lördagen den 12:e maj 2012

Not That Kind of Girl

Natalie Sterling i Siobhan Vivians Not That Kind of Girl (vars framsida jag dör av) är perfektionist. Om ni (som jag) trodde att ni var perfektionister, glöm det. Ni kommer inte i närheten av Natalie. Hon går sista året på high school, ska precis ställa upp i valet till elevkårsordförande, och för henne handlar det om liv och död. Bakom sig har hon den vänliga om än något stränga läraren Ms Bee, som stödjer henne i allt hon gör. Och bredvid sig har hon Autumn, hennes bästa vän sen några år tillbaka.

Men mitt i Natalies (nästan) perfekta liv kommer Spencer och rör upp allt. Spencer har inte riktigt förstått reglerna som alla tjejer bör följa på skolan. Hon visar gladeligen trosorna för killarna när hon böjer sig fram, och har inget emot att de mer eller mindre dreglar över henne. Istället för att se det som att de objektifierar henne, kallar hon det att hon har kontroll över sin sexualitet.

Spencers inställning är början på det som sakta börjar skapa sprickor i Natalies perfekta verklighet. Hon ställer till med gud vet vad samtidigt som Natalie börjar bli osäker på vänskapen med Autumn. Och så finns där naturligtvis en kille, Connor, en idiot som alla andra, eller?

Som jag sa innan, Natalie är perfektionist. I början kunde jag sympatisera, för det är jag också, men hon är verkligen extrem. Framför allt har hon inte lärt sig det alla perfektionister bör veta: det är inte en bra idé att ha för många projekt igång samtidigt (framför allt inte när man går i skolan), för man kommer att bryta samman. Nat har inte fattat det. Så småningom blir det alltså lite too much. Hon har väldigt höga tankar om sig själv, och ser ner på dels alla tjejer som dumpade Autumnn när ett rykte spreds om henne, dels alla korkade fotbollskillar som inte tänker på något annat än sex. Samtidigt är hon också osäker på sig själv, för hon är inte direkt personen som hittar nya vänner lätt. Därför håller hon hårt i Autumn, till och med för hårt. Men så har hon också de vuxnas förväntningar på sig. Vem känner inte igen sig här: man blir nyfiken på att göra något galet med sina kompisar, men så ser man framför sig ens föräldrars besvikna miner, och ändrar sig. Precis sådan är Natalie.

Så även om Natalie känns verklig har jag svårt att tycka om henne. Hon är helt enkelt för stel. Lustigt nog tycker jag så mycket mer om Connor. Och då menar jag inte att jag har en crush, för han är inte alls den sortens kille jag skulle falla för. Nej, jag respekterar honom. Först tycker jag likadant om honom som Natalie, men det är naturligtvis för att det bara är hennes tankar om honom jag får höra. Men så fort han får chansen att själv berätta saker ändrar jag helt åsikt.

Connor är inget geni, han har inga enorma ambitioner, men han är inte heller dum, och det som gör honom värd min respekt är att han vet vad han vill, till skillnad från Natalie som trots sina höga mål egentligen inte vet något alls. Connor kommer inte lämna den lilla staden han bor i, men han är okej med det. Han kommer ta över sin familjs julgransfarm, och är nöjd med det. Det är inte dåligt. Vissa kanske tycker att detta är fruktansvärt, att killen ju inte har några ambitioner, men jag tycker det är fel inställning. Alla kan inte bli läkare, ekonomer och advokater. Någon måste hugga julgranar också. Och varför ska inte han göra det, han som faktiskt är nöjd med det? Nej, jag gillar Connor mycket mer än Natalie.

Autumn kan jag inte riktigt placera. Jag förstår mycket väl hur hon tänker, men hon känns väldigt motsägelsefull. Ena stunden tycker jag att hon är blyg och tillbakadragen, men så är hon egentligen snarare en partytjej. What. Men till och med henne gillar jag mer än Natalie.

Mot slutet lugnar sig naturligtvis Natalie, och hon slappnar av lite och blir helt enkelt en bättre person. Alla blir lyckliga, woho! Nej, lite för bra slut, tycker jag. Även om det är uppenbart att inte allt kommer bli bra några år efter slutet, tycker jag det är för bra. Men men, Natalie växer i alla fall upp. Tack och lov.

I grund och botten handlar boken egentligen om huruvida det är sexistiskt när tjejer visar upp sig, eller om det är sexistiskt att man inte kan göra det. Om en tjej självmant vill verka sexig, och beter sig "horigt", är hon objektifierad då, eller har hon kontroll? Det är Natalie och Spencer som är varandras motsatser, och budskapet mot slutet är väl egentligen att ingen av dem har rätt. Det är kanske lite galet att klä sig extremt utmanande (i skolan) för att få killarnas uppmärksamhet, samtidigt som det också är lite galet att förakta alla som tänker på sex under high school. Den gyllene medelvägen är svaret, enligt Vivian.

Allt som allt har jag lite delade känslor för Not That Kind of Girl. På ett sätt gillar jag den, för den visar så tydligt typiska tonårskänslor i skolan, osäkerheten, nyfikenheten, ja allt. Men samtidigt irriterar jag mig på Natalie, och då den är skriven ur hennes perspektiv blir det svårt att riktigt fångas. Men men.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar