När Akademibokhandeln har 20% rabatt... (Jellicoe Road)

...blir jag lycklig i min själ. Men det är egentligen inte alls det detta ska handla om. Det ska egentligen handla om Melina Marchettas Jellicoe Road, som såväl de på bokhora som de på FYA har lovordat tills de inte har fler ord. Och snart kommer min dom... men först! Eftersom att Akademibokhandeln hade 20% rabatt för COOP-medlemmar begav jag mig bok-hungrandes dit, främst för att jag desperat ville ha Hamlet i min ägo, men också för att mamma behövde limstift. Nåväl, jag cyklade den långa vägen till Mobilia, i motvind, för att mötas av en bokhylla som inte hade ett enda verk av Shakespeare. Besvikelse! Frustration! Sedan kom jag fram till att den i Penguin Classics version ändå var:

1. Ful. (Den har ett sådant gräsligt grönt återvunnet omslag - jag vill ha den gamla varianten med en målning!)
2. Extremt billig - den kostade bara 29 kr, därmed gjorde den inte så mycket att jag missade den på rabatten...

Så istället lät jag min bokhunger styra mig till att köpa Tolkiens The Hobbit, i en underbar pocketutgåva vars omslag jag länge suktat efter... och så passade jag på att köpa en kalender till höstterminen, en sån med genomskinlig framsida så att man kan stoppa in en egen bild (typ David Tennant. Eller en TARDIS.). Sedan fick jag hejda mig, så att jag inte alltför fort skulle göra mig av med månadens studiebidrag...

Så! Över till det jag EGENTLIGEN skulle skriva om! Melina Marchetta! Jellicoe Road! Denna omtalade bok! Den handlar om Taylor Markham, en tjej i Australien som går sista året på en internatskola vid Jellicoe Road. Hon är föräldralös sedan sex år tillbaka, då hennes mamma helt sonika lämnade henne vid en Seven-Eleven-butik, och hon blir upplockad av Hannah, en kvinna som tar henne till skolan som ska bli hennes hem. Som sistaårselev har hon dessutom blivit utsedd till ledare för inte bara hennes House, utan som ledare för hela skolan i territoriekrigen mot Townies (de som bor i staden) och Cadets (typ militär-elever-whatever). Sedan många år tillbaka har denna kamp pågått, men precis när Taylor har fått ansvaret börjar saker hända. Hannah försvinner, Jonah Griggs, ledaren för Cadets, och Chaz Santangelo, ledare för Townies, verkar veta saker om Taylor hon inte ens vet själv - men som hon desperat vill veta. För vem är hon egentligen? Varför lämnade hennes mamma henne? Och dessutom - Hannah skriver på en historia som Taylor väldigt starkt dras till, en historia om fem ungdomar som för tjugo år sedan själva gick på skolan...
   Har jag lyckats få er intresserad? När jag började läsa Jellicoe Road hade jag knappt någon aning om vad den handlade om, bara att den skulle vara extremt bra och ge en rejäla symptom av det som FYA kallar TEABS (The End of an Awesome Book Syndrome). Så jag började läsa. Fattade noll. I början varvas nutidshistorien om Taylor med en berättelse i kursiv, och jag begrep iiingeeenting! Men sen! Efter sisådär 100 sidor, då, då började saker och ting falla på plats i min tröga lilla hjärna! Och när berättelsen väl tog fart, o boy! Då jäklar! Riktigt spännande när alla pusselbitarna till mysterierna börjar falla på plats - och Jonah Griggs! Åh, Jonah Griggs... Massiv swoon på gång här alltså, för vem kan INTE dras till honom*? Mystisk, mörk historia, lite av en enstöring... och sedan, kemin som uppstår mellan honom och Taylor! Whoo! Det är som... det är som... natrium islängt i vatten! (För er som inte är kemister är natrium + vatten = massiv explosion)
   I alla fall, efter att allt börjar uppdagas känns det dock som att det hela faller lite. Slutet är inte dåligt, men det känns ändå lite som att något fattas, och att det hela blir liiite för bra. Även om inte allt slutar bra...
   Slutbetyget är ju ändå positivt, den var riktigt bra och ledde till streckläsning som i sin tur ledde till att jag kommer dö av stress de två kommande dagarna pga studier. Men! Värt det! Helt klart!

*Se bara vad Johanna Lindbäck på bokhora skrev: "Och Peeta som man (jag) blev så förtjust i, well sorry, mate, men nu är det Jonah Griggs för hela slanten. Peeta, Twilight-Edward, mr Rochester eller arsy Darcy har liksom ing-en-ting på Jonah Griggs." Eller Poshdeluxe på FYA, för den delen: "LORD ALMIGHTY is there some Epic Level Hotness in this book."

Måste-böcker

Nu har jag inte skrivit ett inlägg på länge igen. Denna gång är det dock av en helt annan anledning. Det är helt enkelt så att jag är fast i jag-måste-läsa-ut-denna-boken-men-jag-vill-egentligen-inte syndrom.  Det är nämligen såhär att vi har fått en uppgift i svenska, läs en bok och skriv en uppsats. Som den absolut smarta människa jag är, så väntar jag tills två veckor innan uppsatsen ska vara klar med att börja läsa denna bok. Först tänkte jag läsa Anna Karenina av LeoTolstoj, sen insåg jag att den hade för många personer i sig för att jag skulle hinna fatta den och läsa ut den på under två veckor. Sedan stod jag där och valde mellan Dostojevskijs Brott och Straff och Dickens David Copperfield, och intelligent som jag är väljer jag att läsa David Copperfield, en 900 sidors lång pocketbok (ja, ni läste rätt, den är i POCKET format!) med det minsta teckensnittet jag någonsin sett.

Tro mig inte fel nu, det är inte så att jag tycker David Copperfield är dålig, verkligen inte, den tar bara tid att läsa, och det hjälper inte direkt att jag verkligen inte är motiverad till att läsa sådana klassiker just nu, jag vill läsa sci-fi eller ännu bättre Shakespeare. Men nej, här sitter jag fast på runt 200 sidor av en 900 sidors bok som jag har absolut ingen motivation till att läsa.

Nu var det så att jag fick extra tid på mig att göra denna uppsats, så nu skjuter jag bara upp läsandet ännu mer, jag har ju hela två veckor på mig. Och det enda jag går och längtar efter är att få ta upp en bok som jag längtar till jag får läsa, som Hunger (andra i Gone-serien, som jag tvingar mig själv till att inte inhandla, innan jag har läst ut David Copperfield) eller som The Pact av Jodi Picoult som bara ligger under David Copperfield i min bokhylla och bara väntar på mig.

Nej, nu ska jag allt ta mig i kragen och fortsätta läsa lite Copperfield här (eller så bestämmer jag mig helt enkelt för att bara byta till Brott och Straff och läsa den istället, och fastna lika mycket som i denna).

Och nu är det bara 10 veckor och 2,5 dagar dagar (eller 72,5 dagar om du föredrar dagar istället för veckor ;D)   tills jag och Kim sitter på ett plan till LONDON! :D

Ett fullkomligt onödigt inlägg för att uttrycka min (och Josefins) totala lycka i denna hemska värld av skolarbete.

Då var det bestämt. Bokat. Allt klart. Den femtonde augusti... Då, då sitter jag och Josefin i London OCH SER DAVID TENNANT OCH CATHERINE TATE. HAHAHAHA!!! (Nu kan jag dö lycklig. Eller kanske inte, för då får jag ju inte se dem!!! Men! Jag har något att se fram emot! Jag kan överleva åtminstone fram tills dess!! Jaaaa!!!!!!!)

Splittrat

Det har gått två dagar. Josefin var alldeles ifrån sig när hon läste den, men själv kan jag inte påstå att den lämnat efter sig så mycket.

My Sister's Keeper, som Josefin redan har skrivit om (för kort beskrivning av handlingen, läs hennes inlägg!), berör onekligen många svåra frågor. Är det moraliskt rätt att bestämma ett barns gener för att kunna rädda någon annan? Och vem är det egentligen som har rätt att bestämma, föräldrarna eller barnet? Den sjuka, har hon något att säga till om? Boken är som upplagd för långa diskussioner med nära och kära, men av någon anledning har min hjärna bestämt sig för att skita i det hela. För trots detta hjärtskärande ämne om sjukdom, skuldkänslor, rätt och fel fastnar jag inte. Kanske om jag hade läst i, säg, en bokcirkel. Fått diskutera med andra. Men som det är nu blir det lite platt. Inte ens när jag läste kände jag någon stor eld, visst, jag ogillar vissa karaktärer, gillar andra mer... Men aldrig sådär känslosamt som när jag läser Harry Potter, The Hunger Games eller The Clan of the Otori (ni märker på mina jämförelser vart mitt hjärta tillhör - fantasy-sci/fi <3).

Så vad är det som saknas? Eller saknas det något? Egentligen inte. Jodi Picoult skriver verkligen inte dåligt, och jag gillar faktiskt hennes sätt att byta perspektiv mellan de olika karaktärerna, gillar det till och med väldigt mycket. På ett så enkelt sätt får man se så många olika synvinklar, så många olika sätt att se på ett problem. Det som möjligen förstörde lite var kanske att det, trots det på många sätt dramatiska och oväntade slutet, ändå slutade för bra. Lite för mycket ordnade sig, bortsett från den lilla detaljen.

Tro nu inte att jag ogillar Jodi Picoult bara för att jag inte är eld och lågor när jag skriver om My Sister's Keeper, oh nej! Kanske är jag bara lite distraherad just nu (kan ni gissa av vad?), men jag kommer definitivt läsa fler böcker av henne. Men just nu är det Shakespeare som gäller. I London. Med David Tennant. Hihi.

Lite mer David Tennant...

Förlåt, jag ska inte tjata alltför mycket om honom, men jag insåg just att han från och med i förrgår spelar Shakespeares Much Ado About Nothing i London, ända fram till september! Kollade lite snabbt med platser och så, och fram tills juli är i princip allt bokat. Sad face. Men i augusti kanske? Det skulle ju passa så bra, jag är ju i en Tennant/Shakespeare-period just nu!

David Tennant och Doctor Who... I like!

Hihi, jag tror jag har en ny swoon! Är det bara jag som faller lite för David Tennant? Okej, okej... Han kanske inte är den snyggaste. Men han har sådan charm! När man ser på Doctor Who kan man väl inte hjälpa att man bara blir lite småkär? Jag vill också att David Tennant ska kliva ut ur sin Tardis när jag är i närheten och dra med mig på äventyr! Till och med i sin roll som Hamlet (ja, jag har fanimej sett hela filmen, trots dess fyra timmar av 1600-talsengelska!) är han underbar (sen kan man ju ifrågasätta karaktären Hamlet lite, men han gör den i alla fall väldigt bra <3) Att han sedan råkar vara född 1972, och därmed är... 21 år äldre... Det tycker jag inte att vi ska fästa oss vid!

Och på tal om Doctor Who, GISSA VAD JAG SÅG PÅ SF-BOKHANDELN I MALMÖ IDAG?
Just det! Den här:

Visst är den awesome? Slogan: "Nothing wakes you up like the threat of extermination!" Bara dryga 400 spänn för denna Dalek-väckarklocka, som väcker dig med "EXTERMINATE. EXTERMINATE.". Vill ha!

True Beauty

Nu medan jag har varit borta, så har jag läst ut North of Beautiful av Justina Chen Headly. En helt underbar bok som har fått mig att le och gråta om vart annat. Boken handlar om Terra Cooper en, till första anblicken, den vackraste personen du någonsin sett. Men hon har, vad hon själv anser, något som förstör hennes skönhet, halva hennes ansikte är dolt av en Portvins fläck (port-wine stain).  En mörkröd fläck som har gjort att hon har blivit utstirrad av andra människor i hela sitt liv. Hon har genom åren testat alla olika behandlingar som finns, men ingenting har lyckats, hennes portvins fläck förblir den samma. Hon har därför en egen metod för att dölja sin fläck dagligen, nämligen att hon sminkar över den så att den inte syns.

I hela sitt liv har Terra haft en önskan, att fly till ett East Coast Collage för att slippa hennes allt för kontrollerande pappa och livet hon lever i den lilla hålan utanför Seattle.

En dag stöter hon på Jacob en Goth-kille som ifrågasätter inte bara Terras sätt att se skönhet, utan även hela hennes livsbild.

Det är en fantastisk bok som jag känner igen mig något otroligt i, en dysfunktionell kontrollerande familj, en flicka som försöker fly och finna sin egen väg. En tjej som aldrig riktigt har accepterat sitt utseende och har på ett maniskt sätt försökt kontrollera allt runt om kring sig, för att känna att det finns någonting i världen som hon kan påverka och att hon inte behöver styras av den kontrollerande föräldern.

Jag har försökt att förklara denna underbara boken, men hur mycket jag än har försökt att formulera mig så kan jag inte framföra den otroliga känslan som denna boken har lämnat i mig och i mitt hjärta. Allt jag kan säga är att North of Beautiful verkligen är en Truly Beautiful bok som kommer att hamna på min 10 i top lista av mina favoritböcker genom tiderna.

My brief history of Doctor Who

För ett par månader sedan övertalade Josefin mig att börja se på BBCs tv-serie Doctor Who, det var ingen svår match för henne, vi brukar ju trots allt gilla ungefär samma saker. För er som har sett så mycket som finns att se säger jag en sak: AVSLÖJA INGENTING! Jag är, dessvärre, bara på andra säsongen, inte ens halvvägs igenom! (Nu pratar jag alltså om den nya Doctor Who, inte den gamla från åttiotalet, eller när den nu gick...)

Min första reaktion, när jag såg första avsnittet, var ungefär "Vad i helvete är det här för konstigt skit?" Verkligen, what the...? En skum blond tjej springer runt i ett varuhus, jagad av skyltdockor? Nothing makes sense! Sen dyker Christopher Eccleston helt plötsligt upp, och "I'm the Doctor"-ar sig! Efter ett avsnitt var jag högst tveksam. Men, som så mycket annat, växer det sig fast, likt en parasit som äntligen fått sina käftar in i en, och sakta suger ut livsenergin... Okej, kanske inte, för det här var ju positivt? En parasit som... ger en glädje, energi och allmänt YEAH! Genom hela första säsongen var jag klistrad! Jag satt på min stol, invirad i mitt duntäcke och darrade av skräck i "The Empty Child"! Jag grät i slutet av "The Parting of the Ways", även om jag visste att det inte var slutet! Jag, som verkligen inte alls tyckte om Rose i början, och än mindre Eccleston som the Doctor, men snart var de de ända jag kunde tänka mig!

Så när jag började se på andra säsongen var jag lite kluven. Jag hade sett David Tennant innan, på grund av skolrelaterade anledningar hade jag tvingat mig se en fyratimmarsversion av Hamlet, med Tennant i huvudrollen. Jag hade utvecklat en slags hatkärlek för honom under denna tid, men när jag nådde första avsnittet var jag övertygad om att han skulle bli en utmärkt Doctor. Samtidigt var jag inte säker på att allt skulle klaffa.

Och jag hade rätt. Han passar perfekt i denna excentriska roll! Men... det är något som fattas. Inte honom, nej nej... Men i själva serien. Nu har jag bara kommit några få avsnitt in i andra säsongen, men jag tycker inte den har samma charm som första. Det känns för lösryckt, inget sammanhang, och inte alls samma spänning som innan. Jag hoppas det blir bättre? För det är bara så långt jag kommit...

Så avslutar jag med ett citat från dagens (för min del) andra avsnitt (som inte alls har med saken att göra, I just happen to like it!)! Sagt av the Doctor:

"I just snogged Madame de Pompadour!"

Inga ursäkter

Precis, det finns inga ursäkter för att jag inte har bloggat på evigheter. Men här kommer det, ett mycket efterlängtat inlägg om vad jag läst på min resa.

 Nu medans jag har varit borta och inte har haft tid att skriva så har jag hunnit läsa ut två böcker som nu kommer här. Den första är One day av David Nicholls och den andra Gone av Michael Grant. Två väldigt olika böcker.

One day är historien om Dexter Och Emma. Emma Och Dexter. Em och Dex. Dex och Em. Inledningsvis får läsaren läsa om hur de spenderar en natt tillsammans efter att de har tagit examen från universitetet, året är 1988. Boken följer sedan på vad som händer med dessa två människor på samma dag de efterkommande 20 åren. Det är verkligen en brutalt ärlig bok som ger ett porträtt av två människors liv utan att försköna och få det att låta som en typisk ”fairytale”.

Jag skulle säga att det är en bra bok men även väldigt frustrerande och långsam. Nicholls skriver flera gånger om saker som ska hända dagen därpå, något läsaren inte alltid får veta hur det gick med det, vilket jag upplever som väldigt frustrerande samtidigt som det är oerhört fascinerande. Den blir även vid vissa tillfällen långsamma och förutsägbara, speciellt när någon av Em eller Dex går in i ett vardagsmönster som håller i sig.

Överlag är det dock en bra bok men inte en som jag skulle rekommenderat för yngre människor och människor i min ålder. Det är mera en typisk bok för människor som varit igenom flera stadier av livet, människor som är 35 eller äldre. Det var inte så att jag inte kunde finna nöje i boken, det är mer det att jag förstår mer och sympatiserar mer med stadiet de befinner sig i ibörjan av boken än i slutet. 

Nu till den andra boken jag läste ut under min vistelse i USA, Gone av Michael Grant. En, vad som till en början verkar vara, en vanlig dag i den liten kaliforniska kuststaden Perdidio Beach försvinner alla människor över 15 år gamla plötsligt. Det är inte så att de tonar bort långsamt nej, de bara försvinner, ena sekunden där, andra inte. Poof och de är borta. I denna nya värld som växer fram styrd av barn, bebodd av barn, finns det ett antal människor med olika förmågor. Mutationer som gör det möjligt för dem att utföra olika krafter, någon kan spruta eld ur händerna, en annan ljus och ytterligare en annan kan flytta objekt utan att röra dem. En ny världsordning börjar långsamt växa framåt och allt med den är inte positivt, grupper bildas, sidor väljs och kamper utkämpas.

Jag tyckte att det var en fantastisk nagelbitarbok som man bara inte kunde lägga ifrån sig. Det kan nämnas att jag spenderade i princip hela 10 timmar på flygplats/flygplan med att läsa denna bok vilket resulterade i att jag inte sov på ca 36 timmar och det var fullständigt värt det.

Nu ska jag bara köpa fortsättningarna på Gone som redan finns utkomna; Hunger, Lies, and Plauge. Sen blir det nog ett otåligt väntande på de två andra fortsättningarna som ska komma ut, Fear and Light.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg och ni kan nog vänta er ännu ett långt till om en vecka, då jag kommit tillbaka från Berlin.

When I walk into a well-stocked bookstore...

...I start to drool. Jag har en pin som det står så på! It's epic! Det jag faktiskt skulle skriva om var dock lite blandat, men när kameran ändå var framme fick just den knappen stå i rampljuset en stund, den är ju trots allt ganska passande! Hur som helst, det kameran faktiskt åkte fram för var för att fota de fynd jag gjort, samt lite annat!

Jag var alltså i Schweiz från måndag till igår kväll, strax utanför Genève på CERN, för att vara lite mer exakt! (För er som inte känner till det är CERN ett centrum för forskning på partikelfysik, och eftersom att jag är naturvetare, total nörd och inte har ett socialt liv var jag där på klassresa! (Jag skojar, jag har ett liv. Men jag är en nörd, I confess!)) Eftersom att jag är nörd, och eftersom att jag gillar varm choklad, te och kaffe köpte jag denna episka mugg. Den är bäst. (Jag är dock inte så nördig att jag förstår formeln, den har något med standardmodellen att göra tror jag?)

Visst är den episk? Men vad som är än mer episkt, är bokhandeln jag efter mycket letande hittade i Genève! Inte helt lätt, ska jag säga er. När jag väl klev in var jag förlorad, jag inslöts i böckernas magiska värld med omedelbar verkan. Med lite halvfungerande franska lyckades jag fråga om de hade Harry Potter, blev neddirigerad till källarplanet och hittade där denna underbart fulsöta version på franska! Den köptes omedelbart, och när jag kom till skolan idag upptäckte jag till min förtjusning att de bestämt sig för att utöka sitt bibliotek med bland annat Virginia Woolf, Umberto Eco, Anna Gavalda, Stieg Larsson och lite mer Franz Kafka, för att bara nämna en del... Och sedan, när jag hade slutat, upptäckte jag att det var loppis utanför, där jag hittade David Nicholls One Day för bara 10 kr!!! Vilket kap! Nu har jag dock redan fyra böcker hemma från biblioteket, och de går nog före i kön... Dubbla Jonathan Tropper först, sedan Jean M. Auel, och sedan en avslutning med Jodi Picoult! 

Lite av ett långt (och osammanhängande...) inlägg, men jag behövde skriva av mig! Tankar om How to Talk to a Widower kommer snart! Stay tuned!

Röda hav och lime-tarteletter

Idag har jag gjort två viktiga saker! Kan ni gissa vad? Jo, jag har:

1. Läst ut Red Seas Under Red Skies!
2. Ätit en fullkomligt episk lime-maräng-paj!

Vi börjar med punkt två, för att vara lite originell (eller så råkar det vara så att jag är mer sugen på att skriva om en smaskig tartelette, vem vet.). Många börjar nog dagdrömma när de hör citron-maräng-paj (lite sånt vackert dregel som rinner ur mungipan och en tindrade blick inkluderat), men vet ni vad? Det är nog godare med lime. Kanske. Jag har nog aldrig ätit en helt perfekt citron-maräng-paj (för jag har bara ätit en jag själv lagade för ca två år sedan, vilken var långt ifrån perfekt). Men idag åt jag en lime-maräng-paj, eller tartlette för att vara mer exakt, och den var helt gudomlig! Sådär söt, krämig limekräm, perfekt pajbotten och en liten gullig klick maräng i mitten tillsammans med en halv skiva lime. Så söt! So god! Så GULLIG! Ibland är nästan estetiken lika viktig som själva smaken. Tyvärr hade jag inte en kamera med mig, och min dator tog just bort bilden jag hade ritat. Så, ni får klara er genom att bara föreställa er den vackra skapelse. Inkludera gärna dregel och drömmande blick!

Punkt ett då? Jo, jag har (trots min något skakiga läslust) lyckats läsa ut Red Seas, och jag måste säga att den tog sig rätt bra mot slutet, förutom eeen liten detalj, som gör att man VÄLDIGT GÄRNA VILL HA FORTSÄTTNINGEN. Nu har jag ändå bara läst ut den nu, men de som läste boken när den kom, 2007, har fått vänta i FYRA ÅR på detta, och jag lovar er, det är inget man vill vänta på. Så, nu tycker jag att Scott Lynch får ta sig i kragen och skriva klart tredje delen i denna serie! 'Cuz I want more! Desperately!