Fjortonåriga, hörselskadade Symone, eller Sym som hon kallas, har egentligen bara en riktig vän: Captain Oates, aka Titus, en av de fem medlemmarna under en expedition till Antarktis, död sen nästan hundra år tillbaka. Ja, juste, hon har alltså en låtsasvän, för hennes Titus finns egentligen bara i hennes fantasi. Men för henne är han så gott som verklig, för hon har läst varenda bok om Scotts misslyckade sydpolsuppdrag och Antarktis generellt som hon kunnat få tag på. Och de flesta av böckerna har hon fått från sin farbror, Victor.
Som om det inte var nog med att Victor hjälper henne och hennes mamma med nästan allt bestämmer han en dag att de ska åka till Paris. Bara det att mamman inte kommer med, för hennes pass är borta. Och sedan, väl framme, säger Victor att kanske skulle de åka lite längre söderut, säg till... Antarktis?
Som ni nog kan gissa går allt inte riktigt som förväntat. Det blir lite allvarligare. Typ, på liv och död-allvarligt. Och kallt. Och obehagligt. Jag är nästan imponerad av att Sym är så trög i att se hur allt går åt helvete. Och hur allt så uppenbarligen inte är en slump. Okej, hon är fjorton, lite lost, hör inte särskilt bra, men herre gud! Gång på gång händer det suspekta saker och det är så uppenbart att saker inte stämmer! Varför reagerar hon inte?
Ja, jag har vissa problem med Sym. Hon är naiv, trögtänkt, ganska irriterande, introvert (snackar ju bara med Titus) och fullkomligt... fullkomligt.... Argh! Hon litar så otroligt mycket på Victor, och det är, för att uttrycka sig milt, väldigt frustrerande att lyssna på henne. Och hennes tankar, för den delen. Så osammanhängande. Nu kanske det är författaren jag börjar gnälla på, men då får det väl vara så.
Hela boken är väldigt otydligt skriven. Först och främst förklarar inte Sym någonting för oss (skriven i första person, alltså). Ja, jag har fattat att du är superpåläst om Antarktis, kan du förklara för mig vad en sastrugi är nu? Och juste, kanske nämna lite tydligare i början att du nästan är döv? Underlättar läsningen lite.
För att vidare gnälla på sättet The White Darkness är skriven är det ju också det med spänningen. Egentligen händer det väldigt obehagliga saker genom hela historien som borde få en att vilja sträckläsa för att se vad som kommer hända, hur ska det lösa sig, etc. Men nej. Oj, ett flygplan exploderade. Jahapp. Det är ungefär så jag känner. Jag rycks inte med i händelserna alls, och det är inte förrän mot slutet jag faktiskt börjar känna något ordentligt. Och mot slutet har det gått ganska långt, kan man lugnt säga. Det har hänt rätt mycket. Även Syms personliga utveckling får den sista fjärdedelen att bli mer motiverande, för då, äntligen, börjar hon se saker för vad de är. De sista 50 sidorna ungefär, då satt jag faktiskt klistrad vid boken. Men att det ska ta över 300 sidor för att komma till den punkten, nä, då är det nog inte riktigt min sorts bok.
Det är synd, och jag är verkligen besviken. Jag förväntade mig så mycket mer av The White Darkness, men det föll ganska platt. Det hade kunnat bli bra (jag gillade slutet hyfsat, och Titus var en underbar karaktär), men det känns inte som att man sugs in i sidorna, det känns bara som att man ointresserat tittar på en ganska trist äventyrsfilm, när man hellre vill gå och göra något annat.
(Skulle ni nu ändå få för er att läsa den, rekommenderar jag att läsa på lite om Robert Falcon Scotts expedition samt generellt om Antarktis innan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar