Cirkeln - fantasy på svenska

Jag var lite tveksam till Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln först. Den var ju... svensk. Jag är så anglifierad i min läsning att jag knappt kan läsa något på svenska utan att rygga tillbaka, även om det är av en svensk författare. Så när jag plockade upp Cirkeln var det med tveksamhet inom mig. Jag ville ju läsa den innan Bokmässan, men skulle jag klara av det?
   Mycket riktigt tog det emot rejält de första sidorna. Och när magiska termer började komma in och, ja, Rådet och Mönstrenas bok, då riktigt rös jag. För det låter så förbannat töntigt på svenska. Eller är det bara jag som tycker det? Och jag kan säga det, att hade boken varit det minsta seg i början hade jag lagt den ifrån mig inom 40 sidor. Som tur är var den inte det. Som tur är slängs man rakt in i en snabb och spännande historia, som varken är ytlig eller för överdriven.

Cirkeln berättar historien om ett gäng tjejer som precis börjat ettan på gymnasiet i Engelsfors. De känner knappt varandra, har inget gemensamt och alla hatar de staden där de bor. Minoo, Vanessa, Rebecka, Anna-Karin, Ida och Linnéa. Smart, populär, snygg, mobbad, mobbare och alternativ. Så olika man kan bli, men en natt, när månen blivit mystiskt röd, förs de alla till en övergiven folkpark och får reda på att de är utvalda i kampen mot ondskan.
   Som sagt, det låter så fel och töntigt, men på något sätt blir det inte det. Jag tror det är på grund av de långt ifrån extraordinära liv tjejerna annars har. De är typiska tonåringar, med typiska tonårsproblem: kärlekar, hemligheter och avundsjukor som får dem att bli så... normala. Trots att de är häxor. Jag skulle nog vilja kalla Cirkeln något som liknar en Katarina von Bredow-roman, fast med lite kryddning av magi och profetior. För man känner verkligen igen sig i deras problem. Själv är det förmodligen Minoo jag känner igen mig i, men det känns som att alla som läser den (kanske främst tjejer dock, eftersom att de manliga karaktärerna inte får så stort utrymme) kan relatera till någon av karaktärernas problem.
   Med det sagt är det dock, som många andra påpekat, fortfarande flera karaktärer som behöver byggas vidare på. Wille och Gustaf är knappast särskilt djupa, och bland de sex huvudkaraktärerna får man aldrig riktigt lära känna Linnéa och Ida, främst den sistnämnde. Men det är trots allt bara första delen i en trilogi, och om Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är smarta fortsätter de att bygga vidare på dessa karaktärer till nästa bok. Som jag för övrigt ser mycket fram emot!