An Abundance of Katherines

Min första John Green-bok (för jag kommer läsa fler!) fick bli An Abundance of Katherines, en av de som inte direkt brukar beskrivas som den bästa av hans böcker, men naturligtvis ändå bra. Den handlar om Colin, en kille som lyckats med konststycket att ha varit tillsammans med nitton stycken Katherines. Nej, han är faktiskt ingen player, han är ett överbegåvat barn som är på väg att misslyckas med att bli ett geni som vuxen som helt enkelt bara råkat falla för Katherine. Nitton gånger. (In his defence så var de första tio inte särskilt seriösa. Eller det påståendet stämmer nog fram till typ Katherine XV till och med, kommer inte riktigt ihåg.) Nåväl. Colin har precis blivit dumpad, för nittonde gången, av en Katherine, och hans kompis Hassan bestämmer sig för att dra med honom på en road-trip. Det blir naturligtvis inte vad någon av dem tänkt sig, de hamnar i sydstaterna, stöter på Lindsey Lee Wells och blir kvar ett litet tag, samtidigt som Colin försöker göra sig ihågkommen genom att skapa en matematisk formel för hur förhållanden ser ut, och vem som dumpar vem när det väl tar slut.
   An Abundance of Katherines är varken en särskilt spännande eller överraskande bok, men den är mysig. Förhållandevis förutsägbar, och ibland något irriterande med alla anagram, men det är kul att läsa om den socialt något inkompetenta Colin, den lata och live-and-let-live-inställda Hassan, och sydstats-Lindsey som ständigt skiftar i vem hon är. Karaktärerna är härliga, storyn är ganska härlig den också, släng in lite nördighet och du har en perfekt bok att slappna av med, utan att behöva använda allt för stor del av hjärnan (förutom om du själv börjar försöka anagramera eller begripa dig på Colins formler.) Betyget är alltså övervägande positivt, även om det inte är den bästa boken jag läst. Men trevlig, helt enkelt.

(Jag pallade inte skriva en ordentlig recension idag, för jag har fullt upp med projektarbete, that's gymnasiet for you.)

Gnäll...

Så har man stått i kö till Inheritance, Christopher Paolinis avslutande del i Inheritance-serien, ett bra tag på biblan, och när man väl får den, vad kommer man fram till? Jo, man läser sammanfattningen av de tre första böckerna och inser att man inte kommer ihåg ett dyft av bok tre, Brisingr. Verkligen. Jag har ju läst Eragon och Den Äldste mer än en gång var, så dem kommer jag ihåg. Men den tredje? Öh, nä. Känner endast vagt igen vissa saker. Så det var bara att pallra sig iväg till biblan igen för att låna om den. Suck.
   (Kanske lika bra egentligen, för jag har läst bok 1-3 på svenska, men tänkte ta 4an på engelska. Så nu får jag både ett uppfriskat minne samt en mjukstart i Eragon-världen på engelska. Bara det att jag har sisådär 1600 sidor att läsa totalt, helt plötsligt. För det har jag tid till!)

Fikarecension: Lite Off

Vi har konstaterat att det är för mycket bokslukning här på bokslukande kakmonster, och för lite kakmonstrande. Det vill säga, kakor äter vi gott om, men vi är inte så duktiga på att skriva om det. Och eftersom vi sällan skapar egna, nya recept (läs: aldrig) som vi kan dela med oss av, är det dags att vi börjar skriva om fikor istället. Så, från och med nu ska jag och Josefin börja skriva fikarecensioner, alltså recensioner av kaféer! (Enda anledningen till att jag gör det så officiellt är för att vi nu är illa tvungna att skriva om det.)


Lite Off
Davidshallstorg 3, Malmö


Då så! Första recensionen kommer att bli en bedömning av Lite Off i Malmö, ett underbart och egenartat kafé som gör saker själva och på sitt eget sätt.
   Bara loggan, namnet och den mysiga uteserveringen (som dock inte är så aktuell så här års) visar att detta är ett så mycket mysigare ställe en Espresso House som ligger några meter bort. Så fort man kommer in slås man av att det här inte är vilket ställe som helst. Väggarna är klädda av udda tavlor och bilder målade rakt på, främst med motiv ur filmer, seriemagasin och annat nörderi. Man rycker till lite när man ser priserna på listan ovanför kassan, men sedan dras blicken till alla små figurer som står uppradade på hyllor, därefter till de varierande bakverken bakom glaset, och sedan har man glömt bort att plånboken egentligen inte är tillräckligt tjock för det här.

   Jag väljer en latte för 37 kr samt en limecheesecake för 39 kr. Kaffet kommer inte i ett glas utan i en lite lägre kopp, och så fort man får se skummet vet man att det är värt varenda krona. Det är nämligen en björn i kaffebrunt och mjölkvitt som tittar upp på mig. Så gullig! Smaken är också fantastisk - kaffet märks, till skillnad från ibland då det bara smakar mjölk, och det är riktigt gott. (Det ska dessutom sägas att jag den senaste tiden knappt druckit kaffe alls, då jag börjat tycka att det smakar äckligt. Alltså är det mycket positivt att jag gillar det!) Cheesecaken, som är toppade med ett hallon, ett amerikanskt blåbär, en liten limeskiva och riven vit choklad, är en fluffig dröm ovanpå en tjock digestivebotten. Den är precis lagom söt, så att den balanserar upp den syrligt beska limen utan att bli sliskig. Dessutom finns det en nästan kryddig underton, och efter en stund upptäcker jag anledningen: det är rivet limeskal i, som ger ytterligare en nyans istället för bara limesaft. Jag kan dessvärre inte tänka mig att det är en ekologisk lime, men det är fortfarande helt gudomligt.
   Äppel-kanel-vanilj-muffinsen för 31 kr är inte riktigt lika vass, men fortfarande mycket god. Själva sockerkakan är precis lagom saftig, och vaniljkrämen i lagom mängd. Äpplena som är dränkta i kanel och nedstuckna kan dock tyckas något torra, de tillför inte jättemycket smak, men det är ändå en god muffin att sätta tänderna i. Jag vet dock av tidigare erfarenhet att deras vit choklad och rabarber-muffin är alldeles underbar, så den kan jag verkligen rekommendera! Även mackorna. Framför allt Tree Hugger. Mmm...
   Lite Off kan tyckas ha något höga priser, men för att vara ärlig är det faktiskt vad man får betala för en god fika idag. Dessutom är stället originellt, trevligt och påhittigt, och det är jag definitivt beredd att betala några kronor extra för. Rekommenderas!

The Maze Runner

The Maze Runner är en bok som jag haft mina ögon på ett tag och har velat läsa ganska länge. Sen var det så att lagom till jul då jag skulle beställa andra saker på amazon, så slank den ner i korgen också och snart var den här hos mig. Sen var det så att jag hade en massa andra böcker att läsa, så den hamnade som de flesta av mina böcker gör, på en ska-läsa-hylla. Sen för någon vecka sedan var jag riktigt sugen på att läsa något i stil med Gone, The Hunger Games och liknande. Då föll mina ögon på The Maze Runner och snabbare än kvickt var den i mina händer och jag hade börjat sluka den.

The Maze Runner är skriven av James Dashner och handlar om Thomas. Thomas vet ingenting om sig själv. Det enda han vet är att han vaknar upp i en mörk hiss och kommer enbart ihåg sitt eget namn. Det är dock inte så att han inte kommer ihåg att gå eller prata eller liknande, han har bara inget minne av saker som han gjort i sitt liv fram tills han finner sig i en mörk hiss. När hissdörrarna öppnas finner han att han inte är ensam, en grupp med pojkar i tonårsåldern lever ett liv här där han har hamnat, och ingen av de har ett minne av vad som skett innan de vaknade upp i den beckmörka hissen. Det enda de vet är att de bor i en labyrint, var 30 dag kommer där en ny pojke ner med hissen, att portarna in till mitten där de bor i labyrinten stängs varje kväll och öppnas varje morgon, och utanför de går monster som är värre och hemskare än någons värsta mardröm, och de vet att de måste finna en väg ut.

The Maze Runner är en sådan bok som man har ganska höga förväntningar, men som, precis i de flesta dystopiska romaner, är lite i början är lite seg. Dock är det så att när den väl sätter igång, möts ens höga förväntningar, och till och med överträffar de vid sina tillfällen. Man blir som läsare mer och mer indragen i världen som James Dashner har skapat och man kan bara inte sluta läsa, där är för många frågor som är obesvarade för att man ska kunna lägga boken ifrån sig. De nära 400 sidorna av boken flyter förbi fortare än kvickt och helt plötsligt sitter man där med en bok i handen som man läste ut alldeles för snabbt, med den bekanta tomhetskänslan i magen. Sen samtidigt kan man inte sluta vara nyfiken på vad som kommer att hända sen, hur den kommer att fortsätta.

Den har, som insinuerat, fortsättningar; nämligen tvåan, The Scorch Trials och en tredje som kom ut ganska nyligen, som heter The Death Cure.

Det blir nog dags att beställa lite böcker från amazon snart igen. Jag måste läsa fotsättningarna! 

The White Darkness

Andra boken jag läser på min 10-lista för 2012, The White Darkness av Geraldine McCaughrean, som jag fått väldigt mycket rekommenderad av en vän, men som jag, dessvärre, måste säga att jag inte alls fastnade för...

Fjortonåriga, hörselskadade Symone, eller Sym som hon kallas, har egentligen bara en riktig vän: Captain Oates, aka Titus, en av de fem medlemmarna under en expedition till Antarktis, död sen nästan hundra år tillbaka. Ja, juste, hon har alltså en låtsasvän, för hennes Titus finns egentligen bara i hennes fantasi. Men för henne är han så gott som verklig, för hon har läst varenda bok om Scotts misslyckade sydpolsuppdrag och Antarktis generellt som hon kunnat få tag på. Och de flesta av böckerna har hon fått från sin farbror, Victor.
   Som om det inte var nog med att Victor hjälper henne och hennes mamma med nästan allt bestämmer han en dag att de ska åka till Paris. Bara det att mamman inte kommer med, för hennes pass är borta. Och sedan, väl framme, säger Victor att kanske skulle de åka lite längre söderut, säg till... Antarktis?

Som ni nog kan gissa går allt inte riktigt som förväntat. Det blir lite allvarligare. Typ, på liv och död-allvarligt. Och kallt. Och obehagligt. Jag är nästan imponerad av att Sym är så trög i att se hur allt går åt helvete. Och hur allt så uppenbarligen inte är en slump. Okej, hon är fjorton, lite lost, hör inte särskilt bra, men herre gud! Gång på gång händer det suspekta saker och det är så uppenbart att saker inte stämmer! Varför reagerar hon inte?
   Ja, jag har vissa problem med Sym. Hon är naiv, trögtänkt, ganska irriterande, introvert (snackar ju bara med Titus) och fullkomligt... fullkomligt.... Argh! Hon litar så otroligt mycket på Victor, och det är, för att uttrycka sig milt, väldigt frustrerande att lyssna på henne. Och hennes tankar, för den delen. Så osammanhängande. Nu kanske det är författaren jag börjar gnälla på, men då får det väl vara så.
   Hela boken är väldigt otydligt skriven. Först och främst förklarar inte Sym någonting för oss (skriven i första person, alltså). Ja, jag har fattat att du är superpåläst om Antarktis, kan du förklara för mig vad en sastrugi är nu? Och juste, kanske nämna lite tydligare i början att du nästan är döv? Underlättar läsningen lite.
   För att vidare gnälla på sättet The White Darkness är skriven är det ju också det med spänningen. Egentligen händer det väldigt obehagliga saker genom hela historien som borde få en att vilja sträckläsa för att se vad som kommer hända, hur ska det lösa sig, etc. Men nej. Oj, ett flygplan exploderade. Jahapp. Det är ungefär så jag känner. Jag rycks inte med i händelserna alls, och det är inte förrän mot slutet jag faktiskt börjar känna något ordentligt. Och mot slutet har det gått ganska långt, kan man lugnt säga. Det har hänt rätt mycket. Även Syms personliga utveckling får den sista fjärdedelen att bli mer motiverande, för då, äntligen, börjar hon se saker för vad de är. De sista 50 sidorna ungefär, då satt jag faktiskt klistrad vid boken. Men att det ska ta över 300 sidor för att komma till den punkten, nä, då är det nog inte riktigt min sorts bok.

Det är synd, och jag är verkligen besviken. Jag förväntade mig så mycket mer av The White Darkness, men det föll ganska platt. Det hade kunnat bli bra (jag gillade slutet hyfsat, och Titus var en underbar karaktär), men det känns inte som att man sugs in i sidorna, det känns bara som att man ointresserat tittar på en ganska trist äventyrsfilm, när man hellre vill gå och göra något annat.

(Skulle ni nu ändå få för er att läsa den, rekommenderar jag att läsa på lite om Robert Falcon Scotts expedition samt generellt om Antarktis innan.)

Doctor Who-ljudböcker

Den senaste tiden har jag kämpat hårt med mitt projektarbete. Nej, det har inget med Doctor Who att göra. Tyvärr. Jag och en kompis skriver en barnbok, och just nu är det bilderna till de tolv sidorna som ska tecknas och målas. Tolv sidor, det kanske inte låter som så mycket, men trust me, det är väldigt mycket arbete bakom.
   För att motivera mig själv lite mer till att göra det har jag börjat lyssna på DW-ljudböcker under tiden! Det är perfekt - böckerna är oftast ca drygt två timmar långa, uppdelade i två skivor. En skiva motsvarar ungefär vad jag orkar göra i ett sträck, så det passar bra. Följden är att jag nu konsumerar dessa ljudböcker i en rasande fart.
   Jag kan knappast skriva om alla, det har jag inte tid med, och dessutom lyssnar jag ju bara lite halvt ibland. Men jag tänkte i alla fall skriva om den jag hittills gillat mest! Eller, kanske är det så att personen som läser upp den har fått mig att gilla den. För det är Bernard Cribbins, Donnas underbara morfar, som läser. Och så är det Donna. Och 10th Doctor. Mmmm... Boken heter i alla fall Doctor Who: Beautiful Chaos, och utspelar sig på Jorden, där en lite smått otrevlig alien försöker ta över världen. Som vanligt. Inget originellt där. Men karaktärerna är ganska trevliga, jag gillar Donna och Wilfred Mott, hennes morfar alltså, samt dennes dejt (?) Nettie Goodheart, och till och med Donnas mamma. Författaren, Gary Russel, lyckas fånga deras personligheter på ett underbart sätt, vilket lyfter hela storyn (som annars är sisådär, inte dålig men inget men ställer sig och hurrar för).
   När det gäller de andra böckerna jag lyssnat till har jag inte fastnat lika mycket. De är perfekta för att få tiden att gå fortare när jag ritar, men inga fantastiska historier. Kanske har jag bara svårt att hänga med i ljudböcker om jag inte koncentrerar mig helt, för jag kommer ofta på mig själv med att inte veta vem personerna är, blanda ihop platser, etc.
   Detta blev lite rörigt, men men... Kände ändå att jag behövde skriva något, nu när jag läser så långsamt. (Anledning: jag spelar tv-spel. Zelda. Spelar om Wind Waker och ska sedan ta mig an Twilight Princess, nom nom. Oinsatta i tv-spelsvärlden, ignorera mitt svammel, hehe.)

(Något jag kom på nu i efterhand är att Justin Richards Doctor Who: The Resurrection Casket är mycket värd att lyssna på/läsa av en enda enkel anledning: den har det mest underbara monstret i hela världen, Kevin. Just sayin'. Läs den!)

Austen re-imagined

Såg precis på bokhora att det tydligen pågår ett stort projekt att göra nya varianter av Jane Austens klassiker! Än så länge är bara två författare bestämda, Joanna Trollope som ska "re-imagine" Sense and Sensibility och Curtis Sittenfield som ska ta sig an Pride and Prejudice. De resterande böckerna har inte fått någon författare än, men det lär komma. Trollopes bok kommer ut i 2013 och ska inleda serien. Intressant, ser verkligen fram emot det!

Matched

Matched är en bok som jag i ren impuls lånade på stadsbiblioteket i Malmö då jag spenderade min tre timmars håla på fredagar där. Den är skriven av författaren Ally Condie.

Det var verkligen ett impulslån, jag såg den på en hylla, tog upp den och läste på baksidan. Vad jag fann där fick mig att bli ännu mer intresserad och jag bestämde mig för att faktiskt impulslåna något.

I alla fall, Matched handlar om Cassia Reys, en sjuttonårig tjej som bor i ett framtida dystopiskt samhälle. I detta samhälle är det ”the Officials” som bestämmer, de har arbetat fram ett samhälle där allting är perfekt. När alla ungdomar fyller 17 så ska de bli ihop passade (Engelska ordet som används är "Matched", därav titeln) med sin perfekta partner, på en bal som kallas för ”Matching Banquet”.  Cassia tror att hela systemet av samhället fungerar perfekt, tills hon inser att hennes Match kanske inte var den perfekta för henne. Kan samhället göra fel? Kan hon bli kär i en annan kille?

Själv tycker jag att idén för boken är sjukt intressant och väldigt bra. Vilket i för sig inte är så konstigt, eftersom jag har en liten förkärlek till dystopiska böcker, speciellt om de är satta i en framtid som skulle kunna vara våran egen.

Men (där kommer alltid ett men, gör det inte det?) jag personligen intresserar mig mer om hur själva samhället ser ut och hur Ally Condie har gjort anknytningar till vår tids historia, noveller, poesi och liknande. Jag fullkomligt älskar att hon har tagit med poesi från vad vi idag ser som känt, som något okänt, udda och förbjudit. Men (här har vi det men igen…) det är inte det som är poängen med boken. Poängen är att man ska känna intrigerna mellan de olika karaktärerna och den förbjudna kärleken som utvecklas under bokens gång. Något som jag inte alls känner en dragning till i boken. Jag säger inte att Ally Condie inte har skrivit det bra och utvecklat karaktärerna eller något liknande, för det har hon. Hon har byggt upp hela historien väldigt bra. Anledningen till att jag finner Cassia och hennes problem med den förbjudna kärleken är helt enkelt att jag inte är den personen som älskar gulliga kärleksförklaranden och liknande.

I alla fall, på det hela stora dock så är det en väldigt bra bok som jag verkligen rekommenderar till alla som gillar blandningen av kärlek och romans med dystopiska samhällen.

(Där har nu även kommit ut en fortsättning på Matched, som heter Crossed (ni bör kanske inte läsa länken till Crossed om ni inte har läst Matched och inte vill bli spoilade). Man kanske ska ta och tvinga stadsbiblioteket att köpa in den så man kan läsa fortsättningen…) 

Boy Meets Boy

David Leviathans Boy Meets Boy är en klassisk liten kärleksberättelse - boy meets boy, boy falls in love, boy loses boy, boy gets boy in the end. Boy nr 1 är Paul. Paul har vetat att han är gay sen han var liten. Faktum är att han trodde att alla var det, tills han, på grund av en dagislärare, fick reda på att det var han som var annorlunda. Han har dock haft en bra uppväxt i en stad där det som samhället klassificerar som "annorlunda" sexualiteter tycks vara vanligare än det som annars är "normalt". En plats där prom queen är en transa och dessutom quarterback i fotbollslaget. En plats där alla känner alla, och (nästan) alla accepterar varandra för de de är.
   Boy nr 2 är Noah. Paul har haft sina pojkvänner, men det har aldrig hållit, och en dag ser han Noah. Relativt ny i staden, och lite osäker på allt. Paul faller pladask. Noah faller rätt hårt han också. Men naturligtvis är inte allt så enkelt.
   Min första tanke medan jag läste Boy Meets Boy var: Har Josefin skrivit den här? Nu har ni kanske lite svårt att förstå vad jag menar, men det är verkligen Josefins typ av bok. Sättet som Levithan formulerar sig på är precis sådär märkvärdigt och udda och underbart som Josefin gör. Exempel: We have compatible randomnesses. (Jag har inte boken längre så jag vet inte om detta är exakt vad som står i boken...) Vilken annan person uttrycker sig så, över huvud taget tänker i de banorna? Jo, Josefin.
   Okej, nog om det. Min andra tanke är att jag stör mig på Levithan. (Vänta innan ni börjar gnälla på mig!) Han ska göra allt så förbannat märkvärdigt. Alla karaktärer, hela staden. Från de små birollerna (de två killarna som äger skivbutikerna och som varit tillsammans i många år) till de lite större birollerna (Pauls mamma som gör pannkakor i form av de olika delstaterna. I mean, come on.) till huvudkaraktärerna (Noah är något slags estetiskt freak som har en egen liten studio och målar till musik och fotar och god knows what. Infinite Darleen... hela karaktären Infinite Darleen är så extrem att det inte är klokt.).
   Ååååh vad jag stör mig på hans karaktärer ibland, och ändå... ändå kan jag inte sluta le. Jag ler och blir glad och blir ledsen och lider med Paul, för det är en så förbannat gullig bok. Trots allt jag irriterar mig på kommer jag på mig själv med att sitta och flina som en idiot, för Boy Meets Boy är fan ta mig underbar. Nej, den kanske inte är jättedjup, men den är fin, väldigt väldigt fin, och faktum är att utan alla dessa irriterande märkvärdiga karaktärer hade den inte varit så mysig som den är. Så kanske gjorde Levithan något rätt ändå.
   Sammantaget, bortsett från en liten detalj mot slutet (vad händer med Joni, va?), är Boy Meets Boy verkligen en bok jag rekommenderar till alla som letar efter en enkel men trevlig feel-good-bok med lgbt-tema. Eller för övrigt bara en enkel med trevlig feel-good-bok, för den delen.