Erebos

Ibland gör man den halvdumma, halvunderbara saken att på vinst och förlust låna en bok på biblan som man egentligen inte riktigt har tid att läsa just nu, eftersom att det ligger trettio böcker i bokhyllan som väntar på att bli lästa. Underbar eftersom att det kan turn out to be en fantastisk bok. Som i det här fallet.
   Erebos av Ursula Poznanski var en sådan bok. Jag hade läst lite positiva omdömen om den, storyn verkade intressant, så jag tänkte "What the hell, skit i mina böcker på bokhyllan, jag reserverar den på biblan!". Det tog ett litet tag innan jag började läsa den (på grund av andra biblioteksböcker som skulle lämnas in före...), men sen så! Och wow, det var inget jag ångrade!
   Erebos handlar om Nick, en helt vanlig kille på en skola i London (trots att författaren är tysk?), intresserad av fotboll, har sina polare, vill bli läkare, ganska tuff, hela tjo-fadderittan. Men så plötsligt försvinner hans kompis från fotbollsträningarna, och i skolan ser han ut som om han inte sovit på flera dagar. Nick märker dessutom att ett litet kvadratiskt paket cirkulerar på skolan, och snart får han ett i händerna - det är ett datorspel, det är Erebos.
   Det visar sig vara ett ganska så annorlunda spel - det vet vad du heter, dina intressen, det svarar när du frågar dig saker, och - konstigast av allt - det ger dig uppdrag som som du ska utföra utanför spelet. IRL. Till exempel att hitta ett paket och flytta det till en annan plats. Eller ta foton på en man du aldrig sett innan. Eller varför inte ringa samtal och viska några hotfulla ord. Allt för att komma upp en level eller två.
   Poznanskis ungdomsroman är sannerligen spännande. Ett spel som pratar med en, hur många spelnördar har inte drömt om det? (Fast det vore ju rätt läskigt också...) Man känner direkt när man börjar läsa att något är fel med Erebos, något stämmer inte riktigt (duh), och Nicks egna tankar speglar detta väldigt väl, även om han är desperat att komma vidare i spelet. Det ständiga växlandet mellan IRL och spelvärlden bidrar till det raska tempot och att man hela tiden vill veta vad händer nu? Vad händer nuu???
   Det finns dock några saker jag irriterade mig på. Först och främst har vi lite karaktärerna. Okej, så, jag gillade dem, men den lilla spirande kärleken mellan Nick och Emily kändes inte så djup. Mer som bara vänner. Jag vet inte riktigt, kanske är jag för van vid tjej-riktad YA, men jag saknade lite romaaans! Även om det är en spännings-ungdomsroman kan man ju faktiskt jobba lite på känslorna också. Men jaja. Nästa sak jag stör mig på är lite allvarligare (för mig). Främst för att jag misstänker att det är översättarens fel. Och vad är inte mer hemskt än att någon misslyckas med att göra ens verk till rätta? Okej, enough rambling. Det jag stör mig på är helt enkelt ungdomarnas språk. De använder så... så... "gammaldags" svenska uttryck, sånt man ser i gamla gamla barnprogram, typ Vi på Saltkråkan, blandat med tuff, modern ungdomssvenska. Uh, what? Och sen, förlåt, jag irriterar mig något fruktansvärt på detta... Ingen datorspelare säger nivå. Ingen jag känner i alla fall. Man använder nästan alltid de engelska termerna, level i det här fallet. Kanske hade det blivit lite väl svengelskt, men jag stör mig så mycket på det! Jag vill bara läsa den på engelska istället, problemet är att den är skriven på tyska! Och för att jag inte helt ska dissa svenskan har jag lovat mig själv att läsa svenska och böcker skrivna på ett språk annat än engelska på svenska! Åååååh! Okej, färdiggnällt.
   Det som ändå lyfte upp det hela var slutet. Med all mystik och det ganska overkliga i att ha ett spel som pratar med dig var jag rädd att slutet skulle falla platt, att förklaringen skulle bli alldeles för mesig och patetisk jämfört med allt som hänt i boken. Men så var det inte (riktigt)! Ett helt perfekt slut tror jag inte riktigt går att åstadkomma, men det här var nära nog! Det blev bra, avrundande, inte alltför action-igt eller sockersött eller whatever. Faktiskt rätt nöjd.
   Så, over-all-betyget är gott! Och jag rekommenderar er att spela läsa Erebos, även om ni inte har någon erfarenhet av spel (så har jag i alla fall hört det sägas. Själv spelar jag ibland, så jag har lite svårt att avgöra...)