Fortsatta bra föredömen

Kanske inspirerad av Josefins drömmar från igår, eller kanske av någon mystisk, okänd anledning, så bakade även jag idag (även om jag försöker att undvika kakor och dylikt på vardagar...). Jag gjorde precis som Josefin, struntade i plugget och tog fram ägg, vetemjöl, smör och socker... And prepared to bake!

   I julklapp fick jag en underbar amerikansk brownie-kokbok, som även innehåller gott om recept på "blondies and other bars", det vill säga... brownies utan choklad. Och sånt. Jag bläddrade lite i den, och fastnade för Blonde Bombshells, blondies fyllda med allt tänkbart man kunde ha hemma, i mitt fall "craisins" (torkade tranbär), mandel och valnötter.

   Recepten ur denna bok har hittills varit väldigt... amerikanska i sina proportioner. Förra gången till exempel tror jag att det stod 2 cups of sugar, ca 5 dl socker. Då blev jag lite orolig. Men det blev bra, även om browniesarna  naturligtvis blev i det sötaste laget. Så den här gången följde jag glatt receptet... fram tills jag skulle ha i mjölet. Efter en cup mjöl tyckte jag redan att smeten var fast nog... men det skulle vara 2/3 till! Försiktigt hällde jag i lite mer, men efter tredjedels cup till tyckte jag att det blev nog... Därefter smetade jag ut den nu något för fasta smeten i långpannan, slängde in den i ugnen och hoppades på det bästa...

   Resultat: Det blev super! Sådär härligt sega rutor, med mycket smak av farin, och en maaassaaa knapriga nötter i! Smeten flöt ut fint när den väl var i ugnen, så där behövde man inte oroa sig. Så nu ska jag brygga en kopp te, i fortsatt Josefin-anda, och äta min blondie.

Härlig dag i Mars

Så efter en dag i skolan med en ytterst underbar massage efteråt bar det sig hemåt, hela dagen har jag känt ett sådant sug, en sådan vilja, att baka! Så nyss hemkommen som jag var, bestämmer jag mig för att, på en sådan här solig och underbar dag, totalt ignorera den växande högen av läxor som borde tas hand om, och istället slå på storbakning. (ja, så bra förebild för yngre människor är jag)

Och bakandes blev det sannerligen; Drömmar (både choklad och vanilj, en av mina specialiteter) och syltbollar.

Det sistnämnda tycker jag personligen dock att vi ska stryka helt och glömma att jag nämnde. För idag fick jag nämligen lära mig att Josefin Book Jönsson borde INTE baka syltbollar. 

Ni ser själva. Inte en av mina bästa tillfällen. 

Drömmarna däremot blev desto bättre.

Det finns en ”släkthistoria” i min familj om just ämnet drömmar. Min farmor var expert på att baka drömmar. Hon bakade de godaste, mest fantastiska drömmarna i hela världen. Hennes drömmar var precis lagom krispiga för att låta när du satte tänderna i dem, och så fort de ens nuddade vid tungan smälte de på ett fantastiskt ljuvligt vis. Detta recept har tyvärr sedan hon dog, försvunnit någonstans och ligger bara någonstans och väntar på att få bli upptäckt så att drömbakandet kan fortsätta, lika fantastiskt som förr.

Det kan nu nämnas att jag ännu inte uppnått denna perfektion i mitt drömbakande, men jag kommer dit så småningom... Hoppas jag.

Det är vad jag strävar efter att uppnå med alla mina hundratals bakningar av drömmar, att finna mitt familjearv, och föra det vidare. 

Men för dagens bakning kan vi i alla fall konstatera att (även om de inte är i samma klass som min farmors) så är mina drömmar fantastiskt goda.

                

Så på en sådan här solig och fin dag slutar jag med en god kopp chokladte, drömmar och några avsnitt av ”Chuck”.

Aaa, livet är härligt på dagar då man ignorerar alla läxor man har.

Detta borde jag göra oftare.

The Lies of Locke Lamora

Oj oj oj, nu har jag precis läst ett extrakt ur My Sister's Keeper, som Josefin skrev om igår... Det blev att direkt beställa den på biblioteket, även om jag knappast har tid att läsa den just nu, med tanke på raden böcker som står på byrån bredvid min säng och ger mig klandrande blickar. Samtidigt som jag själv fortsätter låna böcker på biblioteket, istället för att ta tag i dem jag redan har hemma. Någon som känner igen sig?

Nåväl! Det var inte det detta inlägg skulle handla om! Anledningen till att jag öppnade skrivrutan var den enkla att jag för några timmar sedan läst ut The Lies of Locke Lamora. Kort om handlingen kan sägas att Locke Lamora är ett tidigare föräldralöst barn, som tas hand om och undervisas av Chains, en man som låtsas vara en blind präst, men som i själva verket är en riktig bedragare som håller på att bygga upp sitt eget lilla gäng av lurendrejare, the Gentlemen Bastards. I början introduceras man helt enkelt till deras värld, och blir indragen i hur gänget, under ledning av Locke Lamora, precis ska sätta in första stöten mot en adelsfamilj för att sedan lura av dem hela deras förmögenhet.
   Efter runt 200 sidor ändrar dock boken karaktär något. Egentligen är det inget fel på det, i själva verket blir den mer spännande, helt plötsligt händer det ju saker och ting. Men samtidigt föredrog jag de 200 första sidorna, då Locke tillsammans med sina "Gentlemen Bastards" planerar sin kupp mot adeln i staden, och sedan deras mästerliga utförande av denna. Nu blir det mer action, mer överilade handlingar som leder till katastrofala följder, mer... tråkigt. När Locke inte längre är överlägsen alla borde det egentligen kännas verkligare, alla har ju svagheter. Men jag föredrog nog den oövervinnerlige tjuven...
   Den slutar i alla fall långt ifrån snopet, särskilt eftersom att jag redan har lånat hemma andra delen, Red Seas Under Red Skies, och ämnar fortsätta läsningen ikväll.
   Sammantaget rekommenderar jag den alltså, för när aktionen väl kom igång blev det samtidigt mer spännande, och därmed mer upplagt för sträckläsning!

Var går gränsen?

Jag läser för tillfället om Allt för min syster (Originaltitel: ”My sister’s Keeper”) av Jodi Picoult. En bok som jag inte kan läsa utan en flod av tårar, en mängd tankegångar och utan en massa inre diskuterande med mig själv. 

För er som inte vet vad den handlar om så kommer här en snabb genomgång av handlingen:

Anna Fitzgerald är tretton år gammal. Hon lever varje dag med hotet om att hennes syster ska dö. Hennes sextonåriga syster, Kate, som hon är skapad till att rädda. Det är nämligen så att Anna ”togs fram” av hennes föräldrar för att hon skulle kunna, genom sitt navelsträngsblod, rädda Kates liv. Kate lider nämligen av APL, Akut Promyelocytleukemi. Operationer och donationer har ända sedan Anna föddes bara fortsatt. Har Kate varit på sjukhuset, har Anna också varit där.

Tretton år gammal bestämmer sig Anna för att det är nog. Hon inleder en rättslig process mot sina föräldrar, för rätten till hennes egen kropp. Hon vägrar att donera en njure till Kate, trots att hon inser att detta kommer kosta sin systers liv.

Denna boken lyfter fram så många etiska och moraliska dilemman  i mig att, varje gång jag läst den är det som en gigantisk explosion av tankar i mitt huvud, och jag vet varken ut eller in längre. Den lyfter bland annat frågor om ”designer bebisar”, ett ämne som jag själv anser vara ytterst intressant att diskutera och debattera. Är det moraliskt rätt att skaffa ett ”designat” barn? Är det etiskt rätt? Jag själv har starka åsikter i detta ämne och har läst åtskiljaktiga böcker som rör ämnet, både skönlitterära och facklitteratur. Bara för att nämna en av alla dessa böcker så har vi Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin en av mina personliga favoriter.  

”Allt för min syster” hanterar dock diskussionen om ”designer bebisar” på ett mer personligt och känslomässigt plan, och Jodi Picoult har skrivit den på ett mästerligt vis, enligt min mening. En bok som alla helt enkelt borde läsa. 

(Och ja, den har filmatiserats, men filmen är den sämsta film jag någonsin sätt... Läs boken istället.)

Årets första (riktiga) glass

I torsdags, efter en lång håltimme spenderad utomhus i solen med mina kamrater, dels bara degandes i gräset, dels spelandes fotboll, och efter den sista lektionen efter denna fantastiska håla, begav jag mig tillsammans med en vän till Lilla Glassfabriken, eller Lejonet och Björnen som jag hellre vill kalla det, för att avnjuta en eminent strut med tiramisu- och ägg-och-punch-glass. Det var inte ett helt enkelt val, men jag tyckte att det var dags att vidga sina gränser, inte längre hålla sig till de gamla vanliga, italiensk choklad, vanilj, etc. (även om dessa naturligtvis har en evig plats i mitt glasshjärta). Så det fick blir två lite "vuxnare" smaker. Mmm... Två smaker som definitivt var värda årets första glass! Eller, som titeln antyder, första riktiga glass, för jag har väl ätit en del vaniljglass från GB och liknande under vintern...
   Nu ser jag hursomhelst fram emot att Rönneholmsglass ska öppna! Deras vallmoglass och kaffeglass måste vara två av de absolut godaste jag vet... Så jag väntar spänt!

En helt vanlig sockerkaka

När jag bakar brukar det bli kladdkakor, brownies, cheesecakes eller chokladbollar. Kanske kanelbullar eller en bärpaj om andan faller på. Men sockerkakor? Njae... inte särskilt ofta. Sockerkakor brukar kännas så... tråkiga, torra... Ointressanta helt enkelt.

Men! Nu i helgen tog jag mig i kragen, öppnade Sju sorters kakor och slog upp en sockerkaka som jag, trots allt jag just skrev, har haft ögonen på ett tag nu, nämligen: Kerstinkaka! En lite sötare sockerkaka som fick en nästan frasig ovansida, och toppad med halva mandlar som blivit sådär lagom rostade i ugnsvärmen. Mmm!!! Sockerkakor är helt enkelt underskattade! Så länge man inte jämför dem med kladdkakor är de långt ifrån torra (och det är ju ingen rättvis jämförelse...), och smeten! Varför glömmer jag alltid hur gudomligt underbar sockerkakssmet är? Det är ju därför man äter Cookie Dough-glass! (Kanske inte, med tanke på att det är deg och inte smet... men nu ska vi inte hänga upp oss på detaljer!)

Nu har jag i alla fall lärt mig min läxa, och därmed har ambrosiakaka hamnat på min lista över kakor att göra inom snar framtid. Länge leve sockerkakor!

Kapitelindelningar

Jag läser just nu The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch, och det är nog första gången jag stött på så konstig "kapitelindelning". Först och främst är boken indelad i delar. Inget konstigt med det, det är The Hunger Games och Uglies också. Sedan är den indelad i kapitel, fortfarande inget konstigt. Men sedan är även kapitlena indelade i delar! Ett kapitel är ofta fem eller sex delar långt, och mellan kapitlena är det dessutom interludes då man får reda på tidigare händelser.
   Rörigt? Faktiskt inte. Jag trodde definitivt det skulle vara det, men det är ju inget man tänker på. Jag lade inte ens märke till det först!
   Annars är boken bra hittills! Har inte kommit så värst långt än, men nu har jag förlängt lånet på biblioteket så jag behöver inte stressa med att lämna tillbaka den, skönt! Gillar karaktärerna, den framtida världen med lite medeltidskänsla och alkemi, och konceptet är helt klart fängslande! Dessutom är språket långt ifrån det vanliga, torftiga språk som ofta infinner sig i fantasy/sci-fi-böcker, istället myllrar det av ord jag ibland aldrig ens har hört innan, på gott och ont. Men det är definitivt berikande. Återkommer när jag läst mer!