Boy Meets Boy

David Leviathans Boy Meets Boy är en klassisk liten kärleksberättelse - boy meets boy, boy falls in love, boy loses boy, boy gets boy in the end. Boy nr 1 är Paul. Paul har vetat att han är gay sen han var liten. Faktum är att han trodde att alla var det, tills han, på grund av en dagislärare, fick reda på att det var han som var annorlunda. Han har dock haft en bra uppväxt i en stad där det som samhället klassificerar som "annorlunda" sexualiteter tycks vara vanligare än det som annars är "normalt". En plats där prom queen är en transa och dessutom quarterback i fotbollslaget. En plats där alla känner alla, och (nästan) alla accepterar varandra för de de är.
   Boy nr 2 är Noah. Paul har haft sina pojkvänner, men det har aldrig hållit, och en dag ser han Noah. Relativt ny i staden, och lite osäker på allt. Paul faller pladask. Noah faller rätt hårt han också. Men naturligtvis är inte allt så enkelt.
   Min första tanke medan jag läste Boy Meets Boy var: Har Josefin skrivit den här? Nu har ni kanske lite svårt att förstå vad jag menar, men det är verkligen Josefins typ av bok. Sättet som Levithan formulerar sig på är precis sådär märkvärdigt och udda och underbart som Josefin gör. Exempel: We have compatible randomnesses. (Jag har inte boken längre så jag vet inte om detta är exakt vad som står i boken...) Vilken annan person uttrycker sig så, över huvud taget tänker i de banorna? Jo, Josefin.
   Okej, nog om det. Min andra tanke är att jag stör mig på Levithan. (Vänta innan ni börjar gnälla på mig!) Han ska göra allt så förbannat märkvärdigt. Alla karaktärer, hela staden. Från de små birollerna (de två killarna som äger skivbutikerna och som varit tillsammans i många år) till de lite större birollerna (Pauls mamma som gör pannkakor i form av de olika delstaterna. I mean, come on.) till huvudkaraktärerna (Noah är något slags estetiskt freak som har en egen liten studio och målar till musik och fotar och god knows what. Infinite Darleen... hela karaktären Infinite Darleen är så extrem att det inte är klokt.).
   Ååååh vad jag stör mig på hans karaktärer ibland, och ändå... ändå kan jag inte sluta le. Jag ler och blir glad och blir ledsen och lider med Paul, för det är en så förbannat gullig bok. Trots allt jag irriterar mig på kommer jag på mig själv med att sitta och flina som en idiot, för Boy Meets Boy är fan ta mig underbar. Nej, den kanske inte är jättedjup, men den är fin, väldigt väldigt fin, och faktum är att utan alla dessa irriterande märkvärdiga karaktärer hade den inte varit så mysig som den är. Så kanske gjorde Levithan något rätt ändå.
   Sammantaget, bortsett från en liten detalj mot slutet (vad händer med Joni, va?), är Boy Meets Boy verkligen en bok jag rekommenderar till alla som letar efter en enkel men trevlig feel-good-bok med lgbt-tema. Eller för övrigt bara en enkel med trevlig feel-good-bok, för den delen.