Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser HP, varje gång jag når kapitlet "The Lost Prophecy" börjar jag gråta. Harrys sorg över Sirius, och hans så tonåring-iga utbrott över det är så... så... mänskligt, så hemskt, usch. Jag gråter nog mer i femte boken än jag gör under sjätte, trots att (SPOILERVARNING) Snape dödar Dumbledore! Andra gråtmoment är väl främst under kapitlet "The Prince's Tale", i sjunde boken. Att man kan känna ett sådant medlidande för en person man har hatat i över 3000 sidor, är bara otroligt. MEN. Inte där än! Jag blev klar med femte boken idag, och har börjat så smått med den sjätte, The Half-Blood Prince, så, ja... många fler tårar är väl att vänta...
Att hinna klart till imorgon är (uppenbart) en omöjlighet, men jag nöjer mig med att satsa på att läsa ut dem till innan premiären, i alla fall. Så, fram till klockan nio på onsdag är det fortsatt läsande som gäller! Nu ska Lord Voldemorts hemligheter undanröjas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar