One Day

Ytterligare en bok från min "Att läsa 2012"-lista har nu blivit avbockad! David Nicholls One Day har hunnit bli läst av såväl Josefin som min mamma som min vän Lina innan jag hann ta tag i den, men nu så!

One Day handlar om Dexter Morgan och Emma Morley, två unga människor som första gången vi träffar dem precis har avslutat sina studier på universitet och ska ta ett kliv ut i världen. Det är den 15 juli 1988, de har precis träffat varandra, och nu ska de skiljas åt igen. Varje år den 15 juli får vi en ny glimt in i deras liv, var de befinner sig, vad de gör, och små hintar om vad som hänt sedan vi såg dem senast.


One Day är onekligen en speciell roman, just eftersom att vi bara får veta vad som händer på just den 15 juli varje år. De resterande 364 dagarna däremellan kan vi bara gissa vad som har skett, vad som har sagts. Ibland får vi veta, ibland lämnas det åt fantasin. På ett effektivt sätt får vi följa hur två väldigt olika människor växer upp från framtidspositiva ungdomar till medelålders människor som inser vad som är viktigt i livet. Det går fort framåt, men ändå känns det naturligt att se deras utveckling, och man sitter hela tiden och hoppas att de ska inse vad de egentligen behöver, vad som egentligen är viktigt. Som den nittonåring jag är kunde jag identifiera mig med de unga Em och Dex mycket bättre än de äldre, och därför ser jag fram emot att om många år läsa om One Day. Det känns som en bok som verkligen lämpar sig att läsa både som ung och som lite äldre, eftersom att man då kommer se på det på helt olika sätt. Det är i alla fall vad jag tror, men vad vet jag?

One Day var verkligen en fin bok, en sådan som kan göra en frustrerad ibland men som ändå i grund och botten handlar om något vackert. Den kan definitivt rekommenderas till de flesta!


Spoilervarning de kommande två styckena!! (Måste bara få skriva av mig lite...)
Jag tyckte kapitlet där Em och Dex var ute och öluffade var så himla fint! Jag vill bara läsa om det om och om igen. Efter att ha haft sina problem har de där chansen att rätta till allt, att hitta varandra, att få bättre liv än de sedan tillslut får... Framför allt Dex, som sedan blir helt ruinerad. Åååh, medan man läser känner man verkligen hur det inte kan hålla, men man vill ju så gärna! Jag håller fast i den drömmen...

Vidare vill jag gärna flika in lite om slutet av boken också... Man kände ju hela tiden på sig, från det att Dex och Em hittat varandra igen, att det knappast kunde hålla. Inte så att de skulle göra slut eller börja bråka, men det var rätt uppenbart att något skulle hände som skulle hindra dem, typ att någon skulle dö. Och vad hände? Klart hon dog. (Dex fick iaf inte cancer, det hade varit lite too much faktiskt...) Jag började inte gråta, det kan jag inte påstå, men även om jag förutsåg slutet kände jag en stor tomhet när jag vänt sista sidan, och mina tankar gick i banorna "Men, men, men... Hallå? Inte okej! Man kan inte göra så här! Man kan inte avsluta en bok så här!!!" Slut på spoiler!