Pants on Fire!

Katie Ellison har det mesta. Hon är smart, hon ser rätt bra ut, hon är bästa vän med Sidney van der Hoff, populäraste tjejen på skolan. Och som om det inte vore tillräckligt är hon tillsammans med populäraste killen på skolan, Seth Turner. Vad är det då som får henne att strula med Eric Fluteley när ingen annan ser? Är hon inte nöjd eller?
   Katie lever minst sagt ett komplicerat liv. Hon lever i ett nät av lögner: egentligen gillar hon inte alls skolans fotbollslag som resten av staden, Eastport, höjer till skyarna, egentligen tycker hon att Seth är lite smådum, men vill inte göra slut med honom nu efter fyra långa år. Men hon vågar inte erkänna det för sig själv, förrän Tommy Sullivan kommer tillbaka till Eastport. Tommy, som var en vek tönt utan mycket att komma med, som ändå lyckades uppröra alla så mycket att han flyttade därifrån. Tommy, som Katie egentligen var vän med. Det första problemet för Katie när Tommy nu dyker upp är att han har blivit så snygg! Katie, som det enligt hennes själv måste vara något fel på, kan inte få nog av att hångla med snyggingar, hur ska hon då kunna motstå Tommy, trots allt som hänt? Hennes redan invecklade nät tvingas nu byggas ut med ännu fler lögner, och tillslut kan det inte göra annat än att brista.
   Avslöjande? Nej, det var det inte, för det är uppenbart i hela Meg Cabots Pants on Fire att Katie inte kommer kunna hålla tungan rätt i mun i all evighet (varken när det gäller lögnerna eller killarna hon strular med). Lite förutsägbar är den med andra ord, och ibland lite tjatig, då Katie hela tiden påpekar att det måste vara något fel på henne. Men samtidigt kan man inte låta bli att skratta och vilja krama om henne, för hon är ingen otrevlig tjej, hon är snarare den typen man vill ska vara ens bästa vän. Det är roligt att läsa om hur hon desperat försöker värja sig mot Tommy, men ändå känner hur knäna viker sig under henne när han tittar på henne med sina obestämbart färgade ögon. Och man vill bara ha mer när man väl är färdig. För även om man vet att detta inte är någon högintellektuell bok så är den så underbar att läsa, en typisk, lättsam chick-litt/young adult-bok, just en sådan man behöver när man inte känner för något tungt. Det är befriande att det finns sådana här böcker. Tack, Meg Cabot!