Eld - andra delen i Engelsfors-trilogin

Jag trodde att jag skulle behöva vänta en evighet på att få läsa Eld, andra delen i Engelsforstrilogin, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, eftersom att jag är alldeles för snål för att köpa den, haft otur i alla tävlingar, och därmed blivit förpassad till bibliotekets väntekö. Nummer elva var jag i kön när boken släpptes. Och döm om min förvåning när jag får den nästan omedelbart - biblioteket bestämde sig för att köpa in 20 exemplar. Hoppsan, det är dit våra skattepengar går! (Självklart är jag glad att de prioriterar biblioteken ibland, men tjugo exemplar? På 60 reservationer? Det känns lite extremt, tio hade nog räckt ändå...)

Eld har ju varit extremt hajpad, vilket jag tycker den förtjänar med tanke på hur bra Cirkeln faktiskt var, för att vara svensk fantasy. Och jag blev verkligen inte besviken, för Eld lever upp till alla förväntningar.

Berättelsen tar vid sommaren efter där den första boken slutade. De Utvalda ska snart börja andra året på gymnasiet, och har under hela lovet gått och väntat på vad som ska hända härnäst. Det kommer krypande, de inser att något inte riktigt stämmer, men har svårt att sätta fingret på det. I takt med att allt mer och mer börjar spåra ur blir det även dags för Anna-Karins rättegång, för allt hon gjorde i första boken, och det gäller verkligen för tjejerna att hålla ihop allt bättre för att de ska kunna skydda sig både mot Rådet och mot demonerna.

Det kan inte varit lätt för författarna att hålla isär karaktärerna alla gånger, jag vet i alla fall inte hur jag skulle ha lyckats. I Cirkeln blev det fokus främst på hälften av karaktärerna, men nu tycker jag verkligen att man börjar lära känna alla fem. Ju mer som händer, och ju mer man får se deras reaktioner, desto bättre förstår man dem. Man gillar dem inte alla gånger, absolut inte, (framför allt inte Ida...) men man hoppas ändå så innerligt att de ska klara sig, och framför allt hoppas man att det ska förstå sig på såväl varandra som sig själva, för annars är det kört. Det är också någonting som faktiskt sker, de kommer mycket närmre under bokens gång, och mot slutet gillar jag nästan Ida, trots att hon är den hon är. Det är fortfarande Minoo jag identifierar mig med mest, men jag har en helt annan förståelse för hur de andra tänker.

Själva storyn är egentligen inget mästerverk, bara lite mer invecklat den här gången än sist, men det passar berättelsen. Till en början är stämningen väldigt stark, det finns en del mystik och osäkerhet i luften, men mot slutet, när allt ska lösas, faller det en aningens platt tycker jag. Det är nog lätt att det blir så med "mysterier" som ska lösas, framför allt när det är övernaturliga saker inblandade, för det känns som att slutet inte helt lever upp till hur allt har byggts upp.

Det är med andra ord karaktärerna som är bokens styrka, men jag läser så gärna om dem, att jag nästan struntar i bakgrundsstoryn. De fem tjejerna är väldigt olika, och utan magiska element hade sannolikheten för att de överhuvudtaget skulle träffats och umgåtts varit extremt låg. Så här tvingas de tillsammans, de tvingas samarbeta, välja sidor, välja vänner, och det blir som en riktigt bra, svensk ungdomsbok - fast ännu bättre.

De få saker jag kan klaga på, bortsett från att allt som har med fantasy att göra låter urlöjligt på svenska, är killarna. Även om de finns kvar i andra boken så är de fortfarande ganska svaga karaktärer, som inte riktigt får ta någon plats. Och efter upplösningen känns det som att Gustaf måste bli inblandad, men ändå blir han inte det? Jag fattar inte riktigt...

Överlag är jag ändå vääälidgt nöjd med Eld, jag älskar hur karaktärerna långsamt växer närmre varandra och tvingas acceptera varandra, och jag ser verkligen fram emot sista delen i trilogin! Om inte annat så för att jag vill se Vanessa och Linnéa bli tillsammans!!!!!