Regnbågsmuffins

Idag när jag vaknade så hade jag egentligen inte tänkt göra något speciellt idag, förutom att växla pengar och köpa nya hörlurar. Men runt mitt på dagen idag så skrek min kreativa hjärna att den ville baka regnbågsmuffins. Så det var vad jag gjorde. Regnbågsmuffins kan se ut som om de är väldigt komplicerade och svåra att göra när de är färdiga, men i själva verket så är det superenkelt. Man börjar bara med att göra en helt vanlig muffinssmet. När man sedan gjort detta så delar man upp smeten i hur många olika färger man vill ha i sin regnbåge. Jag valde att ha fem, så i fem skålar (eller glas blev det, för alla skålar stod i disken). Sen valde jag vilka färger jag ville ha: blå, lila, grön, gul och röd. Jag blandade sedan ner karamellfärg i de olika glasen så att jag fick de färgerna.  Så här:

Jag lade sedan sakta och försiktigt ner färgerna i lager i muffinsformar. Sedan satte jag in de i ugnen. När de var klara lade jag på en glasyr ovan på. 

Resultatet blir muffins som är regnbågsfärgade inuti. Så nu ska jag sitta och titta på några gamla avsnitt från Doctor Who och mumsa på muffins.

A Peculiar book

Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children av Ransom Riggs är verkligen en underlig bok. Den är definitivt inte dålig, bara… underlig.

Miss Peregrune’s Home For Peculiar Children handlar om 16-åriga Jacob. Enda sedan Jacob var liten så har hans morfader berättat en massa otroliga historier från sin barndom. Efter en hemsk familjetragedi bestämmer sig Jacob för att åka till en liten ö utanför Wales kust där morfadern växte upp under sin barndom. Vad Jacob sedan finner där får honom att tvivla på om de otroliga historierna verkligen bara var påhittade historier eller inte.

Det är en bok som är mycket spänningsfylld och även fylld med mystik. Jag gillar verkligen boken, den är på något sätt väldigt oväntad. Det enda jag stör mig lite på är att den slutar på ett sätt som gör den väldigt öppen för en fortsättning, en fortsättning som jag inte vet om den kommer komma eller inte.

Det speciella med Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children är att den även inkluderar en massa vintage bilder som får berättelsen att kännas mycket mer verklig. Jag gillar verkligen konceptet med bilderna. Jag tycker om hur vintage bilderna flyter in i själva berättelsen. I början fann jag det dock irriterande och störande och framtvingat på något sätt. Men ju längre in i boken man kommer desto mer naturligt kommer bilderna.

Definitivt en bok jag rekommenderar till andra att läsa. 

Torchwood

När Kim först tipsade mig om att se ett avsnitt av Torchwood, så var jag högst tveksam. Men efter att ha sett ett avsnitt med henne, så ville jag bara se mer, jag hade saknat Jack Harkness mer än vad jag själv visste. Detta gjorde att jag började titta på Torchwood och nu ska jag förklara vad som händer när jag finner en bra tv-serie som jag vill se som redan pågått några säsonger. Jag fastnar något så totalt att jag spenderar minst 6 timmar per dag med att titta på serien i fråga.  Det är inte heller första gången jag gör såhär, jag har gjort det med Veronica Mars, Chuck, Doctor Who, halva Buffy the Vampire Slayer och nu även Torchwood. Det är inte hälsosamt. Jag blir på något sätt så fast i tv-serien att jag inte kan titta på ett hälsosamt sätt när jag fastnat, det är för beroendeframkallande.

Min första tanke efter att jag hade tittat till och med säsong 3 av Torchwood var:

”I’m going to stop watching TV-series, they freaking screw up my life.”

Det är inte så att jag tycker Torchwood är dåligt, definitivt inte, den är helt enkelt för bra. Jag tycker för mycket om serien i fråga för att kunna göra något annat, jag ser till att skapa tid då jag egentligen kunde gjort något vettigt och spenderar den med att se på två, tre avsnitt.

Jag måste dock hålla med Kim om att i början var serien ganska seg, men ju mer man tittar desto bättre blir den. Jag ska nu sluta skriva annars kommer jag spoila någon väldigt mycket (*host* Kim *host*). Men en sak måste jag säga, Gwen Cooper är freaking badass. 

Inte min typ av bok

En annan bok som jag läste ut medans jag var lite off var Prom av Laurie Halse Anderson.  Mina tidigare erfarenheter av Laurie Halse Anderson är att hon skriver fantastiskt, efter Speak och Wintergirls var jag fast. Efter det bestämde jag mig för att låna alla böcker de hade av henne på biblioteket. Sagt och gjort och jag hamnade med Catalyst framför mig. Jag läste den och tyckte att den var sämre, men ändå en OK bok. Nästa bok som kom från biblioteket var Prom, en bok som troligtvis är en av de sämsta böckerna jag någonsin läst. Den är en extrem tjejbok (något som gör ont i mig att säga, jag anser inte att kön spelar någon roll när det gäller böcker), men herregud vad tjejig Prom är. Så nu för er som inte känner mig så är jag nog den minst tjejiga person du någonsin kommer att träffa, jag avskyr allt som stämplas som ”tjejigt”. Vilket är anledningen till att jag och Prom aldrig kom överens.

Prom handlar om Ashley, en senior som till en början inte kunde bry sig mindre om sin Senior Prom. Men när den blir inställd på grund av att en mattelärare stjäler pengarna till budgeten, så finner hon sig helt plötsligt i mitten av att organisera en ny.

Jag kan inte ens sätta ord på hur hemsk och dålig jag finner denna bok. Men för er som älskar ”tjejiga” böcker, så passar den nog er. För mig däremot så var det troligtvis sommarens sämsta läsning. 

I'm back!

Okej, jag har en ursäkt. Den är inte speciellt bra och kommer förklaras i ett inlägg som kommer komma om Torchwood och tv-serier. Men för nu så ska jag bara skriva om de böcker jag läst medans jag varit totalt off från denna underbart söta blogg.

I alla fall, den första boken jag läste ut för någon vecka sedan var Plague, den fjärde boken i Michael Grants serie Gone.  I Plague får vi fortsätta följa barnen och ungdomarnas liv i Perdidio Beach, the FAYZ. Då boken börjar är allting bra och inget verkar kunna gå snett, men som vanligt så är detta the FAYZ, ingenting är vanligt här. Det börjar med influensan som går runt, men denna influensa är värre än någon annan, människor börjar, bokstavligen talat, hosta upp sina lungor. Samtidigt som detta sker, så händer något oväntat som kommer att ändra allt.

Michael Grant har på något sätt lyckats skriva hela Gone-serien med sådan spänning att från första början, så är du fast och kan bara inte slita dig ifrån den.  En annan sak som jag märker mer och mer när jag fortsätter läsa serien är att barnen (för ja, de är fortfarande bara barn), känns mycket äldre än vad de egentligen är, 15-årigarna känns som 19–20-åringar. Vilket för mig bara gör läsarupplevelsen bättre.

Plague är snäppet mörkare än den föregående boken, Lies, och väldigt skrämmande.  Vilket får mig att undra hur mycket värre kommer det att bli i fortsättningarna. Men det som kommer göra det svårast för mig att klara av att vänta på fortsättningen, Fear, som kommer ut 2012, är cliffhangern som Michael Grant slutar boken på. De tidigare böckerna i serien har varit öppna för fortsättning, men har ändå slutat på ett bra sätt, utan för stor cliffhanger. Plague däremot slutar på ett sätt som bara får mig att vilja fortsätta läsa nästa bok så fort jag bara kan. 

Pants on Fire!

Katie Ellison har det mesta. Hon är smart, hon ser rätt bra ut, hon är bästa vän med Sidney van der Hoff, populäraste tjejen på skolan. Och som om det inte vore tillräckligt är hon tillsammans med populäraste killen på skolan, Seth Turner. Vad är det då som får henne att strula med Eric Fluteley när ingen annan ser? Är hon inte nöjd eller?
   Katie lever minst sagt ett komplicerat liv. Hon lever i ett nät av lögner: egentligen gillar hon inte alls skolans fotbollslag som resten av staden, Eastport, höjer till skyarna, egentligen tycker hon att Seth är lite smådum, men vill inte göra slut med honom nu efter fyra långa år. Men hon vågar inte erkänna det för sig själv, förrän Tommy Sullivan kommer tillbaka till Eastport. Tommy, som var en vek tönt utan mycket att komma med, som ändå lyckades uppröra alla så mycket att han flyttade därifrån. Tommy, som Katie egentligen var vän med. Det första problemet för Katie när Tommy nu dyker upp är att han har blivit så snygg! Katie, som det enligt hennes själv måste vara något fel på, kan inte få nog av att hångla med snyggingar, hur ska hon då kunna motstå Tommy, trots allt som hänt? Hennes redan invecklade nät tvingas nu byggas ut med ännu fler lögner, och tillslut kan det inte göra annat än att brista.
   Avslöjande? Nej, det var det inte, för det är uppenbart i hela Meg Cabots Pants on Fire att Katie inte kommer kunna hålla tungan rätt i mun i all evighet (varken när det gäller lögnerna eller killarna hon strular med). Lite förutsägbar är den med andra ord, och ibland lite tjatig, då Katie hela tiden påpekar att det måste vara något fel på henne. Men samtidigt kan man inte låta bli att skratta och vilja krama om henne, för hon är ingen otrevlig tjej, hon är snarare den typen man vill ska vara ens bästa vän. Det är roligt att läsa om hur hon desperat försöker värja sig mot Tommy, men ändå känner hur knäna viker sig under henne när han tittar på henne med sina obestämbart färgade ögon. Och man vill bara ha mer när man väl är färdig. För även om man vet att detta inte är någon högintellektuell bok så är den så underbar att läsa, en typisk, lättsam chick-litt/young adult-bok, just en sådan man behöver när man inte känner för något tungt. Det är befriande att det finns sådana här böcker. Tack, Meg Cabot!

Torchwood: s01, avsnitt 6-13, plus lite säsong 2

Hrm. Ja. När jag blir lite beroende av en tv-serie kan jag få en vana att se lite för många avsnitt om dagen. Så var det definitivt med Doctor Who, och kanske lite med Torchwood också... men inte lika illa för mig som för Josefin, som på typ en vecka har sett säsong ett, två och tre. Yay! Så långt har inte jag kommit, men jag erkänner att jag börjar känna beroende-vibbarna. Eller så är det bara det att jag vill hinna se ikapp innan vi åker till London, så att vi faktiskt kan se ett avsnitt på plats, på TV. Inte ofta det händer!
   Hur som helst. Detta ska ju handla mer om vad jag tyckt om serien! Som ni kanske minns var jag lite tveksam innan, störde mig en del på vissa saker, och nu lite senare har jag kommit fram till att det främst var bristen på kontinuitet som irriterade mig: varje avsnitt var så avskilt från de andra. (Det är det förvisso i DW också, men där funkar det bättre för där åker de runt i en TARDIS och varje avsnitt är på en plats, sen åker de vidare. I Torchwood är de ju kvar på samma plats, alltså känns det som att det borde vara mer... kontinuitet.) Problemet löses dock så småningom! Yay! Faktiskt, ju längre man kollar, desto mer börjar de återkoppla till händelserna i de tidigare avsnitten, och så är problemet löst! (Det är ju rätt logiskt - man måste bygga en grund först innan man kan börja hänvisa till tidigare händelser...) Från och med avsnitt 8, They Keep Killing Suzie, börjar man känna att det blir en enhetlig serie, och inte bara lösryckt. Efteråt kommer dock avsnittet Random Shoes, som minst sagt kändes... random. Det förstörde liiiite, men sedan tog det fart igen, och säsongsavslutningen blev faktiskt riktigt bra! Jag var så inne i det att när Captain Jack sprang iväg för att möta the Doctor (något som de bara nämner i Torchwood, då de utgår från de andras perspektiv vilket är att Jack försvinner ett tag, sen kommer tillbaka) blev jag helt enkelt tvungen att se om de tre sista avsnitten av säsong tre av DW (som alltså visar det som händer honom! Yay!).

Captain Jack, där han hör hemma (enligt mig...), med the Doctor och Martha!

   Men nu har jag i alla fall börjat med säsong två, and do I like it! Efter att Jack kommer tillbaka till teamet dyker plötsligt en annan "Captain" upp, som visar sig vara en gammal vän/älskare/fiende till Jack. Vi får äntligen lite ledtrådar till Jacks förflutna, något som faktiskt aldrig riktigt förklarades i DW. Och efter previewen till resten av serien, som kom i slutet av första avsnittet, är det tydligt att denne man kommer vara med mer senare... Oh boy, jag ser fram emot detta! Wohoo!

(Jag insåg nu i efterhand att jag har överanvänt "Yay!" lite i detta inlägg... oh well!)