Sweethearts och Wintergirls

Hmm, nu börjar det väl bli dags för mig att skriva något. Tro det eller ej, men jag har faktiskt läst ut (nästan) fem böcker sedan jag senast skrev om en bok, men jag har helt enkelt inte orkat skriva (en latmasks erkännande). Nu har det gått tillräckligt länge, så jag får ta mig i kragen och skriva om åtminstone två böcker. De andra får ni vänta mer på (på grund av min lathet).

På FYA har de sedan länge höjt Sara Zarrs Sweethearts till skyarna, särskilt karaktären Cameron Quick, som de tycker är det perfekta personifieringen av en litterär swoon. Därmed var jag vääääldigt spänd på att läsa den, även om bokhora inte riktigt var lika pigg på den. Till min besvikelse kände jag nog mer som de sistnämnda. Sweethearts är berättelsen om Jenna, en tonårstjej med vissa ätstörningar. Hon har inte anorexi, inte bulimi, men hon är fixerad vid hur mycket hon äter för att hon måste hålla sig lagom smal. När hon var liten var hon Jennifer, tjock, mobbad och ensam, fram tills att hon träffade Cameron Quick. Cameron var också utstött, dock av andra anledningar, och allt eftersom att boken framskrider får vi reda på små bitar av ett av Jennas minnen med Cameron, ett minne som knappast får en att bli glad. När Cameron en dag försvinner försvinner också Jennifers anledning till att orka med allt. Men hon bestämmer sig för att gräva ner Jennifer, och istället bli Jenna - populär, snygg, men pojkvän, etc. När Cameron helt plötsligt kommer tillbaka förändras dock allt igen.
   Nu kanske jag låter hård, men jag ser faktiskt inte vad det är som gör den här boken så speciell. Den är väl inte dålig, men knappast något att hurra för. Zarr lyckas aldrig få mig att bry mig om varken Jenna eller Cameron, och att Cameron skulle vara världens bästa swoon är för mig helt oförståerligt. Den var inte direkt jobbig att läsa, men... jag brydde mig helt enkelt inte särskilt mycket. (Däremot älskade jag framsidan! Så enkel och så fin!)

På ett liknande sätt känner jag också Laurie Halse Andersons Wintergirls, som Josefin skrivit om innan. Den handlar om Lia, en tjej med anorexi vars tidigare bästa vän, med bulimi, dör, och hur hennes liv förändras efter det. Wintergirls går exceptionellt fort att läsa, den är som en dröm (småkakan dröm alltså) som smälter på tungan, fast utan den där underbara sockriga vaniljsmaken kanske. Halse Anderson har ett ganska annorlunda sätt att skriva på, vilket förmodligen bidrar till att det går så fort att läsa, och det bidrar också till att det känns som att man är Lias huvud. Det är gott om lösryckta tankar, små ord som poppar upp, och hela, hela tiden hur mycket kalorier det är i allt hon äter. Det gör definitivt Lia mer verklig och boken mer intressant, men fortfarande fick jag den där Jaha?-känslan när jag var klar. Bättre är Sweethearts tyckte jag nog, men fortfarande inte sådär superbra. Synd.


Kommande böcker på min recension-lista är Shakespeares Much Ado About Nothing, där ni nog kan räkna med att jag kommer skriva en jävla massa om hur episka David Tennant och Catherine Tate var när vi såg dem i London, samt alla de fem böckerna i Douglas Adams trilogi - The Hitchhiker's Guide to the Galaxy!!