Ååååh, nu när jag läser The Goblet of Fire, som, för er som inte vet (skäms!), är den fjärde boken i Harry Potter-serien, så börjar jag känna vibbarna från den allvarligare delen av HP... De två första böckerna är ändå rätt lättsamma, den tredje boken sätter fötterna farligt nära kanten, och därefter faller den fjärde boken neråt, neråt, i en spiral av allt mörkare och hemskare... men ack så bra! Jag riktigt känner det i luften när jag läser, hur Voldermorts ondska kryper en allt närmre, och då har jag inte ens nått den sista deltävlingen i The Triwizard Tournament! (Nu tänker jag utgå ifrån att alla har läst alla sju böckerna, annars: SKÄMS PÅ ER. GÅ OCH LÄS. OMEDELBUMS. Ingen efterrätt om ni inte gör det!)
En annan sak man också börjar känna av i fjärde boken är de underbara men ack så smärtsamma känslorna! Stackars Harry som fumlar i kärlekens mörker och rodnar när han ska fråga Cho om Julbalen! Oh! Och såväl Rons som Hermiones osäkra känslor till varandra! Åååh, det är så uppenbart att de gillar varandra, varför kan de inte inse det??? Och samtidigt tycker jag synd om tvillingarna Patil, som måste stå ut med sådana drumlar som Harry och Ron (framför allt Ron! Hallå! Hur lite du än bryr dig om Padma kan du ju ändå visa liiiite uppmärksamhet?). Suck... Men ja, jag vet ju trots allt hur det slutar och... hihi. Det blir ju bra tillslut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar