onsdag 10 oktober 2012

En förklaring

För att klargöra: anledningen till att jag och Josefin i princip har upphört att blogga är de följande...

Josefin har åkt iväg till Tjeckien för att vara där i knappt ett år, och har allmänt fullt upp med allt vad det innebär.

Jag har börjat på universitetet här i Sverige, och har helt enkelt ingen tid. Innan hade jag ca 25 min på mig varje dag på bussen att läsa, men nu har jag flyttat till Lund, och då har jag inte ens bussresan kvar. Så ja. Jag skriver ingenting dels för att jag inte hinner skriva, men också för att jag inte hinner läsa... Den sorgliga sanningen. Kanske så småningom dock!

lördag 29 september 2012

Bokmässan & hur det känns att inte vara där

Så som de flesta av er nog vet om så är pågår för tillfället bokmässan i Göteborg.
De senaste två åren har jag varit där och älskat varenda sekund av det. Det har till och med varit OK att ha behövt gå upp extremt tidigt på morgonen för att hinna med så mycket som möjligt. Och jag har också på något sätt lyckats överleva den hemska bilresan upp, för jag vet att det som väntar mig där är värt det.
I år dock har det inte blivit någon bokmässa för min del och kommer inte bli så heller. För i år är förstå gången på tre år som jag verkligen inte kan, ett avstånd på 1200 kilometer är helt enkelt för långt och alldeles för kostsamt. Men det känns underligt att inte vara där omgiven av böcker, seminarier och massa helt underbara saker som kretsar kring böcker. Det har blivit en sak jag, varje år, har sett fram emot ska komma så att jag kan få åka iväg och vara en extrem boknörd under några dagars tid. Nu känns det lite... tomt.
I år blev det inget boknördande. Sverige är för långt bort.
Jag får väl helt enkelt se till att hitta någon bokmässa eller liknande i Tjeckien som jag kan åka på istället och boknörda mig lite.
Hoppas alla ni som var där faktiskt hade det så fantastiskt underbart som jag haft där förut.

(Och, ja, det här med att lova saker igen. Jag har inte lyckats så bra med att blogga på sista tiden. Men jag ska försöka hinna klämma in det någon gång nu så jag kan få upp inlägg om min sommarläsning. Jag vet att det är lite sent. Men det är sånt som händer när man flyttar till ett nytt land och allt vad det innebär.)

lördag 15 september 2012

One Day

Ytterligare en bok från min "Att läsa 2012"-lista har nu blivit avbockad! David Nicholls One Day har hunnit bli läst av såväl Josefin som min mamma som min vän Lina innan jag hann ta tag i den, men nu så!

One Day handlar om Dexter Morgan och Emma Morley, två unga människor som första gången vi träffar dem precis har avslutat sina studier på universitet och ska ta ett kliv ut i världen. Det är den 15 juli 1988, de har precis träffat varandra, och nu ska de skiljas åt igen. Varje år den 15 juli får vi en ny glimt in i deras liv, var de befinner sig, vad de gör, och små hintar om vad som hänt sedan vi såg dem senast.


One Day är onekligen en speciell roman, just eftersom att vi bara får veta vad som händer på just den 15 juli varje år. De resterande 364 dagarna däremellan kan vi bara gissa vad som har skett, vad som har sagts. Ibland får vi veta, ibland lämnas det åt fantasin. På ett effektivt sätt får vi följa hur två väldigt olika människor växer upp från framtidspositiva ungdomar till medelålders människor som inser vad som är viktigt i livet. Det går fort framåt, men ändå känns det naturligt att se deras utveckling, och man sitter hela tiden och hoppas att de ska inse vad de egentligen behöver, vad som egentligen är viktigt. Som den nittonåring jag är kunde jag identifiera mig med de unga Em och Dex mycket bättre än de äldre, och därför ser jag fram emot att om många år läsa om One Day. Det känns som en bok som verkligen lämpar sig att läsa både som ung och som lite äldre, eftersom att man då kommer se på det på helt olika sätt. Det är i alla fall vad jag tror, men vad vet jag?

One Day var verkligen en fin bok, en sådan som kan göra en frustrerad ibland men som ändå i grund och botten handlar om något vackert. Den kan definitivt rekommenderas till de flesta!


Spoilervarning de kommande två styckena!! (Måste bara få skriva av mig lite...)
Jag tyckte kapitlet där Em och Dex var ute och öluffade var så himla fint! Jag vill bara läsa om det om och om igen. Efter att ha haft sina problem har de där chansen att rätta till allt, att hitta varandra, att få bättre liv än de sedan tillslut får... Framför allt Dex, som sedan blir helt ruinerad. Åååh, medan man läser känner man verkligen hur det inte kan hålla, men man vill ju så gärna! Jag håller fast i den drömmen...

Vidare vill jag gärna flika in lite om slutet av boken också... Man kände ju hela tiden på sig, från det att Dex och Em hittat varandra igen, att det knappast kunde hålla. Inte så att de skulle göra slut eller börja bråka, men det var rätt uppenbart att något skulle hände som skulle hindra dem, typ att någon skulle dö. Och vad hände? Klart hon dog. (Dex fick iaf inte cancer, det hade varit lite too much faktiskt...) Jag började inte gråta, det kan jag inte påstå, men även om jag förutsåg slutet kände jag en stor tomhet när jag vänt sista sidan, och mina tankar gick i banorna "Men, men, men... Hallå? Inte okej! Man kan inte göra så här! Man kan inte avsluta en bok så här!!!" Slut på spoiler!

torsdag 13 september 2012

Annie on my mind


År 1982 gav Nancy Gardens bok Annie on my mind ut. Den blev då en revolutionär bok och räknas idag som en av de första ungdomsböcker (eller YA-lit) som porträtterade gay-karaktärer på ett positivt sätt. Något som i 1982 inte riktigt hade skett förut i ungdomslitteratur.

Annie on my mind handlar om Liza och Annie. Liza är sjutton år gammal och går på den prestige fyllda privata skolan Foster i Brooklyn Heights. Liza vill bli arkitekt och älskar därför att gå på museer och titta på såväl gammal som ny arkitektur. En dag då hon besöker ett av sina favoritmuseum, träffar hon Annie. Annie är vacker och spännande och har en magisk sångröst. Annie och Liza blir snabbt vänner och spenderar nästan all sin tid med varandra. Men vad händer när deras förhållande utvecklas till något mer än bara vänner?

Annie on my mind är en väldigt söt bok, som fick mig att skratta, gråta och till viss del avsky mäniskor och deras mentaliteter.
Men ytterst är ändå Annie on my mind en riktigt fin bok. Jag kan inte komma på något bättre ord för att beskriva den. Den förskönar inte verkligeten och är stundtals riktigt hemsk men på något sätt förblir den ändå en riktigt fin bok (och inte fin som till utseende fin, utan fin).

Det som slog mig när jag läste boken är att den är satt ca 30 år tillbaka i tiden, och att HBTQ-frågor och homosexualitet inte var något accepterat eller debatterat på samma sätt som det är idag. Men det som ändå chockar mig är att mentaliteten och inställningen hos vissa människor i boken, gällande homosexualitet, är fortfarande desamma, eller liknande som många fortfarande använder idag. Det chockade mig att så lite har hänt gällande mentaliteten hos vissa mäniskor på över ungefär 30 år.
Självklart vet jag fortfarande att väldigt mycket har hänt gällande HBTQ-frågor de senaste 30 åren, men det skrämmer mig ändå att folk är fast i samma gamla konservativa och hatiska mentalitet.

Men tillbaka till Annie on my mind. Det är verkligen en riktigt bra och verkligen fin bok. Det är nog det bästa sättet som jag kan beskriva den på. 

onsdag 12 september 2012

Chaos Walking trilogy #3 – Monsters of Men


Så nu är det dags för den tredje och sista delen i Chaos Walking Trilogy, som jag nu under den senaste tiden har recenserat. Den tredje boken i trilogin är Monsters of Men.

Monsters and Men fortsätter, precis som The Ask and the Answer, direkt på händelserna som skedde i slutet av den tidigare boken (i detta fallet direkt efter slutet av The Ask and the Answer).

(Och ännu en spoiler alert, för att läsa detta borde ni ha läst de två tidigare böckerna i trilogin. Annars får ni helt enkelt skylla er själva.)

Så handlingen fortsätter alltså med att Todd och Viola finner sig mitt i ett stort krig. Inte enbart mellan två arméer, utan tre. Todd mitt bland the Mayors män på väg att möta en hel armé med Spackle, och Viola med The Answer på väg att attackera the Mayors armé bakifrån. De är fast mellan ett krig som antingen kommer föra dem närmre varandra, eller längre ifrån varandra än vad de någonsin förut varit. Ett krig utspelar sig, som inte bara avgör ödet för hela New World, utan även för Todd och Violas framtid.

Monsters of Men var en perfekt avslutning på en otroligt bra boktrilogi. (Visst gör Patrick Ness, ännu en Stephenie Meyer, men på något sätt kan jag till och med förlåta honom för det ännu en gång.)

Patrick Ness är verkligen en av de författare som på något sätt lyckas slänga in en läsare i en värld, som gör läsaren helt avskärmad från verkligheten. När jag läste Chaos Walking Trilogy (vilket jag erkänner var ett tag sedan, typ början av sommaren, men eftersom jag var så dålig på att blogga innan, så var jag ju tvungen att blogga ikapp. Och nu efter sommaren har jag ännu fler böcker att skriva om!), så var jag helt fast i världen som Ness hade byggt upp och gick runt och tänkte på vilken bok jag än höll på att läsa vid det tillfället, så fort jag inte läste den.
Helt enkelt en fantastisk trilogi som borde läsas, mest för att Ness är en sådan fantastisk författare. 

(Och ja, jag ska börja blogga mer, men jag har en bra ursäkt. Jag freaking flyttade till ett annat land! Då är man ursäktad att inte ha varit alltför aktiv på bloggen. Men jag ska försöka att inom den närmsta månaden få upp de flesta inlägg om böcker jag läste under sommaren.)

tisdag 28 augusti 2012

A Storm of Swords, The Da Vinci Code och allmänna ramblings

Jag är lite för lat för att skriva ordentliga recensioner av dessa böcker, för det har gått lite för lång tid sedan jag läste dem... Så ni får nöja er med två minisar!

Först ut har vi tredje delen i George R. R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire, A Storm of Swords. Jag tänker inte gå in särskilt mycket på handlingen, eftersom att det förutsätter att man läst de tidigare böckerna, men jag kan i alla fall säga att det nu börjar hända mer än i de tidigare böckerna. Det känns i alla fall så, tycker jag... Kanske är det inte så mycket mer som händer, utan snarare det faktum att det nu börjar gå käpprätt åt helvete för nästan alla karaktärer vi följer. Samt att Martin nu har fått blodad tand för mördandet av karaktärer, jag tror att uppåt tio hyfsat viktiga personer dör...
   Allt som allt ger det i alla fall en speciell stämning i boken, där man hela tiden sitter, bitandes på naglarna, tänkandes "Nejnejnejnej gör inte det, det kommer inte sluta väl, neeej, sluta nu, gör inte det, ååhhhhhhhhhh jag visste det!". Jag älskar det i alla fall, och vill egentligen läsa vidare med en gång (men jag lägger band på mig, eftersom att jag då inte kommer läsa något annat resten av hösten...) Ser även väldigt mycket fram emot säsong tre av tv-serien, blir spännande att se hur de gör första halvan av den här boken!


Den andra boken jag har läst på senaste tiden är Dan Browns The Da Vinci Code, som har stått i min bokhylla sedan bokrean förra året och gett mig dåligt samvete. Jag har tidigare läst Angels and Demons, och det är samma huvudkaraktär vi nu följer, Robert Langdon. Langdon är nästan lite gullig som huvudkaraktär i denna... deckare? Han är nämligen ganska mesig, vilket är kul. Tillsammans med Sophie Neveu, en fransk polis, bildar de ett trevligt par, men det som verkligen gör The Da Vinci Code till en bra läsupplevelse är det raska tempot, den invecklade storyn och mystiken i det hela. Det är en bok som det tar emot att lägga ifrån sig, även om man kanske inte tänker alltför mycket på den i efterhand. Även om det inte är någon tio-i-topp ser jag fram emot att läsa den senaste boken om Langdon, The Lost Symbol.

Okej, ber nu om ursäkt igen för denna katastrofala bloggsommar... Osäkert om jag kommer kunna bli mycket bättre, för nu börjar universitetet och nollning och Gud vet vad, men jag ska göra mitt bästa! (För övrigt borde jag, och inte Josefin, få ett straff för inaktiviteten denna sommar; någon som har en idé till straffbok? Josefins skulle ha varit Fifty Shades of Grey, frågan är om jag kommer lida tillräckligt mycket av att läsa den...? Alltid ett alternativ i varje fall! Andra förslag, någon?)

måndag 27 augusti 2012

Chaos Walking Trilogy #2 – The Ask and the Answer


Så, nu vidare till andra delen i Partick Ness Chaos Walking Trilogy, nämligen The Ask and the Answer.

(För att läsa denna recension så förutsätter jag att ni har läst första delen i trilogin och recensionen kommer därför innehålla spoilers för första boken i trilogin, The Knife of Never Letting Go.)

The Ask and the Answer fortsätter handlingen ganska direkt efter slutet av The Knife of Never Letting Go.  Viola är döende, Todd gör allt för att försöka rädda henne, men när de kommer in i Haven så finner de inte riktigt vad de önskade att finna där. Jag skulle kunna fortsätta att beskriva handlingen, men då spoilar jag lite halvt vad som hände i de första sidorna och de är ganska spännande, så nej, ni får nöja er med det.

The Ask and the Answer är en riktigt bra fortssättning på The Knife of Never Letting Go. Och en väldigt bra uppbyggnad för den tredje och sista boken i serien, Monsters of Men. Definitivt en måste-läsa bok om man börjat serien. Den är dock inte lika fantastisk som The Knife of Never Letting Go, så som sällan de flesta andra eller tredje böcker i en trilogi eller serie ofta är. De är alltid lite sämre än första boken även om de fortfarande kan vara riktigt bra.

Jag har dock ett stort problem med Patrick Ness i denna bok, och det är att han gör en total Stephenie Meyer och börjar skriva boken ur både Todds och Violas perspektiv. Och som jag nämnt flera gånger tidigare så har jag problem med att författare gör detta efter en eller två eller ännu fler böcker. Jag har inga problem med olika perspektiv om man gör det från början och är konsekvent. Men att byta efter att ha skrivit en hel bok ur enbart ett perspektiv stör mig otroligt mycket. Och det gjorde det också, de första 30ish sidorna, tills jag ännu en gång blev helt uppslukad av historien och glömde totalt bort alla delar i boken som jag förut stört mig på (Patrick Ness, nu vill jag veta hur du gör detta! Hur du kan skriva en bok med grammatiskt inkorrekta ord och ändra perspektiv efter en hel bok, de två sakerna jag stör mig på mest i böcker, men ändå få mig att gilla boken? Vad är det för magi du utövar på mig?).

Avslutningsvis så är The Ask and the Answer en väldigt bra bok som ska läsas om man börjat sig på Chaos Walking trilogy (och det är verkligen något man borde göra, för det är en av de bästa trilogier jag läst). 

torsdag 16 augusti 2012

The Catcher in the Rye

Det är nästan jul, lovet börjar snart, men Holden Caulfield har blivit utsparkad från sin skola och har några dagar innan hans föräldrar förväntar sig att han dyker upp. Med sina sparpengar åker han till hemstaden New York och spenderar dagarna runtdragandes på gatorna, med huvudet fullt av tankar. Och det är dessa tankar vi tvingas stå ut med i J. D. Salingers klassiker The Catcher in the Rye.

Negativ? Jag? Psshhh. 

Hrm, ja, som det kanske märks är jag inte alltför glad över den här boken. Den är inte dålig, det vill jag inte säga, men jag har seriösa problem med Holden Cauliflower Caulfield. Och eftersom att hela boken är skriven ur hans perspektiv, i jobbig slangig dialekt, med hans fullkomligt idiotiska smått irriterande tankar, har jag väldigt svårt att uppskatta den. Holden har en tendens att haka upp sig på alla små detaljer, repeterar sig tio gånger om, tror han vet bäst, att han är bättre än alla andra (trots att han, enligt Wikipedia, endast är 16 år), och allmänt hackar ner på alla (utom hans lillasyster Phoebe, som jag faktiskt gillar. Varför kunde vi inte följa henne istället?). Märks det att jag är irriterad?

Det hjälper inte direkt att boken inte riktigt har någon handling. Holden vandrar omkring i New York utan något egentligt mål. Han sover på olika hotell, gnäller, ringer upp gamla bekanta, ja... Lite allt möjligt, men inget leder till något. Jag kan inte direkt påstå att Holden utvecklas, eller når någon slags insikt, och när slutet väl kommer har egentligen inget hänt. Alls. Verkligen.

På ett sätt är den rätt fascinerande, men det krävs att man har ett ordentligt tålamod om man ska stå ut med Holden. Gör man det, kanske man ändå kan gilla den på något sätt. Gick inte för mig dock.

Jag läste den här boken för att jag vill läsa Frank Portmans King Dork, och på något sätt hade jag förstått det som att man borde ha läst The Catcher in the Rye innan. Nu har jag gjort det, och jag hoppas verkligen att King Dork är värd det... För även om detta var en klassiker, hade jag nog klarat mig utan den.

tisdag 31 juli 2012

Chaos Walking Trilogy #1 – The Knife of Never Letting Go


Patrick Ness ChaosWalking Trilogy består av de tre böckerns The Knife of Never Letting Go, TheAsk and the Answer och Monsters of Men.  Det var ett tag sedan jag läste ut Chaos Walking Trilogy, men eftersom det är en trilogi och att skriva ett milslångt inlägg inte är något man orkar läsa, så delar jag upp trilogin och skriver en recension per bok, börjat med del ett, The Knife of Never Letting Go.

The Knife of Never Letting Go är alltså den första i trilogin och är en bok som börjar ganska segt. De första sidorna är ganska sega och väldigt svåra att komma in i. Språket som Ness använder är en av de sakerna som gjorde att de första sidorna var jobbiga och sega att komma igenom. Ness använder nämligen ord som ’yer’ för ’your’ och för ord som ’function’ skriver han ’funkshun’ och en hel del annan konstig stavning. Jag ska inte ljuga och säga att och säga att det var något som jag slutade störa mig på under bokens gång, men det blev på något sätt mindre viktigt ju längre in man kom i boken då historien tog tag i en och blev så mycket viktigare än språket.  Vid tillfällen kom jag till och med på mig själv med att förstå några av de konstiga stavningarna utan att ens behöva läsa ordet högt för mig själv (något som jag behövde inledningsvis).

The Knife of Never Letting Go handlar om Todd Hewitt. Todd fyller snart tretton och blir då äntligen en man, och som den sista pojken i byn med mer än 4 månader kan han inte vänta på att hans tur att bli man ska komma.  I Prentisstown, där Todd bor, är enbart bebodd av män, sedan alla kvinnorna dött i ett krig som skedde då Todd enbart var en baby.  Men det finns en annan sak som fyller Prentisstown med ljud, för på planeten där Todd bor är fylld av information som överflödar allt och alla, information som gör att man kan höra allas tankar hela tiden som en överflödande ström av tankar och ljud.

En dag då Todd är i träsket med sin hund, Manchee, upptäcker han något som kommer förändra allt. Han finner tystnad, en tystnad som han dras till, för tänk om det finns en plats av tystnad i en värld som är överfylld med massa ljud. Men vad Todd finner i tystnaden är större och mer komplicerat än något han någonsin kunnat föreställa sig.

The Knife of Never Letting Go är verkligen en bok man ska gå in i med så lite information som möjligt, förutom förståelsen om vad ’Noise’ är (det ständiga informationen från allt och alla som gör att man kan höra andras tankar). På något sätt tror jag att inte veta mycket mer än hur historien börjar lämnar en öppen till att bli indragen i historien och förvånad och överraskad vid varje sväng och vända som boken tar.

The Knife of Never Letting Go är en bok som överraskar och är verkligen en riktigt bra bok och en fantastisk början på en ytterst bra trilogi.

Boken räknas som ungdomsbok kanske till och med yngre ungdomsbok, men jag hade som 18, nästan 19-åring absolut inga problem med att fastna i The Knife of Never Letting Go. Jag tror att det är en bok som passar sig för många olika åldrar på olika sätt och skulle därför säga att man nog kan läsa den som 12-åring såväl som 20+-åring.  

The Knife of Never Letting Go är definitivt en fantastisk bok och jag uppmanar verkligen alla att läsa denna fantastiska bok (och sen fortsätta med de andra två i trilogin).

(Och en liten varning, boken slutar på ett sätt som kommer lämna dig i ett tillstånd av abstinens som enbart kommer botas av att sluka nästa bok i serien. Så ett tips är att ha tillgång andra delen, The Ask and the Answer, när man läst ut The Knife of Never Letting Go.)

lördag 28 juli 2012

Scott Pilgrim

När jag säger Scott Pilgrim tänker nog de flesta av er på filmen med Michael Cera i huvudrollen, Scott Pilgrim vs. the World. Men inte så många känner till att filmen är baserad på böcker, närmare bestämt sex stycken graphic novels i manga-stil, av Bryan Lee O'Malley. Serien handlar om Scott Pilgrim, en ung kanadensisk kille som är med i ett rätt kasst band med episkt namn, Sex Bob-Omb, men inte har något jobb. I början av den första boken, Scott Pilgrim's Precious Little Life, har Scott precis blivit tillsammans med high-schoolern Knives Chau, som är typ fyra år yngre än honom, men när en mystisk tjej uppenbarar sig i hans huvud, och han senare ser henne i verkligheten, blir det inte helt lätt. Ramona Flowers, som hon heter, har dessutom en minst sagt udda historia, hon har sju onda ex som Scott måste besegra för att kunna bli tillsammans med henne.

"What the hell," kanske några av er tänker. Ja, storyn är knäpp, galen, och som i ett tv-spel. Det är väldigt mycket som i ett tv-spel, till och med - O'Malley använder sig ofta att referenser till den världen, exempelvis när Scott slåss, och hans fiende blir till mynt när den besegrats, Mario-style. Det, i kombination med en handling som hoppar fram rätt ojämnt och med oklara övergångar, ger Scott Pilgrim-serien en tämligen overklig känsla, lite som en dröm.



Eftersom att jag sett filmen ett antal gånger, är det omöjligt att inte jämföra. Dessvärre ser jag filmen som originalet, och blev lätt förvirrad när böckerna inte riktigt följde samma handling. Det tog ett tag innan jag hängde med igen, och därmed tror jag att jag missade en del under framför allt den tredje boken, Scott Pilgrim and the Infinite Sadness. Filmen följer handlingen i de två första böckerna rätt bra, men sedan tar den bara småbitar ur volym 3-6, kastar om det lite, byter karaktärer, stryker karaktärer, och slänger ihop till något annorlunda. Grunden är fortfarande densamma, men just det att karaktärerna ändras gör mig förvirrad, eftersom att det inte känns riktigt som samma personer. Det filmen också gör dåligt, egentligen, är att den, på grund av sin begränsade längd, skippar många förklaringar till underliga saker som händer. På det sättet känns böckerna mer logiska, även om det händer mer skruvade saker där. Filmen är väldigt rapp, och förklaringar ges sällan. Samtidigt gör sig tv-spelsreferenserna bättre i film-form, eftersom att tv-spel är på just en tv, och inte som en stillbild i en bok.

Karaktärerna i böckerna känns betydligt mer utvecklade än i filmen. Man får mycket bakgrundshistoria till inte bara Scott, men även hans vänner. Detta uppskattas mycket, framför allt eftersom att man får reda på mycket om Kim Pine! Som jag nämnt tidigare är den dock hoppig, man märker t ex inte alltid när det byts scen och liknande, vilket kan ge upphov till förvirring. Ramonas hår också, för den delen. I filmen byter hon bara hårfärg, här ändrar hon frisyr till höger och vänster, och det är inte alltid man känner igen henne.

Jag gillade definitivt Scott Pilgrim-serien, även om jag instinktivt känner att jag måste läsa om dem för att bättre kunna separera dem från filmen, och därmed kunna uppskatta dem mer. Det är väl bara att ställa sig i kö på biblioteket igen, alternativti köpa dem...?

For the record, här är böckerna i rätt ordning:

  1. Scott Pilgrim's Precious Little Life
  2. Scott Pilgrim vs. the World
  3. Scott Pilgrim and the Infinite Sadness
  4. Scott Pilgrim Gets It Together
  5. Scott Pilgrim vs. the Universe
  6. Scott Pilgrim's Finest Hour

måndag 9 juli 2012

Let’s talk about e-readers


Som titlen anger är det dags för ännu en diskussion, denna gången inblandad med en liten recension av min läsplatta.

Till att börja med för alla er som inte vet vad en läsplatta är, så är det en liten (stor som min exceptionellt stora handflata) tunn elektronisk sak som är anpassad för att läsa böcker på. Läsplattor är till skillnad från surfplattor (á la ipad) väldigt läsvänliga, då de inte har bakgrundsljus och därför inte ger ljus ifrån sig. Bilden man får upp på en läsplatta liknar väldigt mycket en helt vanlig boksida och är ungefär lika ansträngande för ögonen som en vanlig bok.

Jag har länge varit en av alla de personerna som konservativit har skrikit om att böcker inte borde bli ersatta av ny teknologi. En av mina största argument har alltid varit (och är till viss del fortfarande) att känslan av att vända blad och känna lukten av boken (ny eller gammal) och höra hur boken knarrar lätt när man vänder blad aldrig kommer kunna ersättas av en läsplatta. Jag tycker som sagt fortfarande detta, trots att jag nu alltså äger en själv.

Men läsplattor är inte som jag trodde innan, fyllda med ondska och här för att utrota mina älskade böcker, utan läsplattor är lämpliga, bekväma och fruktansvärt bra att ha ibland. Speciellt om man har i närmre 12 år släpat runt på tunga böcker varje dag, och ryggen har fått sig en aningens stryk från det, så är läsplattans nästan obefintliga vikt absolut ingenting mot en av de tjocka böcker jag brukar släpa omkring. Och i läsplattan kan jag få plats med så mycket mer böcker än jag någonsin skulle kunna bära med mig annars.

Med detta sagt så är ändå den absolut största anledningen till att jag själv skaffade en läsplatta (eller ja, önskade mig en i studentpresent. ;D), var det faktum att jag kommer bo utomlands i ett år. Att jag inte längre kommer kunna ha tillgång till Malmös underbara stadsbibliotek och inte längre kan tvinga dem att köpa in alla de böcker jag vill läsa, utan nu måste klara mig på något annat sätt. Plus det faktum att det blir näst in till omöjligt för mig att släpa med mig halva min bokhylla, som jag annars skulle velat.

Läsplattan jag har är en IRiver Story HD, med Wifi conection och direkt uppkopplat till bibliotek av ditt eget val (bibliotek uppkopplingen funkar enbart om man har wifi conection från någonstans, och den gör att man kan låna ner böcker från bibliotekets databas direkt till läsplattan utan att gå via någon dator.).
Jag är riktigt nöjd med min IRiver, den är fin, den är lätt och smidig att ta med sig och den fungerar riktigt bra. Den tar dock inte alla filförmat, men det är ganska lätt att hitta de som passar, eller konvertera ett filförmat till ett annat. Jag personligen tycker inte riktigt om biblioteksuppkopplingen på min IRiver, då den är väldigt onödig eftersom bland annat Malmös Stadsbibliotek är väldigt dåliga på e-böcker som inte är klassiker som man kan få tag på gratis på andra håll, eller vetenskaplig facklitteratur, vilket jag inte alls läser. Därför utnyttjar jag knappt biblioteksuppkopplingen, vilket gör den lite onödig för just mig. 

Priset på böcker kan också vara billigare om man har en läsplatta, det hela beror på hur man får tag på sina böcker till läsplattan, och vad för typ av böcker man läser. Om man ska köpa e-böcker via svenska hemsidor som bokus eller liknande är de ofta ganska dyra, då (vad jag har förstått det som) det är massa problem med hur copyright lagarna ska fungera och liknande, vilket har gjort att priserna på en vanlig e-bok ligger mellan 100 och 150 kr. Om man däremot gillar engelska böcker och vill ladda ner från engelska hemsidor, så finns det en massa olika och där är böckerna runt normalpris. Amazon har väldigt mycket e-böcker som egentligen är direktanpassade till deras egen läsplatta, Kindle, men har man lite datorkunskap eller kan googla ”how to convert kindle AZW to (insert which ever fileformat you’d prefer)”, skulle lätt kunna fixa det ändå. Här är då böckerna något billigare, runt en 5 pund (vilket är ungefär 55-60 kr), och är då självklart på engelska, eftersom amazon är en engelsk hemsida (där finns både amazon.com och amazon.co.uk, och uk hemsidan är oftast billigare, så kolla alltid priserna där först, då de tenderar att vara billigare). Annars kan man ju även självklart ladda ner e-böcker olagligt online på dina vanliga nedladdningshemsidor.
En sak som finns till läsplattor är hemsidor som gutenberg.org, där det finns samlade gratis e-böcker att ladda ner. Dessa e-böcker är oftast klassiker på engelska och finns som sagt helt gratis, helt lagligt.
Priset på böcker till din läsplatta handlar helt enkelt om hur du får tag i dina böcker och vilken typ av bok du väljer att läsa.

Så, för att fortsätta diskussionen, vad är era åsikter om läsplattor? Tycker ni de är praktiska att ha eller små djävular som är här för att utrota våra älskade böcker? Har ni kanske möjligtvis själva en läsplatta, vilken i så fall och är ni nöjda med den? Vad är bra med den i så fall, och vad är mindre bra?

lördag 7 juli 2012

Ramblings om mitt bok- och kakliv

När jag ändå är igång och skriver kan jag ju lika gärna ge er en liten update i mitt bok- och kakliv! (Inget av det jag har att skriva fyller upp ett helt inlägg, så jag slår helt enkelt ihop allt till ett, hehe.)

Den stora anledningen till att jag varit inaktiv är kort och gott att jag haft fullt upp med George R. R. Martins tegelsten till bok, A Storm of Swords, som är så fet att den är uppdelad i två böcker. Jag är dock snart klar med den! Och jag gillar den nog mest av böckerna i A Song of Ice and Fire, än så länge! Ytterligare en anledning till att den tar sådan tid är dock att jag gör lite för mycket annat samtidigt...

I bokväg läser jag bland annat The Catcher in the Rye av J. D. Salinger, och stör mig som fan på Holden Cauliflower Caulfield, huvudpersonen. Han är udda, han är jobbig, och boken är skriven ur hans perspektiv. Bättre är dock Scott Pilgrim! Efter att ha sett filmen Scott Pilgrim vs. the World för 2347273234239e gången kom jag tillslut till skott med att låna hem böckerna från biblioteket! De är sex stycken graphic novels, skrivna av Bryan Lee O'Malley, och de är episka! För er som inte sett filmen handlar den/böckerna om Scott Pilgrim, en 20-nånting-årig kanadensare som försöker få kläm på sitt liv och på tjejer, typ. Väldigt mycket tv-spelshumor och annat, en utförlig förklaring kommer så småningom, när jag skriver en recension av hela serien!

Något annat som dock tar upp väldigt mycket av min tid är tv-serier. Många kvällar blir det att jag fastnar framför dator-skärmen, och när jag väl ska lägga mig i sängen och läsa upptäcker jag att klockan är för mycket och borde sova... Just nu är Buffy the Vampire Slayer som gäller, efter mycket tjat från, bland andra, Josefin... Jag är knappt halvvägs igenom, och börjar egentligen tröttna lite smått, men enligt mina källor blir den bättre snart, så jag uthärdar... Sedan väntar Firefly, Supernatural, Dollhouse, och lite andra serier... Jag förstår inte hur människor hinner med! (För att inte tala om alla serier jag påbörjat men kommit av mig med, typ Skins, True Blood, Dexter och Gossip Girl...)

Mitt kakliv har de senaste dagarna varit fyllt av kladdkaka, kladdkaka, och så kladdkaka. Jag och Josefin åt nämligen Moccasins "Chokladmums" för några dagar sedan, och redan dagen efter var jag där igen för ytterligare en bit... Den må vara dyr, 55 kr, men de kan sina saker! Den är kladdig men ändå lite seg, kola-aktig i smaken men ändå chokladig, maffig men ändå kan man inte sluta äta den, och så serveras den med grädde (som jag tycker är ovanligt god) och lite diverse bär. Mmm.... Inspirerad av detta mästerverk bakade jag kladdkaka hemma igår, som var god, men inte lika god som Moccasins...

Till vänster Moccasins, till höger min egen. Vill ni ha en riktigt god kladdkaka rekommenderar jag er alltså att bege er till Fersens väg 14 i Malmö. De är dessutom riktigt trevliga där!

fredag 6 juli 2012

Favvo-blogg!

För en månad sedan fick vi en fin liten överraskning från Nea borta på Boknea, nämligen en favvo-stämpel, som ser ut såhär!


Idén kommer från Nellons bokblogg, och tanken är att den som får en stämpel sedan måste stämpla fem andra bloggar, och på så sätt sprida uppskattningen! Och med tanke på att jag tar en evighet på mig att läsa ut min bok (in my defence är den dock över 1000 sidor lång, det är George R. R. Martins A Storm of Swords), och alltså inte har något annat att skriva om, får jag helt enkelt ta tag i detta!

Först och främst har vi ingen mindre än Boknea själv! Nea skriver alltid insiktsfullt om de böcker hon läser, och vågar skriva lite längre inlägg där hon utvecklar sina tankar kring bokens tema och dess karaktärer. Jag kan bara säga en sak, din svenskalärare måste vara stolt över dig!

Tjejerna på Tonårsboken är mer inriktade på just ungdomslitteratur, och skriver såväl intressanta recensioner samt håller koll på nyheter inom bokvärlden.

Unga böcker skriver, precis som Tonårsboken, främst om ungdomslitteratur, men de lyckas för det mesta att skriva om olika sorters böcker (kanske mer utländsk litteratur?). Ärligt och öppet skriven, med gott om reflektioner, även om recensionerna oftast ändå är hyfsat korta.


Bokhora är det nog många som känner till, och även om jag sällan läser de böcker som de skriver om här, är det en utmärkt blogg att följa för att ha lite koll på boknyheter och annat relevant.

This one I will write in English, because one of my favorite book blogs happen to be Forever Young Adult. These American ladies write about books, drinks, tv-shows and a lot more, and they are always hilarious. For a fun night, I highly recommend their Twilight drinking games! Or you can just read a few of their reviews, and you'll be hooked to their blog instantly.



Jag tycker det är väldigt svårt att välja ut vilka bloggar som är "bäst", eftersom att jag gillar alla på olika sätt. Det är tillsammans som de bildar min bokbloggsvärld, och det är tillsammans som de är bra (för mig i alla fall!). Genom att följa flera bloggar får man blandade åsikter och blandade nyheter, och det är egentligen då jag kan uppskatta dem. Det här blev lite flummigt, men min poäng är att jag inte har några favoriter, utan att jag behöver allihop!

torsdag 5 juli 2012

Dash & Lily’s Book of Dares


Jag har alltså nu ännu en gång läst ut ännu en bok av författarduon David Levithan och Rachel Cohn, denna gången var det alltås Dash & Lilly’s Book of Dares.


Jag har väl gillat deras tidigare böcker, som Nick & Norahs Infinite Playlist, och Naomi & Ely’s No Kiss List, sådär. Där har varit bitar som jag älskat i de båda böckerna iblandat med bitar som jag knappt stått ut med att läsa. Jag har helt enkelt en aningens problem med sättet de två skriver böcker tillsammans. Därför var jag en aningens osäker då jag bestämde mig för att läsa Dash & Lily’s Book of Dares.

Dash & Lilly börjar med en röd anteckningsbok. En anteckningsbok där Lily har skrivit in några små utmaningar, eller ett litet prov, för att se om den som hittar anteckningsboken är vad Lily verkligen söker i en kille. Lily har sedan lämnat den i hennes favorit bokaffär bredvid hennes favoritbok och sedan väntat på att ödet ska inträffa. Självklart är det då Dash som hittar denna anteckningsbok bredvid sin favoritbok i sin favorit bokaffär och antar utmaningen. Men två kan spela samma spel. 

Dash & Lily är precis som David Levithan och Rachel Cohns tidigare böcker; helt OK. Den är snabbläst, lätt underhållande och stundtals rolig. Men det fattas ändå något för mig. Den blir bara en medioker OK bok enligt mig. Den är helt enkelt för ytlig och snabb för att jag ska börja bry mig om karaktärerna och om de till slut äntligen kommer hitta varandra. (men det kan också delvis bero på att jag inte direkt är personen som tycker att en gullig kärlekshistoria är alltför underhållande.)

Själv har jag aldrig förut läst någon av de böcker som Rachel Cohn har skrivit själv, så jag kan inte direkt uttala mig om skillnaderna mellan hennes böcker och denna skriven med Levithan.
David Levithans böcker däremot har jag läst några få av, och om man jämför de med Dash & Lily eller någon annan han skrivit i samarbete med Rachel Cohn, så är hans egna ofantligt mycket bättre. När Levithan skriver själv, kommer hans fantastiska språkanvändning fram på ett helt annat sätt och gör hela boken till en så mycket bättre bok än någon han någonsin skrivit med Rachel Cohn. Därför blir tyvärr de böckerna han skrivit i samarbete med någon annan inte lika bra, för Leviathans magi när det gäller språkanvändning försvinner nästan helt, vilket är riktigt synd. 

måndag 25 juni 2012

We need to talk dystopian


Okej, som titeln avslöjar så är det dags för oss alla att ha en öppen diskussion om dystopiska romaner. Jag personligen älskar egentligen dystopiska romaner. Men med den senaste hypen och trenden inom den dystopiska genren har det producerats fruktansvärt mycket dåliga böcker.

Sedan Hunger Games blev så otroligt populär som den blev, har var enda dystopisk roman som har givits ut efter den haft antingen ett love-drama eller love-triangle-drama. Och nu tycker jag det är dags att vi alla sätter ner foten och skriker ett högt kollektivt ”NEEEEEJ!” Det som för mig är det fina i dystopiska romaner är det som fokusen egentligen borde ligga på, KRITIKEN MOT VÅRT SAMHÄLLE. Meningen med dystopiska romaner är att de ska spegla en potentiell framtid över hur vår värld kan utvecklas om vi inte förändrar den. Dystopi är kritik mot vårt samhälle, underbar, fiktiv, skräckscenarior av hur vårt samhälle kan komma att se ut. För mig är dystopier skönlitterära böcker med samhällskritik, och för en samhällsnörd som jag, finns det inget bättre.

Men de nyare dystopiska romanerna som ges ut och blir stora verkar helt ha glömt bort den här delen med samhällskritik. Istället blir man satt i en dystopisk värld, utan omgivningsförklaring till hur var och varför, och det enda hela boken fokuserar på är kärleksdramat mellan två personer. Det är nästan som om det som har gjort dystopin så speciell, samhällskritiken, helt plötsligt har förvunnit.

Jag vet inte vad ni tycker om detta, men jag börjar bli fruktansvärt trött på dystopi, och det är synd, för jag tycker egentligen om det. Men nu vill jag höra era synpunkter, jag vill att ni ska övertala mig om att det fortfarande är värt att läsa dystopiska böcker och jag vill att ni ger er synpunkt på det hela med dystopi, så vad tycker ni? Tycker ni att dystopin har blivit bättre eller sämre? Gillar ni att fokusen i dystopiska böcker förflyttat sig från samhället till kärleksdramer, eller inte? 

tisdag 19 juni 2012

Fikarecension: Cafecafé

      Cafecafé
      http://www.cafe-cafe.se/
      Stora Nygatan 44, Malmö

Kaféerna i Malmö kommer och går. På Stora Nygatan 44 stängde för ett tag sedan en av Redfellas juicebarer, och i deras ställe öppnade Cafecafé. En klar förbättring, tycker jag.

Redfellas har sina fördelar - god juice, goda smoothies - men känns oftast stressigt och opersonligt (såsom franchisekedjor brukar göra). Cafecafé är raka motsatsen. Hela lokalen går i mörka, mysiga färger, musiken som spelas är inte stressig hip-hop från NRJ utan mer gammaldags och jazziga låtar. När vi kom in var det i princip tomt på folk, men efter hand fylldes det på, och när vi efter någon timme eller två gick därifrån var det lika mycket människor som på vilket populärt kafé som helst.

Ingen av oss var särskilt hungriga när vi kom dit, så även om deras främsta satsning tycks vara pasta, pizza och mackor körde vi på en gammal hederlig fika istället, bestående av varsin café latte samt en bit kärleksmums respektive en croissant. Latten var god och smakrik, och serverades i trevliga, rejäla glas, kakorna lite mer slätstrukna, men fortfarande väldigt goda. För att vara fullständigt ärlig kommer jag knappt ihåg kakorna, för efter någon timme eller så insåg vi att vi ville smaka på deras glass också, och den var så otrolig att jag helt enkelt inte minns resten...


Så. Glassen. Cafecafé är ingen glassbar, och har därmed inte så många smaker att välja på, men vad gör det när den är hemmagjord på ekologiska råvaror? Efter en lång betänketid valde jag New York cheesecake-glassen amt svart vinbärssorben, och wow. Wow, är allt jag kan säga. Rönneholmsglass och Lilla Glassfabriken kan (nästan) slänga sig i väggen. Det märks att det är äkta vara! Cheesecake-glassen hade en perfekt balanserad smak av gräddigt syrlig färskost och kryddigt citronskal, samt smuliga kakbottenbitar som bidrar med härligt tuggmotstånd. Det kändes verkligen som att äta en bit äkta amerikansk cheesecake, fast i glassform. Svart vinbärssorben var saftig, smakrik och läskande, och passade väldigt bra till den andra, lite maffigare glassen. (Jag har alltid hävdat att en "kak"-glass bör balanseras upp med en sorbet, och står fast vid det!) Till råga på allt var det inte en särskilt dyrt. Kaffet och kakan gick tillsammans på 50 kr, vilket känns helt okej för en fika i Malmö, och inte heller glassen tog emot att betala, framför allt inte då man räknar in att en "kula" var väldigt mycket, samt att den är gjord på ekologiska råvaror och smakar gudomligt. Jag hade garanterat köpt glass där igen, även om de hade höjt priset.

För att summera: Cafecafé är mysigt, personligt, prisvärt, och för Guds skull, ät deras glass!

måndag 18 juni 2012

Legend av Marie Lu


För ett tag sedan hörde jag väldigt mycket om Marie Lus Legend. Jag hörde att den skulle vara ännu en fantastisk dystopisk bok, och en dystopiälskare som jag var då bara tvungen att få tag på den. Jag ställde mig i kö till boken på biblioteket och fick efter lite väntan den i mina händer.



Legend handlar om June och Day. June och Day är båda femtonåringar, men där är ungefär var likheterna slutar mellan de två. Day är född in i en fattig familj, June in i en rik. Day är the Republics (the Republic är före detta västkusten av USA) mest efterlysta brottsling. June är deras mest hyllade underbarn och är en av de bästa inom militären i the Republic, som har blivit tränad sen barnsben att fånga den efterlyste Day. Men June har aldrig förr haft en anledning att fånga Day, förrän den dagen hennes bror Metias blir mördad, och Day blir misstänkt för hans mord.

Från den första stunden jag öppnade Legend var den helt fruktansvärt förutsägbar. Jag har aldrig någonsin förr läst en bok som har varit så förutsägbar. Och om man nu inte förstod hur historien skulle utspela sig från början, så hjälpte Marie Lu en genom att, flera sidor i förväg, lägga en inte speciellt subtil förvarning om vad som kommer hända.

Inte nog med att boken är förutsägbar, utan den är också skriven väldigt dåligt. Skillnaden mellan en bra författare och en dålig är att den bra förmedlar en känsla som får läsaren att bry sig om huvudkaraktärerna och deras liv och känslor. Den dåliga skriver känslorna utan att de har någon effekt alls på läsaren. Man bryr sig helt enkelt inte om karaktärerna, för deras personlighet och känslor existerar inte. Marie Lu är enligt denna beskrivning i alla fall i min bok, kategoriserad som en dålig författare; hon har skrivit orden, men där är ingen känsla bakom dem.

Som ni förstår så stör jag mig på väldigt mycket saker i Legend. Den är helt enkelt inte en speciellt bra bok.  Ännu en annan sak som störde mig, var att June skulle vara smart. En av de smartaste i the Republic, men ändå kan hon inte lägga ihop två och två som alla runt henne och som läsare gör på under tre sekunder. De som är beskrivna som smarta är faktiskt egentligen inte speciellt smarta, de är bara fruktansvärt bra på att observera detaljer i krävande situationer. För mig är smarta intelligenta personer, personer som har förståelse, som kan dra samband, som ser världen för den komplexa och komplicerade sak som det faktiskt är. Visst så kan jag inte förvänta mig samma sak av en tonåring som är uppvuxen i en värld (eller stad) där de ständigt kontrollerar vad du ska tänka och liknande. Men fortfarande så blir June i mina ögon inte direkt superintelligent.

Nej, Legend var verkligen inte en bra bok, definitivt inte en bok som jag rekommenderar till någon att läsa över huvudtaget (eller, jo, om man vill läsa ett exempel på en dåligt skriven bok för att man är nyfiken, så är Legend perfekt för en ). Annars är Legend bara slöseri med tid. 

Oh, och där ska tydligen komma ut en andra bok som fortsätter på Legend i början av 2013, den kommer heta Prodigy, och jag tänker i alla fall definitivt inte läsa den. 

söndag 17 juni 2012

Insurgent

Med kniven mot strupen efter mitt förra inlägg då jag lovade en massa saker, så är jag alltså här igen och bloggar. (plus hotet av de förslag på böcker som Kim tyckte jag skulle läsa som straff, böcker som 50 Shades of Grey (hela serien! Alla tre böckerna! *Oh! My eyes! My eyes!*) eller någon riktig girly, promish bok, som jag skulle spytt på *shudders at  the thought of such horrors*)

I alla fall, för inte allt för längesedan skrev jag ett inlägg om boken Divergent av Veronica Roth, en riktigt fantastisk dystopisk roman som jag definitivt gillade. I det där inlägget klagade jag också över att bibliotekskön till uppföljaren, Insurgent,  var ofantligt lång, med tanke på att de bara hade ett exemplar och sex personer framför mig i kön, så med de måtten skulle jag inte fått nävarna i Insurgent förrän tidigast i mitten av hösten. Det fanns dock ett stort problem med detta, eftersom jag i september åker iväg på ett volontärarbete i Tjeckien på ett år. Ni ser alltså problemet.

Men eftersom jag har en underbar mamma som gav mig en e-bokläsare (tänkte inte nämna vilken just nu, för jag tänkte skriva en längre recensions liknande sak om den vid ett senare tillfälle), i studentpresent så hittade jag en snabb och enkel lösning och äntligen fick jag sätta tänderna i Insurgent.

Många tycker att fortsättningar på böcker, alltså andra boken i en trilogi, eller tvåan i en serie, oftast inte är lika bra som den första, och vid många tillfällen är jag benägna att hålla med dem, men med Insurgent kan jag faktiskt inte göra det. Jag tycker Veronica Roth har hållit standarden med de förutsättningar och löften som Divergent gav den.  

(och, ja, jag kommer nog inte spoila alltför stora saker i denna recension, men jag förutsätter halvt att man har läst Divergent. Så efter denna punkten fortsätter ni läsa på egen risk. Ni har nu blivit varnade.)

Insurgent tar alltså av direkt efter där Divergent slutade, då Tobais och Tris sitter på ett tåg ut från staden efter att ha, på ett sätt besegrat Erudite. De har lämnat efter sig en splittrad värld fylld med kaos, då en hel faction inte längre existerar och en annan är helt söndersplittrad. Men allt är inte fredfullt och spänningarna och våldet mellan de olika factions är definitivt inte slut, om något så har det enbart blivit värre sedan Tris och Tobias besegrade Erudite. Det rustas för krig och sidor måste väljas och beslut måste tas, men alla val är följda av konsekvenser, konsekvenser som kanske blir för stora för Tris att hantera och besluten för många att tas.

I Insurgent får Tris bland annat besöka väldigt många av de andra Factions och man får en inblick i hur livet är inte bara i Abnegation (som Tris tillhörde från början), och Dauntless (som Tris valde som Faction) utan även de andra olika Factions. Jag personligen gillar att man får veta mer om världen och hur de andra Factions fungerar utan att det beskrivs på ett tråkigt och långdragit sätt, utan att man får se det genom att Tris själv upplever det.

Boken är 500 sidor lång (vilket var ungefär vad Divergent var också) men Insurgent är ändå en bok som man, om man är som jag, slukar inom några få dagar. Den känns inte långdragen eller långtråkig, utan det händer saker hela tiden och de små pauser man får emellan stora händelser känns på något sätt väldigt välplacerade och bra, för de får läsaren att hämta andan och hinna reflektera och börja spåna lite på vad som kan tänkas hända näst innan smällen av nästa stora sak kommer.

Jag gillade verkligen Insurgent den är verkligen en riktigt bra fortsättning på Divergent, och även om den kanske inte är exakt lika fantastisk, så håller den ändå måttet och är en riktigt bra fortsättning på Divergent-trilogin. Insurgent och Divergent är, enligt mig, några av de få dystopiska böcker som kommit ut på sista tiden som faktiskt har en bra storyline och är skrivna väldigt bra. De är helt enkelt väldigt bra böcker.

Den tredje och sista boken är förväntad att komma ut någon gång under 2013, titeln eller omslaget har ännu inte släppts. 

onsdag 13 juni 2012

Swords and Deviltry

Jag har en vän som prackar på mig rätt mycket böcker, en av dessa är en samlingsbok med de fyra första böckerna i Fritz Leibers Lankhmar-serie, The First Book of Lankhmar, som den så originellt heter. Fritz Leiber ses som en av grundarna till "sword and sorcery"-genren, så helt fel är det ju inte att ha läst. Anledningen till att jag skulle läsa den var dock att Scott Lynch, som skrivit böckerna om Locke Lamora (vilka jag gillar), tydligen hade inspirerats mycket av Leibers verk. Första boken heter Swords and Deviltry, kom 1970, ett bra tag efter de första berättelserna om karaktärerna Fafhrd och Gray Mouser, och är därmed en ganska förklarande bok, som berättar om bakgrunden till hur de två möttes.

Swords and Deviltry är uppdelad i endast tre kapitel (eller enligt Wikipedia noveller). Först möter vi Fafhrd, en storväxt ung man från the Cold Waste som börjat tröttna lite på sitt samhälle, som mer eller mindre är avskuret från resten av världen. Han är suktar efter civilisationen, men finner sig trots allt i sitt kvinnodominerade land... fram tills en teatertrupp kommer på besök, och han träffar Vlana. I andra kapitlet möter vi Mouse, som han då kallas, en magikernovis som hittar sin mästare dödad. I tredje kapitlet möter Fafhrd och Vlana Gray Mouser och hans lilla prinsessa Ivrian, och en galen plan formas efter ett antal glas, en plan som fullständigt spårar ur, och leder till ödesdigra och oanade konsekvenser.

I grund och botten gillar jag Leibers idé. Jag lockas av tanken på hur två personer dras till en storstad annorlunda för deras, möts då de begår samma brott, börjar smida planer tillsammans och hur allt sedan går åt helvete. Men jag har vissa problem med hur han genomför det hela. För det första känns denna första bok inte som en bok (vilket det kanske inte riktigt heller är). Det känns som de första hundra sidorna av en bok, bara det att det är på tvåhundra sidor istället. Jag vet att Swords and Deviltry mest kom till som en prequel till resten av berättelsen, men fortfarande, om det ska vara ett eget, samanhängande verk hade jag velat ha mer. För nu blir det drygt, drygt, ännu mer drygt, och när han tillsluuut lyckats bygga upp lite spänning som slutar det. Jaha? Jag vill ha mer (och jag har i och för sig böckerna framför mig), men samtidigt vet jag inte riktigt om jag orkar mer. Det är det som är det andra stora problemet: tempot. Hela de två första kapitlen (eller novellerna) känns utdragna och onödiga, framför allt det om Fafhrd. Det är på åttio sidor, men fyrtio hade lugnt räckt. Hade bara allting kortats ner, samt slagits ihop med en annan bok, hade jag nog varit mer nöjd.

Men sedan finns det också problemet med karaktärerna. Det känns inte som att jag får något grepp om dem, jag vet inte alls var jag har dem, hur de skulle reagera i olika situationer, och så vidare. Det gäller såväl Fafhrd och Gray Mouser som de mindre karaktärerna Ivrian och Vlana. Kanske är jag lite väl sträng, på 180 sidor hinner man inte med allt för mycket, men jag kan överhuvudtaget inte sätta fingret på vem de är. Något som kan bidra till detta är dock språket, som är rätt avancerat. Jag hänger inte alltid med i vad Leiber försöker säga, och när tempot är drygt tappar jag fokus, vilket gör att jag möjligen missar en del...

Trots att jag var lättad när boken tog slut tänker jag läsa mer. Inte just nu, men senare. För jag vill lära känna detta omaka par bättre, och jag vill se hur det kommer gå... Framför allt hoppas jag att jag kommer gilla resten mer.

tisdag 12 juni 2012

Ledighet! (Ännu ett löfte av Josefin)

Som Kim nu så fint påpekade i sitt förra inlägg så är vi ju tekniskt sätt lediga nu och borde ha massor av tid till att blogga och läsa. Jag är dock inte riktigt helt klar för sommarlov än, då jag ska skriva Cambridge English Exam imorgon (och jag har pluggat så mycket... Yay!) men jag har också tryckt in väldigt mycket tid till att läsa.

Jag kan faktiskt lova att inom den närmsta tiden kommer det komma inlägg från min sida om saker som: Partick Ness Chaos Walking trilogy (är på den sista boken nu!), Insurgent (fortsättningen på Divergent (Oh GUD! Läs inte ut den innan trean har kommit ut är mitt råd till er alla!)), och några underbara bokrelaterade saker som jag fick i studentpresent.

Min tanke inför sommaren var annars liknande Kims, att försöka läsa ut de böckerna jag har köpt och äger, fast som jag inte läst ut. Men med 11 böcker hemma från biblioteket och 12 reservationer, får jag nog stryka den tanken och försöka läsa så mycket jag hinner med helt enkelt.
I alla fall, nu har ni ett inlägg från mig där jag lovar att blogga mer, och om jag nu inte håller vad jag lovat denna gången så lovar jag att Kim ska få lov att tänka ut ett riktigt hemskt straff till mig (typ att läsa om Twilight-serien.. *shudders at the thought of such horrors*).

måndag 11 juni 2012

Äntligen ledig!!!

Nu kan jag lova (nästan) att vi kommer börja skriva lite oftare (eller åtminstone jag, Josefin ger jag inga löften för...), för nu är det sommarlov! Eller för vår del är det väl tekniskt sett inte lov, för vi har tagit studenten båda två! Tjoho!! Inget mer gymnasium! (Okej, lite sorgligt är det... Jag kommer aldrig mer läsa engelska eller svenska, förmodligen. Inte matematik heller! Tänk att man kan vara så nördig att man saknar matte.) Min poäng är, hur som helst, att nu (borde) vi ha tid att läsa mycket, och skriva om allt!

Nej, jag ska verkligen försöka göra mitt bästa att inte lata mig. Det utlovas bland annat en recension av Fritz Leibers första bok i Lankhmar-serien, Swords and Deviltry, samt ett tips om ett nyöppnat, mysigt kafé i Malmö! (Så, nu har jag skrivit det, nu kan jag inte ändra mig!)

Inför sommaren är annars min plan att endast läsa böcker ur tre kategorier:

  • Serier som jag redan påbörjat, t ex A Song of Ice and Fire och The Hitchhiker's Guide to the Galaxy.
  • Alla olästa böcker i min bokhylla.
  • De böcker som finns på min Att-läsa-2012-lista.
Än så länge går det hyfsat, jag har faktiskt inte en enda bok hemma från biblioteket! Och jag står bara i kö till en...

söndag 3 juni 2012

Eld - andra delen i Engelsfors-trilogin

Jag trodde att jag skulle behöva vänta en evighet på att få läsa Eld, andra delen i Engelsforstrilogin, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, eftersom att jag är alldeles för snål för att köpa den, haft otur i alla tävlingar, och därmed blivit förpassad till bibliotekets väntekö. Nummer elva var jag i kön när boken släpptes. Och döm om min förvåning när jag får den nästan omedelbart - biblioteket bestämde sig för att köpa in 20 exemplar. Hoppsan, det är dit våra skattepengar går! (Självklart är jag glad att de prioriterar biblioteken ibland, men tjugo exemplar? På 60 reservationer? Det känns lite extremt, tio hade nog räckt ändå...)

Eld har ju varit extremt hajpad, vilket jag tycker den förtjänar med tanke på hur bra Cirkeln faktiskt var, för att vara svensk fantasy. Och jag blev verkligen inte besviken, för Eld lever upp till alla förväntningar.

Berättelsen tar vid sommaren efter där den första boken slutade. De Utvalda ska snart börja andra året på gymnasiet, och har under hela lovet gått och väntat på vad som ska hända härnäst. Det kommer krypande, de inser att något inte riktigt stämmer, men har svårt att sätta fingret på det. I takt med att allt mer och mer börjar spåra ur blir det även dags för Anna-Karins rättegång, för allt hon gjorde i första boken, och det gäller verkligen för tjejerna att hålla ihop allt bättre för att de ska kunna skydda sig både mot Rådet och mot demonerna.

Det kan inte varit lätt för författarna att hålla isär karaktärerna alla gånger, jag vet i alla fall inte hur jag skulle ha lyckats. I Cirkeln blev det fokus främst på hälften av karaktärerna, men nu tycker jag verkligen att man börjar lära känna alla fem. Ju mer som händer, och ju mer man får se deras reaktioner, desto bättre förstår man dem. Man gillar dem inte alla gånger, absolut inte, (framför allt inte Ida...) men man hoppas ändå så innerligt att de ska klara sig, och framför allt hoppas man att det ska förstå sig på såväl varandra som sig själva, för annars är det kört. Det är också någonting som faktiskt sker, de kommer mycket närmre under bokens gång, och mot slutet gillar jag nästan Ida, trots att hon är den hon är. Det är fortfarande Minoo jag identifierar mig med mest, men jag har en helt annan förståelse för hur de andra tänker.

Själva storyn är egentligen inget mästerverk, bara lite mer invecklat den här gången än sist, men det passar berättelsen. Till en början är stämningen väldigt stark, det finns en del mystik och osäkerhet i luften, men mot slutet, när allt ska lösas, faller det en aningens platt tycker jag. Det är nog lätt att det blir så med "mysterier" som ska lösas, framför allt när det är övernaturliga saker inblandade, för det känns som att slutet inte helt lever upp till hur allt har byggts upp.

Det är med andra ord karaktärerna som är bokens styrka, men jag läser så gärna om dem, att jag nästan struntar i bakgrundsstoryn. De fem tjejerna är väldigt olika, och utan magiska element hade sannolikheten för att de överhuvudtaget skulle träffats och umgåtts varit extremt låg. Så här tvingas de tillsammans, de tvingas samarbeta, välja sidor, välja vänner, och det blir som en riktigt bra, svensk ungdomsbok - fast ännu bättre.

De få saker jag kan klaga på, bortsett från att allt som har med fantasy att göra låter urlöjligt på svenska, är killarna. Även om de finns kvar i andra boken så är de fortfarande ganska svaga karaktärer, som inte riktigt får ta någon plats. Och efter upplösningen känns det som att Gustaf måste bli inblandad, men ändå blir han inte det? Jag fattar inte riktigt...

Överlag är jag ändå vääälidgt nöjd med Eld, jag älskar hur karaktärerna långsamt växer närmre varandra och tvingas acceptera varandra, och jag ser verkligen fram emot sista delen i trilogin! Om inte annat så för att jag vill se Vanessa och Linnéa bli tillsammans!!!!!

Divergent


Som de flesta redan vet som läser denna bloggen, så har jag en förkärlek till dystopiska böcker. Jag har ända sedan jag lärde mig läsa slukat den ena dystopiska bok efter den andra. Men på senaste tiden har jag varit fruktansvärt besviken på de dystopiska böcker jag läst, då de inte riktigt varit vad jag önskade att de skulle vara. Samtidigt som själva berättelsen började kännas… gammal, som om jag redan läst detta förut. Det var tills jag, för några dagar sedan lade mina händer på Veronica Roths Divergent. Divergent har under en tid nu varit en snackis bland bokbloggar och bokälskare och tillslut insåg även jag att jag var väl tvungen att ge den en chans i alla fall.

Divergent börjar med 16-åriga Beatrice, eller Tris som hon senare kommer att kallas, som lever i ett samhälle där människor är uppdelade inom fem grupper, kallade Factions, nämligen; Candor (de ärliga), Abnegation (de osjälviska), Dauntless (de modiga), Amity (de harmoniska) och Erudite (de intelligenta). När alla barn fyller 16, som Tris, ska de, efter att ha genomgått ett test, välja vilken av dessa fem Factions de vill tillhöra. Ett val som kanske inte är helt enkelt och som kommer att förändra deras liv för alltid.
Jag vet att det låter fruktansvärt lame, men jag försöker att inte spoila någon här. Men Divergent handlar inte bara om valet som Tris gör (för hon gör det i början och det är väldigt uppenbart vad hon kommer välja), utan allt som blir följder av det valet.

Divergent hade väldigt många av de kvalitéer som jag letar efter i när jag läser dystopiska böcker. Den gav inte ut för lite eller för mycket information om samhället de lever i, utan precis tillräckligt för att göra en nyfiken, men inte bli irriterad på den. Det var också en bok fylld med fightingscener och brutalitet (Yay! Yay! Yay! Äntligen en dystopisk roman med lite brutalitet och inte bara massa jobbiga kärleksdramer!)  Den talar också till den inre feministen i mig (hon satt och fistpumpade luften regelbundet) , då Tris, den lilla, svaga tjejen från Abnegation, överbevisar alla med sin styrka och intelligens.

Jag ska nu inte säga att Divergent är en perfekt bok, för det var den inte. Jag störde mig på en massa små detaljer igenom boken, men på någotsätt så blir helhetsintrycket fortfarande så pass bra att jag kan se förbi de små störningsmomenten.  

Den andra boken i Divergent-serien heter Insurgent och är redan på min reserverade lista på biblioteket (Oh! Kan inte de sex personerna innan mig i kön läsa ut den snart. I want it now!). 

fredag 18 maj 2012

The Fault in Our Stars

Hazel Grace Lancaster har cancer. Hopplös cancer, ända sedan hon fick reda på det har hon varit i sista stadiet. Men tack vare en ny medicin har hon fått några extra år, om än några år med vätskefyllda lungor och en syrgastank i konstant släptåg.
   Hazels föräldrar är hursomhelst oroliga för henne. Inte bara för det uppenbara, hennes hälsa, utan snarare det faktum att hon aldrig träffar någon, utan mest ligger på sitt rum och läser böcker. Därmed tvingar hennes mamma henne till att gå på stödgruppsträffar i en kyrka, och under en sådan träff träffar Hazel Grace Augustus Waters.
   Augustus Waters har haft cancer men är nu frisk. Augustus Waters är en riktig charmör. Augustus Waters lyckas med att få Hazel Grace att följa med honom hem efter första gången de träffas. (Och nej, inte på något weird perverst sätt, utan på ett positivt sätt.) Detta är början av John Greens senaste bok The Fault in Our Stars, och början på en fantastisk resa mellan två människor. Som bland annat innehåller Jesu Bokstavliga Hjärta* och Amsterdam.

Okej. Var börjar jag. Kan jag börja med namnen? Får jag berätta för er hur mycket jag älskar namnen Augustus Waters och Hazel Grace??? De är så fina!! Och de passar så förbannat bra!!! Och så älskar jag karaktärerna!!!!
   Okej, andas.
   Jag vet att många swoonar i allmänhet över Augustus, men jag måste faktiskt säga att det är inte han som är fantastisk, utan det är han och Hazel tillsammans som bildar någon slags underbar kombination av karaktärer. Hazel är på många sätt sarkastisk, introvert och inte särskilt positiv, men med Augustus, som är charmig, säger och gör exakt det han känner för (eftersom att livet är för kort för att slösa bort det på annat), och är allmänt spontan, lever hon upp och tillsammans är de så. Så. Fina. Det är svårt att beskriva, men läs så förstår ni!

Det som gör boken är dock John Greens sätt att skriva. (Naturligtvis, det är ju han som hittat på allt.) Han ger Hazel en stark, ärlig och rättfram röst, vilket gör att trots att detta är en cancer-bok är den inte gjord av sentimentalt skräp (ursäkta.). Ja, jag gråter när jag läser den. Men jag skrattar väldigt mycket också. Hazels och Augustus konversationer får mig verkligen att skratta högt på bussen, och observera då att det är två cancer-barn som pratar! Hazel är sjuk, men hon har också lärt sig att hennes cancer är en del av henne. Hon kan inte ändra på det. Och därför har hon inte en gråtmild, heroisk cancer-kämpe, utan en helt vanlig tjej. Som har fått växa upp lite snabbare än andra, bara.
   Min poäng är i alla fall att John Green får fram hennes känslor så bra, och att det är en förbannat rolig bok, trots allt. Överallt finns det humor, som förvisso kan vara rätt mörk, men det är ändå humor.
   Ytterligare en sak med John Green i den här boken... är att han skriver som han pratar. Alla som har sett hans videos på vlogbrothers vet att han är ganska... tja, han kan helt enkelt vara lite jobbig när han pratar. Han pratar väldigt högt. Och fort. Och med en barnslig entusiasm som är rätt gullig, men för mycket ibland. Och han skriver precis som han pratar. Som tur är fungerar det mycket bättre i skrift, eftersom att man kan välja tempot själv då. Och då fungerar det mycket bättre.

Jag lånade The Fault in Our Stars på biblioteket, men efter halva boken beställde jag den från Adlibris. Jag försöker att inte köpa böcker i onödan, framför allt inte till fullpris, men den här var värd det. Jag vill bara läsa om den. Om och om igen. (Vilket jag inte kan, för jag har lånat ut den till en kompis, och mitt köpta ex har inte kommit fram än...)

*Okej, nej, det är Jesu bildliga hjärta, men läs boken så fattar ni :)

lördag 12 maj 2012

Not That Kind of Girl

Natalie Sterling i Siobhan Vivians Not That Kind of Girl (vars framsida jag dör av) är perfektionist. Om ni (som jag) trodde att ni var perfektionister, glöm det. Ni kommer inte i närheten av Natalie. Hon går sista året på high school, ska precis ställa upp i valet till elevkårsordförande, och för henne handlar det om liv och död. Bakom sig har hon den vänliga om än något stränga läraren Ms Bee, som stödjer henne i allt hon gör. Och bredvid sig har hon Autumn, hennes bästa vän sen några år tillbaka.

Men mitt i Natalies (nästan) perfekta liv kommer Spencer och rör upp allt. Spencer har inte riktigt förstått reglerna som alla tjejer bör följa på skolan. Hon visar gladeligen trosorna för killarna när hon böjer sig fram, och har inget emot att de mer eller mindre dreglar över henne. Istället för att se det som att de objektifierar henne, kallar hon det att hon har kontroll över sin sexualitet.

Spencers inställning är början på det som sakta börjar skapa sprickor i Natalies perfekta verklighet. Hon ställer till med gud vet vad samtidigt som Natalie börjar bli osäker på vänskapen med Autumn. Och så finns där naturligtvis en kille, Connor, en idiot som alla andra, eller?

Som jag sa innan, Natalie är perfektionist. I början kunde jag sympatisera, för det är jag också, men hon är verkligen extrem. Framför allt har hon inte lärt sig det alla perfektionister bör veta: det är inte en bra idé att ha för många projekt igång samtidigt (framför allt inte när man går i skolan), för man kommer att bryta samman. Nat har inte fattat det. Så småningom blir det alltså lite too much. Hon har väldigt höga tankar om sig själv, och ser ner på dels alla tjejer som dumpade Autumnn när ett rykte spreds om henne, dels alla korkade fotbollskillar som inte tänker på något annat än sex. Samtidigt är hon också osäker på sig själv, för hon är inte direkt personen som hittar nya vänner lätt. Därför håller hon hårt i Autumn, till och med för hårt. Men så har hon också de vuxnas förväntningar på sig. Vem känner inte igen sig här: man blir nyfiken på att göra något galet med sina kompisar, men så ser man framför sig ens föräldrars besvikna miner, och ändrar sig. Precis sådan är Natalie.

Så även om Natalie känns verklig har jag svårt att tycka om henne. Hon är helt enkelt för stel. Lustigt nog tycker jag så mycket mer om Connor. Och då menar jag inte att jag har en crush, för han är inte alls den sortens kille jag skulle falla för. Nej, jag respekterar honom. Först tycker jag likadant om honom som Natalie, men det är naturligtvis för att det bara är hennes tankar om honom jag får höra. Men så fort han får chansen att själv berätta saker ändrar jag helt åsikt.

Connor är inget geni, han har inga enorma ambitioner, men han är inte heller dum, och det som gör honom värd min respekt är att han vet vad han vill, till skillnad från Natalie som trots sina höga mål egentligen inte vet något alls. Connor kommer inte lämna den lilla staden han bor i, men han är okej med det. Han kommer ta över sin familjs julgransfarm, och är nöjd med det. Det är inte dåligt. Vissa kanske tycker att detta är fruktansvärt, att killen ju inte har några ambitioner, men jag tycker det är fel inställning. Alla kan inte bli läkare, ekonomer och advokater. Någon måste hugga julgranar också. Och varför ska inte han göra det, han som faktiskt är nöjd med det? Nej, jag gillar Connor mycket mer än Natalie.

Autumn kan jag inte riktigt placera. Jag förstår mycket väl hur hon tänker, men hon känns väldigt motsägelsefull. Ena stunden tycker jag att hon är blyg och tillbakadragen, men så är hon egentligen snarare en partytjej. What. Men till och med henne gillar jag mer än Natalie.

Mot slutet lugnar sig naturligtvis Natalie, och hon slappnar av lite och blir helt enkelt en bättre person. Alla blir lyckliga, woho! Nej, lite för bra slut, tycker jag. Även om det är uppenbart att inte allt kommer bli bra några år efter slutet, tycker jag det är för bra. Men men, Natalie växer i alla fall upp. Tack och lov.

I grund och botten handlar boken egentligen om huruvida det är sexistiskt när tjejer visar upp sig, eller om det är sexistiskt att man inte kan göra det. Om en tjej självmant vill verka sexig, och beter sig "horigt", är hon objektifierad då, eller har hon kontroll? Det är Natalie och Spencer som är varandras motsatser, och budskapet mot slutet är väl egentligen att ingen av dem har rätt. Det är kanske lite galet att klä sig extremt utmanande (i skolan) för att få killarnas uppmärksamhet, samtidigt som det också är lite galet att förakta alla som tänker på sex under high school. Den gyllene medelvägen är svaret, enligt Vivian.

Allt som allt har jag lite delade känslor för Not That Kind of Girl. På ett sätt gillar jag den, för den visar så tydligt typiska tonårskänslor i skolan, osäkerheten, nyfikenheten, ja allt. Men samtidigt irriterar jag mig på Natalie, och då den är skriven ur hennes perspektiv blir det svårt att riktigt fångas. Men men.

tisdag 8 maj 2012

Crossed


För ett tag sedan (läses ungefär två månader sedan) läste jag ut fortsättningen på Ally Condies bok Matched, som jag bloggat om här. Fortsättningen heter Crossed och tar vid där Matched slutade (med andra ord, ni som inte har läst den första och inte vill bli spoilade LÄS INTE DETTA!).

I Crossed åker Cassia till de yttre provinserna i ett desperat försök att finna Ky. När hon äntligen kommer ut till det rätta stället finner hon istället att Ky har flytt in i de hemlighetsfulla canyons. Hon fortsätter då sin kamp om att finna honom och alla ledtrådar han lämnat efter sig till henne. Men ska Cassia lyckas hitta honom och ”The Rebellion” (de som gör uppror mot samhället).

Vi kan börja med att säga direkt att jag inte gillade Crossed. Verkligen inte.  Jag gillar inte hur Ally Condie försöker föra historien framåt, men att ingenting faktiskt händer. Det är frustrerande och fruktansvärt jobbigt. (jag måste ändå erkänna att jag troligtvis kommer läsa den tredje och sista delen av trilogin, för att veta hur den slutar, men det betyder inte att den är bra, bara att jag är nyfiken). Inte nog med att historien knappt går framåt över huvudtaget, utan Ally Condie gör även en total Stephenie Meyer och skriver Crossed ur både Cassia och Kys perspektiv.
(Nu ska vi bara ta en sekund här och börja diskutera det här med att byta perspektiv i böcker. Jag tycker det är helt okej att man gör det. OM MAN GÖR DET FRÅN BÖRJAN! Inte om man kommer på i den andra eller fjärde boken, att ojsan, byta perspektiv är en bra sak att göra i en bok. Var konsekvent och gör det från början i så fall!)

En sak som jag dock måste erkänna att jag gillar med Matched och Crossed är anknytningarna som Ally Condie gör till vår tids historia, noveller, poesi och liknande. Jag tycker det är väldigt bra att hon har tagit med poesi som vi idag anser vara känt och lagt en stämpel över det som förbjudit. Men även jag måste erkänna att i Crossed går det här med hur det förra samhället såg ut och deras poesi lite överstyr. Det blir lite för mycket fokus på poesin och liknande istället för att föra historien framåt.

Avslutningsvis måste jag säga att Crossed verkligen inte var värt att läsa. Inget direkt hände och det skulle inte förvåna mig om man bara läste de första 20 sidorna och de 20 sista och sen skulle man ha ganska bra koll på vad som hände igenom hela boken.

(Efter att ha läst ut Crossed har jag bara en sak att tillägga, som är lite av en SPOILER ALERT, men i alla fall. Efter att ha läst ut den, är vi vid samma punkt som vi var innan Crossed tog vid, Cassia letar fortfarande efter Ky och gör allt för att finna honom. Igen. *facepalm*) 

fredag 4 maj 2012

Delirium och Josefin är inte död


Ja, jag har inte dött, fast att man mycket väl kan tro det. Jag har inte heller trillat ner i ett svart hål och nu helt plötsligt lyckats hitta min väg tillbaka. Nej, jag har bara varit otroligt upptagen med, som ni nog alla kan gissa vid det här laget, skolan, skolan och lite mer skola. Inte nog med att man i trean har projektarbete och tusentals uppsatser, nej, jag är även så intelligent att jag väljer att åka till MUN (Model United Nations, vet ni inte vad det är, googla det, och sen åk på ett, det är skitkul), plus att man ska hinna med och ta körkort någon gång också.

Så, nu efter att ni har fått en väldigt utförlig förklaring till varför jag har varit lite borta härifrån ett tag, så kan vi börja med den riktiga anledningen till att jag började skriva detta inlägg. För ett tag sedan läste jag ut Lauren Olivers bok Delirium. Jag har tidigare läst hennes Before I fall, och tyckte väl väldigt mycket om den, trots att jag samtidigt störde mig något fruktansvärt på den.

Delirium handlar i alla fall om Lena. Lena är nästan 18 år och lever i ett samhälle där kärlek inte bara är förbjudet utan även olagligt och ses som en sjukdom som måste botas. Lena lever ett ganska vanligt liv, hon har en bästa kompis Hana som hon spenderar nästan varje vaken sekund med, då hon inte går i skolan eller jobbar. Hon fyller snart de magiska 18 år och kan inte vänta tills det är dags för hennes operation som ska bota henne och göra henne immun mot den hemska sjukdom som kärleken är. Hon räknar dagarna till operationen och väntar spänt på dagen då det kommer ske.
Tills något ändras. Tills dagen då hon träffar Alex.

Det som får mig att falla lite för Delirium är att den inte bara fokuserar på vad vi i dagens samhälle anser vara kärlek, att kärlek inte bara är något som uppstår mellan två stycken som har en sexuell attraktion till varandra, utan snarare att det är alla kärlek som finns i alla de band man skapar med olika människor. Språket i boken är även mycket väl uttänkt och vid tillfällen var jag bara tvungen att stanna och skriva ner vad jag precis läst, för att det var så klockrent.

Nu vidare till vad jag störde mig på. Den är så sjukt förutsägbar. Herregud! Jag kunde läst Delirium med ögonbindel och ändå kunnat förstå vad som skulle hända och hur den skulle sluta långt i för väg. Sen måste jag även klaga lite på hur fruktansvärt klyschig den är. Girl meets boy, girl falls for boy, boy falls for girl, bla, bla, bla, bla. I DON’T FREAKING CARE! Jag vill inte läsa om hur en tonårstjej känner första gången hon träffar en kille som hon inser att hon faktiskt är kär i, när jag kan läsa om ett samhälle där de förbjuder vad vi idag ser som en självklarhet. Det är det generella problemet jag har sett med de senaste dystopiska böckerna som jag läst. De fokuserar mer på personerna och hur deras förhållanden och känslor utvecklas, hellre än på hur samhället de lever i är, vilket enligt mig är det absolut viktigaste i en dystopisk bok.

Slutningsvis får jag ändå säga att det är en bok som är värd att läsa, och om man gillar hela klichén med girl meets boy blandat med dystopi, så är den troligtvis perfekt för dig. För mig blir den dock en bok med mycket potential men som verkligen inte lever upp till vad jag skulle önskat den att vara.

Det finns också en fortsättning på Delirium, som heter Pandemonium.

(Till sist. SPOILER ALERT! Lite av en spoiler alert, inget man inte redan skulle ha förstått om man läst synopsen. Men ändå, folk är så känsliga när det gäller spoilers. I alla fall, ni som läst den, skulle det inte ha varit så mycket mer episkt om istället för att hon träffar en mysterisk och främmande kille som hon faller head over heels for, insåg att hon älskade Hana, bästa kompisen, på mer än bara ett kompissätt. Att de skulle inlett ett homosexuellt förhållande i ett land och en tid som förbjuder kärlek. It would make it so much better! Och inte så fruktansvärt förutsägbart.)