Spoilervarning! Jag kommer att skriva som om att läsaren läst första boken i följande stycke, så är ni oinvigda som har planer på att läsa trilogin, hoppa till nästa efter detta!
Alek och Deryn befinner sig fortfarande ombord Leviathan, med kursen satt mot Istanbul för att påverka vems sida turkarna kommer välja i kriget. Det går dock upp för Alek att det börjar bli dags för honom och hans mannar att fly, annars kommer de att flygas tillbaka till Storbritannien som fångar. När de efter en omskakande resa tillslut anländer till Istanbul gör han verklighet av sina planer, men det blir inte riktigt som han tänkt sig. Hela tiden har hans närmsta haft för avsikt att få honom ut ur kriget, bort och till säkerhet, för att vänta ut det hela. Men mitt i den politiskt instabila staden känner han att det inte alls är hans roll att fly, det är hans roll att påverka istället.
Slut på spoilers!
I andra delen av trilogin fortsätter Westerfeld att fördjupa såväl Aleks som Deryns karaktärer, även om de fortfarande aldrig blir helt mångfacetterade. Men, som de mycket korrekt påpekade på FYA, så är detta faktiskt en äventyrsbok, inte en psykologisk djupdykning hos ungdomar som förlorat sina föräldrar. Alltså är det fullt acceptabelt. Precis som i förra boken trevar författaren lite efter romansen, och visst kan man förstå Deryns känslor för Alek, men man sveps inte direkt med, och det leder, återigen, inte till någonting, eftersom att hon utger sig för att vara kille. (Kanske i sista delen då?) Däremot kommer det med någon annan, någon som skapar lite romantiska problem för Deryn, vilket är roligt.
Det som dock lyfter upp det hela till ytterligare en fantastisk roman av Westerfeld är världen han lyckats skapa. Dels spänningen som kommer från kriget, dels den politiska spänningen i det splittrade Istanbul, och så naturligtvis alla Darwinisternas otroliga djur (här introduceras min nya favoritkaraktär, Bovril) samt Clankers komplexa maskiner. Trots all avancerad teknologi kan man känna att det är tidigt 1900-tal (om inte annat gör Aleks kvinnosyn den saken uppenbar...), och så är det en sak till jag älskar... Deryn brittiska slang! Barking spiders! A wee bit! Squick! Mmm, jag njuter! Det ger verkligen nyans åt karaktärerna, i kontrast till Aleks propra privatlärar-engelska. (Jag vet att jag skrev samma sak om Leviathan, men det tål att upprepas!)
Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med Behemoth, även om jag tyckte den var lite trög ibland. Mot slutet blev den dock riktigt spännande, och nu ser jag fram emot Goliath, sista delen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar