I måndags läste jag ut Blue noon. Och började skriva ett blogginlägg om det. Men innan jag hann skriva klart det så hamnade en vecka fylld med massa skolarbete i mellan. Så här är det nu. Ett mycket försenat blogginlägg om Blue Noon.
Det borde vara förbjudet att skriva en så bra bok som Blue Noon (Scott Westerfelds sista bok i trilogin Midnighters). Det är nästan 400 sidor packade med spänning, fart och en massa fantasy och sci-fi, vad mer kan man önska sig? Jag är helt tagen över hur strålande denna bok trilogin visade sig vara. Som ni kanske har läst här innan var jag lite skeptisk efter första boken och tyckte inte att den mätte sig alls med Uglies-serien eller Peeps. Men oh, så fel jag hade. Midnighters-trilogin är i typisk Westerfeld anda, då man bara hänförs av hur otroligt bra en man kan skriva.
Blue Noon är en nagelbitar-bok som får dig att fortsätta läsa i timtal, du fastnar helt enkelt inne i en bubbla där världen som beskrivs, målas upp framför dig och blir till verklighet. Som läsare fylls man med alla de tankar och känslorna som karaktärerna i boken fylls med, den förlamande paniken, den oerhörda spänningen, den djupa förtvivlan och den mäktiga kampglöden.
Det är helt enkel en bok som det borde lagstiftas om. En bok som enligt lag alla människor borde läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar