NaNoWriMo och Predator's Gold

Först och främst kommer här en ursäkt för vår inaktivitet den senaste tiden. Som Josefin skrev i det förra inlägget skriver hon NaNoWriMo just nu, och jag likaså, vilket helt enkelt betyder att all vår tangentbordstryckarenergi går åt till att producera 1667 mer eller mindre bra ord om dagen, minst. I mitt fall är det ofta mer, för jag ligger så mycket efter efter första veckan, medan Josefin ligger över 8 000 ord i förväg. Det jag försöker komma fram till är helt enkelt att det är svårt att skriva något annat när man skriver en bok, för man blir ganska så trött på ord. Och, i mitt fall, trött på mina karaktärer och full av ånger för att jag valde att skriva i första person i presens. Det passar inte riktigt till berättelsen nämligen.

Jag har dock, för att ta en paus i skrivandet, förutom att spela Pokémon Red och undvika läxor, faktiskt hunnit läsa lite! Och nu har jag, äntligen, läst ut en bok så att jag måste tvinga mig själv att skriva här, så att inte bloggen hamnar i förfall. Boken är Philip Reeves Predator's Gold, andra delen i hans serie The Hungry Cities Chronicles, som följer berättelsen om Tom och Hester i en värld där städer äter städer enligt principen Municipal Darwinism. Första delen skrev jag om här, och som ni kanske minns var jag ju inte helt övertygad om Reeves förmåga att skriva...
   Predator's Gold är ungefär likadan. In den här boken får vi följa Tom och Hester två år efter förra bokens händelser. De två är lyckliga, flyger runt i världen och upplever nya saker, men Hester är övertygad om att det inte kommer att vara. Och hon har rätt (annars skulle ju boken bli tråkig.). Efter lite actionfyllda luftskeppsjakter landar deras nu skadade skepp på en mytfull stad som sällan synts, Anchorage. Det är som en spökstad, ett virus tog för ett tag sedan död på större delen av befolkningen, och deras ledare, Freya, är bara en ung liten flicka utan någon som helst erfarenhet. På grund av missförstånd, lite lögner och annat smått och gott utvecklas det hela till ett fartfyllt äventyr med många komponenter.
   Lyckas då Philip Reeve bättre den här gången? Ja, det tycker jag faktiskt. Karaktärerna är fortfarande inte helt övertygande, men man börjar lära känna dem bättre nu. Historien i sig känns spretigare än sist, men bygger å andra sidan upp mer förväntningar till uppföljarna. Reeve håller sig också mer till ett tempus, han skriver i imperfekt i drygt 200 sidor innan han, återigen av en helt obegriplig anledning, byter till presens för några sidor, sedan är vi tillbaka i imperfekt för resten av boken igen. Va? Varför gjorde du så, vill jag fråga honom. Helt onödigt, och bara irriterande. Nåja.
   Allt som allt börjar jag ändå gilla serien mer, så jag kommer fortsätta så småningom med Infernal Devices och A Darkling Plain, som jag redan tvingat stadsbiblioteket att köpa in, hehe...