Leviathan - en underbar blandning av historia och fiktion

Det är augusti 1914, och Europa håller på att hamna i krig. Clankers, de som förlitar sig på mekaniska stridsmaskiner, och Darwinists, de som skräddarsyr djur för sina ändamål, letar nästan efter en anledning till att gå till anfall, och när ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand blir mördad finns där plötsligt en.

Låter det bekant? Men ändå inte? Scott Westerfelds Leviathan är det som kallas steampunk - en historia som utspelar sig under tiden då ångkraft var vanligt, och som berättar en alternativ version av verkligheten. I Westerfelds 1900-tals Europa är det inte bara pakterna mellan länderna som leder till första världskriget, det är också meningsskiljaktigheter om huruvida det är rätt eller fel att genmodifiera djur till att tjäna människan. I Westerfelds variant av historien kom Darwin på ett sätt att skräddarsy djur till att t ex bli luftskepp, vilket lett till att framför allt the British Air Force ser lite annorlunda ut än i verkligheten. Vidare har tekniken gått framåt betydligt snabbare, och de som tycker att genmanipulering är "Gudalöst" håller sig istället till maskiner, t ex Österrike-Ungern.
   Själva berättelsen handlar om Alek, son till den döde Franz Ferdinand, som nu är på flykt undan såväl tyskarna som sitt eget folk. Men Alek är uppvuxen vid hovet och är knappast särskilt bra på att låtsas vara en fattig bondpojke, vilket försvårar hans beskyddares uppdrag.
   Parallellt med detta får vi följa Deryn, en tjej (vilket inte hörs på namnet) från Storbritannien som utger sig för att vara pojke för att kunna gå med i British Air Force (jag vet inte riktigt om det är BAF, men det är något motsvarande i alla fall.). Deryn hamnar av ren tur på det kända luftskeppet Leviathan (en enorm val), och får chansen att åka med på ett mystiskt uppdrag till Osmanska riket. Det hela leder naturligtvis till att de två träffas, och... ja. Sen får ni väl läsa!

Det är riktigt kul att läsa om Alek och Deryn. Skillnaderna på de två är helt enorma: Alek kan bara den extremt korrekta och strama engelska han lärt sig vid hovet, medan Deryn, i sitt försök att verka pojkig, drar på med den bredaste slangen hon kan. Samtidigt är de väldigt lika: båda bär ju på varsin gigantisk hemlighet som kan kosta dem livet om fel person får reda på det (kanske inte riktigt för Deryn, men... nästan.). Kontrasterna mellan de två bidrar till att Leviathan var ett lyckat drag av Scott Westerfeld. Detta är dock första delen i en (oavslutad) trilogi, och man känner på sig att något kommer hända mellan Deryn och Alek... Om Alek bara kunde få reda på att Deryn är en tjej först, förstås. (Det vore i och för sig ännu roligare om Alek blev kär i Deryn som kille. Men jag tror inte riktigt det är Westerfelds stil...)
   Något annat som bidrar till att boken blir så bra är det faktum att den utspelar sig i något som åtminstone liknar vår historia. Jag har aldrig varit någon historienörd, jag har till och med tyckt att ämnet var rätt tråkigt under grundskolan, men på gymnasiet väcktes det lite tack vare en riktigt bra lärare. Därför tycker jag att Leviathan blir extra spännande, med sin alternativa tolkning av verkliga händelser (precis som att jag tycker att Inglorious Basterds är en helt jävla genial film. Fast det kanske är lite annorlunda.)

Sammanfattning: Scott Westerfeld gör det igen! Efter att ha lyckats göra en spännande framtidsvision i Uglies, en spännande nutidshistoria i Peeps, så blir Leviathan en spännande historia i dåtiden. Jag ser fram emot fortsättningen!