I Philip Reeves Mortal Engines, första delen i hans The Hungry Cities Chronicles, möter man en slags blandning av flera olika saker: mobila städer som vandrar runt som i Howl's Moving Castle, lite dystopiskt om en framtid som verkar fantastisk men döljer hemligheter som i Westerfelds Uglies-serie.
Handlingen tar plats flera århundraden i framtiden, då de flesta städer tillämpar något som kallas Municipal Darwinism, vilket betyder att städer äter städer. Bokstavligen. Städerna rullar runt över ett för länge sedan förstört Eurasien på jakt efter svagare städer som de kan sluka, för att hålla sig levande.
Tom Natsworthy är en ung, föräldralös Londonbo som tillhör historikernas "skrå" (guild, hur översätter man det bra?). Han spenderar till sitt förtret dagarna putsandes saker på muséet, men på nätterna läser han böcker om sin stora idol, Mr Valentine, som är ledare för historikerna, och nära Londons borgmästare, Magnus Crome.
När Tom av en slump räddar Valentine från en lönnmördare tar hans liv en oväntad vändning: han blir avknuffad från London av Valentine själv, för att ha sett would-be-mördarens ansikte och hört hennes namn, Hester Shaw.
Hester är fast besluten att hitta Valentine igen, och då han inte vill bli lämnad ensam i vildmarken tvingas Tom följa efter henne, vilket blir en resa då hela hans världsbild (som är så främmande för oss) utsätts för hårda prov. Kanske är inte Valentine den fantastiska människa han alltid trott?
Storyn i sig i Mortal Engines tycker jag om, och också karaktärernas utveckling. Men det finns, tyvärr, många saker jag irriterar mig på. Dels tycker jag att Tom, Hester och Katherine (Valentines dotter) är lite tunna, även om Reeve försöker ge dem känslor och djup.
"She liked the fact that he was her secret. She liked his soft voice, and the strange laugh that always sounded as if he were trying it on for size, as if he had never had much call for laughter down in the Deep Gut. She liked the way he looked at her, his dark eyes always lingering on her face and especially her hair ...
... Was this what falling in love was like? Not something big and amazing that you knew about straight away, like in a story, but a slow thing that crept over you in waves until you woke up one day and found that you were head-over-heels with someone quite unexpected, like an Apprentice Engineer?"
Den lilla spirande kärleken som finns där är förvisso fin, men det utvecklas inte riktigt till något, och Reeve gör tyvärr som Suzanne Collins och Scott Lynch mot slutet: han tar kol på nästan alla karaktärer (trots att detta är första boken!). Skillnaden mellan honom och de två sistnämnda är att Reeve inte riktigt lyckas få oss att bry oss om dem. Kanske är det för att boken är så kort (bara knappt 300 sidor) som man inte riktigt lyckas fångas, eller så är det för att jag just läst något av George R. R. Martin (som är motsatsen). (Sen är det väl också det att boken kanske inte riktigt riktar sig till 18-åringar, utan mer till... 12-åringar.)
Det som stör mig mest är dock det faktum att Reeve envisas med att inte hålla sig till ett tempus. Han börjar i imperfekt, fram tills han helt plötsligt hoppas till presens i vissa stycken. Ibland för han det samtidigt som han skriver i kursiv, vilket på något sätt mer okej, eftersom att det markerar skillnaden mer tydligt. Men sedan skriver han i presens utan kursiv, för att hoppa lite fram och tillbaka när han känner för det. Konsekvent? Verkligen inte. Och seriöst, riktigt irriterande. Han har inte ens någon vettig anledning till att byta tempus.
Sammantaget tycker jag verkligen det är synd att Reeve gör dessa tabbar, för jag vill slukas av berättelsen, den har potential. Så jag skriver väl upp fortsättningen, Predator's Gold, på min att-läsa-lista, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar