Originell, med vissa brister

En av de böcker som hamnat på min att-läsa-lista på grund av FYA är Lish McBrides Hold Me Closer, Necromancer*, och den har nu, efter en längre tids läsande, blivit utläst. Den är inte lång, och den är långt ifrån dryg, men jag har helt enkelt inte haft tid för sträckläsning... synd! Men nu är jag äntligen klar, och här kommer mina smått osorterade tankar.

Sam LaCroix (bara hans namn får mig att gilla honom. Och då heter han egentligen Samhain Corvus LaCroix. Hur coolt är inte det??? Förlåt, tillbaka till texten...) är your average fast food worker. En ung kille som hamnat där eftersom att inget annat riktigt passade, och nu behöver han helt enkelt ett jobb för att betala hyran. Men en dag kommer Douglas Montgomery in i bilden, en mäktig necromancer** (jag vet inte riiiktigt vad det heter på svenska så... vi håller oss till engelskan där.) och inflytelserik man i Seattles paranormala kretsar, om man säger så. Douglas märker genast att Sam har dolda talanger, och ser honom därför som ett hot. Snart har det hela utvecklats till en situation i vilken Sam har hamnat i en bur. Med en okänd tjej. Som råkar vara naken. Awkward? You bet.
   Det första som slog mig medan jag läste var hur ojämn historien tycktes. Boken är egentligen skriven ur Sams ögon, men senare hoppar McBride över och berättar, förvisso i tredje person, ur andra karaktärers perspektiv. När det är Sams tankar vi får höra tycker jag att allt känns levande. Det är spontana tankar som poppar upp, eftersom att vi befinner oss i hans huvud, och inte prydligt tillrättalagt. Men när man får se scener där Sam inte är med faller det lite. Det blir mer sakligt berättat, inte på långa vägar med lika mycket känsla. Det hade känts bätter om McBride hade hållit sig antingen till endast Sams synvinkel, eller att skriva allt i tredje person.
   Med det sagt tyckte jag ändå om Hold Me Closer, Necromancer. Jag älskar Sam som karaktär, inte direkt oskyldig men lite sådär blyg och osäker och försöker att hålla tankarna i styr när han hamnar med en naken tjej, Brid, i en bur. Det hela är, trott eller ej, rätt gulligt. Brid å andra sidan är framfusig och oblyg, vilket gör det ännu roligare. Generellt sätt är faktiskt de flesta karaktärer välskrivna och härliga, utom möjligen "the bad guys", dvs Douglas och hans medarbetare, som känns lite... småplatta. Något som däremot känns väldigt feministiskt, men också lite enformigt, är att i princip alla kvinnliga karaktärer - Brid, Sams vän Brooke, hans syster Haley - är extremt självsäkra och orädda. Visst, kul att se, men det finns faktiskt tjejer som hör hemma i skrika-och-hoppa-upp-på-en-stol-när-de-ser-en-mus-kategorin. Alla är inte stenhårda tuffingar. Och eftersom att killarna i boken har väldigt varierande "tuffhets-grad" känns det som att tjejerna är lite väl... awesome.
   Jag tycker alltid det är kul med fantasy-böcker som utspelar sig i vår egen värld, vilket denna gör, men samtidigt uppskattar jag när författarna åtminstone försöker ge logiska förklaringar till magiska fenomen (jag antar att det är naturvetaren inom mig som talar där...). Det gör definitivt inte McBride. Hon brer på med svirvlande vortexar genom vilka de magiska figurerna kommer fram, etc., vilket... tja, det kanske låter häftigare, men det imponerar mig inte särskilt mycket. Det funkar bättre på tecknad film. Ska det vara "verkligt", är det bättre att göra det mer... verkligt.
   Men nu ska jag sluta klaga. Det framgår av slutet att det förmodligen kommer minst en fortsättning, och trots mina små klagomål ovan ser jag verkligen fram emot att läsa mer om Sam och hans vänner!

*Okej, hemsidan jag länkade suger, men det finns ingen "egen" hemsida, och ingen på wikipedia. wtf? Annars, om ni vill läsa lite mer spännande om boken, föreslår jag att ni läser FYAs recension av den. Deras "BFF-charm"-del är typ exakt hur jag känner för Sam, anyways!

**Glömde kanske att förklara att en necromancer är en slags magiker som kan återuppväcka de döda, åtminstone till något som liknar levande.