V for Vendetta

Och så hamnar man i samma situation igen, som man så ofta gör. Man ser filmen först. Och sen läser man boken. Och så vet man inte riktigt vad man ska tycka, vilken version som var bäst, huruvida man gillade filmen mer för att man såg den först, eller för att den faktiskt är bättre.
   Det är detta som har hänt nu igen, precis som med Sense and Sensibility, med V for Vendetta av Alan Moore och David Lloyd. Jag såg för några veckor sedan filmatiseringen med Natalie Portman som Evey och Hugo Weaving som V, och där man ibland under en film kan börja inspektera sina naglar i vag uttråkan satt jag klistrad framför skärmen. När den var slut satt jag först som förlamad. Sen klickade jag mig desperat in på IMDb för mer mer mer, och fick efter lite läsande på Wikipedia reda på att den var baserad på en enligt Wiki så kallad serieroman, dvs en längre historia, som en bok, fast berättad som en tecknad serie. Ett format man inte alltför ofta ser. Jag ställde mig i kö till den på stadsbiblioteket omedelbart. Och nu har jag läst ut den. Och också läst att författaren, Alan Moore, var kritisk till filmen. På ett sätt kan jag förstå honom, för filmen blev väldigt annorlunda. Men jag undrar om den inte blev bättre, också.
   Vi går tillbaka några steg först och tar handlingen. I ett framtida Storbritannien efter ett tredje världskrig, har landet blivit en fascistisk och totalitär stat. Såväl invandrare som homosexuella som människor som tycker annorlunda hamnar på koncentrationsläger-liknande platser, och nästan all kultur censureras. Mitt i detta London träffar vi Evey Hammond, som i boken ska göra ett försök till prostitution men som istället nästan blir våldtagen, när en man i en Guy Fawkes-mask dyker upp från ingenstans och räddar henne. Hennes räddare visar sig vara en slags frihetskämpe som kallar sig V, som har som plan att genom terrorism störta de ledande och skapa anarki. Men han har också egna, mer personliga motiv bakom sin hämnd, sin vendetta.
   Evey är, i boken, ganska svår att tycka om i början. Hon är mesig, gråter lätt, och allmänt patetisk på många sätt. Att V tar hand om henne känns för mig som ett mysterium, och det känns inte som att det finns en vettig anledning bakom det. Ganska länge förblir hon så, och det är inte förrän en viss omvälvande händelse genom hälften av historien som hon förändras till det bättre. I filmen däremot (förlåt Moore!), är Evey betydligt starkare redan från början. Hon är absolut inte perfekt, hon har många fel och är också lite mesig, men mycket lättare att förstå sig på och gilla än i originalet. Historien i sig är överhuvudtaget ändrad ganska rejält, Wachowski-bröderna har tagit sig stora friheter, men det gör faktiskt att historien är mer logisk, mer vettig och helt enkelt bättre. V tar sig inte an Evey direkt här, utan först andra gången han ser henne. V är också... coolare. Nej, man behöver inte tycka att han alltid gör rätt, men han har stil, ännu mer i filmen än i boken.
   Det som filmen också gör bättre är att den har strukit vissa sidospår som Alan Moore arbetat ut, också detta ett lyckat drag, för originalet är ganska rörigt, det är svårt att se skillnad på karaktärerna ibland (de har inte alltid några specifika drag som gör att man kan urskilja dem) och ibland vet man inte vad som händer, vilket sällan är fallet i filmen. Det är kanske ändå så att filmen är bättre? Jag vill nog tro det. För jag känner ingen omedelbar vilja att läsa om V for Vendetta. Filmen ser jag dock gärna om.


(Jag ber om ursäkt för eventuellt osammanhängande recension idag (jag orkar inte ens läsa igenom den för att se om den är vettig), men NaNoWriMo gör det svårt att konstruera meningar i normala situationer...)