En snabb resumé av handlingen: systrarna Elinor och Marianne Dashwood blir på grund av sin fars bortgång plötsligt fattiga, och tvingas att tillsammans med sin mor och yngsta syster flytta till en liten stuga tillhörande en vän. Samtidigt tampas de med alla 1800-talstjejers problem: att hitta någon att gifta sig med. Elinor, förnuftet i titeln, blir sakta men säkert förälskad i Edward Ferrars, medan Marianne, "känslan", faller hårt för den charmiga Willoughby. För ingen av dem blir det dock som de förväntat sig, för naturligtvis dyker förhinder upp och hemligheter stiger till ytan.
Jag var från början hur pepp som helst på att läsa S&S, jag hade ju älskat P&P, BBC's mini-serie av den med Colin Firth (<3) samt filmen baserad på S&S med Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman m fl. Men, och detta säger jag med sorg inom mig, blev jag faktiskt lite besviken. Ja, det är självklart att jag gillar den eldiga Marianne och den förnuftiga Elinor, men på något sätt (kanske för att jag sett och älskat filmen så många gånger) så tycker jag inte att boken fångar deras personligheter lika bra som regissören Ang Lee gjorde. Ironiskt nog. Men även om jag jämför den med P&P tycker jag att Austen lyckas betydligt bättre med karaktärerna där. Tempot är också mer raskt (även om det är exceptionellt långsamt med dagens mått), vilket gör att det inte blir lika dryg läsning. Skillnaden är egentligen ganska förståelig, då S&S är Austens första roman och P&P hennes andra - hon utvecklades helt enkelt där emellan. (Det är ju överhuvudtaget ganska vanligt att en författares första bok är något obalanserad jämfört med de senare.)
Trots denna lilla besvikelse är jag ändå glad att jag läst den, och kanske kommer jag läsa om den en dag när jag inte behöver ha stressen liggandes på mig att jag måste läsa ut den fort som fan. Och kanske kommer jag gilla den mer då. Som det är nu har jag dock ingen tid för sådana filosofiska tankar, utan det är direkt vidare till nästa bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar