Mortal Engines: Uglies meets Howl's Moving Castle meets something more...

I Philip Reeves Mortal Engines, första delen i hans The Hungry Cities Chronicles, möter man en slags blandning av flera olika saker: mobila städer som vandrar runt som i Howl's Moving Castle, lite dystopiskt om en framtid som verkar fantastisk men döljer hemligheter som i Westerfelds Uglies-serie. 

   Handlingen tar plats flera århundraden i framtiden, då de flesta städer tillämpar något som kallas Municipal Darwinism, vilket betyder att städer äter städer. Bokstavligen. Städerna rullar runt över ett för länge sedan förstört Eurasien på jakt efter svagare städer som de kan sluka, för att hålla sig levande. 

   Tom Natsworthy är en ung, föräldralös Londonbo som tillhör historikernas "skrå" (guild, hur översätter man det bra?). Han spenderar till sitt förtret dagarna putsandes saker på muséet, men på nätterna läser han böcker om sin stora idol, Mr Valentine, som är ledare för historikerna, och nära Londons borgmästare, Magnus Crome. 

   När Tom av en slump räddar Valentine från en lönnmördare tar hans liv en oväntad vändning: han blir avknuffad från London av Valentine själv, för att ha sett would-be-mördarens ansikte och hört hennes namn, Hester Shaw.

   Hester är fast besluten att hitta Valentine igen, och då han inte vill bli lämnad ensam i vildmarken tvingas Tom följa efter henne, vilket blir en resa då hela hans världsbild (som är så främmande för oss) utsätts för hårda prov. Kanske är inte Valentine den fantastiska människa han alltid trott?

Storyn i sig i Mortal Engines tycker jag om, och också karaktärernas utveckling. Men det finns, tyvärr, många saker jag irriterar mig på. Dels tycker jag att Tom, Hester och Katherine (Valentines dotter) är lite tunna, även om Reeve försöker ge dem känslor och djup. 

"She liked the fact that he was her secret. She liked his soft voice, and the strange laugh that always sounded as if he were trying it on for size, as if he had never had much call for laughter down in the Deep Gut. She liked the way he looked at her, his dark eyes always lingering on her face and especially her hair ...

... Was this what falling in love was like? Not something big and amazing that you knew about straight away, like in a story, but a slow thing that crept over you in waves until you woke up one day and found that you were head-over-heels with someone quite unexpected, like an Apprentice Engineer?"

Den lilla spirande kärleken som finns där är förvisso fin, men det utvecklas inte riktigt till något, och Reeve gör tyvärr som Suzanne Collins och Scott Lynch mot slutet: han tar kol på nästan alla karaktärer (trots att detta är första boken!). Skillnaden mellan honom och de två sistnämnda är att Reeve inte riktigt lyckas få oss att bry oss om dem. Kanske är det för att boken är så kort (bara knappt 300 sidor) som man inte riktigt lyckas fångas, eller så är det för att jag just läst något av George R. R. Martin (som är motsatsen). (Sen är det väl också det att boken kanske inte riktigt riktar sig till 18-åringar, utan mer till... 12-åringar.)

   Det som stör mig mest är dock det faktum att Reeve envisas med att inte hålla sig till ett tempus. Han börjar i imperfekt, fram tills han helt plötsligt hoppas till presens i vissa stycken. Ibland för han det samtidigt som han skriver i kursiv, vilket på något sätt mer okej, eftersom att det markerar skillnaden mer tydligt. Men sedan skriver han i presens utan kursiv, för att hoppa lite fram och tillbaka när han känner för det. Konsekvent? Verkligen inte. Och seriöst, riktigt irriterande. Han har inte ens någon vettig anledning till att byta tempus. 

Sammantaget tycker jag verkligen det är synd att Reeve gör dessa tabbar, för jag vill slukas av berättelsen, den har potential. Så jag skriver väl upp fortsättningen, Predator's Gold, på min att-läsa-lista, trots allt.

A Song of Ice and Fire 2: A Clash of Kings

Trots dess hotfulla 1000 sidor har jag tillslut, efter en lång kamp, lyckats ta mig igenom andra delen i George R. R. Martins fantasy-serie: A Clash of Kings. Jag säger kamp, för det är det det blir när man har en hög på tio andra böcker från biblioteket som ligger i bokhyllan och väntar, samt lika många köpta böcker. Under lite lugnare förhållanden hade jag kanske njutit av den mer, men nu blev det mest stressigt (jag har till och med fått lämna tillbaka böcker till biblan olästa. Hemskt!). Även om jag hade haft mer är jag dock inte säker på att jag hade älskat A Clash of Kings, för den är så förbannat dryg. Det är precis som i A Game of Thrones: karaktärerna är fantastiska (framför allt Tyrion Lannister) och storyn är i grund och botten väldigt intressant och fascinerande, men det tar liksom aldrig slut. Man läser och läser och kommer ingen vart. Vilket är synd. Kanske borde man ha mer dialog och mindre beskrivningar, för att åtminstone snabba upp tempot lite, men å andra sidan hade det nog varit svårt att få det att fungera, med tanke på att vi inte befinner oss i vår egen värld.
   A Clash of Kings tar i varje fall vid där A Game of Thrones slutade: Ned Stark har blivit avrättad och hans barn är nu spridna över the Seven Kingdoms. Hans äldsta son Robb tagit sig titeln kungen i norr, äldsta dottern Sansa är kvar på slottet i King's Landing, mer eller mindre som gisslan under Queen Cersei. Yngsta dottern Arya har lyckats fly, och får klä ut sig till en fattig pojke för att klara sig, medan de två yngsta sönerna Bran och Rickon är kvar i Winterfell i norr. The Seven Kingdoms, som innan bara haft en kung, har nu helt plötsligt fem kungar: Joffrey som tveksam arvinge till den förre kungen Robert, Stannis och Renly hävdar sig båda ha rätt till tronen som bröder till Robert, Lord Greyjoy i väst har bestämt sig för uppror och så Robb Stark, kungen i norr. Ett enda virrvarr av historier som vävs samman löst, till och med lösare än i första delen, men som alla ändå binds samman av önskan att vara kung över hela riket.
   A Clash of Kings tar många nya vändningar, framför allt mot slutet av boken, som ändå får en att vilja fortsätta. Om inte annat ser jag väldigt mycket fram emot andra säsongen av HBOs tv-serie-version, som kommer täcka just andra boken. Som bok är den lite seg, men som tv-serie är jag övertygad att den kommer lämpa sig väldigt bra!

Torchwood: första fem avsnitten

Om ni vid det här laget inte har märkt att jag (och Josefin för den delen...) har en obsession med Doctor Who så är någonting fel på er. Därför förutsätter jag att ni vet det! Något jag däremot förutsätter att ni inte vet är att det även finns en spin-off-serie som heter Torchwood! (Det finns också en annan spin-off som heter The Sarah Jane Adventures, men det är inte det detta ska handla om så... ja.)

Captain Jack Harkness!

   Under andra säsongen av Doctor Who introduceras en organisation vid namn Torchwood, skapad av någon Queen Elizabeth för några hundra år sedan med uppdrag att förbereda Jorden för aliens. Under säsongens gång flippar det hela ut lite, vilket leder till förstörelsen av organisationen i säsongsfinalen, men spin-offen Torchwood handlar om organisationens återuppbyggnad under ledning av *trumvirvel* Captain! Jack! Harkness! (Ytterligare en karaktär från Doctor Who, som i säsongsfinalen av första säsongen av ett misstag blir odödlig då Rose återupplivar honom. Reverse overkill?) Eftersom att Captain Jack är en episk karaktär som flörtar med allt och alla var jag naturligtvis tvungen att, nu när jag är ikapp DW, se om Torchwood var något att hänga i julgranen.
   Tyvärr är jag lite besviken. Visst, jag tycker om Ianto, Tosh, Owen och Gwen, men det hela är lite tråkigt. DW är ofta lite fånigt och oseriöst, och det är det som lyfter upp serien från en halvbra, inte alltför välgjord sci-fi-serie, men Torchwood saknar lite av den humorn. Där finns ingen glimten i ögat. Torchwood riktar sig förvisso mer till vuxna än DW, men det betyder inte att den behöver vara så allvarlig? Kanske hade allvaret funkar bättre i en mer verklig serie, men här blir det bara lite... tråkigt.
   Jag har dock inte gett upp än. Jag var inte övertygad om DW efter fem avsnitt heller, och dessutom har jag hört att serien blir bättre senare (på internet säger många att säsong 3 är den bästa hittills). Så jag fortsätter titta, och återkommer om jag blivit övertygad!

Kim learnt a new move. Kim can now use Bake Scones!

Scones har aldrig varit min starka sida. När jag har försökt mig på dem har de varit ätbara, visst, men inte de där luftiga, fluffiga härligheterna man hittar på bagerier, utan döbakta, kompakta klumpar. Men! För några månader sedan skrev jag och frågade matbloggaren Lisa Förare Winbladh på Taffel.se, hon som även skriver om mat i Sydsvenskans söndags-bilaga, om vad jag kunde tänkas göra fel. I svaret länkade hon till ett recept på dinkelscones av hennes man samt betonade vikten av att inte knåda in mjölet, utan bara röra ner det. Och se, det blev helt perfekt! Man såg det redan på degen/smeten att den var fluffig, och resultatet blev fantastiskt! Aldrig har jag lyckats med så fina scones!
   Nu ska jag fortsätta min sconesresa genom att prova fler varianter, t ex med äppelbitar och kanel beströdda med florsocker (vilka jag en gång hittat på Systrar & Bröder i Malmö, dock bara en gång...), men jag måste verkligen säga att jag rekommenderar receptet på dinkelscones (med russin och kanel), som jag länkade till ovan. Testa det!

Michael Grant är fenomenal

Som titeln på detta inlägg avslöjar så har jag läst ut en bok av Michael Grant (författaren av Gone-serien). För två veckor sedan ungefär damp ett paket med böcker ner hos oss, fylld med böcker till mig, närmare bestämt tvåan, trean och fyran i Gone-serien. Tvåan hade jag vid det laget då redan läst ut eftersom jag hade lånat den på biblioteket (ja, jag var tvungen att ha den ändå!). Så nu har trean och fyran, suttit hemma och väntat på mig medan jag har varit på läger och haft HP-vecka, men nu äntligen, med slutet av HP-veckan fick jag sätta fingrarna i tredje boken, Lies.

Lies är en mycket mörkare bok än de tidigare två i serien. Som titeln till boken antyder, så måste läsaren försöka navigera sig genom en massa lögner och osanningar. Som läsare känner man sig ibland helt förtvivlad, för man vet att något är fel men man kan inte komma på exakt vad.

I Lies får vi som läsare följa hur barnen i the FAYZ fortsätter att försöka skapa ett fungerande samhälle, men det är the FAYZ de bor i, här kommer alltid något oväntat som vänder allt upp-och-ner.

Som titeln till inlägget säger, så anser att jag Michael Grant är fenomenal. Han skriver väldigt bra och får mig att fastna i hans böcker hur snabbt som helst. Gone, Hunger, Lies, alla är helt fantastiska.

Nej, nu ska jag sluka Plague och sedan blir det nog en lång och jobbig väntan tills Fear kommer ut någon gång i 2012. 

Catalyst

Dagarna sedan jag såg HP-premiären och läste ut den sista boken har jag inte bara spenderat helt förtvivlad över att det är slut, utan även nergrävd med en massa böcker för att försöka fylla hålet som Harry Potter har lämnat bakom sig (som nog aldrig kommer fyllas).  Den första boken jag slukade var ännu en bok av Laurie Halse Anderson, denna gång med titeln Catalyst.

Catalyst är en helt OK bok, som jag tror att jag skulle tyckt bättre om, om jag läst den vid ett annat tillfälle.

Catalyst handlar om Kate, en senior som vars enda dröm är att komma in på MIT, Massachusetts Institute of Technology, precis som sin mamma. Oväntade händelser får Kates värld att totalt förändras och nu måste hon finna en ny väg.

Det är, som sagt, en helt OK bok, men inte en av de bästa som jag läst av Laurie Halse Anderson. Speak och Wintergirls, som jag nyligen läste av henne, var otroligt mycket bättre. Det är inte så att jag inte rekommenderar Catalyst, det är bara det att den inte alls nådde upp till samma standard som de böcker jag läst innan av Laurie Halse Anderson. 

Harry Potter-veckan: del 7 + Premiären

Nu ska jag göra ett försök på att skriva om Harry Potter-veckan och premiären, efter att i dagar nu ha varit utan ord för att kunna förklara. Jag har inte kunnat få ut alla känslor som snurrar runt inom mig ner i ord. Det känns lite som om det inte finns ord som kan beskriva hur jag känner nu när slutet har kommit. Jag sitter just nu och knarkar Wrock (wizardrock, googla det om du inte vet var det är) musik och tittar på alldeles för många youtube-klipp om Harry Potter. Detta är inte bra för mig.

I alla fall, jag hann inte läsa ut böckerna på en vecka, det kom för många saker emellan. Jag var dock nästan klar med sjuan innan jag tog bussen till premiären. Jag kunde klämt de sista sidorna med, men valde att inte göra det. Så de läste jag ut, mitt i natten, när jag kom hem efter premiären.

Så till premiären (INNEHÅLLER SPOILERS (men seriöst, har ni inte läst böckerna och vet vad som ska hända, får ni nästan skylla er själva)).

Jag tyckte överlag att de hade gjort filmen superbra. Jag satt i min stol i bion helt spänd på att få se hur de gjort filmen. Reklamen rullar och filmen börjar, och ja, jag kan erkänna att vid denna tidpunkt var jag väldigt nära på att börja gråta (det är sista gången jag ser början på en Harry Potter film igen, det kan få vem som helst att börja gråta), filmen fortsätter och jag märker hur fast jag är i den från första början. Efteråt kändes det som om två timmar gått lika snabbt som 10 minuter. Jag kan också meddela att igenom halva filmen satt jag storgråtandes, och jag var definitivt inte den enda, runt i hela salongen hörde man hur människor satt och storgrät. Det var faktiskt ganska roligt i sig, i scenen då Fred dör, hör man hur nästan hela biosalongen börjar storgråta, och det bara fortsätter, för man hann knappt torka tårarna innan det var dags för The Prince’s Tale. (Vid detta laget borde jag skriva något om Snape, men eftersom jag inte hittar några bra ord så använder jag de av J.K Rowling själv skrev om Snape. ”He was probably the bravest man I knew.”) Slutet kom och jag, så som många gissar jag, var glada över hur bra de gjorde filmen, men samtidigt helt förtvivlade över det faktum att det faktiskt nu är över.

Där var dock en liten detalj som jag inte gillade att de hade tagit bort i filmen, Percy. De visade inte hur Percy kom tillbaka och återförenades med sin familj. De visade inte heller hur, när Fred dör, gör han det när han kämpar sida vid sida med sin bror, Percy, och hur förstörd Percy blir över Freds död.

Men som sagt, fortfarande en väldigt bra film som faktiskt gjorde ganska mycket rättvisa till boken.