Tagga Harry Potter-vecka!!!

Nästa vecka är det dags för total omläsning av alla sju böcker, på sju dagar, innan det är dags för.... *trumvirvel* SISTA FILMEN!!!!!! Deprimerande nog missade jag biljettsläppet. Ingen premiär här inte. Och om man inte vill se den i 3D måste man se den på Entré. FML. För er som inte går på bio i Malmö: Entré suger. Jämfört med filmstaden och Royal (där man naturligtvis ska se alla premiärer, över huvud taget, speciellt episka filmer som Harry Potter och stuff.). Så jag gråter lite. Men! Nu har jag i alla fall en bra anledning att "läsa in" min nya uppsättning av Harry Potter-serien! Som, you know, fyi, står bredvid min uggla Saoirse. Som är episk. Som jag fick av Josefin. Tagga!!!!

(Och ja, jag har sorterat dem efter färg istället för efter ordning. Hur tänkte de egentligen? Om man har dem i rätt ordning blir det så fult! Så det fick bli enligt synliga ljusets spektrum istället. Nörden i mig har talat.)

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

Phew! Lång titel! Kommer härmed att förkortas till The Curious Incident, annars kommer jag börja kopiera och klistra in... och det skulle kännas fel. Anyways. Mark Haddons berättelse handlar om Christopher Boone, en 15-årig kille med Aspergers syndrom, dvs en slags autism. Det innebär att han ser allting extremt logiskt, gillar ordning, matte och fysik, men har extremt svårt för människor och känslor, eftersom att de är oförutsägbara. Han bor tillsammans med sin pappa, hans mamma har gått bort, och en dag hittar han grannens hund död, mördad med en trädgårdsgaffel. Eftersom att han gillar Sherlock Holmes bestämmer sig han för att ta reda på vem som begått brottet, samt skriva en bok om det. Boken vi läser är just den han skriver, så att säga.

Det första jag kommer att tänka på när jag läser The Curious Incident är den svenska filmen I rymden finns inga känslor, som kom ut för något år sedan (och som är en underbar film, se den!). Båda handlar om unga killar med Aspergers, och i båda fallen sker något som skakar om deras tillvaro rejält. Och i båda fallen vill jag bara gå fram till dem, hålla om dem och säga att allt kommer bli bra. Vilket är heeelt fel, eftersom att det bara hade förvärrat situationen, Aspbergers-barn klarar sällan av kroppskontakt utan att tappa kontroll. Men min poäng är att trots att Christopher måste vara otroligt jobbig att vara med, så är han omöjlig att inte tycka om. Framför allt inte när man får läsa vad han skriver, hans sätt att resonera och hans egentligen så logiska sätt att tänka. Lite för logiskt bara. Men på något sätt väcker hans beteende någon slags mamma-känslor hos mig, för jag vill bara hjälpa honom och ta hand om honom. Låter det konstigt? Kanske, haha. Men sådan är väl jag då...

När det gäller själva storyn är jag dock lite mer tveksam, det börjar bra men slutet känns lite skakigt. Men det är å andra sidan inte storyn som är det viktiga, det är Christophers (eller Mark Haddons) sätt att skriva som gör den här boken så läsvärd. Att få en inblick i en autistisk pojkes tankar är både fascinerande och lärorikt, och det ställer också ens eget sätt att tänka på ända.

(A) Game of Thrones

Jag brukar förespråka att läsa böcker innan man ser eventuella filmatiseringar eller tv-serier baserade på dem, men när en vän klockan fyra på natten entusiastiskt skrev till mig och tipsade om A Game of Thrones av George R. R. Martin, som han höll på att läsa just då, kände jag att jag hade lite för mycket att läsa. När han då också skrev att "annars kan du vara lat och se den som tv-serie, jag hörde att en adaption nyss hade premiär", kände jag att det var ett bra tillfälle att vara lat, och bestämde mig helt enkelt för att se HBOs "filmatisering" (eller, ja, tv-serialisering, men det är lite jobbigt att säga...) istället. Det var ett bra val. (Bara att HBO var inblandade gjorde det sevärt. Showtime hade också fungerat!) Men det slutade med att jag läste boken också. Det var också ett bra val.

A Game of Thrones (boken), eller Game of Thrones, som tv-serien av någon anledning har fått som titel, utspelar sig i det fiktiva, medeltida landet The Seven Kingdoms. Berättelsen är en skog av karaktärer och intriger, som tar en bra stund att begripa, men när man väl börjar hänga med blir desto mer spännande. Ned Stark, som är väktare i norr, tvingas följa med kungen till huvudstaden och hovet för att bli kungen närmste man, efter att den förre närmste mannen dog. Ned vill mycket hellre stanna kvar där han är, men snart dras inte bara han, utan hela hans familj, in i intriger som rör hela landet. Samtidigt, i det närliggande landet som tillhör "Dothraki", hästfolket, är sonen till den tidigare kungen, som störtades och avrättades tillsammans med (nästan) hela hans familj, ute efter hämnd. Och som om det inte vore nog så har det varit en extra lång sommar, på nästan tio år (it doesn't make sense, I know), vilket betyder att en hård vinter är på väg, och det ryktas om att monster från skogarna i norr är på väg att vakna igen...

Som jag sa innan, är det väldigt svårt att hålla reda på alla karaktärer och hur de är släkt med varandra, vem som har mördat vem och så vidare. Det hjälpte inte att jag såg tv-serien först, utan subtitles, vilket gjorde att jag inte hade en aaaaning om vad de olika personerna hette. Dessutom tyckte jag att skådespelarna var alldeles för lika för att skilja dem åt, vilket egentligen var rätt bra eftersom att de skulle vara syskon (nu syftar jag, för er som har sett den, på Robb och Jon. Egentligen är det inte sååå lika, men i början var jag helt förvirrad över de två). Vidare fick man sällan karaktärerna ordentligt presenterade - det tog mig en bra stund att förstå vem som var kungen, att Cersei var drottningen, samt vilka som var deras barn. Men efter några avsnitt, när saker och ting tillslut började falla på plats, då blev det bättre! Spänningen steg, karaktärerna fick mer djup och intrigerna började verka mer begripliga! Och slutet på säsongen! Woohooo!! Man vill verkligen veta vad som kommer hända nu! Hur ska Arya, Neds yngsta dotter, klara sig? Och Sansa för den delen, hennes äldre syster, hon ligger nästan ännu mer risigt till!

Slutet på boken kändes inte riktigt lika bra. Egentligen var det ju ingen större skillnad i händelseförloppet, men ändå lyckades HBO få det att bli mer av ett "avslut", medan sista kapitlet kändes som... vilket kapitel som helst. Flera andra kapitel hade passat bättre som sista (kapitlena är uppdelade efter från vems synvinkel man ser det ur, vilket betyder att flera kapitel kan utspela sig ungefär samtidigt). Jag är fortfarande väääldigt sugen på att läsa nästa del, A Clash of Kings, men slutet hade kunnat gjorts mindre... avhugget.

I övrigt tycker jag verkligen att HBO har gjort ett bra jobb. Kanske är jag influerad av att jag såg tv-serien först, och läste boken sedan, men det kändes ändå väldigt bra. De ändringar de hade gjort var ganska små, och kändes helt okej (bortsett, kanske, från att de har höjt åldern på alla Neds barn. Rejält. Robb ska vara 14, han ser ut att vara 25, minst. Men, som sagt, det fungerar ändå.). HBO har även spice-at upp det lite genom att slänga in lite mer sex än i boken, men det förväntade jag mig nästan (de gjorde True Blood, heeellooooooooo?), och ärligt talat var det knappast något som störde. Det lilla som fanns i boken var dessutom rätt torrt, så HBO förbättrade det snarare, haha.

Det jag faller för mest, i såväl boken som tv-serialiseringen, är karaktärerna. Mer specifikt, Tyrion Lannister, son till den av de stora familjerna som Ned litar på minst, men inte vilken son som helst. Han är dvärg. Han har självironi och svart humor. Han är episk. Nej, verkligen, han måste vara den mest underbara karaktären i hela A Song of Ice and Fire (som hela bok-serien heter, för övrigt). Han är så långt ifrån "god" man kan blir (okej, kanske inte) men trots sina moraliska brister och opålitliga leenden kan man inte göra annat än att avguda honom. Med tanke på att klockan är två (på natten) när jag skriver det här kommer jag inte på något bra sätt att beskriva honom (jag skyller på det i alla fall), men läs den, se den, så kommer ni förstå vad jag menar!!!

Slutgiltig bedömning av boken: helt klart värt läsningen, även om de dryga 800 sidorna blev lite sega ibland. Lite förvirrande, men allt i allt en bra grund för en mycket spännande serie!

Slutgiltig bedömning av tv-serien: ge mig meeeer! (Och släng in några snygga killar när ni ändå är igång, va? Hör ni det, HBO? Jag saknar hotties!)

Wintergirls

Det har tagit mig flera timmar för mig att försöka samla mina tankar om Laurie Halse Andersons bok Wintergirls. Jag läste ut den tidigare idag och har sedan dess endast haft den boken i huvudet. Det är en sådan bok, en sådan bok som gör ett ordentligt intryck på dig, som får dig att gå runt och tänka på den i flera dagar efteråt. Jag har en speciell lista i mitt huvud med böcker som denna, böcker som jag (i brist på ett bättre ord) helt enkelt älskar. Böckerna på denna lista är inte som Harry Potter böckerna (de har för övrigt en egen lista för sig själva), de är inte heller som någon Scott Westerfeld bok. Det är inte så att jag inte älskar Scott Westerfelds böcker eller Harry Potter för den delen, det gör jag, otroligt mycket, men det är en annan sorts lista, en lista av böcker som får mig att känna på ett alldeles speciellt sätt och böcker som gör stora avtryck i mitt hjärta. På denna lista ingår böcker som 13 Reasons Why av Jay Asher, North of Beautiful av Justina Chen Headly och The Book Theif av Markus Zusak. Det är böcker som jag helt enkelt älskar och som jag kan läsa om och om och om igen, men som ändå är speciella från t.ex. Harry Potter böckerna. Det är på något sätt väldigt svårt att förklara, men böcker som Wintergirls har en speciell plats i mitt hjärta. Vi kan säga såhär, jag låg uppe till mitt i natten och läste den, jag grät floder med tårar och jag helt ignorerade mitt liv under en dag för det kändes inte viktigt längre. Så bra är denna bok för mig.

Kort för er som inte vet vad den handlar om, så handlar den om Lia. Lia har en ätstörning, hon har anorexia. Sex år innan har hon och den dåvarande bästa kompisen Cassie svurit en ed, om att bli de smalaste tjejerna på hela skolan. Detta är vad som utvecklar de båda flickornas ätstörningar, Lia med anorexia och Cassie med bulimi. Men sex månader innan boken börjar utspela sig hamnar tjejerna i bråk med varandra och slutar helt enkelt att träffas. Sex månader senare hittas Cassie död, ensam i ett motellrum. Detta triggar Lia och hon börjar falla neråt och hennes ätstörningsproblem förvärras.

Boken är skriven på ett mycket speciellt sätt. Där är meningar som är överstrukna, som ger effekten av att det är någonting som bara råkade komma ut ur Lias tankar, men något som hon försöker att inte tänka. Där är även ett konstant räknande av kalorier vid varje matbit som Lia tvingar i sig, och ett otroligt fokus på Lias vikt. Jag, personligen älskade den ovanliga stilen och sättet boken är skriven på, med utstrukna meningar och det konstanta räknandet av kalorier, det gör boken mer levande och Lias kamp om sig själv mer verklig och påträngande.

Som jag nämnde i början så är det en fantastiskt underbar bok som har förtjänat en speciell plats i mitt hjärta. (Nu måste jag bara köpa den själv så jag kan läsa om den när jag vill utan att behöva låna om den på biblioteket. Jag MÅSTE helt enkelt ha denna bok!)

Jag kan ju även nämna att jag nu har totalförälskat mig i Laurie Halse Andersons böcker efter att ha läst två fantastiska böcker av henne, så ni kan nog vänta er fler böcker av henne snart. 

Under-12-timmars-bok...igen

Som titeln talar om så har jag gjort det igen, läst ut en bok på under 12 timmar (där ser ni, det är vad som händer när man ger mig sommarlov). Denna gång heter boken Speak och är skriven av Laurie Halse Anderson.

Den berättar historien om Melinda, en freshman i High School, utan vänner, lämnad ensam med en mörk hemlighet. Alla hennes före detta kompisar började behandla henne som luft efter det som hände i somras på den där festen. Ingen gillar henne efter det som hände, hon förstörde ju en fest. Men vad ingen vet, är vad som egentligen skedde den kvällen. Så här är hon i High School, utan vänner, helt ensam. Det enda hon vill är att berätta för någon om vad som hände, men hon kan inte, hon vågar inte. Hon är rädd för att öppna munnen och förblir helt enkelt tyst, i alla lägen.

Laurie Halse Anderson lyckas på något sätt göra så att boken känns verklig och, på något sätt, rå. Det är en väldigt bra bok om att våga stå upp för sig själv, för oftast är det värre att inte göra det. För mig var detta verkligen en sträckläsningsbok fylld med både skratt och gråt. Verkligen en bok att rekommendera. 

The Ruby in the Smoke (According to Josefin)

Igår så läste jag ut Ruby in the Smoke, den första delen i Philip Pullmans (han som skrev His Dark Materials serien) andra serie, The Sally Lockhart Mysteries. Detta är även samma bok som Kim skrev om HÄR tidigare i veckan.

Året är 1872 och den 16-åriga Sally Lockharts liv tar en oväntad vändning, hela hennes liv förändras totalt. Meddelandet om hennes pappas död, och ett mystiskt meddelande om en varning, sätter en hel rad med spännande och oväntade händelser i rullning. Sally är inte bara nu i dödlig fara, utan hon måste även ta steget ut i vuxenvärlden och finna sanningen om hennes pappas mystiska död.  

The Ruby in the Smoke är inte på när skriven med samma livliga fantasi som His Dark Materials serien är. Vad jag minns från de böckerna är en massa färgglada bilder fyllda med en massa livlig fantasi. The Ruby in the Smoke är inte alls skriven på samma sätt, jag säger inte att Philip Pullman inte hade någon fantasi när han skrev den, det måste han ha haft för att kunna hitta på en sådan historia, men denna är på något sätt mycket vuxnare. Något som, i mina ögon, gör den lite sämre än His Dark Materials trilogi. 

Folk å Rock på Lilla Torg

Nej, det är kanske dags att göra skäl för sitt namn, och inte baara skriva om böcker? Lite fika också?
   Det såg ut att bli en en helt vanlig slappedag idag, när pappa oväntat smsade mig (min pappa skriver aldrig sms. Verkligen.) och frågade om jag vill ta en fika. Tjoho! Mitt svar: Alltid! Så jag cyklade glatt iväg till Lilla Torg i Malmö, trots regn, och så slog vi oss ner på Folk å Rock.
   Bara att stå vid disken där inne får en att börja dregla. Surdegsbaguetter och gudomliga foccacia står där tillsammans med morotskakor med ett tjockt täcke frosting och massiva kladdkakor pudrade med kakao. Efter att ha stått och velat en längre stund bestämde jag mig för en baguette med skaldjursröra, en latte och en hallonkaka, och jag valde definitivt rätt! Jag har förvisso ätit deras chèvre-foccacia med valnötspesto och honung innan, och den var minst sagt gudomlig, men deras baguetter kom väldigt nära i episkhet. Riktigt segt bröd med rejäl surdegssmak, på gränsen till för svårt att äta, men sååå värt det! Fylld med räkor och kräftstjärtar (tror jag?) i någon slags crème fraiche späckad med dill, och riktigt god! Latten var också bra, inget direkt märkvärdigt där, men jag är å andra sidan ingen kaffe-konnässör. Hallonkakan däremot... mmm! En ganska så söt smet fylld med syrliga hallon, täckt i ett marängigt täcke... Ahh, på Folk å Rock vet det verkligen hur man bakar!