Bokhyllor

I en liten artikel i Sydsvenskan i lördags (Att såga en hylla, 26/11 2011) skrev Merete Mazzarella om hur en reporter ringt upp henne och frågat henne om hon tittar i folks bokhyllor. Enligt vett och etikett-vetaren Magdalena Ribbing skulle detta alltså inte vara okej, hävdade reportern, vilket var anledningen till telefonsamtalet.
   Jag skrattade nästan lite när jag läste detta. Va? Skulle det inte vara okej att titta bland folks böcker? Precis som Mazzarella skriver, de har ju ställt dem i vardagsrummet, där gäster vanligtvis befinner sig. Hur kan det då inte vara okej? Att man blir upprörd över att folk tittar i ens badrumsskåp tycker jag är betydligt mer förståeligt (även om jag själv gör det ibland...), men böcker? Det är väl underbart att gå och läsa igenom titlarna och författarna hos någon man är hemma hos? Det gör jag alltid, det säger ju rätt mycket om en person. Och så är det kul att upptäcka att någon annan har läst den där udda boken man gillade så mycket.
   Visst är det en självklarhet att man kan kolla i andras bokhyllor?

(Nu känner jag att jag till stor del upprepar det Mazzarella skrev, men jag håller verkligen med henne! Tyvärr hittar jag inte artikeln (det är ju inte riktigt en artikel... krönika? Njae..) på nätet, så har ni missat den i tidningen vet jag inte riktigt var ni skulle kunna hitta den :( )

Vad NaNoWriMo lärt mig...

NaNoWriMo har lärt mig att...

• att förlägga handlingen som ett utbytesår är svårare än man kan tro
• att skriva i första person genom hela är en dum idé, för då kan man inte byta perspektiv när man tröttnar på sin karaktär utan att göra en Stephenie Meyer
• om man bestämmer sig för att ha med fantasy ska man inte göra det till en liten detalj, utan go all in
• fantasy är bra för att man kan hitta på vilka tvära kast som helst utan att det blir helt fel (tänkt Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy)
• verklighetstrogna berättelser är dåliga för de kräver att man är bättre på att skriva, samt att man har en verklighetstrogen fantasi. Vilket jag inte har.
• det bästa sättet att ordbajsa är att skriva cheesy romantiska scener
• det är väldigt kul att göra en så idiotisk sak som att skriva 50 000 ord på 30 dagar

Sammanfattningsvis: skriv NaNoWriMo du också nästa november! It's crazy! It's dumb! It's super-mega-awesome-foxy-hot! (Bonus för den som förstod referensen!)

Ännu ett försenat inlägg

Nu är det nästan en månad sedan jag skrev sist. Det var verkligen inte meningen och jag kan inte säga annat än förlåt och ge er en stor cyberkaka. Till mitt försvar dock så är det inte så enkelt att hinna med att skriva NANO som projektarbete (betydande man måste hinna klart), när alla lärare har bestämt sig för att november ska vara månaden då antalet läxor och prov man vanligtvis har ska gångras med 12. Så nu kan ju då själva räkna ut att jag i princip inte läst något alls förutom det som jag behövt göra till skolan. Men nu tycker jag det är dags att skriva det efterlängtade inlägget om Charlie and The Chocolate Factory, som jag läste ut för ungefär en månad sedan.

Roald Dahl är och har länge varit en av mina favoriter när det gäller barnböcker. När jag var liten så var min favorit, både i bok och film form, Matilda. Jag kunde läsa denna bok tusentals gånger och se filmen lika många gånger. Jag tror till och med att om du sätter i gång filmen och låter mig se den, så kan jag nog fortfarande vissa av replikerna i den. Charlie and the Chocolate Factory var dock aldrig en lika stor favorit som Matilda, men den var ändå alltid väldigt bra. Nu är det så att jag inte har läst den på flera år och därför bara har haft bilder från filmen i huvudet, men jag måste säga som jag alltid säger, boken är alltid bättre än filmen.

Allt jag kan säga om Charlie and the Chocolate Factory är att den är en av mina favoriter inom barnböcker och jag kommer alltid ha en för kärlek för Roald Dahl.

(och jag ber om ursäkt om detta inlägg är väldigt konstigt, jag skriver detta på 10 min innan min lektion börjar. Och jag har inte tid att läsa igenom det ordentligt) 

V for Vendetta

Och så hamnar man i samma situation igen, som man så ofta gör. Man ser filmen först. Och sen läser man boken. Och så vet man inte riktigt vad man ska tycka, vilken version som var bäst, huruvida man gillade filmen mer för att man såg den först, eller för att den faktiskt är bättre.
   Det är detta som har hänt nu igen, precis som med Sense and Sensibility, med V for Vendetta av Alan Moore och David Lloyd. Jag såg för några veckor sedan filmatiseringen med Natalie Portman som Evey och Hugo Weaving som V, och där man ibland under en film kan börja inspektera sina naglar i vag uttråkan satt jag klistrad framför skärmen. När den var slut satt jag först som förlamad. Sen klickade jag mig desperat in på IMDb för mer mer mer, och fick efter lite läsande på Wikipedia reda på att den var baserad på en enligt Wiki så kallad serieroman, dvs en längre historia, som en bok, fast berättad som en tecknad serie. Ett format man inte alltför ofta ser. Jag ställde mig i kö till den på stadsbiblioteket omedelbart. Och nu har jag läst ut den. Och också läst att författaren, Alan Moore, var kritisk till filmen. På ett sätt kan jag förstå honom, för filmen blev väldigt annorlunda. Men jag undrar om den inte blev bättre, också.
   Vi går tillbaka några steg först och tar handlingen. I ett framtida Storbritannien efter ett tredje världskrig, har landet blivit en fascistisk och totalitär stat. Såväl invandrare som homosexuella som människor som tycker annorlunda hamnar på koncentrationsläger-liknande platser, och nästan all kultur censureras. Mitt i detta London träffar vi Evey Hammond, som i boken ska göra ett försök till prostitution men som istället nästan blir våldtagen, när en man i en Guy Fawkes-mask dyker upp från ingenstans och räddar henne. Hennes räddare visar sig vara en slags frihetskämpe som kallar sig V, som har som plan att genom terrorism störta de ledande och skapa anarki. Men han har också egna, mer personliga motiv bakom sin hämnd, sin vendetta.
   Evey är, i boken, ganska svår att tycka om i början. Hon är mesig, gråter lätt, och allmänt patetisk på många sätt. Att V tar hand om henne känns för mig som ett mysterium, och det känns inte som att det finns en vettig anledning bakom det. Ganska länge förblir hon så, och det är inte förrän en viss omvälvande händelse genom hälften av historien som hon förändras till det bättre. I filmen däremot (förlåt Moore!), är Evey betydligt starkare redan från början. Hon är absolut inte perfekt, hon har många fel och är också lite mesig, men mycket lättare att förstå sig på och gilla än i originalet. Historien i sig är överhuvudtaget ändrad ganska rejält, Wachowski-bröderna har tagit sig stora friheter, men det gör faktiskt att historien är mer logisk, mer vettig och helt enkelt bättre. V tar sig inte an Evey direkt här, utan först andra gången han ser henne. V är också... coolare. Nej, man behöver inte tycka att han alltid gör rätt, men han har stil, ännu mer i filmen än i boken.
   Det som filmen också gör bättre är att den har strukit vissa sidospår som Alan Moore arbetat ut, också detta ett lyckat drag, för originalet är ganska rörigt, det är svårt att se skillnad på karaktärerna ibland (de har inte alltid några specifika drag som gör att man kan urskilja dem) och ibland vet man inte vad som händer, vilket sällan är fallet i filmen. Det är kanske ändå så att filmen är bättre? Jag vill nog tro det. För jag känner ingen omedelbar vilja att läsa om V for Vendetta. Filmen ser jag dock gärna om.


(Jag ber om ursäkt för eventuellt osammanhängande recension idag (jag orkar inte ens läsa igenom den för att se om den är vettig), men NaNoWriMo gör det svårt att konstruera meningar i normala situationer...)

NaNoWriMo och Predator's Gold

Först och främst kommer här en ursäkt för vår inaktivitet den senaste tiden. Som Josefin skrev i det förra inlägget skriver hon NaNoWriMo just nu, och jag likaså, vilket helt enkelt betyder att all vår tangentbordstryckarenergi går åt till att producera 1667 mer eller mindre bra ord om dagen, minst. I mitt fall är det ofta mer, för jag ligger så mycket efter efter första veckan, medan Josefin ligger över 8 000 ord i förväg. Det jag försöker komma fram till är helt enkelt att det är svårt att skriva något annat när man skriver en bok, för man blir ganska så trött på ord. Och, i mitt fall, trött på mina karaktärer och full av ånger för att jag valde att skriva i första person i presens. Det passar inte riktigt till berättelsen nämligen.

Jag har dock, för att ta en paus i skrivandet, förutom att spela Pokémon Red och undvika läxor, faktiskt hunnit läsa lite! Och nu har jag, äntligen, läst ut en bok så att jag måste tvinga mig själv att skriva här, så att inte bloggen hamnar i förfall. Boken är Philip Reeves Predator's Gold, andra delen i hans serie The Hungry Cities Chronicles, som följer berättelsen om Tom och Hester i en värld där städer äter städer enligt principen Municipal Darwinism. Första delen skrev jag om här, och som ni kanske minns var jag ju inte helt övertygad om Reeves förmåga att skriva...
   Predator's Gold är ungefär likadan. In den här boken får vi följa Tom och Hester två år efter förra bokens händelser. De två är lyckliga, flyger runt i världen och upplever nya saker, men Hester är övertygad om att det inte kommer att vara. Och hon har rätt (annars skulle ju boken bli tråkig.). Efter lite actionfyllda luftskeppsjakter landar deras nu skadade skepp på en mytfull stad som sällan synts, Anchorage. Det är som en spökstad, ett virus tog för ett tag sedan död på större delen av befolkningen, och deras ledare, Freya, är bara en ung liten flicka utan någon som helst erfarenhet. På grund av missförstånd, lite lögner och annat smått och gott utvecklas det hela till ett fartfyllt äventyr med många komponenter.
   Lyckas då Philip Reeve bättre den här gången? Ja, det tycker jag faktiskt. Karaktärerna är fortfarande inte helt övertygande, men man börjar lära känna dem bättre nu. Historien i sig känns spretigare än sist, men bygger å andra sidan upp mer förväntningar till uppföljarna. Reeve håller sig också mer till ett tempus, han skriver i imperfekt i drygt 200 sidor innan han, återigen av en helt obegriplig anledning, byter till presens för några sidor, sedan är vi tillbaka i imperfekt för resten av boken igen. Va? Varför gjorde du så, vill jag fråga honom. Helt onödigt, och bara irriterande. Nåja.
   Allt som allt börjar jag ändå gilla serien mer, så jag kommer fortsätta så småningom med Infernal Devices och A Darkling Plain, som jag redan tvingat stadsbiblioteket att köpa in, hehe...

En NaNoad Josefin

Jag har inte skrivit på evigheter, NaNoWriMo kom i vägen. Nu var det någon vecka sedan jag läste ut Charlie and the Chocolate Factory och jag har tänkt skriva mycket fint om den. Bara inte idag.

Det är tredje dagen av NaNo och om man skrivit så många ord man måste per dag för att hinna med alla 50000 på en månad, så ska man vara uppe i dryga 5000 ord nu. Jag är just nu uppe i lite över 9000 och jag skrev runt fyra tusen ord idag. Mitt mål var att klara 10k idag, men just nu kan min hjärna inte längre formulera meningar och jag är trött på att se ord framför mig. Så ni får ursäkta mig att mitt underbara inlägg om Roald Dahl och Charlie and the Chocolate Factory blir lite försenat till nu.

(Detta lilla inlägg tog mig 10 minuter att skriva, för jag använder fel ord, konstruerar konstiga meningar och vet allmänt inte riktigt vad jag gör längre. Så trött är jag på att se, formulera och skriva ord och meningar just nu.)