En bok på rätt mycket mer än 24 timmar

Efter att ha läst Josefins inlägg om The Forest of Hands and Teeth från igår kände jag helt plötsligt igen mig på många punkter... bortsett från tre:

1. Boken jag läste var inte The Forest of Hands and Teeth, det var The Passage av Justin Cronin.
2. Jag tyckte nog om den mer än vad Josefin tyckte om den tidigare nämnda.
3. Det tog mig betydligt längre tid än 24 timmar att läsa den, misstänker snarast att det var uppåt några veckors läsning.

Tro nu inte fel! Jag läser inte långsammare än andra, boken ifråga råkade dock vara... många sidor (har inte den liggandes bredvid mig, och lat som jag är orkar jag inte släpa mig bort till bokhyllan för att se efter). Jag tror det var över 800 sidor. Med liten text. Och väldigt, väldigt tung text. Kan man säga så? Tung på det sättet att det inte bara var dialoger, utan oändligt mycket beskrivningar av folks uppväxter. Jag återkommer till det lite senare, först en introduktion.

The Passage är, precis som Josefins bok, en historia som utspelar sig i en post-apokalyptisk värld, och som i allra högsta grad innehåller zombies. Historien inleds i nutid, give or take a few years, och berättar först om Amy Bellafonte, en liten flicka som enligt inledningsfrasen kommer att bli mycket viktig för historien. Det dröjer dock rätt länge innan hon faktiskt blir det. Efter att man har fått ett antal personer på helt olika platser djupgående introducerade tar historien äntligen lite fart, man får läsa några mail från en forskare på en vandring genom djungeln, och helt plötsligt blir denna lilla grupp människor anfallna av något mystiskt, något blodtörstigt, något infekterande...
   Kontentan av de första 300 sidorna ska jag naturligtvis inte avslöja allt för ingående, men man kan helt enkelt säga att efter dessa 300 sidor förflyttas vi fram i tiden, sisådär 92 år. En liten grupp människor lever, i det som innan varit Californien, i en skyddad sfär. De har byggt upp sin egen lilla "koloni", som de kallar det, där de är självförsörjande, har ett fungerande sätt att styra, och där de har starka lampor som tänds varje kväll, för att hålla "the virals", de infekterade, borta. Men saker och ting börjar naturligtvis knaka i fogarna, ledaren drömmer konstiga drömmar han inte kan förklara, en mystisk flicka hittas utanför och tas in, och något börjar krångla med lamporna...

The Passage är spännande. Ingen tvekan om det. Ibland kan den dock bli lite segdragen, för, som jag sa innan, så är där dessa ständigt återkommande, oerhört utförliga utläggningar om varför alla har hamnat där de är idag. Kanske inte så mycket fel i det, men när Cronin gör detta med så många karaktärer, som sen ändå försvinner, så känns det ibland lite meningslöst. Det positiva med det är dock att det får berättelsen att bli levande. En post-apokalyptisk zombie-roman låter kanske inte som något trovärdigt, men Cronin lyckas verkligen få en att tänka att det här skulle kunna hända. Det känns så verkligt.
   Dessutom kommer det naturligtvis åtminstone en fortsättning, även om jag inte vet när, och kanske kommer alla dessa karaktärer åter få liv igen?

Jag kanske inte håller med Bon Charles från The Washington Post, som enligt baksidan av The Passage lär ha sagt "By the third chapter, trash was piling up in our house because I was too scared to take out the garbage at night.", för... efter tre kapitel var den verkligen inte så spännande. Det tar några hundra sidor till innan man är helt fångad, men när man väl är det, så sitter man fast rejält.
   Dessutom kan man väl ta ut soporna under dagen?