The Magicians

Har ni läst Liftarens guide till galaxen? Eller någon annan helt jäkla skruvad bok som inte makes någon sense överhuvudtaget? Men de är så flippade att det liksom inte gör jag något, de tar inte sig själva på allvar, det är menat som komedi. Och då blir det bra. The Magicians av Lev Grossman är ett exempel på en bok som är totalt flippad, men som tar sig själv på alldeles för stort allvar, och som därmed har ett problem.

The Magicians handlar om Quentin Clearwater. Quentin är en ganska dryg kille, han är missnöjd med det mesta - skolan, föräldrarna, omvärlden överhuvudtaget - när han plötsligt blir antagen till en skola inte många hört talas om: Brakebills, en skola för magiker. Det är lite som Hogwarts, fast man börjar som sjuttonåring istället för elvaåring. Utan att ens se sig om lämnar han sin gamla värld för att finna lyckan.
   Till att börja med tror Quentin att Brakebills är allt han har drömt om, men efter ett tag inser han att han är lika deprimerad som vanligt, trots nya vänner och nya krafter. Han och hans vänner gör allt de kan komma på, hittar på allt möjligt för att underhålla sig, men eftersom att de aldrig blir utmanade blir de heller aldrig nöjda.
   Det är lite svårt att beskriva handling i The Magicians, för det är så mycket som händer, och under så lång tid. Det går inte riktigt att beskriva huvudhandlingen utan att avslöja vad som händer i de första två tredjedelarna. Om det ens är det som är huvudhandlingen, det är inte alltför klart. Och för att överhuvudtaget kunna diskutera handlingen och karaktärerna så måste man nästan avslöja det mesta. Så resten av det här inlägget kommer nog innehålla en del spoilers, jag är ledsen…

***SPOILER-VARNING***

Okej, snabbt, det som händer i grova drag: För det första har Quentin alltid varit obsessed över en serie böcker som utspelar sig i en magisk värld kallad Fillory (en fullkomlig rip-off av C. S. Lewis Narnia), och alla på Brakebills tycks också ha vuxit upp med dessa böcker. Väl på Brakebills börjar Quentin umgås med ett gäng vänner, och med Alice, som han efter mycket om och men blir kär i och de blir tillsammans. Spola fram lite i tiden tills när de alla har slutat skolan, ingen av dem gör något vettigt. Plötsligt dyker Penny, en kille från Alices och Quentins klass, upp, och säger sig ha hittat vägen till "the Neitherworld", världen mellan världarna (*host* så är det i Narnia *host*), och därifrån ska man kunna ta sig till Fillory. De bestämmer sig för att ta sig dit, men under en fest ligger Q med en annan tjej i gänget, och som hämnd ett tag senare ligger Alice med Penny. Allt är kaos. Men sen sticker de till Fillory tillslut ändå. Där händer en massa skit, framför allt dör Alice (typ). Så, det var de 500 sidorna.

Jag hoppar rakt på saken: Jag stör mig något otroligt mycket på Quentin. Och ja, jag inser att det nog är meningen, men det är så otroligt irriterande att läsa 500 sidor ur en så dryg karaktärs ögon. Han gnäller om allt. Han är apatisk. Han är slö. Han gnäller ännu mer, men inte fan gör han något åt saker och ting. Och så fuckar han allt med Alice och jag stör mig sååååå myyckeeet på honom!!!!! Han är en sån douchbag mot henne! Aaaarrrghhhhh. (När jag började formulera mina tankar kring den här boken för typ två månader sen så läste jag Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och var extremt frustrerad över människor som förstör sina förhållanden på dumma sätt.)
   Problemet är att jag kan inte riktigt heller tycka om Alice. I början gillar jag henne, men när hon ligger med Penny så tappade jag min respekt för henne. Ja, Quentin var en riktig jävla tölp, och jag förstår varför hon gör som hon gör. Men kontentan av denna rant är helt enkelt att jag kan inte sympatisera med Quentin och jag kan inte sörja Alice, för min enda tanke är typ "Well, Q, jag vet inte vad du förväntade dig skulle hända, men om du trodde att du skulle få tillbaka henne får du skylla dig själv, din naiva idiot.". Quentins misstag förhindrar mig helt enkelt från att känna någon sorg. Istället för att bli rörd av denna "tragiska kärleksberättelse" blir jag bara irriterad.

Det fanns dock en sak jag trots allt gillade. Nu är det ett tag sedan jag läste den, men jag har för mig att rektorn på skolan (eller någon liknande person) säger till dem, när de ska ta sin examen, något i stil med att kanske var det inget bra att människor lärde sig använda trolldom, för då kan de få vad de än vill ha. Och är det något den här boken illustrerar är det just att för mycket makt och för lite utmaning leder bara till fördärv. Som magiker kan de få vad de än vill ha, de kan göra vad som helst, men ingen av dem är nöjda, ingen av dem mår bra. Och så är det nog för många i dagens samhälle också, vi har så många möjligheter, vi kan få så mycket så enkelt, att vi helt enkelt inte kan uppskatta det.

The Magicians har beskrivits som en Harry Potter för vuxna, och jag kan förstå varför, även om jag inte helt håller med. Jag skulle vilja säga att den är som en blandning av tre böcker:

• Harry Potter för att det ändå handlar om en person som inte känner att han passar in i sin värld, och helt plötsligt kommer till en skola för magiker och träffar nya vänner och bla bla bla.
• Narnia, för att Fillory är Narnia. Typ. Vääääldigt mycket en rip-off, på gott och ont.
• The Secret History som jag skrivit om, för att båda böckerna handlar om deprimerade, desperata ungdomar som försöker fly från sina liv med droger och allt mer galna idéer.

Alla dessa tre böcker/serier är väldigt bra. Och blandningen hade kunnat vara fantastisk. Ändå är jag inte riktigt nöjd med The Magicians. Det är nog just det att jag inte riktigt klarar av Quentin som förstör boken för mig. Det, och det faktum att den är så oerhört oförutsägbar samtidigt som den är väldigt seriös. Det funkar inte riktigt, på något sätt. Man försöker förstå, hänga med, relatera, men allt händer så snabbt, och det händer så mycket, samtidigt som det ibland inte händer något alls, och det blir bara…. för mycket. Det är just det den är - för mycket. (Men jag kommer nog ändå läsa fortsättningen. Inte riktigt än dock.)