utspelar sig under tiden då ångkraft var vanligt, och som berättar en alternativ version av verkligheten. I Westerfelds 1900-tals Europa är det inte bara pakterna mellan länderna som leder till första världskriget, det är också meningsskiljaktigheter om huruvida det är rätt eller fel att genmodifiera djur till att tjäna människan. I Westerfelds variant av historien kom Darwin på ett sätt att skräddarsy djur till att t ex bli luftskepp, vilket lett till att framför allt the British Air Force ser lite annorlunda ut än i verkligheten. Vidare har tekniken gått framåt betydligt snabbare, och de som tycker att genmanipulering är "Gudalöst" håller sig istället till maskiner, t ex Österrike-Ungern.
   Själva berättelsen handlar om Alek, son till den döde Franz Ferdinand, som nu är på flykt undan såväl tyskarna som sitt eget folk. Men Alek är uppvuxen vid hovet och är knappast särskilt bra på att låtsas vara en fattig bondpojke, vilket försvårar hans beskyddares uppdrag.
   Parallellt med detta får vi följa Deryn, en tjej (vilket inte hörs på namnet) från Storbritannien som utger sig för att vara pojke för att kunna gå med i British Air Force (jag vet inte riktigt om det är BAF, men det är något motsvarande i alla fall.). Deryn hamnar av ren tur på det kända luftskeppet Leviathan (en enorm val), och får chansen att åka med på ett mystiskt uppdrag till Osmanska riket. Det hela leder naturligtvis till att de två träffas, och... ja. Sen får ni väl läsa!

Det är riktigt kul att läsa om Alek och Deryn. Skillnaderna på de två är helt enorma: Alek kan bara den extremt korrekta och strama engelska han lärt sig vid hovet, medan Deryn, i sitt försök att verka pojkig, drar på med den bredaste slangen hon kan. Samtidigt är de väldigt lika: båda bär ju på varsin gigantisk hemlighet som kan kosta dem livet om fel person får reda på det (kanske inte riktigt för Deryn, men... nästan.). Kontrasterna mellan de två bidrar till att Leviathan var ett lyckat drag av Scott Westerfeld. Detta är dock första delen i en (oavslutad) trilogi, och man känner på sig att något kommer hända mellan Deryn och Alek... Om Alek bara kunde få reda på att Deryn är en tjej först, förstås. (Det vore i och för sig ännu roligare om Alek blev kär i Deryn som kille. Men jag tror inte riktigt det är Westerfelds stil...)
   Något annat som bidrar till att boken blir så bra är det faktum att den utspelar sig i något som åtminstone liknar vår historia. Jag har aldrig varit någon historienörd, jag har till och med tyckt att ämnet var rätt tråkigt under grundskolan, men på gymnasiet väcktes det lite tack vare en riktigt bra lärare. Därför tycker jag att Leviathan blir extra spännande, med sin alternativa tolkning av verkliga händelser (precis som att jag tycker att Inglorious Basterds är en helt jävla genial film. Fast det kanske är lite annorlunda.)

Sammanfattning: Scott Westerfeld gör det igen! Efter att ha lyckats göra en spännande framtidsvision i Uglies, en spännande nutidshistoria i Peeps, så blir Leviathan en spännande historia i dåtiden. Jag ser fram emot fortsättningen!

En komikers uppväxt & Ett ufo gör entré - Josefin

För någon dag sedan läste jag ut Jonas Gardells bok En komikers Uppväxt.

En komikers uppväxt handlar om Juha Lindström som växer upp i en förort till Stockholm under 70-talet.  Juha är klassens clown, att vara rolig är det enda han är bra på. Genom Juha får man lära känna de andra Sävbyholmsbarnen; bästa vännen Jenny, med det fula hårspännet i det fula håret som Juha jämt får skämmas över, den mobbade Thomas med den galna tyska mamman och de inte allt för snälla Lennart och Stefan.

Det är en bok om utanförskap, mobbing och svek.  Den är stundtals en rolig men samtidigt sorglig skildring av barndomen. Det som slår mig direkt efter att jag läst ut boken är hur fruktansvärt bra Gardell skriver. Han fångar verkligheten på ett sådant rått och sanningsenligt vis att det är helt otroligt. De flesta karaktärerna är levande och väldigt välskrivna, dock finns där mindre karaktärer som jag i efterhand kan önska att jag fick veta mer om, men som inte störde mig det minsta när jag läste boken.

Det är en bok som enligt min åsikt alla människor borde läsa. Jag vet att jag säger det ofta om böcker, för att jag själv fann de så otroligt bra, men En komikers uppväxt är verkligen värd att läsa. Den är definitivt inte en bok som du går skrattandes ur, men den kommer utan tvekan att göra ett stort intryck på dig.

Jag fortsatte även ganska direkt med att läsa Ett Ufo gör Entré och läste ut den bara någon dag efter En komikers uppväxt.

I Ett ufo gör entré så fortsätter Gardell på att bygga på historien om Juha, Jenny och de andra. De är nu 15 år gamla och går nu i skola i en större by, och ska snart gå ut grundskolan. De börjar smyga sig längre och längre in i vuxenvärlden och börjar smygröka bakom gymnastiksalen, supa sig fulla på FF-fester, ljuger om sina sexuella erfarenheter och försöker förstå vem de egentligen är.

Ett ufo gör entré är mycket vuxnare än vad En komikers uppväxt var, vilket unga läsare kanske bör tänka på, den kanske inte är allt för passande till yngre människor. Den är dock fortfarande lika underbar och fantastisk som föregångaren, till och med snäppet bättre. Jag har sagt det förut och säger det igen, helt enkelt en bok som alla borde läsa.

Den fick mig att skratta, att gråta, känna mig en aningens obekväm och att helt enkelt älska karaktären Juha. Boken är helt enkelt underbar, definitivt så hamnar den på min 10-i-topp-lista av böcker jag läst.

Jag kan inte annat än hålla med om Smålands-tidningen, som det står på baksidan av boken, om att Ett ufo gör entré berör långt in i hjärteroten. 

Påminnelse om att jag än är vid livet.

av någon anledning vill inte internet funka på datorn, och nu krånglar blogger på mobilen. suck. men så fort saker och ting ordnar sig kommer uppdateringar om dels leviathan, dels cirkeln. jag hatar internet ibland!

Josefin har en ny obsession

Som titlen avslöjar har jag en ny obsession. Denna gång är den mini-tv-serien Single Father, med bland annat David Tennant och Suranne Jones. Igår var tredje dagen, på tre dagar i rad, som jag tittade om på i alla fall ett av avsnitten från serien. Den är dock inte alls speciellt lång, varje avsnitt är bara dryga en timme och där finns bara fyra avsnitt i den. Men det är definitivt fyra timmar väl spenderade.

Själva mini-serien handlar om Dave. Dave är gift med Rita och de har tillsammans tre barn (Paul, Ewan, Evie) och Lucy, Ritas barn sedan tidigare, alla boendes under samma tak (Dave har även ett barn sedan tidigare, dock är hon vuxen och bor inte med Rita och Dave). När Rita dör i en hemsk bilolycka, får Dave försöka att fortsätta att uppfostra de fyra barnen själv.

En av de anledningarna till att jag fastnat för denna helt underbara mini-serie kan vara för att den utspelar sig i Skottland och de flesta pratar skotska. (David Tennant pratar skotska!! :D <3 Helt underbart, jag smälter lite). En annan anledning till att jag gillar den är troligtvis helt enkelt för att det är en väldigt bra historia. Förutom det så är även skådespelarna är väldigt bra och fångar verkligen känslorna som de försöker förmedla. Det finns åtskilja scener i serien då jag bara vill hoppa in i serien och krama om och trösta någon av skådespelarna, så verklig och levande känns serien vid tillfällen. Så fruktansvärt bra lyckas skådespelarna förmedla budskapet och historien till tittaren.  

Helt enkelt ett tips till alla de Tennant-nördar där ute. Och för er andra med, som älskar skotska och vill se en bra mini-serie. Eller bara för er som gillar mini-serier.