Insurgent – På svenska

Det var ett tag sedan jag läste Insurgent på engelska, och för inte så länge sedan fick vi ett mail från Modernista, förlaget som ger ut Insurgent på svenska, som undrade om vi ville ha ett recensionsexemplar av boken. Efter lite eftertanke tänkta jag, varför inte, det kanske är dags att läsa om den igen.

Insurgent ät alltså andra delen i Veronica Roths boktrilogi som började med succén Divergent (som jag har skrivit ett inlägg om här, och ett tidigare inlägg om Insurgent på engelska här), och idag kommer den andra boken i trilogin, Insurgent, ut på svenska.

(Med andra ord det här kanske spoilar handlingen för bok ett i trilogin, så om ni inte läst den, läs inte detta.)

Och eftersom det är en översättning av boken så är alla namnen på de olika factions (eller falanger som översättningen kallar dem) olika, så för er som läst den engelska och ska försöka hänga med i vilken falang som är vilken här är en snabb genomgång om vilka som är vilka.

Abnegation (the selfless) – De osjälviska

Amity (the peaceful) – De fridfulla

Candor (the honest) – De ärliga

Dauntless (the brave) – De tappra

Erudite (the intelligent) – De lärda

Detta var minst sagt ganska förvirrande i början av boken. I alla fall.

Insurgent tar vid ganska mycket direkt efter Divergent slutar, då Tris och Tobias/Four sitter på ett tåg ut från staden för att söka temporärt skydd hos De fridfulla, efter att ha stoppat simuleringsserumet som fått De tappra att initiera en massaker mot De osjälviska. I Insurgent stiger spänningarna mellan de olika falangerna och allas lojalitet sätts på prövning och det rustas upp för krig mellan de olika falangerna. Tris ställs inför beslut som måste fattas, sidor som måste väljas och hon ställs inför konsekvenser av hennes handlingar, konsekvenser hon måste läsa sig att leva med.

Det första som slog mig när jag öppnade Insurgent och började läsa de första 50 eller så sidorna var att var verkligen konversationerna så dåligt skrivna på engelska också, det är något jag inte kan minnas att de var. De är riktigt… Dåliga. De låter framtvingade och inte alls naturliga, på ett sätt som inte enbart kan vara en dålig översättning, utan att de måste ha varit dåligt skrivna på originalspråket med.  En aningens förvirrad fortsatte jag läsa boken, eftersom jag i mitt huvud kommer ihåg Insurgent som en riktigt bra bok, speciellt bland YA dystopian genre. Men desto längre in jag kom i boken ju mer övertygad blev jag att den här boken inte är så fantastisk som jag vill minnas mig. Jag blev helt enkelt lite besviken på Insurgent.

Jag vet inte om det är så att jag har slutat i princip helt med att läsa YA genre, som gör att jag inte längre är van vid hur språket flyter i en YA bok, och därför tycker jag inte att Insurgent är så bra som jag tyckte för ett år sedan, för att jag har börjat förvänta mig mer från en bok. Där var alldeles för många saker i Insurgent som jag störde mig på.

Ännu en sak jag inte kan minnas mig ha stört mig på när jag läste den på originalspråk, var hur störande det är att den är skriven i första persons form, alltså jag-form. Det kan mycket väl vara så att jag inte märker det lika mycket när jag läser på engelska, men på svenska blir det på något sätt mycket mer tydligt och det låter även på något sätt dåligt med att ha ett upprepande jag i varje mening. Det får det på något sätt att låta som om boken är skriven av en 15-åring som försöker skriva en berättelse och överanvänder ordet jag. Det låter, i alla fall i mina öron, inte tillräckligt professionellt för att vara en stor världssuccé.   

Det är dock inte så att det inte fanns något alls jag gillade med boken över huvud taget, där fanns bitar som var underhållande och bitar som jag gillade. Jag gillar själva iden till boken (eller, ja, hela trilogin faktiskt) med en värld uppbyggd på det sättet världen i Divergent-trilogin är. Jag älskar dystopier och den här boken har en bra samhällskritisk idé som jag ändå kan uppskatta, även om den kanske inte blir förmedlad på bästa sätt.

Jag måste dock ändå erkänna att det är en av de bättre dystopiska YA trilogier jag har läst. Men det betyder inte att jag längre kan se den som fantastisk, för att den är bättre än det jag tidigare läst som har varit så fruktansvärt uselt. Som jag tidigare sagt, jag älskar dystopier, men jag tror att YA dystopi subgenre, inte är min grej längre. Den blir inte tillräckligt intelligent, tillräckligt utmanande, tillräckligt spännande, tillräckligt thought provoking för min smak.  

Jag har ingen aning om det är så att jag har börjat förvänta mig mer från en bok och helt enkelt växt ifrån YA genren på något sätt, men Insurgent den här gången gjorde helt enkelt inte det för mig.