Tankeställare

Jag har även läst ut boken Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, en modern klassiker som brukar läggas i samma kategori som George Orwells 1984.

Fahrenheit 451 handlar om ett samhälle där inget är som vi har det nu. Brandmän släcker inte längre eldar, alla hus är redan eldsäkra, utan i ställe bränner de. De bränner inte vad som helst heller, de bränner böcker. Det är helt enkelt ett samhälle där böcker är förbjudna och abnormalitet tas bort.  

I boken får man följa Guy Montag, en brandman, och till en början helt vanlig sådan med. Tills en dag då han träffar en underlig flicka på vägen hem från jobb, som får hela hans liv att förändras.

Det är en väldigt bra och tänkvärd bok och kan verkligen läggas i samma kategori som Orwells 1984. För mig är den extra tänkvärd, då jag inte ens skulle kunna börja föreställa mig hur det är i ett samhälle utan böcker. I dagens läge är böcker en sådan stor del av mitt liv, att det är fruktansvärt för mig att ens tänka tanken på att ha mina böcker brända och förbjudna. Böcker har alltid varit en stor del av mitt liv och kommer troligtvis fortsätta att vara så i framtiden med, så för mig att läsa en bok som Fahrenheit 451 är direkt skrämmande.

Fahrenheit 451 är en perfekt bok att läsa i en bokcirkel eller på en lektion. Där man sedan kan starta en debatt och diskussion, och på så sätt få ut så mycket mer av boken än om man bara läser den själv. Då man blir lämnad ensam med sina tankar och inte får någon annans synpunkt på diskussionen som pågår i ditt huvud.

Helt klart en bra tankeställande bok som jag varmt skulle rekommendera till människor som är intresserade av en tankeställare.

(För övrigt för er som vill veta så är boken döpt till just Fahrenheit 451 för det är vid just den graden som bokpapper börjar bränna. Vid 451 grader Fahrenheit.)

The Curious Incident of the Dog in The Night-Time

 Nu har jag inte bloggat på länge, men jag har dock två anledningar. 1) jag hade inte tid med allt med skolan som började och 2) vårt internet har laggat mycket de senaste dagarna.

I alla fall, inte så många dagar efter vi kommit hem från London läste jag ut boken The Curious incident of the dog in the night-time av Mark Haddon, som jag köpte där i en underbar scondhand bokhandel. Detta är även en bok som Kim tidigare läst och skrev om.

The Curious incident handlar om 15-åriga Christopher. Christopher har Aspergers syndrom, en typ av autism. Han är en stjärna på allt som har med matematik och naturkunskap att göra, men han kan inte förstå andra människor och deras känslor. Boken börjar med att en grannes hund dör och Christopher bestämmer sig då för att hitta mördaren och skriva en deckarbok om det hela.

The Curious incident är verkligen en bok som bara går att sluka. Den är helt underbar och ganska lättläst. Man vill precis som Kim skrev, bara ta tag i Christopher och ge honom en väldigt stor kram, även om det är precis absolut helt fel sätt att ta hand om någon med Aspergers.

Det är en helt underbar bok som egentligen alla borde läsa. 

Doctor Who: Wetworld

På mina långpromenader fortsätter jag att lyssna på Doctor Who-ljudböcker, och den senaste är Mark Michalowskis Wetworld. The Doctor och Martha landar på en planet kallad Sunday, och innan Martha ens har hunnit kliva ur TARDISen så faller den ner i ett träsk och sjunker. The Doctor, desperat att hitta dem båda igen, träffar på några nybyggare och övertalar dem att hjälpa honom. Men allt står inte rätt till på planeten, och äventyret involverar såväl slime-monster som talande uttrar.
   Kanske är det för att jag är ute och promenerar, men jag tycker att det är lite svårt att fastna i historien. Det är ett perfekt sätt att gå långa promenader utan att bli uttråkad, men det händer då och då att mina tankar vandrar iväg, och så missar jag bitar. Wetworld är inte riktigt lika bra som The Stone Rose, den första DW-ljudboken jag lyssnade på, men nog lite bättre än Pest Control, den andra. Freema Agyeman, som spelar Martha i tv-serien och som läser, gör ett bra jobb, även om det låter lite lustigt när hon gör the Doctors röst: det är David Tennants entusiasm och dialekt, men med en kvinnlig röst som inte riktigt passar in (jag tror helt enkelt att jag föredrar David Tennant som uppläsare). Historien är bra, inte alltför förutsägbar men inte heller komplicerad, men som sagt, jag fastnar inte helt. Ändå inte något slöseri på tid, definitivt inte. Och jag fortsätter att lyssna på ljudböckerna! Nästa: Beautiful Chaos, som läses av Bernard Cribbins, Donnas morfar i serien!

Doctor Who S06E08: AODIFNOAIUFANFC;MASLFIAS:FNALJSE

Efter en lång väntan kom nu avsnitt 8 av säsong 6 av Doctor Who. En hel sommar av väntan. Titeln på det här inlägget pretty much sums up hur jag känner just nu. Josefin har inte sett det än, så jag kan inte en skriva något om avsnittet!!!! GAAAH! Och ingen att prata med!!!!! Men, jag kände ändå att jag var tvungen att skriva någonting, så... ja. Jag är mind-blown. Och jag vill ha mer. NÄSTA LÖRDAG NU TACK.

Blandat

Nu känner jag mig lat. Inte ett enda inlägg på en hel vecka? Vad har hänt med mig?
   Faktiskt rätt mycket. Skolan körde ju igång igen i måndags, även om det inte är någon superbra bortförklaring, eftersom att de tre första dagarna var helt meningslösa och väldigt korta. Men samtidigt har jag kollat om en del Doctor Who inför det att säsong 6 kör igång igen ikväll (YAAAY:D!!!!!!), läst en del (men inte tillräckligt mycket) och lyssnat på Doctor Who-ljudböcker. Då kanske ni förstår? Lägg då också till att det varit Malmöfestival, vilket inneburit många besök i stan och några konserter, så tycker jag faktiskt att det är okej att varken jag eller Josefin har skrivit något.
   Men nu är det dags igen! Jag har faktiskt läst en del, så här kommer väl lite recensioner eller liknande om det!

Först och främst hade jag ju lånat hem Douglas Adams The Ultimate Hitchhiker's Guide, vilket är de fem böckerna i Hitchhiker-trilogin plus en extra historia (för er som inte förstår: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy är typ de mest oseriösa böckerna du någonsin kommer läsa (och jag rekommenderar att du läser dem!), därav fem böcker i en trilogi.). Jag hann läsa ut de två första innan biblioteket krävde tillbaka den, precis som sist jag lånade den, för några år sedan. Så, jag hann alltså läsa den första boken samt The Restaurant at the End of the Universe, den andra.
   För er som inte känner till historien handlar böckerna om Arthur Dent, en vanlig man från England vars hus ska demoleras. Vilket han inte riktigt vill. Så han lägger sig framför bulldozern i protest, ända tills Ford Prefect, hans något excentriska vän, letar rätt på honom och förklarar att Jorden kommer gå under om 12 minuter och att de måste hitta någon att lifta med så att de inte dör. Snart befinner de sig ute på ett rymdskepp, det visar sig att Ford inte alls är från Jorden, och de råkar hamna på det mest osannolika rymdskeppet någonsin, ett rymdskepp med en Unprobability Drive, som kort och gott kan göra vad fasiken som helst, om du bara vet hur osannolikt det är.
   Världens mest knäppa och utflippade äventyr är detta, t ex lär sig Arthur att flyga: det gäller bara att missa marken när man trillar. Ingenting som händer i böckerna är normalt, och kanske är det därför bra att inte läsa alla på en gång, för man blir faktiskt lite trött i huvudet, hur underbart det än är. Nu ska jag bara se till att jag faktiskt kommer ihåg och orkar att låna om dem, så att jag kan läsa alla fem, och inte bara de tre första!

Jag har alltså också lyssnat på Doctor Who-ljudböcker, med motivationen att de två jag lyssnade på lästes upp av David Tennant. Som pratar skotska. Kan det bli bättre? Ja, för han härmar dessutom alla andra karaktärers röster helt underbart. Jag äääälskar det!
   Den första jag lyssnade på var The Stone Rose, av Jacqueline Rayner, som jag av internet förstått ska vara en av de bästa. Den utspelar sig under den tiden då the Doctor (10th) reser med Rose, och historiern börjar då Mickey, Roses pojkvän, hittar en staty av henne från antika Rom på ett museum. The Doctor och Rose åker tillbaka i tiden och slungas snabbt in i ett äventyr med en flicka som inte riktigt verkar höra hemma där, och en man som gör klart sina statyer lite för fort, och dessutom försvinner hans modeller efteråt...
   Jag förstår att många anser den vara en av de bästa, även om jag inte har mycket att jämföra med, för den är rolig, spännande, och inte särskilt förutsägbar. Dessutom håller den klassisk Doctor Who-känsla, vilket gör att jag definitivt kommer lyssna om den någon gång!
   Den andra jag lyssnade på var Pest Control, av Peter Anghelides, och som jag inte alls tyckte lika mycket om. Den här gången är the Doctor (fortfarande 10th) med Donna, och de landar på en planet i krig. The Doctors TARDIS (tidsmaskinen, om ni så vill) försvinner och the Doctor likaså, i jakt på den, medan Donna tvingas hjälpa armén mot fienden. Samtidigt är det något annat som är på gång, då folk börjar förvandlas till insekter.
   Pest Control är speciellt skriven som en ljudbok, och innehåller därför små snuttar av ljudeffekter eller bakgrundsmusik, vilket förstärker stämningen på ett positivt sätt. Det jag inte gillade med historien var just... historien. Det är för mycket action och krig, och inte så mycket äventyr, vilket gör att den blir lite ointressant att lyssna på. Att det är Tennant som läser den gör den dock okej att lyssna på, så jag klagar väl inte.

Sweethearts och Wintergirls

Hmm, nu börjar det väl bli dags för mig att skriva något. Tro det eller ej, men jag har faktiskt läst ut (nästan) fem böcker sedan jag senast skrev om en bok, men jag har helt enkelt inte orkat skriva (en latmasks erkännande). Nu har det gått tillräckligt länge, så jag får ta mig i kragen och skriva om åtminstone två böcker. De andra får ni vänta mer på (på grund av min lathet).

På FYA har de sedan länge höjt Sara Zarrs Sweethearts till skyarna, särskilt karaktären Cameron Quick, som de tycker är det perfekta personifieringen av en litterär swoon. Därmed var jag vääääldigt spänd på att läsa den, även om bokhora inte riktigt var lika pigg på den. Till min besvikelse kände jag nog mer som de sistnämnda. Sweethearts är berättelsen om Jenna, en tonårstjej med vissa ätstörningar. Hon har inte anorexi, inte bulimi, men hon är fixerad vid hur mycket hon äter för att hon måste hålla sig lagom smal. När hon var liten var hon Jennifer, tjock, mobbad och ensam, fram tills att hon träffade Cameron Quick. Cameron var också utstött, dock av andra anledningar, och allt eftersom att boken framskrider får vi reda på små bitar av ett av Jennas minnen med Cameron, ett minne som knappast får en att bli glad. När Cameron en dag försvinner försvinner också Jennifers anledning till att orka med allt. Men hon bestämmer sig för att gräva ner Jennifer, och istället bli Jenna - populär, snygg, men pojkvän, etc. När Cameron helt plötsligt kommer tillbaka förändras dock allt igen.
   Nu kanske jag låter hård, men jag ser faktiskt inte vad det är som gör den här boken så speciell. Den är väl inte dålig, men knappast något att hurra för. Zarr lyckas aldrig få mig att bry mig om varken Jenna eller Cameron, och att Cameron skulle vara världens bästa swoon är för mig helt oförståerligt. Den var inte direkt jobbig att läsa, men... jag brydde mig helt enkelt inte särskilt mycket. (Däremot älskade jag framsidan! Så enkel och så fin!)

På ett liknande sätt känner jag också Laurie Halse Andersons Wintergirls, som Josefin skrivit om innan. Den handlar om Lia, en tjej med anorexi vars tidigare bästa vän, med bulimi, dör, och hur hennes liv förändras efter det. Wintergirls går exceptionellt fort att läsa, den är som en dröm (småkakan dröm alltså) som smälter på tungan, fast utan den där underbara sockriga vaniljsmaken kanske. Halse Anderson har ett ganska annorlunda sätt att skriva på, vilket förmodligen bidrar till att det går så fort att läsa, och det bidrar också till att det känns som att man är Lias huvud. Det är gott om lösryckta tankar, små ord som poppar upp, och hela, hela tiden hur mycket kalorier det är i allt hon äter. Det gör definitivt Lia mer verklig och boken mer intressant, men fortfarande fick jag den där Jaha?-känslan när jag var klar. Bättre är Sweethearts tyckte jag nog, men fortfarande inte sådär superbra. Synd.


Kommande böcker på min recension-lista är Shakespeares Much Ado About Nothing, där ni nog kan räkna med att jag kommer skriva en jävla massa om hur episka David Tennant och Catherine Tate var när vi såg dem i London, samt alla de fem böckerna i Douglas Adams trilogi - The Hitchhiker's Guide to the Galaxy!!

Willow

Nu är det så att jag även hann med att läsa ut en bok i London, en som jag lånat från stadsbiblioteket i Malmö, nämligen Willow av Julia Hoban.

Willow handlar om 17-åriga Willow Randall, sju månader innan boken börjar utspela sig har hon varit med om en bilolycka som dödade båda hennes föräldrar. En bilolycka som Willow anser hon var ansvarig till eftersom hon var den som körde bilen.

Sju månader sedan när boken börjar bor hon hos sin äldre bror, hans fru och deras nyfödda dotter. Hon bor i en ny stad, i ett nytt hem och går i en ny skola utan några vänner. Inte nog med det, Willow och hennes brors förhållande har i princip helt upphört, de pratar knappt med varandra längre. Men Willow har funnit ett sätt att klara sig och förlama alla känslor som annars överväldigar henne, hon skär sig.

Men en dag träffar Willow Guy och hennes liv kommer aldrig mer att bli det samma igen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Willow. Den är bra visst, men den är samtidigt så mycket mer. Jag tror verkligen att det är en bra bok för alla att läsa, för att kunna ens försöka förstå varför människor skär sig. Det är en bok som beskriver så ingående hur Willow gör för att skära sig att det får mig att nästan må fysiskt illa. Det är samtidigt en bok som egentligen passar mig perfekt eftersom både Guy och Willow är två personer som läser mycket och boken refererar till en massa böcker. Plus att en massa delar av boken utspelar sig i ett bibliotek. Bara de sakerna får mig att gilla boken. Det är en väldigt bra bok som jag tycket alla borde läsa, speciellt alla de som inte ens kan försöka förstå varför en människa skulle skära sig.  

Summer in the City och Much Ado About Nothing

Någon dag innan vi åkte till London hittade jag av ren slump en video om Summer in the City, en stor årlig youtube-gathering i London, och insåg att det skulle hända den helgen som vi var i London.

Alltså blev det bestämt att vi skulle gå till SITC första dagen och sedan se vad som hände. Det hela slutade med att vi stannade hela fredagen och halva lördagen och gjorde en massa awesome saker och träffade en massa awesome människor. Vi kan börja det hela med att efter ungefär en timme och det hela hade dragit igång så var vi en hel hög med människor som satt och sjöng A Very Potter Musical låtar (!) och massa Cameleon Circuit låtar (!!) (och vet ni inte vad det är, googla det). Något som jag aldrig skulle hända mig någonsin. Det hela var väldigt surrealistiskt i början. Inte nog med det, efter ett tag började rent spontant lite olika grupper spela Ninja. Helt UNDERBART!  

Faktum var att mycket av tiden på SITC spenderades med att sjunga massa nördiga låtar med ett fåtal människor som spelade antingen gitarr eller ukulele.  Vilket har fått mig att inse att jag måste lära mig spela gitarr bättre och sedan köpa en ukulele så att jag kan börja spela massa nördiga låtar på två instrument.

Nu vidare till hög-punkten på vår resa Much Ado About Nothing, Shakespeares pjäs, med David Tennant och Catherine Tate. Jag kan inte riktigt beskriva hur bra jag tyckte att Much Ado var, men det var minst sagt underbart. David Tennant och Catherine Tate är helt underbara tillsammans, vi har sett det innan i Doctor Who och ser det ännu en gång i Much Ado About Nothing. Jag kan inte säga något annat än att det var helt enkelt underbart och helt fantastiskt. 

Doctor Who Experience och överfyllda secondhand bokhandlar

Doctor Who Experience är för er som inte är så nördiga som oss andra, de har byggt upp en interaktiv utställning på ett ungefär med Doctor Who monster etc. Men den fokuserar mest på säsong 5 av de nya serierna, eftersom då det byggdes var mellan säsong 5 och 6. Det är nu inte så att andra saker från alla andra Doctors inte existerar, för det gör det, men mer bara på den riktiga utställningsdelen av själva Experience.  Jag tycke att Experience var otroligt roligt och något av det bästa som jag gjort.

Man kunde bland annat ta bilder med sig själv och TARDIS eller något monster, tex Cybermen.

Josefin och The Doctor med TARDIS

Kim och en Cyberman

Anledningen till att jag gillade Experience så mycket kan även ha att göra med att min mentala ålder ligger ibland på runt 5 år gammal. Eftersom den interaktiva delen mestadels riktar sig till barn, så passade det ju super men min unga mentala ålder. Utställningsdelen var helt underbar. Om ni tvivlar på om ni ska dit eller inte, så skulle jag råda er till att gå, trots att det är lite dyrt.

Efter Experience drog vi oss vidare till Notting Hill där vi fann en helt underbar och kaotisk secondhand-bokhandel. Den var nog i sig ganska stor, men med tanke på att i princip varje yta var täckt med bokhyllor och böcker så kändes den ganska mysig och liten. Inte nog med att de hade en överfylld våning, de hade även en källare med fyra ganska stora rum fyllda med böcker, för 50p styck. Jag var också lite kär i deras Sci-fi och fantasy del med. Tänk er en smal korridor 5 meter djup och 2 meter bred. Med bokhyllor på båda sidor fyllda med bara sci-fi och fantasy böcker. Inte nog med det dock, längst in i denna smala, lilla korridor låg kartonger (fyllda med böcker) och böcker staplade längst väggen.

Jag köpte i denna affären ytterligare 6 böcker, nämligen:

• Hela His Dark Materials serie (Northern Lights, The Subtle Knife och The Amber Spyglass) av Philip Pullman
• JPod av Douglas Coupland,en bok som jag har velat läsa I evigheter.
• Much Ado About Nothing av Shakespeare, som jag helt enkelt var ju tvungen att äga ju!
• The Tempest av Shakespeare, eftersom att jag just då läste Willow och de nämnde den ofta.

Sen hamnade vi på ytterligare en secondhand bokaffär där det var tag två böcker betala för en. Så det slutade med att jag köpte The Curious Incident of The Dog in The Night-Time av Mark Haddon och Coraline av Niel Gaiman. 

British Library och böcker... och alldeles för tidiga morgnar + lite Oxford

Hela resan började alldeles för tidigt tisdag morgon, då jag satte mig på en buss för att åka in till Malmö och med tåget till Köpenhamn och Kastrup flygplats. Efter den trevliga flygturen som mestadels spenderades med att läsa, så landade vi i London och klockan var fortfarande alldeles för tidigt på morgonen. Vi åt lunch, eller snarar brunch, eftersom klockan var runt tio-elva. Sen blev det en mysig förmiddag i Hyde park, som mestadels spenderades med att vara superexalterade över att vi var i London och med att läsa. Efter att ha checkat in på hotellet så bestämde vi oss för att ta en buss till Kings Cross, där vi även stötte på The British Library. Ett bibliotek som man i och för sig inte kunde låna böcker utan att ha registrerat sig och som bara var fyllt av akademiska böcker, men som fortfarande var helt fullkomligt fantastiskt. Vi hittade som Kim nämnde, en Science Fiction utställning. Där det fanns fullt med massa nördiga sci-fi saker, och en life-size -TARDIS. Min reaktion när jag såg den kan ni nog själva föreställa er. Om ni ser en skrikande och hoppandes nästan 18-årig tjej med ett ansiktsuttryck som om julafton har kommit tidigt, så har ni verkligen inte fel för er.

Vi gick sedan vidare till deras gift-shop där jag påbörjade min inhandling, av det som sedan skulle bli en lång lista av böcker (närmare bestämt 18 böcker inköpta totalt), med att köpa Fantastic Beasts & Where to Find Them och Quidditch Through the Ages. Samt tre väldigt söta vykort (som finns med på bild i Kims inlägg), varav två jag själv behöll för jag tyckte så mycket om dem. 

Andra dagen åkte vi till Oxford. Efter att ha snurrat runt lite i Oxford hamnade vi på en sidogata med en hyfsat stor Sci-fi secondhand bokhandel. Detta var ett av de bästa ställen jag någonsin har varit inne i. Det var som att gå in i en liten bit av himlen. Jag tror nästan att vi spenderade närmare 2 timmar i denna bokhandel och jag fick inhandlat 6 böcker till, för inte alldeles för dyr peng, nämligen:

• En otroligt fin inbunden Jane Eyre-bok av Charlotte Brontë
• The Catcher in The Rye av J.D Salinger
• The Adventures and Memories of Sherlock Holmes av Sir Arthur Conan Doyle
• En Torchwood-bok som heter Another Life
• Två Doctor Who böcker, nämligen The Nightmare of Black Island och Peacemaker

Jag råkade sedan även köpa ytterligare två böcker i en annan secondhand bokaffär, nämligen Keeping Faith och My Sister's Keeper, båda av Jodi Picoult. (My Sister's Keeper har jag redan läst dock, men jag ville ändå ha den). 

Dagen flög sedan bara förbi och sedan var vi tillbaka i London med ont i både fötter och ryggar och helt totalt utmattade. 

London fortsätter vara episkt!

Hallååå! Egentligen är det Josefins tur att skriva, men eftersom att hon ligger och lyssnar på sommarpratarna just nu och iggar bloggen får jag väl skriva lite... Men bara lite!

London fortsätter i alla fall att vara totally awesome (referens till A Very Potter Musical). En stor anledning till att jag referarar till AVPM är för att Josefin av en slump upptäckte att det skulle vara en enorm YouTube-gathering-sak här i London nu i helgen som heter Summer in the City, vilken vi har varit på igår och idag. Och på ett ställe där YouTube-människor befinner sig, infinner sig även extrem nördighet.
   Jag är verkligen ingen stor YT-människa, men jag erkänner att jag, trots det, kände mig hemma direkt. Efter lite vag awkward-turtle-ness den första timmen hittade vi en underbar tjej med en blå ukulele (ukuleler var väldigt vanliga där...) som kunde spela flertalet AVPM-låtar, och tillslut hade så många anslutit sig att vi garanterat var över 50 pers i en inte riktigt cirkulär cirkel som sjöng och spelade. HUR AWESOME ÄR INTE DET???
   Så, ja, nu har vi haft den underbara chansen att faktiskt få träffa äkta London-bor! Vi känner båda hur vi allt mer och mer kommer in i brittiskan! Yay!

Nu ska dock den här bloggen mest handla om böcker, så då kan jag också meddela att LONDON (och Oxford) ÄR AWESOME FÖR BOKNÖRDAR. Herregud. Vi har varit inne i flera underbara second-hand-bokhandlar, och totalt har jag köpt femton böcker, Josefin arton. De flesta för typ £2-3, vilket motsvarar typ 25 kr. Jag klagar inte. Och dessutom är ju allt på engelska!!! Yay!!!! (Det är det värsta med second-hand-böcker i Malmö - de är ju alltid på svenska!!) Detta är vad jag har hittat:

• Hela Philip Pullmans His Dark Materials
• Markus Zusaks The Book Thief
• Scarlett Thomas The End of Mr Y (för £1!!! Och som dessutom hade en jättehärlig inskription!)
• Karen Joy Fowlers The Jane Austen Book Club
• Paulo Coelhos Veronika Decides to Die
• Jay Ashers Thirteen Reasons Why
• Guards! Guards!, en bok ur Terry Pratchetts Discworld-serie
• Två fina, inbundna Doctor Who-böcker samt en Torchwood-bok
• En helt jävla episk Dalek-metall-låda med två gamla DW-vhs-er i: Planet of the Daleks och Revelation of the Daleks!!!

Sedan har jag också köpt två böcker till fullpris, samt en Alexander McCall Smith-bok till mamma (och lite till mig, hihi.)

   (Det är så jäkla många böcker nämnda här som jag inte pallar länka, så ni får använda Google istället :)!)

Vad har vi gjort annars då, förutom att träffa awesome människor samt köpa böcker? Jo, vi har ju varit på Doctor Who Experience!

   Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är jävligt dyrt, men, faktiskt, såååå värt det (om man gillar DW!). Man får dels vara med om ett litet special-gjort "äventyr", som kanske mest riktar sig till småbarn (men min och Josefins mentala åldrar är ju rätt låga, ändå...), men som är jäkligt kul, samt att man får gå runt och se, t ex, alla gamla Doctors kostymer, den äkta, sönderbrända, 10th Doctors sonic screwdriver, lite annat smått och gott, samt en del merchandise i shoppen, som var rätt dyrt... (Bättre då att gå till affären Forbidden Planet, som ligger i West End - där finns extrema mängder merch samt en himla massa böcker och tidningar!!)

Och så blev det naturligtvis att jag skrev en hel del... oh well. Det fanns ju mycket att skriva om! Men nu är det hela nästan slut, på tisdag bär det av mot Sverige igen. Men innan dess: Much Ado About Nothing (som, för övrigt, både jag och Josefin läser just nu)! Återkommer om hur awesome det var när vi har sett den! Tudiluu!

Londooon!

Jag har varit uppe i 16 timmar än så länge. Låter kanske inte som så mycket, men räkna då in att jag sovit endast tre timmar, samt att klockan här i London är sju, dvs mycket av kvällen återstår. Då förstår ni att jag (vi) är trötta!
   Vi gick alltså upp strax innan fyra, eftersom att flyget lyfte från Kastrup tjugo över sju. Jobbigt, ja, men å andra sidan har vi hunnit med väldigt mycket för att vara första dagen! Vi lyckades köpa day-passes till både the Underground samt bussarna, så när vi vid tio-elva-tiden hade lämnat av vårt bagage på hotellet var det bara att sticka iväg! Det blev lunch på ett litet fik i närheten, sedan promenad i Hyde Park.

Josefin gör vackra miner.

Efter att vi tillslut kunde checka in på hotellet och vilat upp oss där bestämde vi oss för att ta oss till The British Library och King's Cross Station.

   The British Library visade sig tyvärr inte riktigt vara ett bibliotek där vi kunde låna saker, men det var fantastiskt ändå. Byggnaden var enorm, och vi hittade dessutom en utställning om science fiction! Där fanns en massa roliga saker, bland annat en life-size-TARDIS, som man dessvärre inte fick titta in i... med förklaringen av the Doctor var ute och räddade världen och därför inte kunde öppna. (Bild finns, men bara på min mobil... och till den har jag ingen sladd!)

   Vi tittade hur som helst in i deras Gift Shop efteråt, och där lyckades vi naturligtvis göra av med en del pengar då vi hittade en hel del böcker samt lite vykort! Fantastic Beast & Where to Find Them, Quidditch Through the Ages, Doctor Who and the Daleks, och sedan citat från Pride and Prejudice, Peter Pan och från en av Shakespeares sonnetter. Riktiga kap med andra ord!!!

De kommande dagarna står bland annat Doctor Who Experience, Much Ado About Nothing, Portobello Market och Oxford på listan! Och, om vi har tur, så kanske vi vinner biljetter till UK-premiären av Fright Night, som David Tennant (min lilla skådespelarcrush) personligen kommer att presentera! Ihhhhhh!!!

Torchwood: Children of Earth

Vissa människor biter på naglarna när de är nervösa, andra tuggar på kinden eller läppen. Jag river på huden kring naglarna (en väldigt dum idé, don't try it at home. Or anywhere else, for that matter.). När jag kollade på vissa Doctor Who-avsnitt fick jag rätt såriga fingrar, ändå var det ingenting jämfört med vad jag fick av tredje säsongen av Torchwood, Children of Earth.

   CoE är en kortare säsong på bara fem avsnitt som från början sändes under en vecka, eller mer specifikt fem dagar, och avsnitten är döpta efter dagarna, Day One, Two, Three, Four, Five. Redan från första avsnittet begriper man att shit is going DOWN. Det hela börjar med att alla barn, i samma stund, över hela världen stannar. Bara rakt upp och ner stannar upp i det de håller på med. Någon minut senare fortsätter de som om inget hade hänt. Nästa gång det händer står de inte bara stilla, de säger även, helt unisont, på engelska We are coming. Nästa gång är det We are coming. Back.
   Det är dock inte bara barnen som säger det, det är även en enda vuxen man som liksom ungarna stannar upp. Dessutom verkar brittiska regeringen vara ute efter att förgöra Torchwood. Alltihop leder till fem spännande timmar med Captain Jack, Gwen, Ianto och Rhys, där man får reda på mer och Jacks historia och Ianto familj, och som ledde till att jag förgjorde mina fingrar. Yay.
   CoE är inte lätt att kolla på, under de tre första dagarna för att man så desperat vill veta vad i helvete det är som pågår, de två sista dagarna för att man gråter floder och för att man, trots att det är ett svårt moraliskt dilemma som bestämmer Jordens öde, hatar Jack. Lite. (Även om det är omöjligt att hata honom en längre stund...)

Mark Levengood

Jag har en liten författarcrush, nämligen Mark Levengood.  Jag har läst alla böcker som han har skrivit och funnit de alla fantastiska.  Jag finner hans sätt att skriva helt fantastiskt. Han formar orden och bildar en historia på ett sådant sätt som får mig att bli helt fascinerad. 

Men efter jag läst hand böcker så hade jag fortfarande inte riktigt en författarcrush, jag tyckte mer bara att han skrev fantastiskt bra. Men efter att ha hört honom prata under bokmässan 2010 så började jag ana att jag nog hade en liten författarcrush på honom. Nu efter att jag även har lyssnat på hans Sommar i P1 program, så måste jag helt enkelt erkänna det. Jag har en författarcrush på Mark Levengood. Hans sätt att skriva, att utforma en historia är så speciellt och underbart att jag inget annat kan än att älska det.

Mark Levengoods Sommar i P1 program är helt underbart. Att höra hans finlandssvenska röst i hörlurarna säga ord som bildar en fantastisk berättelse är något alldeles speciellt. Det är något som jag anser det borde vara lag på att lyssna på. 

Vi ses i Öknen

Danny Wattins bok Vi ses i Öknen är precis som de böcker jag läst innan av Wattin; underliga men fullkomligt fantastiska.

Vi ses i Öknen handlar om Adam. Adam lever ett mycket hektiskt liv vilket gör att han inte grubblar för mycket över hans farbror, Anton, dör och lämnar efter sig ett mycket speciellt testamente. Som kommer att förändra hela Adams liv.

Efter 100 sidor in i boken kände jag det som om jag fortfarande inte helt hade fastnat. Det kändes som om det tog alldeles för lång tid att komma i gång med berättelsen. Som läsare förstår man redan från början att något är fel, men det tar tid till att komma till vad anledningen till att det är fel är för något. Men när boken sedan tar fart så tar den fart som en rymdraket.

Danny Wattin har på något sätt lyckats att fånga den nakna sanningen om verkligheten inblandad i lite sci-fi och galenhet. Jag gillar verkligen Vi ses i Öknen, trots att den troligtvis är helt oförståelig, knäpp och rena galenskapen för de flesta människor. Jag känner på något sätt att jag hittar någon sorts fast punkt i all galenskap i historien, som får mig att bara att helt enkelt älska den. De flesta ser nog Wattins böcker som konstiga. Jag ser de som fulla med briljans och genialitet. 

Regnbågsmuffins

Idag när jag vaknade så hade jag egentligen inte tänkt göra något speciellt idag, förutom att växla pengar och köpa nya hörlurar. Men runt mitt på dagen idag så skrek min kreativa hjärna att den ville baka regnbågsmuffins. Så det var vad jag gjorde. Regnbågsmuffins kan se ut som om de är väldigt komplicerade och svåra att göra när de är färdiga, men i själva verket så är det superenkelt. Man börjar bara med att göra en helt vanlig muffinssmet. När man sedan gjort detta så delar man upp smeten i hur många olika färger man vill ha i sin regnbåge. Jag valde att ha fem, så i fem skålar (eller glas blev det, för alla skålar stod i disken). Sen valde jag vilka färger jag ville ha: blå, lila, grön, gul och röd. Jag blandade sedan ner karamellfärg i de olika glasen så att jag fick de färgerna.  Så här:

Jag lade sedan sakta och försiktigt ner färgerna i lager i muffinsformar. Sedan satte jag in de i ugnen. När de var klara lade jag på en glasyr ovan på. 

Resultatet blir muffins som är regnbågsfärgade inuti. Så nu ska jag sitta och titta på några gamla avsnitt från Doctor Who och mumsa på muffins.

A Peculiar book

Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children av Ransom Riggs är verkligen en underlig bok. Den är definitivt inte dålig, bara… underlig.

Miss Peregrune’s Home For Peculiar Children handlar om 16-åriga Jacob. Enda sedan Jacob var liten så har hans morfader berättat en massa otroliga historier från sin barndom. Efter en hemsk familjetragedi bestämmer sig Jacob för att åka till en liten ö utanför Wales kust där morfadern växte upp under sin barndom. Vad Jacob sedan finner där får honom att tvivla på om de otroliga historierna verkligen bara var påhittade historier eller inte.

Det är en bok som är mycket spänningsfylld och även fylld med mystik. Jag gillar verkligen boken, den är på något sätt väldigt oväntad. Det enda jag stör mig lite på är att den slutar på ett sätt som gör den väldigt öppen för en fortsättning, en fortsättning som jag inte vet om den kommer komma eller inte.

Det speciella med Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children är att den även inkluderar en massa vintage bilder som får berättelsen att kännas mycket mer verklig. Jag gillar verkligen konceptet med bilderna. Jag tycker om hur vintage bilderna flyter in i själva berättelsen. I början fann jag det dock irriterande och störande och framtvingat på något sätt. Men ju längre in i boken man kommer desto mer naturligt kommer bilderna.

Definitivt en bok jag rekommenderar till andra att läsa. 

Torchwood

När Kim först tipsade mig om att se ett avsnitt av Torchwood, så var jag högst tveksam. Men efter att ha sett ett avsnitt med henne, så ville jag bara se mer, jag hade saknat Jack Harkness mer än vad jag själv visste. Detta gjorde att jag började titta på Torchwood och nu ska jag förklara vad som händer när jag finner en bra tv-serie som jag vill se som redan pågått några säsonger. Jag fastnar något så totalt att jag spenderar minst 6 timmar per dag med att titta på serien i fråga.  Det är inte heller första gången jag gör såhär, jag har gjort det med Veronica Mars, Chuck, Doctor Who, halva Buffy the Vampire Slayer och nu även Torchwood. Det är inte hälsosamt. Jag blir på något sätt så fast i tv-serien att jag inte kan titta på ett hälsosamt sätt när jag fastnat, det är för beroendeframkallande.

Min första tanke efter att jag hade tittat till och med säsong 3 av Torchwood var:

”I’m going to stop watching TV-series, they freaking screw up my life.”

Det är inte så att jag tycker Torchwood är dåligt, definitivt inte, den är helt enkelt för bra. Jag tycker för mycket om serien i fråga för att kunna göra något annat, jag ser till att skapa tid då jag egentligen kunde gjort något vettigt och spenderar den med att se på två, tre avsnitt.

Jag måste dock hålla med Kim om att i början var serien ganska seg, men ju mer man tittar desto bättre blir den. Jag ska nu sluta skriva annars kommer jag spoila någon väldigt mycket (*host* Kim *host*). Men en sak måste jag säga, Gwen Cooper är freaking badass. 

Inte min typ av bok

En annan bok som jag läste ut medans jag var lite off var Prom av Laurie Halse Anderson.  Mina tidigare erfarenheter av Laurie Halse Anderson är att hon skriver fantastiskt, efter Speak och Wintergirls var jag fast. Efter det bestämde jag mig för att låna alla böcker de hade av henne på biblioteket. Sagt och gjort och jag hamnade med Catalyst framför mig. Jag läste den och tyckte att den var sämre, men ändå en OK bok. Nästa bok som kom från biblioteket var Prom, en bok som troligtvis är en av de sämsta böckerna jag någonsin läst. Den är en extrem tjejbok (något som gör ont i mig att säga, jag anser inte att kön spelar någon roll när det gäller böcker), men herregud vad tjejig Prom är. Så nu för er som inte känner mig så är jag nog den minst tjejiga person du någonsin kommer att träffa, jag avskyr allt som stämplas som ”tjejigt”. Vilket är anledningen till att jag och Prom aldrig kom överens.

Prom handlar om Ashley, en senior som till en början inte kunde bry sig mindre om sin Senior Prom. Men när den blir inställd på grund av att en mattelärare stjäler pengarna till budgeten, så finner hon sig helt plötsligt i mitten av att organisera en ny.

Jag kan inte ens sätta ord på hur hemsk och dålig jag finner denna bok. Men för er som älskar ”tjejiga” böcker, så passar den nog er. För mig däremot så var det troligtvis sommarens sämsta läsning. 

I'm back!

Okej, jag har en ursäkt. Den är inte speciellt bra och kommer förklaras i ett inlägg som kommer komma om Torchwood och tv-serier. Men för nu så ska jag bara skriva om de böcker jag läst medans jag varit totalt off från denna underbart söta blogg.

I alla fall, den första boken jag läste ut för någon vecka sedan var Plague, den fjärde boken i Michael Grants serie Gone.  I Plague får vi fortsätta följa barnen och ungdomarnas liv i Perdidio Beach, the FAYZ. Då boken börjar är allting bra och inget verkar kunna gå snett, men som vanligt så är detta the FAYZ, ingenting är vanligt här. Det börjar med influensan som går runt, men denna influensa är värre än någon annan, människor börjar, bokstavligen talat, hosta upp sina lungor. Samtidigt som detta sker, så händer något oväntat som kommer att ändra allt.

Michael Grant har på något sätt lyckats skriva hela Gone-serien med sådan spänning att från första början, så är du fast och kan bara inte slita dig ifrån den.  En annan sak som jag märker mer och mer när jag fortsätter läsa serien är att barnen (för ja, de är fortfarande bara barn), känns mycket äldre än vad de egentligen är, 15-årigarna känns som 19–20-åringar. Vilket för mig bara gör läsarupplevelsen bättre.

Plague är snäppet mörkare än den föregående boken, Lies, och väldigt skrämmande.  Vilket får mig att undra hur mycket värre kommer det att bli i fortsättningarna. Men det som kommer göra det svårast för mig att klara av att vänta på fortsättningen, Fear, som kommer ut 2012, är cliffhangern som Michael Grant slutar boken på. De tidigare böckerna i serien har varit öppna för fortsättning, men har ändå slutat på ett bra sätt, utan för stor cliffhanger. Plague däremot slutar på ett sätt som bara får mig att vilja fortsätta läsa nästa bok så fort jag bara kan. 

Pants on Fire!

Katie Ellison har det mesta. Hon är smart, hon ser rätt bra ut, hon är bästa vän med Sidney van der Hoff, populäraste tjejen på skolan. Och som om det inte vore tillräckligt är hon tillsammans med populäraste killen på skolan, Seth Turner. Vad är det då som får henne att strula med Eric Fluteley när ingen annan ser? Är hon inte nöjd eller?
   Katie lever minst sagt ett komplicerat liv. Hon lever i ett nät av lögner: egentligen gillar hon inte alls skolans fotbollslag som resten av staden, Eastport, höjer till skyarna, egentligen tycker hon att Seth är lite smådum, men vill inte göra slut med honom nu efter fyra långa år. Men hon vågar inte erkänna det för sig själv, förrän Tommy Sullivan kommer tillbaka till Eastport. Tommy, som var en vek tönt utan mycket att komma med, som ändå lyckades uppröra alla så mycket att han flyttade därifrån. Tommy, som Katie egentligen var vän med. Det första problemet för Katie när Tommy nu dyker upp är att han har blivit så snygg! Katie, som det enligt hennes själv måste vara något fel på, kan inte få nog av att hångla med snyggingar, hur ska hon då kunna motstå Tommy, trots allt som hänt? Hennes redan invecklade nät tvingas nu byggas ut med ännu fler lögner, och tillslut kan det inte göra annat än att brista.
   Avslöjande? Nej, det var det inte, för det är uppenbart i hela Meg Cabots Pants on Fire att Katie inte kommer kunna hålla tungan rätt i mun i all evighet (varken när det gäller lögnerna eller killarna hon strular med). Lite förutsägbar är den med andra ord, och ibland lite tjatig, då Katie hela tiden påpekar att det måste vara något fel på henne. Men samtidigt kan man inte låta bli att skratta och vilja krama om henne, för hon är ingen otrevlig tjej, hon är snarare den typen man vill ska vara ens bästa vän. Det är roligt att läsa om hur hon desperat försöker värja sig mot Tommy, men ändå känner hur knäna viker sig under henne när han tittar på henne med sina obestämbart färgade ögon. Och man vill bara ha mer när man väl är färdig. För även om man vet att detta inte är någon högintellektuell bok så är den så underbar att läsa, en typisk, lättsam chick-litt/young adult-bok, just en sådan man behöver när man inte känner för något tungt. Det är befriande att det finns sådana här böcker. Tack, Meg Cabot!

Torchwood: s01, avsnitt 6-13, plus lite säsong 2

Hrm. Ja. När jag blir lite beroende av en tv-serie kan jag få en vana att se lite för många avsnitt om dagen. Så var det definitivt med Doctor Who, och kanske lite med Torchwood också... men inte lika illa för mig som för Josefin, som på typ en vecka har sett säsong ett, två och tre. Yay! Så långt har inte jag kommit, men jag erkänner att jag börjar känna beroende-vibbarna. Eller så är det bara det att jag vill hinna se ikapp innan vi åker till London, så att vi faktiskt kan se ett avsnitt på plats, på TV. Inte ofta det händer!
   Hur som helst. Detta ska ju handla mer om vad jag tyckt om serien! Som ni kanske minns var jag lite tveksam innan, störde mig en del på vissa saker, och nu lite senare har jag kommit fram till att det främst var bristen på kontinuitet som irriterade mig: varje avsnitt var så avskilt från de andra. (Det är det förvisso i DW också, men där funkar det bättre för där åker de runt i en TARDIS och varje avsnitt är på en plats, sen åker de vidare. I Torchwood är de ju kvar på samma plats, alltså känns det som att det borde vara mer... kontinuitet.) Problemet löses dock så småningom! Yay! Faktiskt, ju längre man kollar, desto mer börjar de återkoppla till händelserna i de tidigare avsnitten, och så är problemet löst! (Det är ju rätt logiskt - man måste bygga en grund först innan man kan börja hänvisa till tidigare händelser...) Från och med avsnitt 8, They Keep Killing Suzie, börjar man känna att det blir en enhetlig serie, och inte bara lösryckt. Efteråt kommer dock avsnittet Random Shoes, som minst sagt kändes... random. Det förstörde liiiite, men sedan tog det fart igen, och säsongsavslutningen blev faktiskt riktigt bra! Jag var så inne i det att när Captain Jack sprang iväg för att möta the Doctor (något som de bara nämner i Torchwood, då de utgår från de andras perspektiv vilket är att Jack försvinner ett tag, sen kommer tillbaka) blev jag helt enkelt tvungen att se om de tre sista avsnitten av säsong tre av DW (som alltså visar det som händer honom! Yay!).

Captain Jack, där han hör hemma (enligt mig...), med the Doctor och Martha!

   Men nu har jag i alla fall börjat med säsong två, and do I like it! Efter att Jack kommer tillbaka till teamet dyker plötsligt en annan "Captain" upp, som visar sig vara en gammal vän/älskare/fiende till Jack. Vi får äntligen lite ledtrådar till Jacks förflutna, något som faktiskt aldrig riktigt förklarades i DW. Och efter previewen till resten av serien, som kom i slutet av första avsnittet, är det tydligt att denne man kommer vara med mer senare... Oh boy, jag ser fram emot detta! Wohoo!

(Jag insåg nu i efterhand att jag har överanvänt "Yay!" lite i detta inlägg... oh well!)