Life of Pi

Yann Martels Man Booker-prisvinnande Life of Pi är minst sagt en udda bok. Den berättar historien om Pi Patel, en indisk pojke som av en oturlig slump hamnar på en livbåt tillsammans med en bengalisk tiger, en hyena, en zebra och en orangutang. Hur, kan man fråga sig. Ja ni. Läs den, så får ni se.
   Jag vill ogärna berätta särskilt mycket om början av boken, eftersom att det på något sätt är en del av läsupplevelsen att undra hur i hela friden en människa kan hamna i den situationen han gör. Det jag kan säga, är att Pi växer upp som en vanlig indisk pojke i den lilla staden Pondicherry, en duktig hindu fram till den dagen han upptäcker kristendomen. Sedan en duktig hindu och kristen, fram tills att han upptäcker islam. Detta gör honom lite udda, att han väljer att tillhöra tre religioner, men det är väl som han själv säger "I just want to love God.", ett fint citat som jag tycker är relevant för alla religiösa som har problem med andra religioner: varför hacka ner på andra religioner, när alla religioner egentligen handlar om samma sak?
   Nog om filosofiska och teologiska frågor (även om boken i mångt och mycket handlar om just sådant), och åter till boken. Life of Pi börjar förvånansvärt trögt, och jag satt länge och tänkte "När ska han hamna på båten, va?". "Patience, my friend", hade jag velat säga till mig själv i efterhand, "det kommer". Jag hade mest hört om det som boken alltid marknadsförs som - en historia om en pojke som hamnar på en livbåt med en tiger. Men det gäller att inte låta detta överskugga början av boken, då tror jag nämligen att man kan uppskatta den mer.
   Yann Martels roman är ömsom rolig, ömsom... jag-vet-inte-riktigt-vad. Beskrivningarna om livet på båten är för det mesta inte särskilt spännande i sig, men det finns en slags underliggande spänning (den konstanta skräcken av en bengalisk tiger) som ändå driver historien framåt. De olika prövningarna är väldigt sakligt beskrivna, ändå fascineras man ständigt över... allt.
   Något som är värt att veta är att Life of Pi faktiskt är baserad på verkliga händelser. Det finns en äkta Pi Patel, och det är med hjälp av honom Martel har skrivit boken. I inledningen får man höra om historien bakom historien, det vill säga hur författaren först fick höra något om berättelsen. Mannen som berättade den för honom sa till honom "I have a story that will make you believe in God." Men hur fascinerande jag än finner boken, kan jag inte direkt säga att den fick mig att ändra min uppfattning som ateist. Trots det är det en bok jag definitivt rekommenderar för de flesta, om de bara orkar med det något sakta tempot.