Mortal Engines: Uglies meets Howl's Moving Castle meets something more...

I Philip Reeves Mortal Engines, första delen i hans The Hungry Cities Chronicles, möter man en slags blandning av flera olika saker: mobila städer som vandrar runt som i Howl's Moving Castle, lite dystopiskt om en framtid som verkar fantastisk men döljer hemligheter som i Westerfelds Uglies-serie. 

   Handlingen tar plats flera århundraden i framtiden, då de flesta städer tillämpar något som kallas Municipal Darwinism, vilket betyder att städer äter städer. Bokstavligen. Städerna rullar runt över ett för länge sedan förstört Eurasien på jakt efter svagare städer som de kan sluka, för att hålla sig levande. 

   Tom Natsworthy är en ung, föräldralös Londonbo som tillhör historikernas "skrå" (guild, hur översätter man det bra?). Han spenderar till sitt förtret dagarna putsandes saker på muséet, men på nätterna läser han böcker om sin stora idol, Mr Valentine, som är ledare för historikerna, och nära Londons borgmästare, Magnus Crome. 

   När Tom av en slump räddar Valentine från en lönnmördare tar hans liv en oväntad vändning: han blir avknuffad från London av Valentine själv, för att ha sett would-be-mördarens ansikte och hört hennes namn, Hester Shaw.

   Hester är fast besluten att hitta Valentine igen, och då han inte vill bli lämnad ensam i vildmarken tvingas Tom följa efter henne, vilket blir en resa då hela hans världsbild (som är så främmande för oss) utsätts för hårda prov. Kanske är inte Valentine den fantastiska människa han alltid trott?

Storyn i sig i Mortal Engines tycker jag om, och också karaktärernas utveckling. Men det finns, tyvärr, många saker jag irriterar mig på. Dels tycker jag att Tom, Hester och Katherine (Valentines dotter) är lite tunna, även om Reeve försöker ge dem känslor och djup. 

"She liked the fact that he was her secret. She liked his soft voice, and the strange laugh that always sounded as if he were trying it on for size, as if he had never had much call for laughter down in the Deep Gut. She liked the way he looked at her, his dark eyes always lingering on her face and especially her hair ...

... Was this what falling in love was like? Not something big and amazing that you knew about straight away, like in a story, but a slow thing that crept over you in waves until you woke up one day and found that you were head-over-heels with someone quite unexpected, like an Apprentice Engineer?"

Den lilla spirande kärleken som finns där är förvisso fin, men det utvecklas inte riktigt till något, och Reeve gör tyvärr som Suzanne Collins och Scott Lynch mot slutet: han tar kol på nästan alla karaktärer (trots att detta är första boken!). Skillnaden mellan honom och de två sistnämnda är att Reeve inte riktigt lyckas få oss att bry oss om dem. Kanske är det för att boken är så kort (bara knappt 300 sidor) som man inte riktigt lyckas fångas, eller så är det för att jag just läst något av George R. R. Martin (som är motsatsen). (Sen är det väl också det att boken kanske inte riktigt riktar sig till 18-åringar, utan mer till... 12-åringar.)

   Det som stör mig mest är dock det faktum att Reeve envisas med att inte hålla sig till ett tempus. Han börjar i imperfekt, fram tills han helt plötsligt hoppas till presens i vissa stycken. Ibland för han det samtidigt som han skriver i kursiv, vilket på något sätt mer okej, eftersom att det markerar skillnaden mer tydligt. Men sedan skriver han i presens utan kursiv, för att hoppa lite fram och tillbaka när han känner för det. Konsekvent? Verkligen inte. Och seriöst, riktigt irriterande. Han har inte ens någon vettig anledning till att byta tempus. 

Sammantaget tycker jag verkligen det är synd att Reeve gör dessa tabbar, för jag vill slukas av berättelsen, den har potential. Så jag skriver väl upp fortsättningen, Predator's Gold, på min att-läsa-lista, trots allt.

A Song of Ice and Fire 2: A Clash of Kings

Trots dess hotfulla 1000 sidor har jag tillslut, efter en lång kamp, lyckats ta mig igenom andra delen i George R. R. Martins fantasy-serie: A Clash of Kings. Jag säger kamp, för det är det det blir när man har en hög på tio andra böcker från biblioteket som ligger i bokhyllan och väntar, samt lika många köpta böcker. Under lite lugnare förhållanden hade jag kanske njutit av den mer, men nu blev det mest stressigt (jag har till och med fått lämna tillbaka böcker till biblan olästa. Hemskt!). Även om jag hade haft mer är jag dock inte säker på att jag hade älskat A Clash of Kings, för den är så förbannat dryg. Det är precis som i A Game of Thrones: karaktärerna är fantastiska (framför allt Tyrion Lannister) och storyn är i grund och botten väldigt intressant och fascinerande, men det tar liksom aldrig slut. Man läser och läser och kommer ingen vart. Vilket är synd. Kanske borde man ha mer dialog och mindre beskrivningar, för att åtminstone snabba upp tempot lite, men å andra sidan hade det nog varit svårt att få det att fungera, med tanke på att vi inte befinner oss i vår egen värld.
   A Clash of Kings tar i varje fall vid där A Game of Thrones slutade: Ned Stark har blivit avrättad och hans barn är nu spridna över the Seven Kingdoms. Hans äldsta son Robb tagit sig titeln kungen i norr, äldsta dottern Sansa är kvar på slottet i King's Landing, mer eller mindre som gisslan under Queen Cersei. Yngsta dottern Arya har lyckats fly, och får klä ut sig till en fattig pojke för att klara sig, medan de två yngsta sönerna Bran och Rickon är kvar i Winterfell i norr. The Seven Kingdoms, som innan bara haft en kung, har nu helt plötsligt fem kungar: Joffrey som tveksam arvinge till den förre kungen Robert, Stannis och Renly hävdar sig båda ha rätt till tronen som bröder till Robert, Lord Greyjoy i väst har bestämt sig för uppror och så Robb Stark, kungen i norr. Ett enda virrvarr av historier som vävs samman löst, till och med lösare än i första delen, men som alla ändå binds samman av önskan att vara kung över hela riket.
   A Clash of Kings tar många nya vändningar, framför allt mot slutet av boken, som ändå får en att vilja fortsätta. Om inte annat ser jag väldigt mycket fram emot andra säsongen av HBOs tv-serie-version, som kommer täcka just andra boken. Som bok är den lite seg, men som tv-serie är jag övertygad att den kommer lämpa sig väldigt bra!

Torchwood: första fem avsnitten

Om ni vid det här laget inte har märkt att jag (och Josefin för den delen...) har en obsession med Doctor Who så är någonting fel på er. Därför förutsätter jag att ni vet det! Något jag däremot förutsätter att ni inte vet är att det även finns en spin-off-serie som heter Torchwood! (Det finns också en annan spin-off som heter The Sarah Jane Adventures, men det är inte det detta ska handla om så... ja.)

Captain Jack Harkness!

   Under andra säsongen av Doctor Who introduceras en organisation vid namn Torchwood, skapad av någon Queen Elizabeth för några hundra år sedan med uppdrag att förbereda Jorden för aliens. Under säsongens gång flippar det hela ut lite, vilket leder till förstörelsen av organisationen i säsongsfinalen, men spin-offen Torchwood handlar om organisationens återuppbyggnad under ledning av *trumvirvel* Captain! Jack! Harkness! (Ytterligare en karaktär från Doctor Who, som i säsongsfinalen av första säsongen av ett misstag blir odödlig då Rose återupplivar honom. Reverse overkill?) Eftersom att Captain Jack är en episk karaktär som flörtar med allt och alla var jag naturligtvis tvungen att, nu när jag är ikapp DW, se om Torchwood var något att hänga i julgranen.
   Tyvärr är jag lite besviken. Visst, jag tycker om Ianto, Tosh, Owen och Gwen, men det hela är lite tråkigt. DW är ofta lite fånigt och oseriöst, och det är det som lyfter upp serien från en halvbra, inte alltför välgjord sci-fi-serie, men Torchwood saknar lite av den humorn. Där finns ingen glimten i ögat. Torchwood riktar sig förvisso mer till vuxna än DW, men det betyder inte att den behöver vara så allvarlig? Kanske hade allvaret funkar bättre i en mer verklig serie, men här blir det bara lite... tråkigt.
   Jag har dock inte gett upp än. Jag var inte övertygad om DW efter fem avsnitt heller, och dessutom har jag hört att serien blir bättre senare (på internet säger många att säsong 3 är den bästa hittills). Så jag fortsätter titta, och återkommer om jag blivit övertygad!

Kim learnt a new move. Kim can now use Bake Scones!

Scones har aldrig varit min starka sida. När jag har försökt mig på dem har de varit ätbara, visst, men inte de där luftiga, fluffiga härligheterna man hittar på bagerier, utan döbakta, kompakta klumpar. Men! För några månader sedan skrev jag och frågade matbloggaren Lisa Förare Winbladh på Taffel.se, hon som även skriver om mat i Sydsvenskans söndags-bilaga, om vad jag kunde tänkas göra fel. I svaret länkade hon till ett recept på dinkelscones av hennes man samt betonade vikten av att inte knåda in mjölet, utan bara röra ner det. Och se, det blev helt perfekt! Man såg det redan på degen/smeten att den var fluffig, och resultatet blev fantastiskt! Aldrig har jag lyckats med så fina scones!
   Nu ska jag fortsätta min sconesresa genom att prova fler varianter, t ex med äppelbitar och kanel beströdda med florsocker (vilka jag en gång hittat på Systrar & Bröder i Malmö, dock bara en gång...), men jag måste verkligen säga att jag rekommenderar receptet på dinkelscones (med russin och kanel), som jag länkade till ovan. Testa det!

Michael Grant är fenomenal

Som titeln på detta inlägg avslöjar så har jag läst ut en bok av Michael Grant (författaren av Gone-serien). För två veckor sedan ungefär damp ett paket med böcker ner hos oss, fylld med böcker till mig, närmare bestämt tvåan, trean och fyran i Gone-serien. Tvåan hade jag vid det laget då redan läst ut eftersom jag hade lånat den på biblioteket (ja, jag var tvungen att ha den ändå!). Så nu har trean och fyran, suttit hemma och väntat på mig medan jag har varit på läger och haft HP-vecka, men nu äntligen, med slutet av HP-veckan fick jag sätta fingrarna i tredje boken, Lies.

Lies är en mycket mörkare bok än de tidigare två i serien. Som titeln till boken antyder, så måste läsaren försöka navigera sig genom en massa lögner och osanningar. Som läsare känner man sig ibland helt förtvivlad, för man vet att något är fel men man kan inte komma på exakt vad.

I Lies får vi som läsare följa hur barnen i the FAYZ fortsätter att försöka skapa ett fungerande samhälle, men det är the FAYZ de bor i, här kommer alltid något oväntat som vänder allt upp-och-ner.

Som titeln till inlägget säger, så anser att jag Michael Grant är fenomenal. Han skriver väldigt bra och får mig att fastna i hans böcker hur snabbt som helst. Gone, Hunger, Lies, alla är helt fantastiska.

Nej, nu ska jag sluka Plague och sedan blir det nog en lång och jobbig väntan tills Fear kommer ut någon gång i 2012. 

Catalyst

Dagarna sedan jag såg HP-premiären och läste ut den sista boken har jag inte bara spenderat helt förtvivlad över att det är slut, utan även nergrävd med en massa böcker för att försöka fylla hålet som Harry Potter har lämnat bakom sig (som nog aldrig kommer fyllas).  Den första boken jag slukade var ännu en bok av Laurie Halse Anderson, denna gång med titeln Catalyst.

Catalyst är en helt OK bok, som jag tror att jag skulle tyckt bättre om, om jag läst den vid ett annat tillfälle.

Catalyst handlar om Kate, en senior som vars enda dröm är att komma in på MIT, Massachusetts Institute of Technology, precis som sin mamma. Oväntade händelser får Kates värld att totalt förändras och nu måste hon finna en ny väg.

Det är, som sagt, en helt OK bok, men inte en av de bästa som jag läst av Laurie Halse Anderson. Speak och Wintergirls, som jag nyligen läste av henne, var otroligt mycket bättre. Det är inte så att jag inte rekommenderar Catalyst, det är bara det att den inte alls nådde upp till samma standard som de böcker jag läst innan av Laurie Halse Anderson. 

Harry Potter-veckan: del 7 + Premiären

Nu ska jag göra ett försök på att skriva om Harry Potter-veckan och premiären, efter att i dagar nu ha varit utan ord för att kunna förklara. Jag har inte kunnat få ut alla känslor som snurrar runt inom mig ner i ord. Det känns lite som om det inte finns ord som kan beskriva hur jag känner nu när slutet har kommit. Jag sitter just nu och knarkar Wrock (wizardrock, googla det om du inte vet var det är) musik och tittar på alldeles för många youtube-klipp om Harry Potter. Detta är inte bra för mig.

I alla fall, jag hann inte läsa ut böckerna på en vecka, det kom för många saker emellan. Jag var dock nästan klar med sjuan innan jag tog bussen till premiären. Jag kunde klämt de sista sidorna med, men valde att inte göra det. Så de läste jag ut, mitt i natten, när jag kom hem efter premiären.

Så till premiären (INNEHÅLLER SPOILERS (men seriöst, har ni inte läst böckerna och vet vad som ska hända, får ni nästan skylla er själva)).

Jag tyckte överlag att de hade gjort filmen superbra. Jag satt i min stol i bion helt spänd på att få se hur de gjort filmen. Reklamen rullar och filmen börjar, och ja, jag kan erkänna att vid denna tidpunkt var jag väldigt nära på att börja gråta (det är sista gången jag ser början på en Harry Potter film igen, det kan få vem som helst att börja gråta), filmen fortsätter och jag märker hur fast jag är i den från första början. Efteråt kändes det som om två timmar gått lika snabbt som 10 minuter. Jag kan också meddela att igenom halva filmen satt jag storgråtandes, och jag var definitivt inte den enda, runt i hela salongen hörde man hur människor satt och storgrät. Det var faktiskt ganska roligt i sig, i scenen då Fred dör, hör man hur nästan hela biosalongen börjar storgråta, och det bara fortsätter, för man hann knappt torka tårarna innan det var dags för The Prince’s Tale. (Vid detta laget borde jag skriva något om Snape, men eftersom jag inte hittar några bra ord så använder jag de av J.K Rowling själv skrev om Snape. ”He was probably the bravest man I knew.”) Slutet kom och jag, så som många gissar jag, var glada över hur bra de gjorde filmen, men samtidigt helt förtvivlade över det faktum att det faktiskt nu är över.

Där var dock en liten detalj som jag inte gillade att de hade tagit bort i filmen, Percy. De visade inte hur Percy kom tillbaka och återförenades med sin familj. De visade inte heller hur, när Fred dör, gör han det när han kämpar sida vid sida med sin bror, Percy, och hur förstörd Percy blir över Freds död.

Men som sagt, fortfarande en väldigt bra film som faktiskt gjorde ganska mycket rättvisa till boken. 

Tegelstenar

Varför, varför, envisas vissa författare (George R. R. Martin...) med att skriva så förbannat långa böcker? Första delen i A Song of Ice and Fire var drygt 800 sidor om jag inte minns fel, och då tänkte väl Mr Martin att nu jävlar, då får ju inte andra delen vara kortare! Så. Här sitter jag nu med en bok på tusen jäkla sidor, med bara en dryg vecka på mig att avsluta den samt två andra böcker. För sen kräver biblioteket tillbaka dem... suck.

Det borde finnas regler angående tegelstenar. J. K. Rowling har verkligen all rätt i världen att göra femte Harry Potter-boken till en tegelsten, för den är så fylld med viktiga saker. Men Martin! Herre Gud människa, om du nu ska skriva 1000 sidor kan du väl fylla dem med ngt lite mer... intressant? För jag gillar verkligen karaktärerna, jag gillar verkligen storyn, men det går såå lååångsaaaamt. Kan man inte ha ett regelverk för sådana onödigt långa böcker?

OHMYGOD. (Harry Potter and the Deathly Hallows - part 2)

Okej. De ändrade kanske lite för mycket. Och jag gillar fortfarande inte Daniel Radcliff särskilt mycket. Men jag kan ändå inte göra något annat än att gråta och hurra för Harry Potter, den sista filmen i serien, för, vad jag än må tycka om Radcliff, var den fan ta mig jävligt bra. Om inte rinnande tårar (The Prince's Tale! The Prince's Tale!!! Snaaaapeee!!!!!!!!) är ett tecken på att de har lyckats, så vet jag inte vad...

Harry Potter-veckan: del 6 (TAGGAAAAA)

Oh-Em-Geeeee det är snart dags för sista filmen!!!! I takt med att jag närmar mig sjunde boken, och spänningen stiger (Dumbledore! Voldermort! Malfoy! Aaaaaah!!!!!) så börjar till och med jag, som vanligtvis ser besviket på filmerna, känna att SHIT, DET ÄR NÄSTAN SLUT. Nej, jag gillar inte Daniel Radcliff och nej, jag tycker att det (för det mesta) har gjort ett rätt kasst jobb med filmatiseringarna, men FORTFARANDE. De har, vad jag än säger, lyckats få mig att få gåshud och nästan börja gråta av att se sista trailern på bio (även om jag disapprove-ar väldigt mycket på scenen då Harry slänger sig utför ett stup med Voldy, jag menar, vafan? Något sånt finns inte i boken.), varje gång jag hör theme-låten kopplar jag det direkt, och... ja, jag får väl erkänna att de med de senaste filmerna lyckats fånga stämningen, åtminstone hyfsat. (Och Rupert Grint och Emma Watson är faktiskt helt okej. För att inte tala om Ralph Fiennes, Maggie Smith och Alan Rickman, som alla gör sina roller som Voldy, McGonagall respektive Snape superbt.)

I boken har jag nu kommit över halvvägs genom The Half-Blood Prince, satsar på att läsa ut den idag och börja på den sjunde... Den sjätte boken är verkligen annorlunda, från första början ligger det en spänning över det hela - man vet att det inte kan sluta bra... Snart kommer Harry att använda Felix Felicis för att få Slughorns minne, sen bär det iväg till grottan, och sen... sen.... ..... .. (gråter lite i ett hörn)

Harry Potter-veckan: del 5 (tårar!!!)

Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser HP, varje gång jag når kapitlet "The Lost Prophecy" börjar jag gråta. Harrys sorg över Sirius, och hans så tonåring-iga utbrott över det är så... så... mänskligt, så hemskt, usch. Jag gråter nog mer i femte boken än jag gör under sjätte, trots att (SPOILERVARNING) Snape dödar Dumbledore! Andra gråtmoment är väl främst under kapitlet "The Prince's Tale", i sjunde boken. Att man kan känna ett sådant medlidande för en person man har hatat i över 3000 sidor, är bara otroligt. MEN. Inte där än! Jag blev klar med femte boken idag, och har börjat så smått med den sjätte, The Half-Blood Prince, så, ja... många fler tårar är väl att vänta...

Att hinna klart till imorgon är (uppenbart) en omöjlighet, men jag nöjer mig med att satsa på att läsa ut dem till innan premiären, i alla fall. Så, fram till klockan nio på onsdag är det fortsatt läsande som gäller! Nu ska Lord Voldemorts hemligheter undanröjas...

Harry Potter-veckan: del 4 (Inser att detta går åt skogen och att premiären närmar sig!)

Nu när vår HP-Vecka börjar lida mot sitt slut så är det dags för mig att ännu en gång skriva ett inlägg.

Det är nu under två dagar kvar och jag har de tre tjockaste böckerna kvar. Det här går inte alltför bra. Jag har bara läst en liten bit av Order of the Phoenix (för er som inte har koll, femte boken), så jag har den och ytterligare två ganska tjocka böcker kvar. Önska mig lycka till.

Nej, nu ska jag inte se allt som omöjligt, för det är det definitivt inte. Jag har läst ut HP-böckerna mycket snabbt innan och kan nog göra det igen. Det viktigaste är i alla fall att jag har hunnit läsa ut dem innan den 13:e då det är dags för PREMIÄR! (nejdå, Josefin är inte alls supertaggad och skitskraj inför premiären, inte alls...).

Okej, jag erkänner väl då. Jag är så supertaggad och sugen på att se hur de har gjort den sista filmen, men samtidigt är jag rädd, ledsen och förtvivlad, det är sista filmen, allt slutar nu. Jag kommer aldrig mer ha den underbara känslan i magen när jag sitter i en biostol igen och väntar på att reklamen ska vara över så att jag äntligen, efter lång väntan, ska få träda in i Harrys, Rons och Hermionies värld igen, och få se något nytt. Det kommer nu vara slut, på riktigt. Det är inte bara Harry Potter som nu har växt upp när slutet av filmerna kommer; det är en hel generation med barn vars barndom slutar tillsammans med Harry, då vi ser honom för en sista gång. Det är slutet på en epok fylld med spänning, magi och kärlek. Det är det riktiga slutet. Jag har svårt att förstå att en bit av Harry Potter fenomenet nu faktiskt tar slut. Den saken som har varit en sådan stor del av min barndom och uppväxt tar nu slut om mindre än en veckas tid, och jag vet inte riktigt hur jag kommer att klara av det. Jag kommer utan tvekan att gråta floder då jag säger mitt farväl till Harry och hela hans värld fylld med magi för sista gången.

Nu måste jag tillbaka till att fortsätta läsa ut böckerna och besöka Harry ännu en gång i dem. Ni kommer att få vänta er ett längre inlägg om hur HP-veckan slutade och vad jag tyckte om filmen, efter premiären, eftersom jag åker iväg på en mini-semester med fadern min och kommer troligtvis inte ha tillgång till internet. Så vänta er ett känslofyllt inlägg natten den 13:e till den 14:e eller på morgonen den 14:e (eller så tar det ännu längre tid för mig att samla alla mina tankar och få ner de till ord, vi får se.).

Harry Potter-veckan: del 3 (osammanhängande tankar)

Ååååh, nu när jag läser The Goblet of Fire, som, för er som inte vet (skäms!), är den fjärde boken i Harry Potter-serien, så börjar jag känna vibbarna från den allvarligare delen av HP... De två första böckerna är ändå rätt lättsamma, den tredje boken sätter fötterna farligt nära kanten, och därefter faller den fjärde boken neråt, neråt, i en spiral av allt mörkare och hemskare... men ack så bra! Jag riktigt känner det i luften när jag läser, hur Voldermorts ondska kryper en allt närmre, och då har jag inte ens nått den sista deltävlingen i The Triwizard Tournament! (Nu tänker jag utgå ifrån att alla har läst alla sju böckerna, annars: SKÄMS PÅ ER. GÅ OCH LÄS. OMEDELBUMS. Ingen efterrätt om ni inte gör det!)
   En annan sak man också börjar känna av i fjärde boken är de underbara men ack så smärtsamma känslorna! Stackars Harry som fumlar i kärlekens mörker och rodnar när han ska fråga Cho om Julbalen! Oh! Och såväl Rons som Hermiones osäkra känslor till varandra! Åååh, det är så uppenbart att de gillar varandra, varför kan de inte inse det??? Och samtidigt tycker jag synd om tvillingarna Patil, som måste stå ut med sådana drumlar som Harry och Ron (framför allt Ron! Hallå! Hur lite du än bryr dig om Padma kan du ju ändå visa liiiite uppmärksamhet?). Suck... Men ja, jag vet ju trots allt hur det slutar och... hihi. Det blir ju bra tillslut!

Harry Potter-veckan: del 2

Min HP-vecka började hemskt. Jag läste väl runt 200 sidor första dagen, andra dagen fortsatte lika dåligt, jag läste ut ettan och nästan hela tvåan. Så har sedan denna vecka fortsatt, jag ligger flera hundra sidor efter och jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt. Jag ville ju hinna titta igenom alla filmerna med ju… Något som jag nu har insett aldrig kommer att hända.

Men jag hoppas på att det går bättre hädan efter, med tanke på att jag är på fyran nu, och efter den blir det bara mer och mer spännande, tills äntligen jag får sätta mina tänder i sjuan igen. Den helt underbara sjunde boken (som ni kanske märker så är sjunde Harry Potter boken min favorit, i alla fall vad jag kommer ihåg, men vi får se, det kanske har ändrat sig när denna veckan är slut).

Nej, nu måste jag sluta skriva så jag hinner läsa en massa mer idag. Stör mig inte mer internet, jag läser!

The Dresden Files: bok 2 - varulvar i alla former

Det var inte helt lätt att plocka upp Jim Butchers andra del i The Dresden Files, Fool Moon. Fysiskt sätt var det naturligtvis inga problem - en pocketbok på två trehundra sidor väger inte mycket. Men det tog emot, efter att ha läst Sarah Dessens Just Listen, att gå tillbaka till något så... trivialt som en magi-deckare. Inte riktigt det jag hungrade efter, men har man hemma tio böcker från biblioteket är det inte helt lätt att välja... Dessutom stundade då HP-veckan, så det fick inte vara något alltför långt.

Fool Moon tar vid några månader efter att Storm Front tagit slut (se även tidigare inlägg). Harry Dresden, den enda professionella trollkarlen du kommer hitta i Chicagos telefonkatalog, är mer pank än någonsin, eftersom att affärerna är mer döda än någonsin. Karrin Murphy hos polisen brukar vända sig till Dresden när något udda är på gång, men inte ens hon har hört av sig, efter de turbulenta händelserna i första boken, då Dresden kanske inte riktigt berättade allt för henne. Så när Murphy faktiskt hör av sig blir Dresden minst sagt förvånad, och glad, tills han får höra vad det rör sig om: för en månad sedan skedde en rad brutala mord med tand- och klospår, nu har de börjat igen, och det är fullmåne... Samtidigt har Dresdens nya lärling, Kim Delaney, kommit till honom och frågat om en högst oroväckande magikercirkel-sak.

Dettta blir upptakten till en morddeckare som innehåller inte en, inte två, inte ens tre utan minst fyra olika typer av varulvar, var och en skrämmande på sitt sätt. Jag blev högst förvirrad av alla begrepp i början: hexenwulfen för de som förvandlar sig med hjälp av andras magi, loup-garou för de som förvandlas vid fullmåne av en förbannelse, etc. Men när man väl börjar få ett grepp om det hela blir det mer spännande. Butcher väver ut många trådar av sidospår och knyter sedan, lite halvbra, ihop trådarna till ett helt okej avslut. Återigen känns det dock lite för mycket som ett permanent avslut med en liten rekapitulation av vad som hände efteråt. Jag gillade att karaktärer som Murphy, Susan och Gentleman Marcone fanns kvar, med viktiga roller, men samtidigt undrar jag lite över de nya karaktärerna: var sjutton kom Kim Delaney från? Visst, vi får en liten beskrivning, men öh... sen när tar Harry Dresden lärlingar? Liksom, what? Hängde inte riktigt med där. Och mer får vi inte veta, för Butcher bestämmer sig rätt fort för att hon inte får vara kvar. Hallå? En karaktär som introduceras som någon viktig och sedan försvinner innan ens halva boken är över? I disapprove (dessutom gillade jag Kim, hon är ju min namne!). Däremot lyckas författaren samtidigt börja nysta i Dresdens egna förflutna, något som sagda trollkarlen inte ens själv tycks veta sanningen om. Det, om något, får mig definitivt att vilja läsa mer!

Allt som allt följer Fool Moon ungefär samma mall som Storm Front: Dresden är pank, plötsligt dyker ett fall upp, det blir krångligare och krångligare och han blir allt mer insnörjd, sedan löser sig allt och det hela avslutas  prydligt. Som helhet gillade jag fortsättning, även om jag inte är helt förtjust i Butchers fascination för långa actionscener. Men men, det är väl något som kommer med paketet.

Harry Potter-veckan: del 1

Vår HP-vecka är igång för fullt... men det ser inte så bra ut, tidsmässigt. Enligt planen ska jag läsa circa 450 sidor per dag, vilket betyder att jag skulle ha läst ut de två första böckerna igår... Och jag läste precis ut tvåan. Oops. Nåja, i värsta fall kanske vi kan flytta fram avslutet från söndag till onsdag, premiären? Hmm, vi får se...

Nu när jag läser om HP inser jag hur mycket jag egentligen borde irritera mig på. När jag läser fantasy vill jag helst att det ska finnas en förklaring till saker och ting (som den naturvetare jag är vill jag att det ska vara logiskt), t ex i Paolinis Eragon, där man måste hämta energin till magin från sig själv eller sin omgivning, istället för att bara flumma, eller Butchers Dresden Files, som också förklarar användandet av magi med, åtminstone, ett slags försök till logik. Men i Harry Potter finns inget sådant - det är bara ren magi. (Jag vet att Hermione senare förklarar att man inte kan trolla fram... mat och vatten, tror jag det var, men ändå.) Trots detta fortsätter jag att älska serien. Kanske är det för att jag inte tänkte på sådant när jag läste de första böckerna för första gången som nio-åring, eller är det för att Rowling helt enkelt är så superbt bra på att berätta att jag helt enkelt låter det lilla felsteget förbli glömt.

Hur som helst, hur många gånger jag än läser de här böckerna, älskar jag dem bara mer och mer! Fortsättning följer!

Thirteen Reasons Why

Nu innan min och Kims episka Harry Potter vecka börjar (för ja, jag läste ut boken igår inte idag) så läste jag om boken Thirteen Reasons Why av Jay Asher, en, i mina ögon, helt fantastisk bok.

Handlingen är ganska simpel och väldigt skrämmande. Clay Jensen kommer hem en eftermiddag efter skolan och hittar ett paket adresserat till honom utan avsändare. Han öppnar det och finner 7 kassettband, alla med ett litet nummer skrivit i varje hörn på båda sidorna av kassettbanden, från 1 till 13. På kassettbanden finner Clay Hannah Bakers röst, en klasskompis som Clay varit kär i länge och som för inte så länge sedan tog sitt liv. På banden förklarar Hannah att det finns tretton anledningar till att hon tog livet av sig. Och Clay är en av dem.

Thirteen Reasons Why är en mycket gripande och tänkvärd bok. Du vet aldrig precis hur mycket det du gör mot en annan människa, hur du bemöter den, påverkar den och den personens liv. Trots att du knappt känner en person så kan du förstöra hela dess liv genom något som du inte ens tänker på, eller anser vara speciellt taskigt.

För mig är Thirteen Reasons Why en mycket speciell bok som har en speciell plats i mitt hjärta. Det är även en bok som jag tycker alla människor borde läsa och förstå att även det lilla och obetydliga kan förstöra en annan människas liv. 

Just Listen: en ny författarförälskelse

Jag tror jag har behövt en författare som Sarah Dessen ett tag nu. För när jag läste Just Listen kändes allt så rätt! På senare tid har jag förvisso läst, men inte riktigt plöjt böcker som jag kan göra. Men med Dessen plöjde jag. Och njöt. Så nu ser jag fram emot att sluka resten av hennes romaner!

Just Listen handlar om Annabel, en tjej i high school som tycks ha det mesta. Hon är snygg (jobbar till och med som modell), hon är bästa vän med Sophie, coolaste tjejen på skolan, en familj som tar hand om henne. Eller var, gjorde, dåtid. För innan sommarlovet händer något under en fest som gör att Sophie, som Annabel alltid vetat kan vara lite av en bitch, slutar prata med henne, ignorerar och fryser ut. Samtidigt börjar hennes familj falla i bitar, en av hennes äldre systrar, Whitney, har anorexi, och eftersom att båda de äldre systrarna har slutat jobba som modeller hänger mammans hopp kvar på Annabel. Som egentligen inte längre vill. Men som den yngsta systern har hon lärt sig att vara snäll och vänlig, och håller därför inne allt.

Som en outcast på skolan hamnar hon under luncherna bredvid Owen Armstrong, en kille som också är utanför, men kanske av andra anledningar. Han har alltid hörlurar i öronen och det sägs att han har problem att kontrollera sin ilska, att han har blivit avstängd och utslängd på grund av bråk.

Under en av Sophies påhopp på Annabel hjälper Owen henne, och kör henne hem när inte Whitney kan. Sakta men säkert börjar en vänskap (och kanske något mer?) att spira, trots att de är så olika. Owen och Annabel växer allt närmre varandra, samtidigt som situationen i familjen sakta börjar förbättras.

Och det är just det som är Just Listens starkaste sida: den visar hoppet. Jag har läst många deprimerande böcker om ätstörningar och utfrysning som ältar sig så länge i all ångest att man när det väl vänder är man helt slut. Kanske har de böckerna sina styrkor, men jag älskar Dessen för att hon inte håller på i en evighet med just det. Väldigt tidigt börjar man se ljuset, och samtidigt vet man inte allt som har hänt, utan får det allt eftersom i boken, varvat med förbättringarna. På så sätt orkar man läsa igenom det hemska utan att deppa ner sig totalt.

Något annat jag verkligen gillar är naturligtvis karaktärerna. Just Listen är en väldigt kort bok (jämför med vad jag har läst nyligen... *host* A Game of Thrones *host*), vilket gör att man, bortsett från Annabel och kanske Owen, inte hinner lära känna alla personer så bra. Men trots det älskar jag dem: Owens egentligen ganska jobbiga men glada lillasyster Mallory, Annabels tidigare vänner Clarke och Emily, hennes systrar framför allt, Whitney och Kristen. Det är inga bleka bakgrundsfigurer, utan de är alla färgstarka med utmärglade personligheter, och nästan alla genomgår förändring, även om fokus ligger på Annabel. Till och med Sophie, som är en riktig bitch, kan jag (nästan) tycka lite synd om. Åååh, Sarah Dessen, jag hoppas dina andra böcker är lika bra, för jag har höga förväntningar!