The Doctor, the Doctor and the Doctor...

Hooo boy! På 60-talet var man iiinte riktigt haj på det där att göra saker bra på film! Har just kollat första avsnittet av första säsongen av gamla Doctor Who, originalet från -63! Jag dog nästan. Först var det ren glädje: introlåten är ju samma nu som då! Sedan gick allt så sjuukt segt, med extremt dålig bildkvalitet, segt skådespeleri, skakig kamera och massa störande ljud i bakgrunden! Men kul var det! Åhh, fast första inkarnationen av the Doctor, som alltså spelades av William Hartnell, var ju riktigt otrevlig! Inte alls lika charmig som varken nionde, tionde eller elfte inkarnationerna! Jag ska nog strökolla några till avsnitt, men sen kanske jag hoppar direkt till Tom Baker-åren, för han verkar något bättre... Men men, vi får se!

När det gäller moderna Doctor Who har jag nu nått fram till slutet av femte säsongen. Senast jag skrev ordentligt om serien (och inte om David Tennant specifikt...) var jag fortfarande lite tveksam till Tennant som the Doctor, men jag antar att it goes without saying att han är THE Doctor för mig nu... Mmmm, jag saknar honom... Det tog någon säsong innan jag var helt övertygad, men sedan var vi oskiljaktiga (åtminstone för min del...). Sen bara FÖRSVINNER han (hur vågar han?!?!) efter fjärde säsongen och tas över av bow-ties-are-cool Matt Smith som... förvisso har lite charm, men inte på låååånga vägar lika mycket som Tennant, eller Christopher Eccleston (som gjorde nionde inkarnationen), för den delen! När jag tänker tillbaka på avsnitten i säsong fem så är det liksom Tennants Doctor som har fastnat, så jag ser honom framför mig, även om det var Smith som gjorde de avsnitten... Och så har de ändrat titelmelodin! Och hela insidan av the Tardis!! Nooo!!! Så fel :(... Men jag får väl fortsätta se, ändå... Karen Gillan som nya partern Amy Pond är ju riktigt bra, och jag får väl ändå säga att femte säsongen har haft bra stories och så... Dessutom, den mystiska arkeologen/fången River Song? Hoo, jag kanske inte gillar henne som person, men oh boy, vill man veta vad som har hänt i hennes förflutna? Och snart är det dags för säsongsavslutning för min del! Och sen är jag (nästan) ikapp! Tveksamt om jag kommer överleva sedan?

Nej, nu ska jag sluta tjata om Doctor Who... Nästan läst ut Jim Butchers Storm Front, så invänta recension av den inom kort!

Älskade Stadsbibliotek!

Som ni kanske läste i Josefins inlägg innan så var vi på Stadsbiblioteket i Malmö idag... Ack, du underbara bibliotek! Du är en outforskad grotta av gömda skatter, böcker som bara väntar på att bli lästa! Varje gång jag går dit tänker jag "Nejmen, den här boken har jag ju velat läsa så länge!" men på grund av någon som kallas natuvetenskaplig linje på gymnasiet så stoppar jag mig själv, gång på gång, från att låna allt jag ser. För när ska jag ha tid till det?

Men! Misströsta ej, ty idag hade jag min sista, stora uppgift i skolan, och nu återstår det endast flumdagar! Alltså! Jag kunde, för första gången på MYCKET länge unna mig att låna VAD JAG ÄN VILLE. Så de blev fem böcker. Nu har jag elva böcker hemma från biblioteket. Hehe... Och elva stycken reserverade. Oops. Här är de i alla fall!

1. Romeo and Juliet av allas våran Shakespeare! Ack, denna tragiska, underbara historia! So far inte lika bra som Hamlet, men tja... I like it none the less!
2. Othello, också av Shakespeare, som även har skrivit...
3. The Tempest och...
4. Twelfth Night. (Gissa vilken författare jag har en period för..?)
5. Storm Front av Jim Butcher. Fick tipset av en viss pH, har precis börjat läsa och verkar mycket lovande!
6. The Ruby In The Smoke av älskade Philip Pullman! Åh, vad jag saknar His Dark Materials-serien! Jag måååste läsa om dem! (Vilket förklarar varför jag har reserverat allihopa, samt nummer 8 på listan...)
7. The Shadow In The North av samma författare.
8. Lyra's Oxford, också av Pullman, och GUD VAD JAG VILLE LÄSA DENNA INNAN!!! Precis när jag läst trilogin försökte jag få tag på den, men ack! Och nu! Nu! Nu fanns den på biblioteket!! Men först får jag nog läsa om Guldkompassen...
9. The Curious Incident of the Dog in the Night Time av Mark Haddon. Länge funnits på min boklista, what more need I to say?
10. You're a Bad Man, Mr Gum! av Andy Stanton. Ja. Det är en barnbok. Och en episk sådan. Varför måste man läsa "vuxna" böcker för? Josefins tips!
11. Någon Paul Auster bok. Mamma som har lånat den. Men på mitt kort! Thus it is miiineee! (Typ. Kommer inte läsa den dock...)

Jag pallar inte lista allt jag har på min reserverat-material-lista (för jag tror inte ni pallar läsa det haha), men det är bland annat Douglas Adams fantastiska Hitchhiker's Guide To The Galaxy, alla fem, samt lite Sarah Dessen och sånt! Jag pallar inte heller länka till allt, för då skulle hela inlägget vara en enda stor länk. Ni får helt enkelt använda det underbara Google om ni vi ha info!

För att återigen knyta an till Josefins inlägg, har jag också gett upp en bok. Det händer sällan (även om det nog händer oftare än för Josefin...), men ärligt talat, Conn Igguldens Gates of Rome är bara... lam. Det gör mig ledsen, för det kunde ju ha varit så bra! Jag vill sjukt gärna läsa om Julius Caesars uppväxt och hela köret, men då måste det finnas känsla i det hela. Och det finns det inte. Det är synd, men alla karaktärer blir såväl platta som tomma, och det känns bara... meningslöst att läsa. Så efter dryga 200 sidor ger jag upp... Kanske för att återvända en annan dag?

Att inte läsa ut böcker och att sedan överkompensera

Jag kan räkna böckerna jag inte läst ut på min ena hand. Antalet var, innan jag började läsa David Copperfield, en. En enda bok som jag aldrig läste ut. Jag kommer ihåg allt om denna bok och har fortfarande ibland dåligt samvete över att jag aldrig läste ut den, trots det faktum att denna bok som jag pratar om försökte jag läsa när jag var runt en 8-9 år gammal. Jag minns mycket väl vad det var för en bok och hur den ser ut, men kan tyvärr inte komma på titeln på den. Framsidan var lilaish och hade en häst på framsidan. Detta var en av alla de böcker man fått i födelsedagspresent under åren, med andra ord, ingen som jag själv valt. Den handlade om hästar, och för människor som känner mig så säger detta dem mycket, för er som inte känner mig så bra och tror att ”En hästbok till en 8-9-årig tjej är väl inga problem.” så kan jag meddela att jag aldrig har varit den rosa/lila gulliga hästtjejen. Jag avskydde hela den biten (och gör det faktiskt fortfarande). Jag har alltid varit den tjejen som har umgåtts mer med killar och spelat fotboll och tv-spel etc.

I alla fall, min poäng är att det är mycket sällan jag inte läser ut en bok och nu har det skett igen. David Copperfield, en bok som egentligen inte är så dålig som jag anser den vara just nu. Men som jag förklarade i ett inlägg tidigare så är det vad jag kallar en ”måste-bok”, böcker som man blir tvingad att läsa och sådana böcker är sällan alltför bra. Jag har nu skrivit klart uppsatsen till David Copperfield och insett att jag inte kommer orka eller vilja kämpa mig igenom de kvarstående 500 sidorna, så jag ger helt enkelt upp och börjar läsa andra böcker istället, böcker som jag självmant vill läsa.

Eftersom jag saknat läsandet så otroligt mycket, så kan man nog säga att jag överkompenserade för det faktum att jag inte läst något på ett tag (på grund av den inte så underbara David Copperfield, som jag nämnde innan). Så har jag idag lånat, först på det underbara stadsbiblioteket i Malmö, 5 böcker (men till mitt försvar så var 3 stycken för min och Kims kommande Harry Potter-läsar-vecka (mer förklaring för vad detta innebär kommer komma inom kort)) och sedan, på det inte fullt lika underbara, men fortfarande lite underbara biblioteket i Trelleborg, råkade jag låna ytterligare 5 till, och reservera 2 stycken till (men till mitt försvar så var en av dem för mitt och Kims HP-läsar-vecka). Vad kan jag säga? Är man en bokslukande kakmonster så är man. Speciellt när man är en bokslukande kakmonster med dåligt samvete för att man precis inte har lyckats läsa ut en bok.  

När Akademibokhandeln har 20% rabatt... (Jellicoe Road)

...blir jag lycklig i min själ. Men det är egentligen inte alls det detta ska handla om. Det ska egentligen handla om Melina Marchettas Jellicoe Road, som såväl de på bokhora som de på FYA har lovordat tills de inte har fler ord. Och snart kommer min dom... men först! Eftersom att Akademibokhandeln hade 20% rabatt för COOP-medlemmar begav jag mig bok-hungrandes dit, främst för att jag desperat ville ha Hamlet i min ägo, men också för att mamma behövde limstift. Nåväl, jag cyklade den långa vägen till Mobilia, i motvind, för att mötas av en bokhylla som inte hade ett enda verk av Shakespeare. Besvikelse! Frustration! Sedan kom jag fram till att den i Penguin Classics version ändå var:

1. Ful. (Den har ett sådant gräsligt grönt återvunnet omslag - jag vill ha den gamla varianten med en målning!)
2. Extremt billig - den kostade bara 29 kr, därmed gjorde den inte så mycket att jag missade den på rabatten...

Så istället lät jag min bokhunger styra mig till att köpa Tolkiens The Hobbit, i en underbar pocketutgåva vars omslag jag länge suktat efter... och så passade jag på att köpa en kalender till höstterminen, en sån med genomskinlig framsida så att man kan stoppa in en egen bild (typ David Tennant. Eller en TARDIS.). Sedan fick jag hejda mig, så att jag inte alltför fort skulle göra mig av med månadens studiebidrag...

Så! Över till det jag EGENTLIGEN skulle skriva om! Melina Marchetta! Jellicoe Road! Denna omtalade bok! Den handlar om Taylor Markham, en tjej i Australien som går sista året på en internatskola vid Jellicoe Road. Hon är föräldralös sedan sex år tillbaka, då hennes mamma helt sonika lämnade henne vid en Seven-Eleven-butik, och hon blir upplockad av Hannah, en kvinna som tar henne till skolan som ska bli hennes hem. Som sistaårselev har hon dessutom blivit utsedd till ledare för inte bara hennes House, utan som ledare för hela skolan i territoriekrigen mot Townies (de som bor i staden) och Cadets (typ militär-elever-whatever). Sedan många år tillbaka har denna kamp pågått, men precis när Taylor har fått ansvaret börjar saker hända. Hannah försvinner, Jonah Griggs, ledaren för Cadets, och Chaz Santangelo, ledare för Townies, verkar veta saker om Taylor hon inte ens vet själv - men som hon desperat vill veta. För vem är hon egentligen? Varför lämnade hennes mamma henne? Och dessutom - Hannah skriver på en historia som Taylor väldigt starkt dras till, en historia om fem ungdomar som för tjugo år sedan själva gick på skolan...
   Har jag lyckats få er intresserad? När jag började läsa Jellicoe Road hade jag knappt någon aning om vad den handlade om, bara att den skulle vara extremt bra och ge en rejäla symptom av det som FYA kallar TEABS (The End of an Awesome Book Syndrome). Så jag började läsa. Fattade noll. I början varvas nutidshistorien om Taylor med en berättelse i kursiv, och jag begrep iiingeeenting! Men sen! Efter sisådär 100 sidor, då, då började saker och ting falla på plats i min tröga lilla hjärna! Och när berättelsen väl tog fart, o boy! Då jäklar! Riktigt spännande när alla pusselbitarna till mysterierna börjar falla på plats - och Jonah Griggs! Åh, Jonah Griggs... Massiv swoon på gång här alltså, för vem kan INTE dras till honom*? Mystisk, mörk historia, lite av en enstöring... och sedan, kemin som uppstår mellan honom och Taylor! Whoo! Det är som... det är som... natrium islängt i vatten! (För er som inte är kemister är natrium + vatten = massiv explosion)
   I alla fall, efter att allt börjar uppdagas känns det dock som att det hela faller lite. Slutet är inte dåligt, men det känns ändå lite som att något fattas, och att det hela blir liiite för bra. Även om inte allt slutar bra...
   Slutbetyget är ju ändå positivt, den var riktigt bra och ledde till streckläsning som i sin tur ledde till att jag kommer dö av stress de två kommande dagarna pga studier. Men! Värt det! Helt klart!

*Se bara vad Johanna Lindbäck på bokhora skrev: "Och Peeta som man (jag) blev så förtjust i, well sorry, mate, men nu är det Jonah Griggs för hela slanten. Peeta, Twilight-Edward, mr Rochester eller arsy Darcy har liksom ing-en-ting på Jonah Griggs." Eller Poshdeluxe på FYA, för den delen: "LORD ALMIGHTY is there some Epic Level Hotness in this book."

Måste-böcker

Nu har jag inte skrivit ett inlägg på länge igen. Denna gång är det dock av en helt annan anledning. Det är helt enkelt så att jag är fast i jag-måste-läsa-ut-denna-boken-men-jag-vill-egentligen-inte syndrom.  Det är nämligen såhär att vi har fått en uppgift i svenska, läs en bok och skriv en uppsats. Som den absolut smarta människa jag är, så väntar jag tills två veckor innan uppsatsen ska vara klar med att börja läsa denna bok. Först tänkte jag läsa Anna Karenina av LeoTolstoj, sen insåg jag att den hade för många personer i sig för att jag skulle hinna fatta den och läsa ut den på under två veckor. Sedan stod jag där och valde mellan Dostojevskijs Brott och Straff och Dickens David Copperfield, och intelligent som jag är väljer jag att läsa David Copperfield, en 900 sidors lång pocketbok (ja, ni läste rätt, den är i POCKET format!) med det minsta teckensnittet jag någonsin sett.

Tro mig inte fel nu, det är inte så att jag tycker David Copperfield är dålig, verkligen inte, den tar bara tid att läsa, och det hjälper inte direkt att jag verkligen inte är motiverad till att läsa sådana klassiker just nu, jag vill läsa sci-fi eller ännu bättre Shakespeare. Men nej, här sitter jag fast på runt 200 sidor av en 900 sidors bok som jag har absolut ingen motivation till att läsa.

Nu var det så att jag fick extra tid på mig att göra denna uppsats, så nu skjuter jag bara upp läsandet ännu mer, jag har ju hela två veckor på mig. Och det enda jag går och längtar efter är att få ta upp en bok som jag längtar till jag får läsa, som Hunger (andra i Gone-serien, som jag tvingar mig själv till att inte inhandla, innan jag har läst ut David Copperfield) eller som The Pact av Jodi Picoult som bara ligger under David Copperfield i min bokhylla och bara väntar på mig.

Nej, nu ska jag allt ta mig i kragen och fortsätta läsa lite Copperfield här (eller så bestämmer jag mig helt enkelt för att bara byta till Brott och Straff och läsa den istället, och fastna lika mycket som i denna).

Och nu är det bara 10 veckor och 2,5 dagar dagar (eller 72,5 dagar om du föredrar dagar istället för veckor ;D)   tills jag och Kim sitter på ett plan till LONDON! :D

Ett fullkomligt onödigt inlägg för att uttrycka min (och Josefins) totala lycka i denna hemska värld av skolarbete.

Då var det bestämt. Bokat. Allt klart. Den femtonde augusti... Då, då sitter jag och Josefin i London OCH SER DAVID TENNANT OCH CATHERINE TATE. HAHAHAHA!!! (Nu kan jag dö lycklig. Eller kanske inte, för då får jag ju inte se dem!!! Men! Jag har något att se fram emot! Jag kan överleva åtminstone fram tills dess!! Jaaaa!!!!!!!)

Splittrat

Det har gått två dagar. Josefin var alldeles ifrån sig när hon läste den, men själv kan jag inte påstå att den lämnat efter sig så mycket.

My Sister's Keeper, som Josefin redan har skrivit om (för kort beskrivning av handlingen, läs hennes inlägg!), berör onekligen många svåra frågor. Är det moraliskt rätt att bestämma ett barns gener för att kunna rädda någon annan? Och vem är det egentligen som har rätt att bestämma, föräldrarna eller barnet? Den sjuka, har hon något att säga till om? Boken är som upplagd för långa diskussioner med nära och kära, men av någon anledning har min hjärna bestämt sig för att skita i det hela. För trots detta hjärtskärande ämne om sjukdom, skuldkänslor, rätt och fel fastnar jag inte. Kanske om jag hade läst i, säg, en bokcirkel. Fått diskutera med andra. Men som det är nu blir det lite platt. Inte ens när jag läste kände jag någon stor eld, visst, jag ogillar vissa karaktärer, gillar andra mer... Men aldrig sådär känslosamt som när jag läser Harry Potter, The Hunger Games eller The Clan of the Otori (ni märker på mina jämförelser vart mitt hjärta tillhör - fantasy-sci/fi <3).

Så vad är det som saknas? Eller saknas det något? Egentligen inte. Jodi Picoult skriver verkligen inte dåligt, och jag gillar faktiskt hennes sätt att byta perspektiv mellan de olika karaktärerna, gillar det till och med väldigt mycket. På ett så enkelt sätt får man se så många olika synvinklar, så många olika sätt att se på ett problem. Det som möjligen förstörde lite var kanske att det, trots det på många sätt dramatiska och oväntade slutet, ändå slutade för bra. Lite för mycket ordnade sig, bortsett från den lilla detaljen.

Tro nu inte att jag ogillar Jodi Picoult bara för att jag inte är eld och lågor när jag skriver om My Sister's Keeper, oh nej! Kanske är jag bara lite distraherad just nu (kan ni gissa av vad?), men jag kommer definitivt läsa fler böcker av henne. Men just nu är det Shakespeare som gäller. I London. Med David Tennant. Hihi.