The Hunger Games: Catching Fire

Oj. Ojojoj. Jag var och såg The Hunger Games: Catching Fire på premiären häromdagen (men sen glömde jag posta inlägget…) och jag måste verkligen säga wow. De har verkligen gjort ett bra jobb med den här filmen.

Den första filmen var okej. Kanske till och med bra, men det var svårt för mig att verkligen älska den, eftersom att boken trots allt var så mycket bättre. De lyckades inte riktigt få med allt, och framför allt var det mycket av Katniss tankar och känslor som inte riktigt förmedlades, trots Jennifer Lawrences fantastiska prestation. Men Catching Fire var faktiskt bättre än den första filmen, vilket är intressant då jag tycker att boken Catching Fire är sämre än boken The Hunger Games (därmed inte sagt att den inte är bra, den är bara inte riktigt lika bra som ettan).

En av de viktigaste sakerna tyckte jag var att de höll sig till boken ganska väl (förutom en viss detalj som jag kommer till sen), de tog inte bort särskilt mycket, och framför allt kändes det sammanhängande. Det var aldrig uppenbart att de skulle utelämnat något, vilket det ofta kan bli i filmadaptioner av den här typen av bokserier. De fick med så pass mycket att det blev en vettig film, vilket jag tycker är fantastiskt.

De lyckades också väldigt väl med stämningen, bättre än i den första filmen. Mycket av det tror jag kommer sig av Lawrence skådespeleri, även om man inte kan höra Katniss tankar tyckte jag ändå de förmedlades ganska bra här. Jag kunde verkligen känna hennes förtvivlan och förvirring, och förstå hennes önskan om att bara ha ett lugnt liv där ingen stör henne. Ååh Katniss! (Jag måste nog läsa om böckerna snart...) Stämningen kommer sig också lite av att det blir mer och mer politik och intriger, vilket jag gillar. Och jag gillar att de har tagit sig tid att ta med mycket från innan arenan, så att de inte bara kommer undan med enkel spänning i form av själva spelen.

Skådespelarinsatserna var också superba (för det mesta): Jennifer Lawrence är som vanligt bra, Stanley Tucci som Caesar Flickerman kan man aldrig vara missnöjd med, Jena Malone som Joanna Mason var spot-on, till och med Sam Claflin som Finnick Odair var jag nöjd med. Jag tyckte också om de som spelade Wiress, Beetee och Mags. Och Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee.... Det var verkligen inte som jag tänkt mig honom, men jag tyckte ändå det blev bra. Inte riktigt lika sympatisk som jag minns honom från boken, men det gjorde det nästan bara bättre. I boken var det lite för lätt att se honom som en god karaktär, här blev det mer uppenbart att han har ett mål och kommer göra vad som helst för att nå det. Jag gillar att ingen är riktigt "god", det är inte svart och vitt utan allt är lite gråaktigt.

Men så kommer vi till det som stör mig..... Peeta, lite. Men framför allt Gale. Jag har sedan första filmen haft lite problem med dessa två, Peeta för att Josh Hutcherson ser så... förvirrad ut, lite löjlig, och Gale för att Liam Hemsworth, usch. (Förlåt fandomen där ute, men jag gillar honom inte!) Hutcherson gör ändå ett bättre jobb i den här filmen än i förra, enligt mig, han ser lite mer skärpt ut och jag känner mer att han är Peeta än innan. Problemet är att filmmakarna har valt att spela på romantiken för mycket. Jag kan leva med att de göttar sig i Katniss-Peeta-kyssar, för de gör det för att övertyga invånarna i Panem. Men varför i hela fridens namn har de tagit med Katniss-Gale-kyssar? Det händer väl inte i boken? I alla fall inte så här mycket! Katniss är inte romantiskt intresserad av någon av dem! Hon säger det till och med till Gale i filmen, men inte fan hindrar det filmskaparna från att låta dem kyssas några gånger. Urk! Nej, mindre romantik tack, mer spänning, äventyr och politik!

På det hela taget är jag i alla fall nöjd. Riktigt nöjd till och med, om man bara bortser från romantiktramset. Vill definitivt se den igen, och känner mig sugen på att läsa om böckerna! Vi får se hur nästkommande filmer blir, Mockingjay är ju inte den bästa av böckerna och jag är lite orolig över att de ska dra ut på det... Men vi får se!

En Komikers Uppväxt/Ett Ufo gör Entre av Jonas Gardell - Emma

Liksom med många andra böcker, så var det Josefin som tvingade mig till att läsa En Komikers Uppväxt och uppföljaren Ett Ufo Gör Entré. Hon har en författarcrush på Jonas Gardell, och har haft det länge, och eftersom jag tycker Jonas Gardell är underbar så tänkte jag att varför inte? Det kan ju inte skada att läsa dem liksom, och Josefin är väldigt persistent när hon bestämmer sig för att vara det.

Böckerna er semisjälvbiografiska och handlar om Juha Lindström och hans bästa kompis Jenny som växer upp i en förort till Stockholm på 70 och 80 talet. I En Komikers Uppväxt är de 12 år gamla och i Ett Ufo Gör Entré har de fyllt 15, och det är en coming-of-age-historia om att växa upp, om utanförskap, om mobbning och att försöka passa in i en värld där man inte kan passa in. Den är tragisk på ett komiskt sätt, komisk på ett tragiskt sätt. Du vill skratta och gråta och ändå skratta lite till när du läser dem, hela tiden med en knut i magen som säger att det här är fel, något hemskt kommer att hända, eller håller på att hända, men du förstår inte helt vad eller hur eller varför.

Jag har älskat Jonas Gardell enda sedan jag såg hans show Livet för några år sedan (föreställningen som är anledningen till att jag och min lillasyster kiknar av skratt bara vi hör ordet flygplansmat, eller öh pilbåge, eller Hjäälp, hjääälp, kan ingen komma och hjääälpa mig).

Min mamma och pappa har i sin tur citerat hans sketch om skräckfilmer i leda för sina barn medan de växte upp, så jag nu kan den nästan utantill utan att ha sett den (lite på samma vis som jag och min syster tycker om Varning För Barn, inte för att det är roligt, utan för att det ger en nostalgisk känsla i magen).

Jag älskar Jonas Gardell, som person, på samma sätt som jag älskar Maureen Johnson som person, men tycker att hennes böcker är lite Mjääh.

Jag vill älska En Komikers Uppväxt och Ett Ufo Gör Entré, jag vill tycka att de är fantastiska och enastående och tragiskt roliga, skrattretande tragiska precis som det står på förpackningen. Precis som jag vet att han vill att de ska vara.

Jag vill vara hänförd.

Men de når inte hela vägen fram. Jonas Gardell är bättre på scen än i text.

Jag vill inte tycka så. Jag vill tycka att det poetiskt vackra språket räcker. Att sarkasmen och enkelheten ska leverera. Jag vill tycka att den tragikomiska köksbordsrealismen är precis vad jag vill ha. Jag vill att Juha och Jenny ska beröra mig. Jag vill känna knytnävsslag i magen. Jag vill må dåligt bra, och bra dåligt.

Jag vill vara tudelad, och motsägelsefull, glad och ledsen, hänförd och irriterad, ja och nej.

Men det är jag inte. Bara lite. Väldigt tudelad. Mitt hjärta säger nej, men mitt huvud vill skrika ja ja ja.

Jag har aldrig varit med om det här förut.

Och jag tror jag behöver läsa dem igen.

The Magicians

Har ni läst Liftarens guide till galaxen? Eller någon annan helt jäkla skruvad bok som inte makes någon sense överhuvudtaget? Men de är så flippade att det liksom inte gör jag något, de tar inte sig själva på allvar, det är menat som komedi. Och då blir det bra. The Magicians av Lev Grossman är ett exempel på en bok som är totalt flippad, men som tar sig själv på alldeles för stort allvar, och som därmed har ett problem.

The Magicians handlar om Quentin Clearwater. Quentin är en ganska dryg kille, han är missnöjd med det mesta - skolan, föräldrarna, omvärlden överhuvudtaget - när han plötsligt blir antagen till en skola inte många hört talas om: Brakebills, en skola för magiker. Det är lite som Hogwarts, fast man börjar som sjuttonåring istället för elvaåring. Utan att ens se sig om lämnar han sin gamla värld för att finna lyckan.
   Till att börja med tror Quentin att Brakebills är allt han har drömt om, men efter ett tag inser han att han är lika deprimerad som vanligt, trots nya vänner och nya krafter. Han och hans vänner gör allt de kan komma på, hittar på allt möjligt för att underhålla sig, men eftersom att de aldrig blir utmanade blir de heller aldrig nöjda.
   Det är lite svårt att beskriva handling i The Magicians, för det är så mycket som händer, och under så lång tid. Det går inte riktigt att beskriva huvudhandlingen utan att avslöja vad som händer i de första två tredjedelarna. Om det ens är det som är huvudhandlingen, det är inte alltför klart. Och för att överhuvudtaget kunna diskutera handlingen och karaktärerna så måste man nästan avslöja det mesta. Så resten av det här inlägget kommer nog innehålla en del spoilers, jag är ledsen…

***SPOILER-VARNING***

Okej, snabbt, det som händer i grova drag: För det första har Quentin alltid varit obsessed över en serie böcker som utspelar sig i en magisk värld kallad Fillory (en fullkomlig rip-off av C. S. Lewis Narnia), och alla på Brakebills tycks också ha vuxit upp med dessa böcker. Väl på Brakebills börjar Quentin umgås med ett gäng vänner, och med Alice, som han efter mycket om och men blir kär i och de blir tillsammans. Spola fram lite i tiden tills när de alla har slutat skolan, ingen av dem gör något vettigt. Plötsligt dyker Penny, en kille från Alices och Quentins klass, upp, och säger sig ha hittat vägen till "the Neitherworld", världen mellan världarna (*host* så är det i Narnia *host*), och därifrån ska man kunna ta sig till Fillory. De bestämmer sig för att ta sig dit, men under en fest ligger Q med en annan tjej i gänget, och som hämnd ett tag senare ligger Alice med Penny. Allt är kaos. Men sen sticker de till Fillory tillslut ändå. Där händer en massa skit, framför allt dör Alice (typ). Så, det var de 500 sidorna.

Jag hoppar rakt på saken: Jag stör mig något otroligt mycket på Quentin. Och ja, jag inser att det nog är meningen, men det är så otroligt irriterande att läsa 500 sidor ur en så dryg karaktärs ögon. Han gnäller om allt. Han är apatisk. Han är slö. Han gnäller ännu mer, men inte fan gör han något åt saker och ting. Och så fuckar han allt med Alice och jag stör mig sååååå myyckeeet på honom!!!!! Han är en sån douchbag mot henne! Aaaarrrghhhhh. (När jag började formulera mina tankar kring den här boken för typ två månader sen så läste jag Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och var extremt frustrerad över människor som förstör sina förhållanden på dumma sätt.)
   Problemet är att jag kan inte riktigt heller tycka om Alice. I början gillar jag henne, men när hon ligger med Penny så tappade jag min respekt för henne. Ja, Quentin var en riktig jävla tölp, och jag förstår varför hon gör som hon gör. Men kontentan av denna rant är helt enkelt att jag kan inte sympatisera med Quentin och jag kan inte sörja Alice, för min enda tanke är typ "Well, Q, jag vet inte vad du förväntade dig skulle hända, men om du trodde att du skulle få tillbaka henne får du skylla dig själv, din naiva idiot.". Quentins misstag förhindrar mig helt enkelt från att känna någon sorg. Istället för att bli rörd av denna "tragiska kärleksberättelse" blir jag bara irriterad.

Det fanns dock en sak jag trots allt gillade. Nu är det ett tag sedan jag läste den, men jag har för mig att rektorn på skolan (eller någon liknande person) säger till dem, när de ska ta sin examen, något i stil med att kanske var det inget bra att människor lärde sig använda trolldom, för då kan de få vad de än vill ha. Och är det något den här boken illustrerar är det just att för mycket makt och för lite utmaning leder bara till fördärv. Som magiker kan de få vad de än vill ha, de kan göra vad som helst, men ingen av dem är nöjda, ingen av dem mår bra. Och så är det nog för många i dagens samhälle också, vi har så många möjligheter, vi kan få så mycket så enkelt, att vi helt enkelt inte kan uppskatta det.

The Magicians har beskrivits som en Harry Potter för vuxna, och jag kan förstå varför, även om jag inte helt håller med. Jag skulle vilja säga att den är som en blandning av tre böcker:

• Harry Potter för att det ändå handlar om en person som inte känner att han passar in i sin värld, och helt plötsligt kommer till en skola för magiker och träffar nya vänner och bla bla bla.
• Narnia, för att Fillory är Narnia. Typ. Vääääldigt mycket en rip-off, på gott och ont.
• The Secret History som jag skrivit om, för att båda böckerna handlar om deprimerade, desperata ungdomar som försöker fly från sina liv med droger och allt mer galna idéer.

Alla dessa tre böcker/serier är väldigt bra. Och blandningen hade kunnat vara fantastisk. Ändå är jag inte riktigt nöjd med The Magicians. Det är nog just det att jag inte riktigt klarar av Quentin som förstör boken för mig. Det, och det faktum att den är så oerhört oförutsägbar samtidigt som den är väldigt seriös. Det funkar inte riktigt, på något sätt. Man försöker förstå, hänga med, relatera, men allt händer så snabbt, och det händer så mycket, samtidigt som det ibland inte händer något alls, och det blir bara…. för mycket. Det är just det den är - för mycket. (Men jag kommer nog ändå läsa fortsättningen. Inte riktigt än dock.)

Sökes: dystopians (utan lovey-dovey stuff)

Så jag vill läsa en bra dystopian. En riktigt bra, fantastisk till och med.
Jag har letat och letat bland mängder av goodreads sidor och inte hittat något som verkar särskilt intressant.
Så här är jag, frågandes om hjälp att hitta en riktigt bra, fantastisk dystopian. Som inte är full med massa lovey-dovey stuff. I just can't stand lovey-dovey stuff. Så nu ber jag alla er små söta fina underbara bloggläsare om rekommendationer till fantastiska dystopians utan massa kärlekstrams. Så att jag kan få mitt sug för dystopians tillfredsställt. (A fair warning though. Jag har läst väldigt mycket dystopian, så det kan mycket väl vara så att jag redan läst ditt förslag, men kom med det ändå. :) Vill höra vad du tyckte om den i så fall.)

Ender's Game

Uppföljare kan verkligen förstöra en bok för mig.
Jag behöver inte ens läsa dem. Från det att jag ser att en bok har en uppföljare, sjunker den lite i mina ögon.

Den regeln är självklart inte sann för alla böcker, vissa böcker blir bättre för att de är en del av en serie för att man får mer av dem. På vissa böcker gör det ingen större inverkan.
Men så har man de där böckerna som sjunker i betyg. Som jag gnäller om till Josefin, bara för att det finns en uppföljare!
Ender's Game, av Orson Scott Card är en sådan bok, och Josefin har försökt få mig att läsa den i ett halvår.
Och den var bra, fantastisk till och med, överraskade mig grudligt, och när jag hade ett kapitel kvar, skrev jag till Josefin att det kan vara den bästa boken jag har läst, någonsin.
Sen läste jag sista kapitlet... Sen gick jag in på Goodreads för att betygsätta den och såg att den hette Ender's Game (The Ender Quintet #1)... Sen tyckte jag kanske inte längre att det var den bästa boken jag någonsin läst.

Boken är en sci fi historia som utspelar sig i framtiden, där jordens befolkning har koloniserat och utforskat rymden. På deras resor har de stött på en annan inteligent ras, the buggers (jätteinsekter), och för 50 år sedan hamnade de i krig med varandra, där mänskligheten vann, mot alla odds. När ett nytt krig är på väg att bryta ut, blir Ender Wiggin, 6 år gammal, utvald till att vara det militära geni som är mänsklighetens enda hopp. Han blir skickad upp i rymden, till The Battle School, tillsammans med andra barn, för att genomgå den träning som krävs för att han ska kunna leda mänskligheten till ännu en vinst.

Jag hade svårt att se karaktärerna i de åldrar som de skulle vara, främst för att ingen av dem betedde sig som vanliga 7-åringar, men handlingen fångade mig direkt, det var action, det var spänning, det var en analytisk underbar huvudrollsinnehavare, och jag kunde inte lägga ifrån mig boken, hela tiden suktade jag efter mer.

Sista kapitlet var dock helt överflödigt, om de (eller kanske bara jag) hade stannat vid näst sista kapitlet, hade det varit den bästa boken jag någonsin läst, troligtvis. Det är så svårt att förhålla sig till det. Jag har läst så många böcker, så hur kan man sätta dem på en linje efter varandra från sämst till bäst?
Trots avslutningen, och trots att jag kände mig uppgiven när jag såg hur många böcker som Orson Card har skrivit om Ender (Quintet borde ju betyda 4 böcker, men så har man alla de där halvböckerna man kan klämma in, 0.5, 1.5 och 1.6, 2,9 och så vidare) fick den högsta betyg av mig, och det är en bra bok. En underhållande bok.
Som fristående.
Jag kommer inte läsa vidare.
Och den hade bara klarat sig utan epilogen, som så många andra böcker.
Varför envisas författare med att skriva epiloger!

Death Comes to Pemberly

Jag läser inte deckare. De intresserar mig inte, de har oftast samma grundpremiss allihop, med en överalkoliserad, överviktig poliskommisarie där för att uppklara brottet, som inte har någonting att förlora längre, för han har arbetat bort hela sina liv, och inte gör någonting efter lagboken, men kommer undan med det, och räddar dagen. Och precis som jag skrev med Dystopians, är det svårt att hitta de riktigt bra, bland all skit.
Något som jag läser dock är Jane Austen. Stolthet och Fördom är en av mina favoritböcker någonsin, och när jag såg titeln på den här boken var jag tvungen att plocka upp den. Bara för att se om det var Det Pemberly.
Och det var det ju!
Hade det inte varit PD James som hade skrivit den dock, så hade jag nog ställt tillbaka den igen, men henne har jag ju hört om, hon har ju skrivit massvis med böcker, det här måste ju vara bra!
Så på flyget hem från England, började jag läsa.

Det är 6 år efter att Lizzy och Darcy gift sig, och de bor nu på Darcy's gods, Pemberly, med sina två söner. Med Lizzy's syster Jane och hennes man Bingley precis runt hörnet, och med Lizzy's pappa på besök ofta, är allting så perfekt som det kan bli när man inte ska fortsätta skriva på en historia.
Historien tar sin början kvällen innan den årliga höstbalen i Darcy's mammas ära, och några få vänner är närvarande. Plötsligt störs friden av att en hästdragen vagn kommer körande i full galopp uppför infarten, och ut ur den ramlar Lydia, helt hysterisk, för hon tror att Wickham, hennes man, har blivit mördad på Pemberly's ägor.

Jag tyckte om den, det är en bra fanfiction, jag fastnade redan från första meningen och introduktionen där hon snabbt resummerar Stolthet och Fördom, utan att få det att låta som en upprepning, och jag tycker att PD James har lyckats fånga essencen i Stolthet och Fördom, och gjort boken till sin egen, utan att helt frångå Jane Austen's röst. Hon får mig att se alla de välkända karaktärerna i en ny dager, både de stora men också några mindre, och jag får en djupare förståelse för vissa av dem. Den får mig också att vilja läsa Stolthet och Fördom igen. Det är hyllning till Jane Austen, från PD James, och hon gör det bra. Det märks att författaren har kul när hon leker med Austen's karaktärer. Death Come's to Pemberly är en trevlig läsning, den fick mig inte att vilja läsa fler deckare, för som deckare är den väldigt tunn, och kunde verkligen ha skrivits väldigt mycket bättre, med mer fokus på bra författande, men det är trevlig höstläsning, med en kopp te och regn utanför fönstret.

City of Bones (The Mortal Instruments #1)

Lite sent kanske, men här kommer en liten recension av såväl boken som filmen City of Bones av Cassandra Clare, första delen i serien The Mortal Instruments.

Min kära vän Julia har en tendens att lyckas övertala mig till att läsa/se böcker/filmer/serier som jag annars nog inte hade tagit mig an, nämligen den uppsjö av fantasy-YA som numera poppar upp som svampar. Utöver just den här boken har hon fått mig och min pojkvän att börja titta på MTVs serie Teen Wolf, som jag kanske tar mig i kragen och skriver ett inlägg om så småningom. Hursomhelst, Julia övertalade mig till att jag skulle följa med på premiären av City of Bones, och framför allt att jag skulle hinna läsa boken innan dess, vilket jag också gjorde.

City of Bones handlar om Clary, en femtonårig, helt vanlig tjej som bor med sin mamma i New York. Clary börjar se konstiga saker runt om i staden, och när hennes mamma plötsligt försvinner visar det sig att det finns en dold värld, fylld av demoner och underliga varelser. Men det finns också de som försöker skydda omvärlden från demonerna, och några av dem är Jace, Alec och Isabelle. Clary dras med in i deras värld i jakt på sin mamma, samtidigt som hon också börjar känna en viss attraktion till Jace.

Det som är lite "meh" med City of Bones är... främst Clary. Jag har helt enkelt lite svårt att gilla henne. Inte för att hon är svår person som har ett dolt traumatiskt liv bakom sig och därför är lite tvär eller något sånt, utan hon är helt enkelt lite för tam. Eller något. Hon ska vara lite "udda" (tecknar, går på poesiuppläsning med sin kompis (okej, fine, det är inte så frivilligt but still), "inte som andra tjejer"), och udda i all ära med det känns lite krystat, lite överdrivet. Och sen tycker jag inte hon har en så imponerande personlighet i övrigt, den är bara väldigt... ja, tam. Intetsägande.

(Okej. Kan vi ta en liten paus nu och prata om Clarys barndomsvän Simon nu? Han är typ världens gulligaste. De har känt varandra hela livet och han har varit kär i henne större delen av den tiden. Och nämnde jag att han är så söt? Och han spelas av Robert Sheehan i filmen som gör honom SÅ BRA! Okej, färdig nu.)

I övrigt känns boken mest som en standard YA-fantasy, sådana som spottas ut ett par stycken i månaden och som kanske inte är dåliga, men inte heller fantastiska. Kanske börjar jag bli gammal, men allt oftare känns de här böckerna helt enkelt lite fåniga, lite barnsliga, och mest som ett kort äventyr man grottar ner sig i, för att, när man lägger ifrån sig boken, mer eller mindre glömma bort.

Plus för filmen:

1. De som ska prata brittiska pratar faktiskt brittiska! Yes! Jag var lite orolig att de skulle amerikanisera det för mycket och inte orka fixa brittiska skådespelare, men det ordnade de galant. 
2. Också plus för Clarys mamma som spelas av Lena Headey, som också spelar Cersei Lannister i Game of Thrones. Total mindfuck att se henne som en trevlig person, men hon passade definitivt i rollen. 
3. Jag gillade också han som spelade Jace, Jamie Campbell Bower. Jag vet att han är ett hett diskussionsämne på nätet, men jag var ändå rätt nöjd. Han var tillräckligt mycket av en tölp! 
4. Robert Sheehan som Simon!!!!! (Eventuellt en liten ny kändiscrush, kanske.) Jag måste se Misfits nu.
5. Magnus Bane AAAAAAH!!!! Episk.

Minus för filmen:

1. Vad fan hände när de valde skådespelare till Alec??? Kevin Zegers passade inte ALLS.
2. Jag hade inget emot Jonathan Rhys Meyers som Valentine per se, däremot tyckte jag inte alls om hur de framställde honom. Han ska (enligt mig) verka helt normal och sansad, man ska ju inte fatta att han är psycho. Så som han ser ut finns det ju ingen som skulle låta sig manipuleras av honom.
3. Inte heller helt nöjd med Hodge. Tyckte han skulle varit mer som en mysig farfar som man verkligen litar på, nu kände jag direkt att något inte stämde.
4. Som alltid, de ändrade väääldigt mycket, vilket man, som alltid, kan förstå, men ändå inte gilla.

Sammanfattning: City of Bones är en helt ok bok om man är sugen på en snabb, action-fylld ungdomsbok i urban fantasy-miljö, utan att man vill ta sig an något alltför betyngande. Filmen följde boken hyggligt och hade definitivt sina stunder (Robert Sheehan <3), men inte heller den det bästa jag sett. 

Waiting for the Barbarians

Recently me and my brother were discussing books, because I had decided to look through his bookshelf in search for something different to read. I know that I will always find things I wouldn’t usually otherwise pick up in my brother’s book shelves, because he reads a lot of non-fiction, which I’m ashamed to admit, I’m not excellent at doing. What I found though and that my brother recommended greatly was Waiting for the Barbarians by J.M Coetzee, a South African author, who won the Nobel Prize in 2003 (a book of fiction in my brother’s bookshelf? (Yes, I was slightly amazed).

Curious and with little expectations I picked it up and started reading. First off, the language which the book is written in is beautiful and yet sometimes really hard to understand (which might just be the top criteria for having won the Nobel Prize in Literature, it seems.) Still I found it hard to not like this book.

The story goes of an unnamed magistrate of a small colonial town that lies on the outskirts of The Empire. This is a small peaceful town on the frontier that has never been disturbed by anything but rumors of the barbarians outside the walls. This peaceful small town is soon disrupted by a declaration from The Empire to send out its special forces, The Third Bureau, due to rumors that the barbarians will attack the town.  The story then goes own and follows this town and the magistrate through the harsher times to come, that will change this whole town.

As mentioned before, it isn’t the easiest of reads, but I still enjoyed it. The language, even though hard to sometimes grasp, is beautiful and thoughtful. The story is paced slowly and sometimes I couldn’t understand what was the point of some specific passages, since they didn’t exactly bring forth the story much.

Also, I know not to apply the goggles of judgment for how things was in the past with my perception of now and put them to the same standard, but I still couldn’t help but get slightly creeped out by the magistrate’s unconventional and frankly quite weird obsession with young women. I know I talk of another time, when things were different, but it still creeped me out.

Conclusion I would say is that if you like classics or like the idea of being a well-read person, then you should totally read this book. Or just because of the fact that it contains beautiful, thoughtful language and because it is probably something along the lines of something you have never read before. 

The Time Keeper

The Timekeeper av Mitch Albom plockade jag bara upp för att jag var på biblioteket och hade ingen lust att fortsätta läsa Krig och Fred. Jag hade aldrig hört om den förut, men första sidan verkade lovande, och framsidan är vacker.

Den första människan att någonsin mäta tid hette Dor och levde för 6000 år sedan när tid inte var något man brydde sig så värst mycket om, men Dor var nyfiken på hur världen egentligen fungerade. Efter att hans fru dog, klättrade han uppför Babels torn för att nå himlen och kräva mer tid. Babel föll och Dor blev instängd i en grotta där han aldrig skulle åldras, men där han skulle få lyssna på alla som någonsin bad om mer tid, om mindre tid, att klockan skulle stanna eller att den skulle gå fortare. Ju längre tiden gick, desto högre blev kakafonin av röster.

Sarah är en tjej som vill att klockan ska gå snabbare så hon kan umgås med killen hon är kär i. Om hon bara umgås mer med honom, så kommer han också bli lika förälskad i henne, väl? Det är ju så det funkar när man är 14 och är kär för första gången.

Victor är en miljonär som har fått reda på att han har månader kvar att leva. Han bestämmer sig för att frysa ner sin kropp så han kan bli helad i framtiden av mediciner som ännu inte uppfunnits.

Efter 6000 år i grottan blir Dor frisläppt för att hjälpa dessa två människor inse vikten av den tid man får.

Som alltid med Mitch Alboms böcker så ska man lära sig något av dem. Här är tanken att du inte ska ta tid för givet, och leva i nuet. Jag tyckte om den, men den fick mig inte att känna något. Det var en bok att plocka upp när man behöver något lättläst och inte vill tänka. Den fick mig inte att tänka efter, känne efter. Jag känner inte annorlunda om tid efter att jag läst den. Jag kände ingenting för karaktärerna som kändes outvecklade och tvådimentionella. Historien hoppar mellan de tre, och man får små inblickar i deras liv,  innan den mot slutet knyts ihop, och jag kände aldrig att jag brydde mig om dem.

Att välja en miljonär som levt ett helt liv, ett bra liv, men som vill leva för alltid och tror att pengar kan köpa allt, och en självmordbenägen fjortonåring som får sitt hjärta krossat för första gången är heller kanske inte de karaktärer jag hade valt. Det finns andra karaktärer som jag hade känt passat bättre i rollen.

Men ibland är det lättläst och underutvecklat man vill ha. Den var fortfarande helt okej läsning, och jag tyckte om den.

Jag är bara inte så vild med Mitch Alboms språk och stil.

Insurgent – På svenska

Det var ett tag sedan jag läste Insurgent på engelska, och för inte så länge sedan fick vi ett mail från Modernista, förlaget som ger ut Insurgent på svenska, som undrade om vi ville ha ett recensionsexemplar av boken. Efter lite eftertanke tänkta jag, varför inte, det kanske är dags att läsa om den igen.

Insurgent ät alltså andra delen i Veronica Roths boktrilogi som började med succén Divergent (som jag har skrivit ett inlägg om här, och ett tidigare inlägg om Insurgent på engelska här), och idag kommer den andra boken i trilogin, Insurgent, ut på svenska.

(Med andra ord det här kanske spoilar handlingen för bok ett i trilogin, så om ni inte läst den, läs inte detta.)

Och eftersom det är en översättning av boken så är alla namnen på de olika factions (eller falanger som översättningen kallar dem) olika, så för er som läst den engelska och ska försöka hänga med i vilken falang som är vilken här är en snabb genomgång om vilka som är vilka.

Abnegation (the selfless) – De osjälviska

Amity (the peaceful) – De fridfulla

Candor (the honest) – De ärliga

Dauntless (the brave) – De tappra

Erudite (the intelligent) – De lärda

Detta var minst sagt ganska förvirrande i början av boken. I alla fall.

Insurgent tar vid ganska mycket direkt efter Divergent slutar, då Tris och Tobias/Four sitter på ett tåg ut från staden för att söka temporärt skydd hos De fridfulla, efter att ha stoppat simuleringsserumet som fått De tappra att initiera en massaker mot De osjälviska. I Insurgent stiger spänningarna mellan de olika falangerna och allas lojalitet sätts på prövning och det rustas upp för krig mellan de olika falangerna. Tris ställs inför beslut som måste fattas, sidor som måste väljas och hon ställs inför konsekvenser av hennes handlingar, konsekvenser hon måste läsa sig att leva med.

Det första som slog mig när jag öppnade Insurgent och började läsa de första 50 eller så sidorna var att var verkligen konversationerna så dåligt skrivna på engelska också, det är något jag inte kan minnas att de var. De är riktigt… Dåliga. De låter framtvingade och inte alls naturliga, på ett sätt som inte enbart kan vara en dålig översättning, utan att de måste ha varit dåligt skrivna på originalspråket med.  En aningens förvirrad fortsatte jag läsa boken, eftersom jag i mitt huvud kommer ihåg Insurgent som en riktigt bra bok, speciellt bland YA dystopian genre. Men desto längre in jag kom i boken ju mer övertygad blev jag att den här boken inte är så fantastisk som jag vill minnas mig. Jag blev helt enkelt lite besviken på Insurgent.

Jag vet inte om det är så att jag har slutat i princip helt med att läsa YA genre, som gör att jag inte längre är van vid hur språket flyter i en YA bok, och därför tycker jag inte att Insurgent är så bra som jag tyckte för ett år sedan, för att jag har börjat förvänta mig mer från en bok. Där var alldeles för många saker i Insurgent som jag störde mig på.

Ännu en sak jag inte kan minnas mig ha stört mig på när jag läste den på originalspråk, var hur störande det är att den är skriven i första persons form, alltså jag-form. Det kan mycket väl vara så att jag inte märker det lika mycket när jag läser på engelska, men på svenska blir det på något sätt mycket mer tydligt och det låter även på något sätt dåligt med att ha ett upprepande jag i varje mening. Det får det på något sätt att låta som om boken är skriven av en 15-åring som försöker skriva en berättelse och överanvänder ordet jag. Det låter, i alla fall i mina öron, inte tillräckligt professionellt för att vara en stor världssuccé.   

Det är dock inte så att det inte fanns något alls jag gillade med boken över huvud taget, där fanns bitar som var underhållande och bitar som jag gillade. Jag gillar själva iden till boken (eller, ja, hela trilogin faktiskt) med en värld uppbyggd på det sättet världen i Divergent-trilogin är. Jag älskar dystopier och den här boken har en bra samhällskritisk idé som jag ändå kan uppskatta, även om den kanske inte blir förmedlad på bästa sätt.

Jag måste dock ändå erkänna att det är en av de bättre dystopiska YA trilogier jag har läst. Men det betyder inte att jag längre kan se den som fantastisk, för att den är bättre än det jag tidigare läst som har varit så fruktansvärt uselt. Som jag tidigare sagt, jag älskar dystopier, men jag tror att YA dystopi subgenre, inte är min grej längre. Den blir inte tillräckligt intelligent, tillräckligt utmanande, tillräckligt spännande, tillräckligt thought provoking för min smak.  

Jag har ingen aning om det är så att jag har börjat förvänta mig mer från en bok och helt enkelt växt ifrån YA genren på något sätt, men Insurgent den här gången gjorde helt enkelt inte det för mig. 

En debut, om dystopians

I väldigt lång tid har jag varit rädd för att läsa dystopian böcker. Den första jag läste var Hungerspelen, av Suzanne Collins, precis som så många andra, och efter det har jag haft svårt att hitta böcker och serier som levt upp till den standard jag har satt på genren. Eller på böcker överhuvudtaget. 

Efter att Hungerspelen fick sitt enorma genombrott, har dystopians ploppat upp som svampar ur jorden, och likt Sci-fi och deckare kan det vara nästintill omöjligt att faktiskt hitta de bra böckerna bland alla flugsvampar (jag har till exempel fortfarande inte läst en deckare, med undantag av deckardrottningen Christie, som jag faktiskt tyckt om).

Det finns några undantag, Divergent av Veronica Roth är ett av dem, och Legend av Marie Lu ett annat. Men till skillnad från Hungerspelen, som lämnade mig knäsvag och berörd i flera dagar efteråt, får de bägge två ett mäh. Båda två, riktar in sig alldeles för mycket på romansen mellan huvudpersonen och love interest A, och likt så många andra dystopians, eller för den delen YA, saknar de verklighetstrogna karaktärer. Det är inga Bella Swan’s, men de är inte långt bättre. Båda böckerna vill porträttera starka kvinnliga karaktärer, och även om jag tycker Legend lyckas bättre än Divirgent, är de fortfarande tvådimensionella, och alldeles, alldeles för pojkvänsfixerade!
Men båda serierna är bättre än det mesta jag läst de senaste åren, där jag helst bara vill sätta mig i ett hörn och gråta. Där jag halvvägs igenom känner, det här kunde jag skrivit bättre själv.

När jag läser vill jag bli överraskad, medryckt, jag vill känna mig berörd. Jag tror mycket på “Chechov’s Gun” när det kommer till skönlitteratur. Som går ut på att om författaren skrivit att det hänger ett gevär på väggen i första kapitlet, så ska det smälla senare i boken, annars finns det ingen anledning till att det hänger där. Det kan kopplas till många kärlekshistorier i YA så väl som dystopians, som bara är där, ofta, för att författaren varit för rädd för att Kill her darlings (och borde gå en kurs hos George R. R. Martin!).
Jag vill bli berörd, men jag tror att ju mer man läser, desto svårare är det att bli det. Jag läste 1984, och Farenheit 451 tidigare i år, båda två dystopians, och kände också där mäh. Trots att 1984 är en av de där böckerna du ska ha läst innan du dör, som räknas till absoluta världsklassen när det kommer till böcker.

Så fick Josefin mig till att läsa Peeps av Scott Westerfeld, och plötsligt blev mitt trötta YA-hjärta glatt igen. Jag har inte läst dystopians på ett tag. Eller inte YA-dystopians i alla fall. Och det kändes som att plötsligt läste jag något nytt. Peeps är en annorlunda vampyrhistoria, försatt i nutidens New York, och trots att det mesta i boken, inte går hand i hand med vanliga vampyrberättelser, förklarar Westerfeld snyggt och smidigt hur och varför legenden om vampyrer en gång uppstod, och sedan väver han in sina egna vampyrer prydligt och allt passar så bra. Och kärleken (för självklart måste huvudpersonen bli kär i någon) är för det första sekundär, och för det andra ett smällande gevär. Vital för historien.

Jag hade nästan gett upp på dystopians helt och hållet. Men jag borde vetat att Scott Westerfeld inte skulle svika mig.

(Läs också Josefins inlägg om dystopians från förra året.)

Prep

Lee Fiora är i början av Curtis Sittenfelds Prep en fjortonårig tjej som bestämmer sig för att söka in till en av de finaste, snobbigaste internatskolorna i USA, Ault School. Till såväl hennes egen som sina föräldrars stora förvåning blir hon antagen, och när hon dessutom får ett stipendium som täcker större delen av kostnaderna finns det inte längre något som hindrar henne.
   Väl framme på Ault inser dock Lee att det är en sak att komma in, men en annan att passa in. Alla på skolan är barn till framgångsrika män och kvinnor som mer eller mindre badar i pengar. De har ett helt annat sätt att se på saker och ting, det finns outtalade regler som alla vet att de ska följa, och det viktigaste är att alltid kämpa för att synas, utan att det märks att man försöker. På sin förra skola var Lee en av de smarta, på Ault förpassas hon till utkanterna såväl socialt som akademiskt. För att inte bryta några av de för henne nya reglerna väljer hon platsen som åskådare, hon iakttar alla på skolan, hon har full koll på vad alla heter, var de kommer ifrån, vem som umgås med vem, men hon deltar aldrig. Hon vågar helt enkelt inte.
   Under de fyra åren som Lee befinner sig på Ault förändras naturligtvis saker och ting - mot slutet av första året finner hon sin första äkta vän (Martha Porter), som under resten av skoltiden blir den enda hon kan anförtro sig åt. Under det första året sker också något underligt - Lee råkar hamna i en taxibil bredvid skolans snyggaste kille, Cross Sugarman, och helt plösligt lägger han armen runt henne och börjar dra sina fingrar genom hennes hår. Från den stunden är Lee hopplöst förälskad i honom, såsom unga tonåringar i böcker tenderar att bli.

Lee är definitivt en välskriven karaktär, det betyder dock inte att jag gillar henne. Många gånger kan jag känna igen mig i hennes osäkerhet, hennes tankar om att "varför skulle den personen vilja prata med mig" och liknande, och hennes ovilja i att delta för att inte riskera några faux pas. Men samtidigt är hon för velig, där hon både tänker och agerar utefter denna inställning, brukar jag ändå slappna av och omedvetet "visa vem jag är", man orkar ju helt enkelt inte hålla uppe denna fasad av nonchalans och ointresse. Hon säger själv hur uttröttande det är att ständigt vara på sin vakt, hela tiden ha koll på sin omgivning, och då tänker jag bara "men slappna av då!!!". Men visst, jag har aldrig bott på internat, så självklart är det lite annorlunda.
   Sen har vi också problemet med hennes besatthet av Cross. Personligen (oj vad det här inlägget blev mycket om mig) kände jag aldrig den typen av gränslösa förälskelsen i den åldern, framför allt inte till någon jag pratat med en gång. Klart man var småkär i lite olika killar, men really, jag hade inte gjort allt de bett om, såsom Lee hade gjort allt för Cross. Därför har jag lite svårt att förstå mig på henne här, även om jag inser att andra nog kan identifiera sig med henne. Men det känns helt enkelt lite överdrivet.
   (Lee har också vääääldigt lätt för att börja gråta, och damn girl, här känner jag igen mig! Jag hatar det, men det är sån jag är - en crybaby.)

I övrigt tycker jag ändå om boken, det finns en väldigt bestämd känsla i den som stannar kvar inom en en stund efter att man lagt den ifrån sig. Man sugs faktiskt in i internatskolevärlden, och just eftersom att Lee inte interagerar med sin omgivning så mycket utan mest tänker för sig själv, kan jag verkligen känna hur det är att gå runt bland de gamla husen och in i kapellet och deras små rum och klassrum och allt möjligt.

Någonstans mitt i boken började jag tänka på och jämföra Prep med de tidiga Harry Potter-böckerna. Båda böckerna utspelar ju sig på internatskolor, men stämningarna är ändå så olika. Harry Potter må ha fiender och problem, men han har hela tiden sina vänner runt omkring sig, och även om han är lite av en outsider i början får jag aldrig känslan av att genuint känner sig utanför särskilt ofta. Lee i Prep är raka motsatsen, hon känner sig aldrig som en del av skolan, och till och med med vännen Martha finns det gränser för vad som diskuteras. De två böckerna visar lite olika sidor av det hela, och jag misstänker att det nog kan vara så det är. För vissa är det svårt att hitta sin plats, för andra går det lättare. (Naturligtvis är det betydligt mer fokus på detta i Prep än i Harry Potter, men jag kan ändå inte låta bli att jämföra.)

När jag blev klar med Prep fanns det en konstig känsla kvar i mig, en känsla av att inte riktigt vilja det låta gå. Det hände så mycket på slutet som kunde blivit bättre om bara huvudkaraktären varit säkrare på sig själv, om hon bara hade kunnat lita lite, lyssna lite. Om det är något som gör mig irriterad är det missförstånd, och allt som sker mellan Lee och Cross slutar i ett enda stort missförstånd. Och även om jag inte ens gillar Cross så gör det mig så frustrerad. Men jag antar helt enkelt att det är ett gott tecken att en bok berör mig så, det är ju det bra böcker gör.

Ett nytt bokslukande kakmonster

Med alla förändringar som nu görs på bloggen så har vi ytterligare en sak som kommer hända inom den närmsta framtiden. Den saken är nämligen att vi får ett tillskott på bloggen. Detta tillskottet heter Emma och kommer hädanefter också att skriva diverse inlägg här på bloggen. Hon läser väldigt mycket (säger jag, som innan varit känd för den som läser mycket, så då kanske ni har en aning om hur mycket hon verkligen läser). 

I alla fall, Emma är en stereotypisk bokslukare som äger en extrem mängd av böcker. Most of them because they're pretty. Annars finns böcker som HP-serien, Hunger Games och Les Miserables bland Emmas favoriter, annars brukar hon också gilla böcker av Scott Westerfeld, John Green och Jane Austen. 

Så, hädanefter kommer ni alltså kunna bekanta er med ett till bokslukande kakmonster. :) 

Author Crushes

I know I've probably mentioned before on this blog that I have author crushes. The meaning of this being that you love an author and his/her works so much that you just have to read everything he/she has ever written, and that you are completely blown away by his/hers geniusness.
I have a lot of author crushes.
One of my author crushes is actually a Swedish author (which is weird, because I don't read that much in Swedish.) The one I'm referring to now though is Jonas Gardell, his writing is simply amazing and he uses the Swedish language in a way I could only dream of ever using. As well as his writing just kind of hits you and gets to you on such a personal level that I can't really understand how he does it.
Then we have Douglas Coupland, who wrote books such as Player One, JPod and Hey Nostradamus! Somehow Coupland has a way with words and telling a story that I find amazing. I find his writing intelligent and just a pleasure to read.
As I've mentioned before on the blog Mark Levengood is also another of my author crushes. He somehow uses language beautifully, funny, witty and yet serious and thoughtful.
A newcomer to the list is Jonathan Saftan Foer. I hadn't read that much by him before, I read Extremly Loud and Incredibly Close when I was probably a bit too young and it was the Swedish translation of the book. Anyways, I read Everything is Illuminated this last year, and kind of fell in love with him and his style of writing.
An author worth mentioning on the list is actually David Mitchell, even though I think my crush there isn't fully developed yet. Mitchell is an amazing author that writes in a way I couldn't even dream of writing. And whenever I read anything of him, I get slightly blown away by the writing and the ideas he has of how to form his novels.
I still have a lot more author crushes, but most of them are only in their early stages of  a crush, you know the stage were you're afraid to admit it because if you do, maybe you'll just end up ruining it completely then.

Relaunch

Så, som ni kanske märkt har jag och Kim (speciellt jag) varit fruktansvärt inaktiva på bloggen det här senaste året, av en massa olika anledningar. I alla fall, nu hade vi tänkt ta oss i kragarna och sätta igång igen, men den här gången kommer det bli några förändringar.
Den största förändringen kommer då vara att vi kommer börja skriva på engelska också. Vi tänker oss att det kommer se ut som så att några inlägg kommer komma på engelska och några på svenska. Detta är helt enkelt för att vi båda är väldigt bekväma med att skriva på engelska och ibland är det även enklare. Något som i alla fall jag tycker, eftersom mestadels av tiden använder jag engelskan mer än vad jag använder svenskan, vilket få gör det väldigt svårt att skifta snabbt till svenska för att skriva ett blogginlägg.
Därför kommer det nu komma inlägg på båda språken hädanefter.
Vi borde även skriva mer om kakor, eftersom det mestadels blir mycket böcker, men kakor är väldigt gott, och borde skrivas om mer. Om ni är intresserade skulle jag kunna skriva ett inlägg långt som en uppsats om hur det är att baka i en gammal gasugn där man inte har en aning om grader, utan bara liten låga eller stor låga. Det är en hel vetenskap i sig själv. Trust me.
Men i alla fall, vi tänkte alltså nu sätta igång de här förändringarna. Så framtiden för bloggen kommer se ut, lite engelska, lite svenska och kanske lite mer kakor.

The Perks of Being A Wallflower - Kims recension

"Så himla bra bok!", "Det finns så många bra citat från den!", "Har du fortfarande inte läst den? Du måste läsa den! Och se filmen!"

Alla pratar om och älskar sönder Stephen Chboskys The Perks of Being A Wallflower, alla mina vänner har gett den fyror och femmor på Goodreads, och min syster, som lånade ut den till mig, hann ta tillbaka den innan jag hann börja läsa, för hon ville läsa om den igen. För typ femte gången. Höga förväntningar? Mmm.

The Perks of Being A Wallflower är en underlig bok, skriven ur en femtonårig killes perspektiv. Charlie, som han kallar sig själv men inte heter, berättar sin historia i form av brev till en fullkomligt okänd och irrelevant person. Det blir snarare som en dagbok, där Charlie berättar om hur det är att börja high school, om hans favoritböcker, och så småningom börjar han prata om sina nyfunna vänner Patrick och Sam (en tjej), som går sista året men som ändå umgås med honom, och om deras gäng, och om deras eskapader, och om den veckoliga The Rocky Horror Picture Show, som de alla kan utantill och spelar upp med kostymer och allt framför bioduken. Men allt är inte bra hela tiden; Charlie är en person som inte tar för sig, inte deltar, utan mest står bredvid och iakttar. Det leder till att han har många tankar om väldigt mycket, men aldrig agerar ut någonting, vilket ibland kan leda till lite jobbiga situationer. Som när en tjej man egentligen inte tycker om så jättemycket vill gå på en dejt med en. Och efter det vill bli tillsammans. När man egentligen tycker om någon annan.

Charlie är en väldigt underlig person. På framsidan av boken står det, från en recension i USA Today, att den skulle vara i samma stil som The Catcher in the Rye, vilket jag verkligen inte håller med om (för den hatade jag (hur kan man gilla Holden Caulfield????), och den här boken tyckte jag ändå om, hyfsat). Jag blir istället påmind om The Curious Incident with the Dog in the Nighttime. Charlie är knappast autistisk, men han är väldigt.... passiv. Som sagt, han mest observerar vad andra gör, och gör väldigt sällan något på eget initiativ. Ett tydligt exempel är den ovan nämnda dejten, som han är väldigt nervös över. Han vet överhuvudtaget inte vad han ska göra, och frågar därför Sam dagen innan hur han ska bete sig. Hon ger honom konkreta tips på saker han bör säga, och dejten går bra ända tills något händer som Sam inte hade förberett honom på. Då blir han helt oförmögen att själv ta initiativ.

Som den underliga person han är blir hela boken lite speciell, då man bara får följa Charlies tankar. Den var lätt att läsa, tog aldrig emot att sätta/lägga sig ner med, men ändå kände jag inte riktigt att jag gillade den. Större delen av den slank ner utan att jag kände att den påverkade mig. Först efter andra halvan började jag uppskatta den något, det fanns några fina scener (min favorit är en då han och hans syster har en fin stund då de äntligen kommer överens och hjälps åt), men på det hela taget kände jag mest "meh". Inte en dålig bok, men jag har läst bättre, och jag håller inte alls med om att det skulle vara det mest fantastiska jag läst. Vad vet jag, kanske var jag bara på fel humör?


(Jag har fortfarande planer på att se filmen dock, och när jag har sett den kanske jag kommer med ytterligare ett litet inlägg. Jag ska försöka bättra mig, jag lovar! Snart är det lov!)

The Secret History

The Secret History av Donna Tartt har länge stått på min att läsa-lista, efter att min mamma sagt att jag måste läsa den. I bokhyllan har den också fått stå ett tag, men tillslut tog jag fram den och började läsa.

Boken börjar abrupt med att man får bevittna ett mord. Ett gäng ungdomar från Hampden College knuffar ut en av sina vänner över en klippkant, och man tänker "What just happened?". Därefter slängs vi tillbaka ett år eller så i tiden, till hur allt började, hur California-killen Richard Papen hamnade på ett college i östra USA, och hur han kom i kontakt med den udda men spännande gruppen av classics-studenter, ett fåtal utvalda av den underliga läraren i ämnena. Richard blir en del av deras cirkel, men under hela sin första termin känner han att det är något han missar. Och snart går det upp för honom att allt kanske inte är så stabilt som det verkar.

Egentligen skriver Donna Tartt ganska långsamt, för boken är utdragen på hela 600 sidor, men upplägget och stilen är sådan att man inte kan hjälpa att dras in i berättelsen och får svårt att läsa något annat. Man kastas ju in i berättelsen väldigt plötsligt, och visst kan det kännas lite frustrerande att man sedan måste uthärda en tämligen seg del där Richard berättar om sitt liv, men även om det är något drygt är det förvånansvärt intressant, och framför allt vet man att något kommer att hända, och är väldigt motiverad till att fortsätta läsa. Det är i början väldigt svårt att förstå hur gruppen kan ta livet av sin vän, och detta driver hela tiden en till att plocka upp boken.

En rolig sak med boken är att våra karaktärer läser classics, det vill säga gammalgrekiska, latin och liknande. Man får hela tiden hänvisningar till gamla verk från antiken, och någon gång i början har deras lärare en lång utläggning om något som jag inte ens kommer ihåg, men som ändå var otroligt fascinerande. Av det lilla smakprovet kan man förstå att studenternas värld nästan förvandlas till ett klassiskt verk, och mycket riktigt är det bästa sättet att beskriva denna berättelse som en tragedi från antika Grekland eller möjligen Shakespears tid. Alla ingredienserna finns med, missförstånd, avundsjuka, galenskap och död. Inte riktigt lika illa som Hamlet, där ungefär alla större karaktärer utom en dör, men det är ändå åt det hållet.

Ytterligare en sak jag gillade, var språket. De må vara amerikaner, men de pratade som britter, på ett underbart, välutvecklat och nästan snofsigt sätt. Jag vet inte om det kan kallas trovärdigt, men det var ganska fantastiskt att läsa.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad den här boken är egentligen. En tragedi, ja, men också ett mordmysterium, och en berättelse om att höra till en grupp, och att växa upp, till viss del. Jag vet inte heller helt vad jag tycker om den, men det är onekligen intressant, och lämnade ett väldigt stort tomrum efter sig. Hur stor boknörd jag än är har jag ändå svårt att ta upp en bok och börja läsa den ibland, även om jag gillar den, men det hände inte riktigt med den här, trots sitt låga tempo. Så det slutgiltiga omdömet får nog ändå bli att den var rätt bra, att den lämnade ett märke efter sig, och definitivt att man bör läsa den av den enkla anledningen att den är fascinerande.