Prep

Lee Fiora är i början av Curtis Sittenfelds Prep en fjortonårig tjej som bestämmer sig för att söka in till en av de finaste, snobbigaste internatskolorna i USA, Ault School. Till såväl hennes egen som sina föräldrars stora förvåning blir hon antagen, och när hon dessutom får ett stipendium som täcker större delen av kostnaderna finns det inte längre något som hindrar henne.
   Väl framme på Ault inser dock Lee att det är en sak att komma in, men en annan att passa in. Alla på skolan är barn till framgångsrika män och kvinnor som mer eller mindre badar i pengar. De har ett helt annat sätt att se på saker och ting, det finns outtalade regler som alla vet att de ska följa, och det viktigaste är att alltid kämpa för att synas, utan att det märks att man försöker. På sin förra skola var Lee en av de smarta, på Ault förpassas hon till utkanterna såväl socialt som akademiskt. För att inte bryta några av de för henne nya reglerna väljer hon platsen som åskådare, hon iakttar alla på skolan, hon har full koll på vad alla heter, var de kommer ifrån, vem som umgås med vem, men hon deltar aldrig. Hon vågar helt enkelt inte.
   Under de fyra åren som Lee befinner sig på Ault förändras naturligtvis saker och ting - mot slutet av första året finner hon sin första äkta vän (Martha Porter), som under resten av skoltiden blir den enda hon kan anförtro sig åt. Under det första året sker också något underligt - Lee råkar hamna i en taxibil bredvid skolans snyggaste kille, Cross Sugarman, och helt plösligt lägger han armen runt henne och börjar dra sina fingrar genom hennes hår. Från den stunden är Lee hopplöst förälskad i honom, såsom unga tonåringar i böcker tenderar att bli.

Lee är definitivt en välskriven karaktär, det betyder dock inte att jag gillar henne. Många gånger kan jag känna igen mig i hennes osäkerhet, hennes tankar om att "varför skulle den personen vilja prata med mig" och liknande, och hennes ovilja i att delta för att inte riskera några faux pas. Men samtidigt är hon för velig, där hon både tänker och agerar utefter denna inställning, brukar jag ändå slappna av och omedvetet "visa vem jag är", man orkar ju helt enkelt inte hålla uppe denna fasad av nonchalans och ointresse. Hon säger själv hur uttröttande det är att ständigt vara på sin vakt, hela tiden ha koll på sin omgivning, och då tänker jag bara "men slappna av då!!!". Men visst, jag har aldrig bott på internat, så självklart är det lite annorlunda.
   Sen har vi också problemet med hennes besatthet av Cross. Personligen (oj vad det här inlägget blev mycket om mig) kände jag aldrig den typen av gränslösa förälskelsen i den åldern, framför allt inte till någon jag pratat med en gång. Klart man var småkär i lite olika killar, men really, jag hade inte gjort allt de bett om, såsom Lee hade gjort allt för Cross. Därför har jag lite svårt att förstå mig på henne här, även om jag inser att andra nog kan identifiera sig med henne. Men det känns helt enkelt lite överdrivet.
   (Lee har också vääääldigt lätt för att börja gråta, och damn girl, här känner jag igen mig! Jag hatar det, men det är sån jag är - en crybaby.)

I övrigt tycker jag ändå om boken, det finns en väldigt bestämd känsla i den som stannar kvar inom en en stund efter att man lagt den ifrån sig. Man sugs faktiskt in i internatskolevärlden, och just eftersom att Lee inte interagerar med sin omgivning så mycket utan mest tänker för sig själv, kan jag verkligen känna hur det är att gå runt bland de gamla husen och in i kapellet och deras små rum och klassrum och allt möjligt.

Någonstans mitt i boken började jag tänka på och jämföra Prep med de tidiga Harry Potter-böckerna. Båda böckerna utspelar ju sig på internatskolor, men stämningarna är ändå så olika. Harry Potter må ha fiender och problem, men han har hela tiden sina vänner runt omkring sig, och även om han är lite av en outsider i början får jag aldrig känslan av att genuint känner sig utanför särskilt ofta. Lee i Prep är raka motsatsen, hon känner sig aldrig som en del av skolan, och till och med med vännen Martha finns det gränser för vad som diskuteras. De två böckerna visar lite olika sidor av det hela, och jag misstänker att det nog kan vara så det är. För vissa är det svårt att hitta sin plats, för andra går det lättare. (Naturligtvis är det betydligt mer fokus på detta i Prep än i Harry Potter, men jag kan ändå inte låta bli att jämföra.)

När jag blev klar med Prep fanns det en konstig känsla kvar i mig, en känsla av att inte riktigt vilja det låta gå. Det hände så mycket på slutet som kunde blivit bättre om bara huvudkaraktären varit säkrare på sig själv, om hon bara hade kunnat lita lite, lyssna lite. Om det är något som gör mig irriterad är det missförstånd, och allt som sker mellan Lee och Cross slutar i ett enda stort missförstånd. Och även om jag inte ens gillar Cross så gör det mig så frustrerad. Men jag antar helt enkelt att det är ett gott tecken att en bok berör mig så, det är ju det bra böcker gör.