A year without Autumn

A year without Autumn är skriven av den brittiska författaren Liz Kessler.

Den handlar om 12-år gamla Jenni. Jenni och hennes familj åker alltid samma år till samma semesterställe, tillsammans med Autumns familj. Autumn är Jennis bästa kompis och har varit det så länge de kan minnas. En dag när Jenni är på väg till Autumns lägenhet, tar hon en gammal hiss upp och finner världen helt annorlunda. Autumn bor inte längre i den lägenheten hon alltid bott i. Alla ser annorlunda ut, och när hon kommer hem upptäcker hon att hennes mamma redan fått bebisen som hon inte skulle få på ett par månader. Förvirrad och rädd inser till sist Jenni att hon har hamnat ett år framåt i tiden, och allt är annorlunda.

Låter ganska spännande och intressant, inte sant? Att hamna i en gammal hiss och helt plötsligt befinna sig i framtiden. Är det inte coolt att tänka sig att man kan se in i framtiden, vad som kommer hända ett år från nu, eller kanske 2, eller varför inte 3?

Själva idén till boken var det som fick mig att plocka upp den över huvudtaget. Hur coolt är det inte med böcker som leker med idén om att kunna se och ändra framtiden. Med detta sagt så kan ni ju förstå att mina förväntningar på denna bok var väldigt höga. Tyvärr var det så att dessa förväntningar föll näst intill helt platt. Karaktären Jenni är alldeles för naiv och vid tillfällen vill jag till och med kalla henne dum. Det tar henne årtal att förstå att hon har hamnat i framtiden och ytterligare ett par decennier till för henne att förstå vad som orsakar det. Trots att svaren står och skriker henne i ansiktet.

Det är säkert en bok som skulle ha passat mig mycket bättre om jag läste den när jag var yngre, kanske runt en 9-10 år, då jag nog inte skulle sett hur självklart allting faktiskt var. Men för mig blir boken inget vidare, eftersom jag spenderar mesta av tiden läsandes med att störa mig på Jenni för hennes otroliga naivitet.

En idé som hade potentialen till att bli fantastisk, men som på grund av att Liz Kessler har satt en ung och ganska naiv 12-åring som huvudperson, faller ganska mycket platt. 

Behemoth

Scott Westerfelds Behemoth är andra delen i den trilogi som började med Leviathan (vilken jag skrev om här), och den tar vid direkt där den sistnämnde slutade, mer eller mindre.

Spoilervarning! Jag kommer att skriva som om att läsaren läst första boken i följande stycke, så är ni oinvigda som har planer på att läsa trilogin, hoppa till nästa efter detta!
   Alek och Deryn befinner sig fortfarande ombord Leviathan, med kursen satt mot Istanbul för att påverka vems sida turkarna kommer välja i kriget. Det går dock upp för Alek att det börjar bli dags för honom och hans mannar att fly, annars kommer de att flygas tillbaka till Storbritannien som fångar. När de efter en omskakande resa tillslut anländer till Istanbul gör han verklighet av sina planer, men det blir inte riktigt som han tänkt sig. Hela tiden har hans närmsta haft för avsikt att få honom ut ur kriget, bort och till säkerhet, för att vänta ut det hela. Men mitt i den politiskt instabila staden känner han att det inte alls är hans roll att fly, det är hans roll att påverka istället.


Slut på spoilers!
   I andra delen av trilogin fortsätter Westerfeld att fördjupa såväl Aleks som Deryns karaktärer, även om de fortfarande aldrig blir helt mångfacetterade. Men, som de mycket korrekt påpekade på FYA, så är detta faktiskt en äventyrsbok, inte en psykologisk djupdykning hos ungdomar som förlorat sina föräldrar. Alltså är det fullt acceptabelt. Precis som i förra boken trevar författaren lite efter romansen, och visst kan man förstå Deryns känslor för Alek, men man sveps inte direkt med, och det leder, återigen, inte till någonting, eftersom att hon utger sig för att vara kille. (Kanske i sista delen då?) Däremot kommer det med någon annan, någon som skapar lite romantiska problem för Deryn, vilket är roligt.

Det som dock lyfter upp det hela till ytterligare en fantastisk roman av Westerfeld är världen han lyckats skapa. Dels spänningen som kommer från kriget, dels den politiska spänningen i det splittrade Istanbul, och så naturligtvis alla Darwinisternas otroliga djur (här introduceras min nya favoritkaraktär, Bovril) samt Clankers komplexa maskiner. Trots all avancerad teknologi kan man känna att det är tidigt 1900-tal (om inte annat gör Aleks kvinnosyn den saken uppenbar...), och så är det en sak till jag älskar... Deryn brittiska slang! Barking spiders! A wee bit! Squick! Mmm, jag njuter! Det ger verkligen nyans åt karaktärerna, i kontrast till Aleks propra privatlärar-engelska. (Jag vet att jag skrev samma sak om Leviathan, men det tål att upprepas!)
   Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med Behemoth, även om jag tyckte den var lite trög ibland. Mot slutet blev den dock riktigt spännande, och nu ser jag fram emot Goliath, sista delen!

Nightlight

Nightlight är en av de fem böcker som jag köpte i London. (och ja, jag köpte bara fem, till skillnad från Kim, som bröt vår regel på max fem böcker). Det är en parodi av Twilight och är utgiven av TheHarvard Lampoon.

Nightlight handlar om vampyrbesatta Belle Goose, som kommer till Switchblade, Oregon för att bo med sin pappa och börja en ny skola. Där möter hon den supersnygga nörden Edwart Mullen, som är helt ointresserad av tjejer. En dag räddar Edwart Belle från en flygande snöboll. Belle får då en uppenbarelse: Edwart är en vampyr! Men hur ska hon nu lyckas få denna suppersnygga, nördiga vampyren att se just henne…

Nightlight är en helt otroligt rolig bok, som får en att bokstavligen talat skratta rakt ut. Från första sidan till den sista är det humor på högsta nivå. Det var knappt så att jag kunde läsa den på bussen. Det var för stor risk att jag skulle brista ut i asgarv mitt under bussresan.

Helt enkelt en bok som borde läsas av alla som är ute efter ett gott skratt, och för att göra narr av Twilight lite extra. 

Bara tre inlägg???

Wow. Det här är ju pinsamt. Vi har skrivit tre inlägg den här månaden hittills (nu fyra). Det är färre än i november, då vid båda skrev NaNo! Då hade vi i alla fall något bra att skylla på! Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga... projektarbete, The Legend of Zelda: Skyward Sword, Pokémon Crystal Version och Sherlock har väl kommit i vägen... vilket inte är några bra ursäkter. Men snart har jag läst ut Scott Westerfelds Behemoth i alla fall, och då lovar jag att skriva! Tv-spel och tv-serier, bokbloggarens värsta fiender... (eller bästa vänner!)

The Help

The Help är skriven av Kathryn Stockett och utspelas i den amerikanska södern på 60-talet, närmare bestämt i Jackson, Mississippi. Den handlar om Skeeter, en vit ung aspirerande författare och en handfull av mörkhyade hemhjälper. Däribland dem den lite äldre men ändå rara och försiktiga hemhjälpen Aibileen och den unga kaxiga Minny. Som läsare får man sedan följa dessa tre huvudkaraktärer igenom en resa som kommer att förändra inte bara hela Jackson utan som kommer sträcka sig som en våg av förändring mycket längre än så.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva The Help. Boken är 400 sidor lång och är vid tillfällen en ren pina att ta sig igenom, samtidigt som den är väldigt bra ändå. I mina ögon är den dock alldeles för förutsägbar för att jag ska kunna tycka riktigt bra om den. Så fort jag öppnade den och började läsa, så förstod jag hur hela slutet utformat hur allt skulle gå till och det tog bort hela njutningen med att bli överraskad och vilja fortsätta läsa och få veta vad som ska hända.

Jag fann verkligen inte The Help i närheten lika bra som, till exempel To Kill a Mockingbird  (har ni inte läst den än, så föreslår jag att ni går och gör så nu. Jag vet att den är lite seg i första halvan av boken. Men läs den. Den är bra, jag lovar). En annan bok som även rör ämnet om medborgerliga rättigheter mellan vita och mörkhyade i den amerikanska södern.   

För mig blev The Help helt enkelt en bra bok som borde läsas, men som var på tok för förutsägbar för att någonsin kunna hamna på någon av mina topplister över bästa böcker. 

A Great and Terrible Beauty

Varning för små spoilers samt högst osammanhängade tankar.

A Great and Terrible Beauty, första delen i en trilogi av Libba Bray, handlar om Gemma Doyle. Hon är en sextonåring under den viktorianska eran, uppvuxen i Indien tills det att hennes mamma dör då hon skickas till London. Det är bara det att hennes död inte var normal. Det konstigaste av allt var dock att Gemma såg allting, trots att hon inte var där.
   Väl framme i London fortsätter hon se konstiga saker samtidigt som hon dras in i det mest populära gänget på skolan. Långsamt uppdagas det dock att hon är annorlunda och bär på speciella krafter, samt att hennes mamma kanske inte alltid haft rent mjöl i påsen. Typ.
   Jag vill vill vill vill verkligen tycka om Brays roman. Det finns så mycket som är bra. Miljön, det viktorianska London, kan jag aldrig tröttna på, och egentligen tycker jag om de flesta av karaktärerna utom möjligen... Gemma. Jag har lite svårt för att gilla henne. Hon handlar orationellt och gör saker som är orealistiska ibland, och jag känner inte riktigt att jag bryr mig så mycket om henne. (Jag vill dock väldigt gärna att hon ska få till det med Kartik, haha!) Istället är det främst hennes vänner - Felicity, Pippa och Ann - som jag hejar på, samt deras fantastiska lärare Miss Moore (även om hon mycket väl skulle kunna vara en av de "onda"). Problemet tror jag dock ligger hos författaren, för ibland handlar även de andra karaktärerna högst orealistiskt (nu syftar jag främst på Felicity i slutet av boken...) och ändrar sig alldeles för fort.
   Samtidigt finns det dock mycket jag tycker om. Jag älskar växlingarna mellan det propra som alla kvinnor förväntas vara en del av samt hur karaktärerna så starkt bryter mot sitt samhälle. Något av det roligaste var faktiskt när Gemma första gången drömde om den mystiske Kartik (låt oss bara säga att drömmen var sexuell av sitt slag, haha) och hon upptäcker att det kanske inte alls är som alla vuxna säger, att kvinnan inte ska njuta utan bara föda barn, helst söner. Förmodligen min favoritdel!
   Storyn i sig är spännande, men ibland blir jag lite förvirrad. Världen de kommer till får jag aldrig något grepp om, det är mest en massa svammel om hur fantastisk den är, men inte tillräckligt med konkreta saker för att jag ska få en bild i huvudet. Nu är det förvisso en drömlik värld, men ändå. Det kunde gjorts bättre.
   Nu vill jag inte låta som en surpuppa, för jag tyckte ändå om den, och ska definitivt läsa de andra två delarna så småningom (först några böcker ur bokhyllan dock!)

London - igen

Vad är det egentligen med London? När jag är där bara kan jag inte låta bli att köpa en massa underbara, vackra second-hand-böcker! Den här gången hade jag och Josefin en max-köps-gräns på fem böcker per person som vi... mer eller mindre lyckades följa. Josefin lyckades (typ). Jag inhandlade sex böcker (typ). Typ-en finns i meningarna eftersom att detta är sanning med modifikation. En av mina böcker var nämligen The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy-trilogin (som är på fem böcker) i en bok, så... egentligen har jag köpt tio böcker. Hehe.
   Resterande böcker är Tales of the Otori-trilogin av Lian Hearn, det vill säga Across the Nightingale Floor, Grass for his Pillow och Brilliance of the Moon (alla dessa är lästa flera gånger av mig, men jag hade dem bara på svenska innan), To Kill a Mockingbird av Harper Lee (aldrig läst!!) samt Gary Shteyngarts Super Sad True Love Story, som jag länge haft ögonen på.
   Förutom böcker har jag faktiskt varit duktig och köpt BBCs senaste Sherlock Holmes-serie Sherlock med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman, filmen Easy A med Emma Stone samt en skiva, Happiness av Hurts. Så nu har jag mycket att göra! (Som om jag inte hade det innan...)