Tagga Harry Potter-vecka!!!

Nästa vecka är det dags för total omläsning av alla sju böcker, på sju dagar, innan det är dags för.... *trumvirvel* SISTA FILMEN!!!!!! Deprimerande nog missade jag biljettsläppet. Ingen premiär här inte. Och om man inte vill se den i 3D måste man se den på Entré. FML. För er som inte går på bio i Malmö: Entré suger. Jämfört med filmstaden och Royal (där man naturligtvis ska se alla premiärer, över huvud taget, speciellt episka filmer som Harry Potter och stuff.). Så jag gråter lite. Men! Nu har jag i alla fall en bra anledning att "läsa in" min nya uppsättning av Harry Potter-serien! Som, you know, fyi, står bredvid min uggla Saoirse. Som är episk. Som jag fick av Josefin. Tagga!!!!

(Och ja, jag har sorterat dem efter färg istället för efter ordning. Hur tänkte de egentligen? Om man har dem i rätt ordning blir det så fult! Så det fick bli enligt synliga ljusets spektrum istället. Nörden i mig har talat.)

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

Phew! Lång titel! Kommer härmed att förkortas till The Curious Incident, annars kommer jag börja kopiera och klistra in... och det skulle kännas fel. Anyways. Mark Haddons berättelse handlar om Christopher Boone, en 15-årig kille med Aspergers syndrom, dvs en slags autism. Det innebär att han ser allting extremt logiskt, gillar ordning, matte och fysik, men har extremt svårt för människor och känslor, eftersom att de är oförutsägbara. Han bor tillsammans med sin pappa, hans mamma har gått bort, och en dag hittar han grannens hund död, mördad med en trädgårdsgaffel. Eftersom att han gillar Sherlock Holmes bestämmer sig han för att ta reda på vem som begått brottet, samt skriva en bok om det. Boken vi läser är just den han skriver, så att säga.

Det första jag kommer att tänka på när jag läser The Curious Incident är den svenska filmen I rymden finns inga känslor, som kom ut för något år sedan (och som är en underbar film, se den!). Båda handlar om unga killar med Aspergers, och i båda fallen sker något som skakar om deras tillvaro rejält. Och i båda fallen vill jag bara gå fram till dem, hålla om dem och säga att allt kommer bli bra. Vilket är heeelt fel, eftersom att det bara hade förvärrat situationen, Aspbergers-barn klarar sällan av kroppskontakt utan att tappa kontroll. Men min poäng är att trots att Christopher måste vara otroligt jobbig att vara med, så är han omöjlig att inte tycka om. Framför allt inte när man får läsa vad han skriver, hans sätt att resonera och hans egentligen så logiska sätt att tänka. Lite för logiskt bara. Men på något sätt väcker hans beteende någon slags mamma-känslor hos mig, för jag vill bara hjälpa honom och ta hand om honom. Låter det konstigt? Kanske, haha. Men sådan är väl jag då...

När det gäller själva storyn är jag dock lite mer tveksam, det börjar bra men slutet känns lite skakigt. Men det är å andra sidan inte storyn som är det viktiga, det är Christophers (eller Mark Haddons) sätt att skriva som gör den här boken så läsvärd. Att få en inblick i en autistisk pojkes tankar är både fascinerande och lärorikt, och det ställer också ens eget sätt att tänka på ända.

(A) Game of Thrones

Jag brukar förespråka att läsa böcker innan man ser eventuella filmatiseringar eller tv-serier baserade på dem, men när en vän klockan fyra på natten entusiastiskt skrev till mig och tipsade om A Game of Thrones av George R. R. Martin, som han höll på att läsa just då, kände jag att jag hade lite för mycket att läsa. När han då också skrev att "annars kan du vara lat och se den som tv-serie, jag hörde att en adaption nyss hade premiär", kände jag att det var ett bra tillfälle att vara lat, och bestämde mig helt enkelt för att se HBOs "filmatisering" (eller, ja, tv-serialisering, men det är lite jobbigt att säga...) istället. Det var ett bra val. (Bara att HBO var inblandade gjorde det sevärt. Showtime hade också fungerat!) Men det slutade med att jag läste boken också. Det var också ett bra val.

A Game of Thrones (boken), eller Game of Thrones, som tv-serien av någon anledning har fått som titel, utspelar sig i det fiktiva, medeltida landet The Seven Kingdoms. Berättelsen är en skog av karaktärer och intriger, som tar en bra stund att begripa, men när man väl börjar hänga med blir desto mer spännande. Ned Stark, som är väktare i norr, tvingas följa med kungen till huvudstaden och hovet för att bli kungen närmste man, efter att den förre närmste mannen dog. Ned vill mycket hellre stanna kvar där han är, men snart dras inte bara han, utan hela hans familj, in i intriger som rör hela landet. Samtidigt, i det närliggande landet som tillhör "Dothraki", hästfolket, är sonen till den tidigare kungen, som störtades och avrättades tillsammans med (nästan) hela hans familj, ute efter hämnd. Och som om det inte vore nog så har det varit en extra lång sommar, på nästan tio år (it doesn't make sense, I know), vilket betyder att en hård vinter är på väg, och det ryktas om att monster från skogarna i norr är på väg att vakna igen...

Som jag sa innan, är det väldigt svårt att hålla reda på alla karaktärer och hur de är släkt med varandra, vem som har mördat vem och så vidare. Det hjälpte inte att jag såg tv-serien först, utan subtitles, vilket gjorde att jag inte hade en aaaaning om vad de olika personerna hette. Dessutom tyckte jag att skådespelarna var alldeles för lika för att skilja dem åt, vilket egentligen var rätt bra eftersom att de skulle vara syskon (nu syftar jag, för er som har sett den, på Robb och Jon. Egentligen är det inte sååå lika, men i början var jag helt förvirrad över de två). Vidare fick man sällan karaktärerna ordentligt presenterade - det tog mig en bra stund att förstå vem som var kungen, att Cersei var drottningen, samt vilka som var deras barn. Men efter några avsnitt, när saker och ting tillslut började falla på plats, då blev det bättre! Spänningen steg, karaktärerna fick mer djup och intrigerna började verka mer begripliga! Och slutet på säsongen! Woohooo!! Man vill verkligen veta vad som kommer hända nu! Hur ska Arya, Neds yngsta dotter, klara sig? Och Sansa för den delen, hennes äldre syster, hon ligger nästan ännu mer risigt till!

Slutet på boken kändes inte riktigt lika bra. Egentligen var det ju ingen större skillnad i händelseförloppet, men ändå lyckades HBO få det att bli mer av ett "avslut", medan sista kapitlet kändes som... vilket kapitel som helst. Flera andra kapitel hade passat bättre som sista (kapitlena är uppdelade efter från vems synvinkel man ser det ur, vilket betyder att flera kapitel kan utspela sig ungefär samtidigt). Jag är fortfarande väääldigt sugen på att läsa nästa del, A Clash of Kings, men slutet hade kunnat gjorts mindre... avhugget.

I övrigt tycker jag verkligen att HBO har gjort ett bra jobb. Kanske är jag influerad av att jag såg tv-serien först, och läste boken sedan, men det kändes ändå väldigt bra. De ändringar de hade gjort var ganska små, och kändes helt okej (bortsett, kanske, från att de har höjt åldern på alla Neds barn. Rejält. Robb ska vara 14, han ser ut att vara 25, minst. Men, som sagt, det fungerar ändå.). HBO har även spice-at upp det lite genom att slänga in lite mer sex än i boken, men det förväntade jag mig nästan (de gjorde True Blood, heeellooooooooo?), och ärligt talat var det knappast något som störde. Det lilla som fanns i boken var dessutom rätt torrt, så HBO förbättrade det snarare, haha.

Det jag faller för mest, i såväl boken som tv-serialiseringen, är karaktärerna. Mer specifikt, Tyrion Lannister, son till den av de stora familjerna som Ned litar på minst, men inte vilken son som helst. Han är dvärg. Han har självironi och svart humor. Han är episk. Nej, verkligen, han måste vara den mest underbara karaktären i hela A Song of Ice and Fire (som hela bok-serien heter, för övrigt). Han är så långt ifrån "god" man kan blir (okej, kanske inte) men trots sina moraliska brister och opålitliga leenden kan man inte göra annat än att avguda honom. Med tanke på att klockan är två (på natten) när jag skriver det här kommer jag inte på något bra sätt att beskriva honom (jag skyller på det i alla fall), men läs den, se den, så kommer ni förstå vad jag menar!!!

Slutgiltig bedömning av boken: helt klart värt läsningen, även om de dryga 800 sidorna blev lite sega ibland. Lite förvirrande, men allt i allt en bra grund för en mycket spännande serie!

Slutgiltig bedömning av tv-serien: ge mig meeeer! (Och släng in några snygga killar när ni ändå är igång, va? Hör ni det, HBO? Jag saknar hotties!)

Wintergirls

Det har tagit mig flera timmar för mig att försöka samla mina tankar om Laurie Halse Andersons bok Wintergirls. Jag läste ut den tidigare idag och har sedan dess endast haft den boken i huvudet. Det är en sådan bok, en sådan bok som gör ett ordentligt intryck på dig, som får dig att gå runt och tänka på den i flera dagar efteråt. Jag har en speciell lista i mitt huvud med böcker som denna, böcker som jag (i brist på ett bättre ord) helt enkelt älskar. Böckerna på denna lista är inte som Harry Potter böckerna (de har för övrigt en egen lista för sig själva), de är inte heller som någon Scott Westerfeld bok. Det är inte så att jag inte älskar Scott Westerfelds böcker eller Harry Potter för den delen, det gör jag, otroligt mycket, men det är en annan sorts lista, en lista av böcker som får mig att känna på ett alldeles speciellt sätt och böcker som gör stora avtryck i mitt hjärta. På denna lista ingår böcker som 13 Reasons Why av Jay Asher, North of Beautiful av Justina Chen Headly och The Book Theif av Markus Zusak. Det är böcker som jag helt enkelt älskar och som jag kan läsa om och om och om igen, men som ändå är speciella från t.ex. Harry Potter böckerna. Det är på något sätt väldigt svårt att förklara, men böcker som Wintergirls har en speciell plats i mitt hjärta. Vi kan säga såhär, jag låg uppe till mitt i natten och läste den, jag grät floder med tårar och jag helt ignorerade mitt liv under en dag för det kändes inte viktigt längre. Så bra är denna bok för mig.

Kort för er som inte vet vad den handlar om, så handlar den om Lia. Lia har en ätstörning, hon har anorexia. Sex år innan har hon och den dåvarande bästa kompisen Cassie svurit en ed, om att bli de smalaste tjejerna på hela skolan. Detta är vad som utvecklar de båda flickornas ätstörningar, Lia med anorexia och Cassie med bulimi. Men sex månader innan boken börjar utspela sig hamnar tjejerna i bråk med varandra och slutar helt enkelt att träffas. Sex månader senare hittas Cassie död, ensam i ett motellrum. Detta triggar Lia och hon börjar falla neråt och hennes ätstörningsproblem förvärras.

Boken är skriven på ett mycket speciellt sätt. Där är meningar som är överstrukna, som ger effekten av att det är någonting som bara råkade komma ut ur Lias tankar, men något som hon försöker att inte tänka. Där är även ett konstant räknande av kalorier vid varje matbit som Lia tvingar i sig, och ett otroligt fokus på Lias vikt. Jag, personligen älskade den ovanliga stilen och sättet boken är skriven på, med utstrukna meningar och det konstanta räknandet av kalorier, det gör boken mer levande och Lias kamp om sig själv mer verklig och påträngande.

Som jag nämnde i början så är det en fantastiskt underbar bok som har förtjänat en speciell plats i mitt hjärta. (Nu måste jag bara köpa den själv så jag kan läsa om den när jag vill utan att behöva låna om den på biblioteket. Jag MÅSTE helt enkelt ha denna bok!)

Jag kan ju även nämna att jag nu har totalförälskat mig i Laurie Halse Andersons böcker efter att ha läst två fantastiska böcker av henne, så ni kan nog vänta er fler böcker av henne snart. 

Under-12-timmars-bok...igen

Som titeln talar om så har jag gjort det igen, läst ut en bok på under 12 timmar (där ser ni, det är vad som händer när man ger mig sommarlov). Denna gång heter boken Speak och är skriven av Laurie Halse Anderson.

Den berättar historien om Melinda, en freshman i High School, utan vänner, lämnad ensam med en mörk hemlighet. Alla hennes före detta kompisar började behandla henne som luft efter det som hände i somras på den där festen. Ingen gillar henne efter det som hände, hon förstörde ju en fest. Men vad ingen vet, är vad som egentligen skedde den kvällen. Så här är hon i High School, utan vänner, helt ensam. Det enda hon vill är att berätta för någon om vad som hände, men hon kan inte, hon vågar inte. Hon är rädd för att öppna munnen och förblir helt enkelt tyst, i alla lägen.

Laurie Halse Anderson lyckas på något sätt göra så att boken känns verklig och, på något sätt, rå. Det är en väldigt bra bok om att våga stå upp för sig själv, för oftast är det värre att inte göra det. För mig var detta verkligen en sträckläsningsbok fylld med både skratt och gråt. Verkligen en bok att rekommendera. 

The Ruby in the Smoke (According to Josefin)

Igår så läste jag ut Ruby in the Smoke, den första delen i Philip Pullmans (han som skrev His Dark Materials serien) andra serie, The Sally Lockhart Mysteries. Detta är även samma bok som Kim skrev om HÄR tidigare i veckan.

Året är 1872 och den 16-åriga Sally Lockharts liv tar en oväntad vändning, hela hennes liv förändras totalt. Meddelandet om hennes pappas död, och ett mystiskt meddelande om en varning, sätter en hel rad med spännande och oväntade händelser i rullning. Sally är inte bara nu i dödlig fara, utan hon måste även ta steget ut i vuxenvärlden och finna sanningen om hennes pappas mystiska död.  

The Ruby in the Smoke är inte på när skriven med samma livliga fantasi som His Dark Materials serien är. Vad jag minns från de böckerna är en massa färgglada bilder fyllda med en massa livlig fantasi. The Ruby in the Smoke är inte alls skriven på samma sätt, jag säger inte att Philip Pullman inte hade någon fantasi när han skrev den, det måste han ha haft för att kunna hitta på en sådan historia, men denna är på något sätt mycket vuxnare. Något som, i mina ögon, gör den lite sämre än His Dark Materials trilogi. 

Folk å Rock på Lilla Torg

Nej, det är kanske dags att göra skäl för sitt namn, och inte baara skriva om böcker? Lite fika också?
   Det såg ut att bli en en helt vanlig slappedag idag, när pappa oväntat smsade mig (min pappa skriver aldrig sms. Verkligen.) och frågade om jag vill ta en fika. Tjoho! Mitt svar: Alltid! Så jag cyklade glatt iväg till Lilla Torg i Malmö, trots regn, och så slog vi oss ner på Folk å Rock.
   Bara att stå vid disken där inne får en att börja dregla. Surdegsbaguetter och gudomliga foccacia står där tillsammans med morotskakor med ett tjockt täcke frosting och massiva kladdkakor pudrade med kakao. Efter att ha stått och velat en längre stund bestämde jag mig för en baguette med skaldjursröra, en latte och en hallonkaka, och jag valde definitivt rätt! Jag har förvisso ätit deras chèvre-foccacia med valnötspesto och honung innan, och den var minst sagt gudomlig, men deras baguetter kom väldigt nära i episkhet. Riktigt segt bröd med rejäl surdegssmak, på gränsen till för svårt att äta, men sååå värt det! Fylld med räkor och kräftstjärtar (tror jag?) i någon slags crème fraiche späckad med dill, och riktigt god! Latten var också bra, inget direkt märkvärdigt där, men jag är å andra sidan ingen kaffe-konnässör. Hallonkakan däremot... mmm! En ganska så söt smet fylld med syrliga hallon, täckt i ett marängigt täcke... Ahh, på Folk å Rock vet det verkligen hur man bakar!

The Ruby in the Smoke

Det är längesedan jag läste Philip Pullmans His Dark Materials-serie (den som börjar med Guldkompassen, för er som inte är insatta), och kanske är mitt minne av den något glorifierat, men jag kan ändå omedelbart säga att The Ruby in the Smoke, den första delen i Pullmans Sally Lockhart-serie, inte på långa vägar är lika bra som den tidigare nämnda, tyvärr! Jag säger tyvärr, men The Ruby in the Smoke är verkligen inte en dålig bok. Den handlar om Sally Lockhart, en ung tjej i viktorianska London (1800-tal), vars far nyligen dött ombord på ett fraktskepp. Sally är dock säker på att allt inte står rätt till, och några månader efter olyckan får hon ett mystiskt brev, och innan man ens har läst fem sidor har Sally, endast genom att nämna namnet "The Seven Blessings", lyckats orsaka en mans död. Det hela utvecklas till en invecklad historia om opiumsmuggling och en mystisk, mytomspunnen rubin, där Sally till en början ovetandes står mitt i centrum, och får därmed en rad skurkar efter sig.
   Någonting som jag verkligen gillar med berättelsen är dess framställning av viktorianska London, där kvinnor knappast hade mycket att säga till om, men ändå med en kvinna som huvudkaraktär. Och en stark kvinna, dessutom. Sally är inte någon fnissig liten tjej, hon är uppfostrad nästan som en man, med ett stort intresse för bokföring och som dessutom bär med sig en pistol. Hur många 1800-talskvinnor gjorde det?
   De andra karaktärerna känns inte fullt lika färgstarka, och någon romans är det knappast tal om, men det är mycket väl troligt att allt detta kommer att komma i fortsättningarna, precis som i His Dark Materials.
   Sammanfattningsvis är jag kanske lite missnöjd, men The Ruby in the Smoke är ändå en mycket lovande början på Sally Lockhart-böckerna. Jag hoppas att Pullman har fortsatt utveckla karaktärerna i fortsättningen, The Shadow in the North!

Lilla Darling

Jag fortsätter med att sluka böcker som en riktig bokslukare, och  nu lyckats beta av ännu en av de sammanlagda 10 biblioteksböcker som lånades hem. Denna gång var det den otroligt dåliga boken Lilla Darling har jag nu lyckats tvinga mig igenom. Den är skriven av författaren Johanna Nilsson, en författare som är helt okänd för mig, och efter denna bok är jag långt ifrån en beundrare av hennes verk.

Lilla Darling handlar om Jerry, eller Jeremia som han egentligen heter, en 15-årig kille som går i 9:an på gymnasiet.  Han är en kille som har en massa känslor men passar in i båda stora gängen i stan, han är ganska tystlåten och totalt besatt av Lilla Darling, den, enligt honom, mest perfekta tjejen i hela världen. Annars förutom Lilla Darling är Annie, hans 5 år gamla lillasyster, den viktigaste i hans liv.

Vi kan börja med att gå igenom varför jag ogillar denna bok så mycket. Först så är hela typsnittet och sättet boken är skriven på så otroligt oprofessionellt. Hon använder till exempel talstreck istället för citationstecken (som enligt mig är mycket bättre och ger texten ett mer professionellt intryck), men det jobbigaste med sättet hon använde talstrecken var att det inte framgick tydligt vem som sade vad, läsaren fick helt enkelt gissa vem som sade vad i de flesta konversationer. Men inte nog med det nej, Johanna Nilsson har inte den blekaste aning om hur livet för en 15-åring se ut. Inte fan är en 15-årig kille som är väldigt känslosam och ibland ganska tystlåten, och som dessutom ringar in ögonen med kajal, en kille som kommer bli accepterad av andra i hans ålder. Boken är skriven med en sorts naivitet om att allt tillslut blir bra och att alla gillar alla i slutändan. Jag är i vanliga fall en människa som är idealistisk och tycker att tanken om att världen och människorna tillslut är goda ändå är väldigt fin, precis som jag tycker att människor som Jeremia är fina. Men någonstans måste ändå realisten inom varje människa få tala. Barn och ungdomar är ofta väldigt grymma och elaka mot varandra. Människor som sticker ut på något sätt, är för tysta, för känslosamma eller för öppna kommer att bli nertrampade, och för att inte tala om mobbade, väldigt fort.

Nej, Johanna Nilsson, läs på din läxa bättre till nästa gång. Även om jag skulle vilja hålla med om att världen är god och fin och fylld av goda människor, så inser jag ändå att verkligheten inte är sådan, speciellt inte i en nionde klass fylld med 15-åringar som i verkligheten försöker visa sig tuffa. 

BBCs hemliga plan

Nu, kära vänner, kan ni snart pusta ut och säga "äntligen kommer Kim att sluta tjata om Doctor Who och David Tennant och god knows what!". För idag har jag kommit ikapp. Efter att ha spenderat halva dagen i soffan, klistrad framför tvn, kan jag inte se mer (okej, just kidding, det kan jag visst för det finns sex säsonger av Doctor Who Confidential (typ "behind-the-scenes") också HAHAHA!). Nu måste jag vänta till SEPTEMBER innan jag får reda på fortsättningen! Jävla BBC!!! De har helt uppenbarligen som plan att ha ihjäl alla fans, eftersom att det tar paus i säsongen med VÄRSTA CLIFFHANGERN. Jag menar, okej, visst, klart man ska ha en cliff hanger, MEN DEN FÅR JU VARA RIMLIG. BBC styrs alltså av cybermen, har jag nu kommit fram till, och deras uppdrag är att förinta mänskligheten. De börjar med alla Doctor Who-fans, eftersom att det är vi som har störst sannolikhet att komma på deras ondskefulla plan och försöka stoppa dem!
   Vår domedag aside, så håller jag på att dö. Lite spoiler-varning nu... Men hur kan de avslöja att River Song är Amys dotter, MEN INTE FÖRKLARA OM DET ÄR HON SOM ÄR I RYMDDRÄKTEN? Okej, detta kan jag tänka mig låter som ren rappakalja för alla ni som inte följer serien, men lite kortfattat är det såhär...  Amy och Rory (som nyligen har gift sig) får en dag brev från the Doctor med tid och koordinater, efter att inte ha sett honom på ett tag. Så de sticker dit (America! Western! Woohoo!), möter upp honom (och för honom har det dessutom gått 200 år sedan de träffades sist) samt den mysteriska River Song, en annan tidsresenär som man inte vet ngt om, och en liten stund senare kliver någon i RYMDDRÄKT (en sådan som de hade under första månlandningen -69) upp ur en sjö, the Doctor går fram till personen och pratar lite, sen blir han SKJUTEN AV PERSONEN. Han faller ihop, försöker resa sig och börjar sedan sin regenerationsprocess, men då SKJUTER DEN JÄVELN HONOM IGEN. SÅ HAN DÖR. OMG. Rymddräktspersonen försvinner ner i vattnet igen, Amy, Rory, River och en random snubbe bränner hans lik som ett avsked, och sedan går de till en diner, och vem dyker inte upp där? THE DOCTOR. Fast 200 år yngre.
   För att skippa fram lite, får man sedan reda på att AMYS FRAMTIDA DOTTER var i rymddräkten vid ett annant tillfälle (är det hon som har dödat the Doctor???) och ännu senare, I SISTA AVSNITTET INNAN DEN HÄR PAUSEN, får man reda på att RIVER SONG ÄR AMYS DOTTER. MIND BLOWN. OMFG.(Ber om ursäkt för den allmäna överanvändningen av versaler.) Okej, nu ska jag sluta tjata. I alla fall ett tag, tills jag håller på att dö och börjar kolla om på hela serien!

I övrigt har jag igår fått hem den helt uuunderbara versionen av Harry Potter-serien, som jag beställde för någon vecka sedan! Jag blir lycklig varje gång jag ser dem i min bokhylla. (Och jo, jag hade redan alla sju böcker i min ägo, dock i blandade format och språk, dessutom inte ensam ägare... Nu har jag dem helt för mig själv, och kan ta med dem när jag flyttar hemifrån!)

Nu är jag med andra ord redo för min och Josefins HP-vecka, mellan den fjärde och tionde juli! Taggaaa!!

Hunger, oh Hunger, thou is lovest to mine heart

Nästa bok på listan av de 5 böcker jag lånade hem från stadsbiblioteket är nu utläst. Denna gång är den det andra delen i Michael Grants serie Gone, nämligen Hunger. En 600 sidors bok som blev slukad på runt två dagar. Jag kunde, medan jag var mitt inne i denna bok, vara så inne i den att jag inte märkte att helt plötsligt hade tre timmar och 300 sidor bara flugit förbi.

Kort om handlingen i boken, som då bygger vidare på Gone (som jag skrev om här), är hur livet i the The FAYZ fortsätter. Men nu har Sam och de ansvariga stött på en massa problem; det största och mest brådskande problemet är mat. Maten har börjat ta slut och barn svälter, alla är desperat hungriga. Om nu det ändå bara var det enda problemet Sam måste försöka lösa, där är dock större och farligare problem som ligger precis runt hörnet, The Darkness är på väg att vakna till liv, och, den är hungrig.

Egentligen som jag nämnde i inlägget om Gone, så handlar det om en värld med människor under 15 års ålder, men trots det faktum att jag är äldre än så, så tycket jag inte att det verkar som om huvudkaraktärerna är små barn. I mina ögon har The FAYZ gjort så att de har behövt växa upp och helt plötsligt känns de som att de är i min ålder och inte en hög med barn.

Nu till delen av detta inlägg då jag bara vill skrika och rent gå loss, för hur FREAKING AWESOME ÄR INTE DENNA BOKSERIE! Oh, herregud! Jag vet inte riktigt hur jag ska försöka få fram i ord precis hur fast man är i dessa böcker, både Gone och Hunger. (Det kan nog nämnas nu att eftersom biblioteken inte har fortsättningarna som finns ute, så jag har igår panikbeställt de (MÅSTE HA, NU!). Allt jag kan säga till er som inte läst den, gör det. NU! 

Inventing Elliot

En av de 5 böcker som jag lånade på Malmös underbara stadsbibliotek blev i lördags morse utläst, Inventing Elliot av Graham Gardner.

Elliot var en gång en helt vanlig pojke, men på grund av hemska händelser får Elliot och hans familj flytta. I den nya skolan Elliot hamnar i blir han det direkta mobboffret. Han har fått utstå kränkningar, slagsmål och en massa mer. Det enda han har kvar är minnet av att det inte alltid har varit så här. Det brukade vara bättre. En dag får Elliot en ny chans, hans familj flyttar igen och han får börja i en ny skola, en ny skola där ingen känner honom, och denna gång ska han se till att det inte blir som förra gången.  Han ska inte bli skolans mobboffer igen. Elliot är så otroligt mån om att vara osynlig, men ändå tillräckligt synlig för att inte bli utvald. Det hela är hela tiden en vågskål och Elliot måste hamna rätt. Efter ett tag på den nya skolan märker dock Elliot att även här finns mobbing, han ser det som uppdelat i två grupper, de som blir utsatta eller de som går med på det. Sidor väljs, och Elliot måste tillslut även välja sida, mobba, eller bli mobbad.

Inventing Elliot är verkligen en bok som får en att tänka (eller så är det kanske bara jag för att jag har en tendens att överanalysera allting). Är världen verkligen uppdelad i två delar, mobbare och mobbade? Genom att bara gå förbi eller att bara stå och se på utan att ”vara med” i mobbningen, gör dig även till ansvarig för vad som sker den som är mobboffer. Det är en väldigt bra bok om att stå upp för vad som är rätt och den reflekterar väldigt bra exakt hur hemsk skolvärlden kan vara i många fall. 

The Dresden Files: bok 1

Tänk dig en ganska så vanlig deckare med mordgåta som, naturligtvis, på något sätt lyckas bli personlig för huvudkaraktären... och sen smäller du ihop den deckaren med typ Harry Potter. Av två skäl: huvudkaraktären i Jim Butchers Storm Front heter Harry Dresden. Harry. Och han är (trumvirvel...) trollkarl! Förvirring? Ja. Men ganska snart slutar man tänka på det (och istället blandar jag ihop Mr. Dresden med the Doctor. Jag tror jag kollar på för mycket Doctor Who...).
   Hursomhelst, Harry Dresden är alltså trollkarl, och han är i princip den enda trollkarlen som valt att inte dölja det från omvärlden: kollar man i telefonkatalogen står han under "Wizard" som en kille som hittar borttappade saker etc. Dresdens problem är att ingen någonsin kontaktar honom (förutom busringare etc.), och han är därmed i lite av en ekonomisk knipa. Men helt plötsligt dyker flera tillfällen upp: en kvinna ringer honom om sin försvunna make, Karrin Murphy från polisen ber om hjälp i ett svårt mordfall och dessutom blir han kontaktad av Chicagos kriminelle ledare Johnny Marcone, med order om att inte lägga näsan i blöt, så att säga. Dresden ger naturligtvis blanka fan i Marcone, för ganska snart går det upp för honom att mördaren inte kan ha använt sig av vanliga metoder - han måste vara trollkarl. Dessutom verkar trollkarlen i fråga börja upptäcka att Dresden är honom på spåren, och då måste han också undanröjas...
   Storm Front är skriven med en rejäl nypa (kanske till och med en helt deciliter!) självironi, i jag-form riktat direkt till läsaren. Jim Butcher introducerar en sakta men säkert till magins värld mitt i Chicago, utan att göra det överdrivet fantastiskt. Han beskriver det väldigt matter-of-factly och som om det vore det mest naturliga i hela världen. Och jag gillar! Man måste nog tycka om deckare åtminstone lite för att uppskatta den här, men gör man det, och gillar fantasy, då är den riktigt bra! Framför allt känns den som en bra "första bok" i en serie, och serie är det... hittills har det kommit ut tretton böcker i serien (tror jag). Slutet kändes dock väldigt avrundande, vilket gjorde mig lite orolig. Det kändes helt enkelt som att författaren tog avsked från de flesta av karaktärerna redan nu, men han kanske inte hade planerat så många böcker från början? Jag ser i varje fall fram emot att läsa fortsättningarna, för jag hoppas att de ska lyckas spinna vidare på historien och utveckla Butchers verkligt magiska värld ännu mer!

The Doctor, the Doctor and the Doctor...

Hooo boy! På 60-talet var man iiinte riktigt haj på det där att göra saker bra på film! Har just kollat första avsnittet av första säsongen av gamla Doctor Who, originalet från -63! Jag dog nästan. Först var det ren glädje: introlåten är ju samma nu som då! Sedan gick allt så sjuukt segt, med extremt dålig bildkvalitet, segt skådespeleri, skakig kamera och massa störande ljud i bakgrunden! Men kul var det! Åhh, fast första inkarnationen av the Doctor, som alltså spelades av William Hartnell, var ju riktigt otrevlig! Inte alls lika charmig som varken nionde, tionde eller elfte inkarnationerna! Jag ska nog strökolla några till avsnitt, men sen kanske jag hoppar direkt till Tom Baker-åren, för han verkar något bättre... Men men, vi får se!

När det gäller moderna Doctor Who har jag nu nått fram till slutet av femte säsongen. Senast jag skrev ordentligt om serien (och inte om David Tennant specifikt...) var jag fortfarande lite tveksam till Tennant som the Doctor, men jag antar att it goes without saying att han är THE Doctor för mig nu... Mmmm, jag saknar honom... Det tog någon säsong innan jag var helt övertygad, men sedan var vi oskiljaktiga (åtminstone för min del...). Sen bara FÖRSVINNER han (hur vågar han?!?!) efter fjärde säsongen och tas över av bow-ties-are-cool Matt Smith som... förvisso har lite charm, men inte på låååånga vägar lika mycket som Tennant, eller Christopher Eccleston (som gjorde nionde inkarnationen), för den delen! När jag tänker tillbaka på avsnitten i säsong fem så är det liksom Tennants Doctor som har fastnat, så jag ser honom framför mig, även om det var Smith som gjorde de avsnitten... Och så har de ändrat titelmelodin! Och hela insidan av the Tardis!! Nooo!!! Så fel :(... Men jag får väl fortsätta se, ändå... Karen Gillan som nya partern Amy Pond är ju riktigt bra, och jag får väl ändå säga att femte säsongen har haft bra stories och så... Dessutom, den mystiska arkeologen/fången River Song? Hoo, jag kanske inte gillar henne som person, men oh boy, vill man veta vad som har hänt i hennes förflutna? Och snart är det dags för säsongsavslutning för min del! Och sen är jag (nästan) ikapp! Tveksamt om jag kommer överleva sedan?

Nej, nu ska jag sluta tjata om Doctor Who... Nästan läst ut Jim Butchers Storm Front, så invänta recension av den inom kort!

Älskade Stadsbibliotek!

Som ni kanske läste i Josefins inlägg innan så var vi på Stadsbiblioteket i Malmö idag... Ack, du underbara bibliotek! Du är en outforskad grotta av gömda skatter, böcker som bara väntar på att bli lästa! Varje gång jag går dit tänker jag "Nejmen, den här boken har jag ju velat läsa så länge!" men på grund av någon som kallas natuvetenskaplig linje på gymnasiet så stoppar jag mig själv, gång på gång, från att låna allt jag ser. För när ska jag ha tid till det?

Men! Misströsta ej, ty idag hade jag min sista, stora uppgift i skolan, och nu återstår det endast flumdagar! Alltså! Jag kunde, för första gången på MYCKET länge unna mig att låna VAD JAG ÄN VILLE. Så de blev fem böcker. Nu har jag elva böcker hemma från biblioteket. Hehe... Och elva stycken reserverade. Oops. Här är de i alla fall!

1. Romeo and Juliet av allas våran Shakespeare! Ack, denna tragiska, underbara historia! So far inte lika bra som Hamlet, men tja... I like it none the less!
2. Othello, också av Shakespeare, som även har skrivit...
3. The Tempest och...
4. Twelfth Night. (Gissa vilken författare jag har en period för..?)
5. Storm Front av Jim Butcher. Fick tipset av en viss pH, har precis börjat läsa och verkar mycket lovande!
6. The Ruby In The Smoke av älskade Philip Pullman! Åh, vad jag saknar His Dark Materials-serien! Jag måååste läsa om dem! (Vilket förklarar varför jag har reserverat allihopa, samt nummer 8 på listan...)
7. The Shadow In The North av samma författare.
8. Lyra's Oxford, också av Pullman, och GUD VAD JAG VILLE LÄSA DENNA INNAN!!! Precis när jag läst trilogin försökte jag få tag på den, men ack! Och nu! Nu! Nu fanns den på biblioteket!! Men först får jag nog läsa om Guldkompassen...
9. The Curious Incident of the Dog in the Night Time av Mark Haddon. Länge funnits på min boklista, what more need I to say?
10. You're a Bad Man, Mr Gum! av Andy Stanton. Ja. Det är en barnbok. Och en episk sådan. Varför måste man läsa "vuxna" böcker för? Josefins tips!
11. Någon Paul Auster bok. Mamma som har lånat den. Men på mitt kort! Thus it is miiineee! (Typ. Kommer inte läsa den dock...)

Jag pallar inte lista allt jag har på min reserverat-material-lista (för jag tror inte ni pallar läsa det haha), men det är bland annat Douglas Adams fantastiska Hitchhiker's Guide To The Galaxy, alla fem, samt lite Sarah Dessen och sånt! Jag pallar inte heller länka till allt, för då skulle hela inlägget vara en enda stor länk. Ni får helt enkelt använda det underbara Google om ni vi ha info!

För att återigen knyta an till Josefins inlägg, har jag också gett upp en bok. Det händer sällan (även om det nog händer oftare än för Josefin...), men ärligt talat, Conn Igguldens Gates of Rome är bara... lam. Det gör mig ledsen, för det kunde ju ha varit så bra! Jag vill sjukt gärna läsa om Julius Caesars uppväxt och hela köret, men då måste det finnas känsla i det hela. Och det finns det inte. Det är synd, men alla karaktärer blir såväl platta som tomma, och det känns bara... meningslöst att läsa. Så efter dryga 200 sidor ger jag upp... Kanske för att återvända en annan dag?

Att inte läsa ut böcker och att sedan överkompensera

Jag kan räkna böckerna jag inte läst ut på min ena hand. Antalet var, innan jag började läsa David Copperfield, en. En enda bok som jag aldrig läste ut. Jag kommer ihåg allt om denna bok och har fortfarande ibland dåligt samvete över att jag aldrig läste ut den, trots det faktum att denna bok som jag pratar om försökte jag läsa när jag var runt en 8-9 år gammal. Jag minns mycket väl vad det var för en bok och hur den ser ut, men kan tyvärr inte komma på titeln på den. Framsidan var lilaish och hade en häst på framsidan. Detta var en av alla de böcker man fått i födelsedagspresent under åren, med andra ord, ingen som jag själv valt. Den handlade om hästar, och för människor som känner mig så säger detta dem mycket, för er som inte känner mig så bra och tror att ”En hästbok till en 8-9-årig tjej är väl inga problem.” så kan jag meddela att jag aldrig har varit den rosa/lila gulliga hästtjejen. Jag avskydde hela den biten (och gör det faktiskt fortfarande). Jag har alltid varit den tjejen som har umgåtts mer med killar och spelat fotboll och tv-spel etc.

I alla fall, min poäng är att det är mycket sällan jag inte läser ut en bok och nu har det skett igen. David Copperfield, en bok som egentligen inte är så dålig som jag anser den vara just nu. Men som jag förklarade i ett inlägg tidigare så är det vad jag kallar en ”måste-bok”, böcker som man blir tvingad att läsa och sådana böcker är sällan alltför bra. Jag har nu skrivit klart uppsatsen till David Copperfield och insett att jag inte kommer orka eller vilja kämpa mig igenom de kvarstående 500 sidorna, så jag ger helt enkelt upp och börjar läsa andra böcker istället, böcker som jag självmant vill läsa.

Eftersom jag saknat läsandet så otroligt mycket, så kan man nog säga att jag överkompenserade för det faktum att jag inte läst något på ett tag (på grund av den inte så underbara David Copperfield, som jag nämnde innan). Så har jag idag lånat, först på det underbara stadsbiblioteket i Malmö, 5 böcker (men till mitt försvar så var 3 stycken för min och Kims kommande Harry Potter-läsar-vecka (mer förklaring för vad detta innebär kommer komma inom kort)) och sedan, på det inte fullt lika underbara, men fortfarande lite underbara biblioteket i Trelleborg, råkade jag låna ytterligare 5 till, och reservera 2 stycken till (men till mitt försvar så var en av dem för mitt och Kims HP-läsar-vecka). Vad kan jag säga? Är man en bokslukande kakmonster så är man. Speciellt när man är en bokslukande kakmonster med dåligt samvete för att man precis inte har lyckats läsa ut en bok.