Divergent

Som de flesta redan vet som läser denna bloggen, så har jag en förkärlek till dystopiska böcker. Jag har ända sedan jag lärde mig läsa slukat den ena dystopiska bok efter den andra. Men på senaste tiden har jag varit fruktansvärt besviken på de dystopiska böcker jag läst, då de inte riktigt varit vad jag önskade att de skulle vara. Samtidigt som själva berättelsen började kännas… gammal, som om jag redan läst detta förut. Det var tills jag, för några dagar sedan lade mina händer på Veronica Roths Divergent. Divergent har under en tid nu varit en snackis bland bokbloggar och bokälskare och tillslut insåg även jag att jag var väl tvungen att ge den en chans i alla fall.

Divergent börjar med 16-åriga Beatrice, eller Tris som hon senare kommer att kallas, som lever i ett samhälle där människor är uppdelade inom fem grupper, kallade Factions, nämligen; Candor (de ärliga), Abnegation (de osjälviska), Dauntless (de modiga), Amity (de harmoniska) och Erudite (de intelligenta). När alla barn fyller 16, som Tris, ska de, efter att ha genomgått ett test, välja vilken av dessa fem Factions de vill tillhöra. Ett val som kanske inte är helt enkelt och som kommer att förändra deras liv för alltid.

Jag vet att det låter fruktansvärt lame, men jag försöker att inte spoila någon här. Men Divergent handlar inte bara om valet som Tris gör (för hon gör det i början och det är väldigt uppenbart vad hon kommer välja), utan allt som blir följder av det valet.

Divergent hade väldigt många av de kvalitéer som jag letar efter i när jag läser dystopiska böcker. Den gav inte ut för lite eller för mycket information om samhället de lever i, utan precis tillräckligt för att göra en nyfiken, men inte bli irriterad på den. Det var också en bok fylld med fightingscener och brutalitet (Yay! Yay! Yay! Äntligen en dystopisk roman med lite brutalitet och inte bara massa jobbiga kärleksdramer!)  Den talar också till den inre feministen i mig (hon satt och fistpumpade luften regelbundet) , då Tris, den lilla, svaga tjejen från Abnegation, överbevisar alla med sin styrka och intelligens.

Jag ska nu inte säga att Divergent är en perfekt bok, för det var den inte. Jag störde mig på en massa små detaljer igenom boken, men på någotsätt så blir helhetsintrycket fortfarande så pass bra att jag kan se förbi de små störningsmomenten.  

Den andra boken i Divergent-serien heter Insurgent och är redan på min reserverade lista på biblioteket (Oh! Kan inte de sex personerna innan mig i kön läsa ut den snart. I want it now!).