Swords and Deviltry

Jag har en vän som prackar på mig rätt mycket böcker, en av dessa är en samlingsbok med de fyra första böckerna i Fritz Leibers Lankhmar-serie, The First Book of Lankhmar, som den så originellt heter. Fritz Leiber ses som en av grundarna till "sword and sorcery"-genren, så helt fel är det ju inte att ha läst. Anledningen till att jag skulle läsa den var dock att Scott Lynch, som skrivit böckerna om Locke Lamora (vilka jag gillar), tydligen hade inspirerats mycket av Leibers verk. Första boken heter Swords and Deviltry, kom 1970, ett bra tag efter de första berättelserna om karaktärerna Fafhrd och Gray Mouser, och är därmed en ganska förklarande bok, som berättar om bakgrunden till hur de två möttes.

Swords and Deviltry är uppdelad i endast tre kapitel (eller enligt Wikipedia noveller). Först möter vi Fafhrd, en storväxt ung man från the Cold Waste som börjat tröttna lite på sitt samhälle, som mer eller mindre är avskuret från resten av världen. Han är suktar efter civilisationen, men finner sig trots allt i sitt kvinnodominerade land... fram tills en teatertrupp kommer på besök, och han träffar Vlana. I andra kapitlet möter vi Mouse, som han då kallas, en magikernovis som hittar sin mästare dödad. I tredje kapitlet möter Fafhrd och Vlana Gray Mouser och hans lilla prinsessa Ivrian, och en galen plan formas efter ett antal glas, en plan som fullständigt spårar ur, och leder till ödesdigra och oanade konsekvenser.

I grund och botten gillar jag Leibers idé. Jag lockas av tanken på hur två personer dras till en storstad annorlunda för deras, möts då de begår samma brott, börjar smida planer tillsammans och hur allt sedan går åt helvete. Men jag har vissa problem med hur han genomför det hela. För det första känns denna första bok inte som en bok (vilket det kanske inte riktigt heller är). Det känns som de första hundra sidorna av en bok, bara det att det är på tvåhundra sidor istället. Jag vet att Swords and Deviltry mest kom till som en prequel till resten av berättelsen, men fortfarande, om det ska vara ett eget, samanhängande verk hade jag velat ha mer. För nu blir det drygt, drygt, ännu mer drygt, och när han tillsluuut lyckats bygga upp lite spänning som slutar det. Jaha? Jag vill ha mer (och jag har i och för sig böckerna framför mig), men samtidigt vet jag inte riktigt om jag orkar mer. Det är det som är det andra stora problemet: tempot. Hela de två första kapitlen (eller novellerna) känns utdragna och onödiga, framför allt det om Fafhrd. Det är på åttio sidor, men fyrtio hade lugnt räckt. Hade bara allting kortats ner, samt slagits ihop med en annan bok, hade jag nog varit mer nöjd.

Men sedan finns det också problemet med karaktärerna. Det känns inte som att jag får något grepp om dem, jag vet inte alls var jag har dem, hur de skulle reagera i olika situationer, och så vidare. Det gäller såväl Fafhrd och Gray Mouser som de mindre karaktärerna Ivrian och Vlana. Kanske är jag lite väl sträng, på 180 sidor hinner man inte med allt för mycket, men jag kan överhuvudtaget inte sätta fingret på vem de är. Något som kan bidra till detta är dock språket, som är rätt avancerat. Jag hänger inte alltid med i vad Leiber försöker säga, och när tempot är drygt tappar jag fokus, vilket gör att jag möjligen missar en del...

Trots att jag var lättad när boken tog slut tänker jag läsa mer. Inte just nu, men senare. För jag vill lära känna detta omaka par bättre, och jag vill se hur det kommer gå... Framför allt hoppas jag att jag kommer gilla resten mer.