I väldigt lång tid har jag varit rädd för att läsa dystopian böcker. Den första jag läste var Hungerspelen, av Suzanne Collins, precis som så många andra, och efter det har jag haft svårt att hitta böcker och serier som levt upp till den standard jag har satt på genren. Eller på böcker överhuvudtaget.
Efter att Hungerspelen fick sitt enorma genombrott, har dystopians ploppat upp som svampar ur jorden, och likt Sci-fi och deckare kan det vara nästintill omöjligt att faktiskt hitta de bra böckerna bland alla flugsvampar (jag har till exempel fortfarande inte läst en deckare, med undantag av deckardrottningen Christie, som jag faktiskt tyckt om).
Det finns några undantag, Divergent av Veronica Roth är ett av dem, och Legend av Marie Lu ett annat. Men till skillnad från Hungerspelen, som lämnade mig knäsvag och berörd i flera dagar efteråt, får de bägge två ett mäh. Båda två, riktar in sig alldeles för mycket på romansen mellan huvudpersonen och love interest A, och likt så många andra dystopians, eller för den delen YA, saknar de verklighetstrogna karaktärer. Det är inga Bella Swan’s, men de är inte långt bättre. Båda böckerna vill porträttera starka kvinnliga karaktärer, och även om jag tycker Legend lyckas bättre än Divirgent, är de fortfarande tvådimensionella, och alldeles, alldeles för pojkvänsfixerade!
Men båda serierna är bättre än det mesta jag läst de senaste åren, där jag helst bara vill sätta mig i ett hörn och gråta. Där jag halvvägs igenom känner, det här kunde jag skrivit bättre själv.
När jag läser vill jag bli överraskad, medryckt, jag vill känna mig berörd. Jag tror mycket på “Chechov’s Gun” när det kommer till skönlitteratur. Som går ut på att om författaren skrivit att det hänger ett gevär på väggen i första kapitlet, så ska det smälla senare i boken, annars finns det ingen anledning till att det hänger där. Det kan kopplas till många kärlekshistorier i YA så väl som dystopians, som bara är där, ofta, för att författaren varit för rädd för att Kill her darlings (och borde gå en kurs hos George R. R. Martin!).
Jag vill bli berörd, men jag tror att ju mer man läser, desto svårare är det att bli det. Jag läste 1984, och Farenheit 451 tidigare i år, båda två dystopians, och kände också där mäh. Trots att 1984 är en av de där böckerna du ska ha läst innan du dör, som räknas till absoluta världsklassen när det kommer till böcker.
Så fick Josefin mig till att läsa Peeps av Scott Westerfeld, och plötsligt blev mitt trötta YA-hjärta glatt igen. Jag har inte läst dystopians på ett tag. Eller inte YA-dystopians i alla fall. Och det kändes som att plötsligt läste jag något nytt. Peeps är en annorlunda vampyrhistoria, försatt i nutidens New York, och trots att det mesta i boken, inte går hand i hand med vanliga vampyrberättelser, förklarar Westerfeld snyggt och smidigt hur och varför legenden om vampyrer en gång uppstod, och sedan väver han in sina egna vampyrer prydligt och allt passar så bra. Och kärleken (för självklart måste huvudpersonen bli kär i någon) är för det första sekundär, och för det andra ett smällande gevär. Vital för historien.
Jag hade nästan gett upp på dystopians helt och hållet. Men jag borde vetat att Scott Westerfeld inte skulle svika mig.
(Läs också Josefins inlägg om dystopians från förra året.)
Efter att Hungerspelen fick sitt enorma genombrott, har dystopians ploppat upp som svampar ur jorden, och likt Sci-fi och deckare kan det vara nästintill omöjligt att faktiskt hitta de bra böckerna bland alla flugsvampar (jag har till exempel fortfarande inte läst en deckare, med undantag av deckardrottningen Christie, som jag faktiskt tyckt om).
Det finns några undantag, Divergent av Veronica Roth är ett av dem, och Legend av Marie Lu ett annat. Men till skillnad från Hungerspelen, som lämnade mig knäsvag och berörd i flera dagar efteråt, får de bägge två ett mäh. Båda två, riktar in sig alldeles för mycket på romansen mellan huvudpersonen och love interest A, och likt så många andra dystopians, eller för den delen YA, saknar de verklighetstrogna karaktärer. Det är inga Bella Swan’s, men de är inte långt bättre. Båda böckerna vill porträttera starka kvinnliga karaktärer, och även om jag tycker Legend lyckas bättre än Divirgent, är de fortfarande tvådimensionella, och alldeles, alldeles för pojkvänsfixerade!
Men båda serierna är bättre än det mesta jag läst de senaste åren, där jag helst bara vill sätta mig i ett hörn och gråta. Där jag halvvägs igenom känner, det här kunde jag skrivit bättre själv.
När jag läser vill jag bli överraskad, medryckt, jag vill känna mig berörd. Jag tror mycket på “Chechov’s Gun” när det kommer till skönlitteratur. Som går ut på att om författaren skrivit att det hänger ett gevär på väggen i första kapitlet, så ska det smälla senare i boken, annars finns det ingen anledning till att det hänger där. Det kan kopplas till många kärlekshistorier i YA så väl som dystopians, som bara är där, ofta, för att författaren varit för rädd för att Kill her darlings (och borde gå en kurs hos George R. R. Martin!).
Jag vill bli berörd, men jag tror att ju mer man läser, desto svårare är det att bli det. Jag läste 1984, och Farenheit 451 tidigare i år, båda två dystopians, och kände också där mäh. Trots att 1984 är en av de där böckerna du ska ha läst innan du dör, som räknas till absoluta världsklassen när det kommer till böcker.
Så fick Josefin mig till att läsa Peeps av Scott Westerfeld, och plötsligt blev mitt trötta YA-hjärta glatt igen. Jag har inte läst dystopians på ett tag. Eller inte YA-dystopians i alla fall. Och det kändes som att plötsligt läste jag något nytt. Peeps är en annorlunda vampyrhistoria, försatt i nutidens New York, och trots att det mesta i boken, inte går hand i hand med vanliga vampyrberättelser, förklarar Westerfeld snyggt och smidigt hur och varför legenden om vampyrer en gång uppstod, och sedan väver han in sina egna vampyrer prydligt och allt passar så bra. Och kärleken (för självklart måste huvudpersonen bli kär i någon) är för det första sekundär, och för det andra ett smällande gevär. Vital för historien.
Jag hade nästan gett upp på dystopians helt och hållet. Men jag borde vetat att Scott Westerfeld inte skulle svika mig.
(Läs också Josefins inlägg om dystopians från förra året.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar