The Time Keeper

The Timekeeper av Mitch Albom plockade jag bara upp för att jag var på biblioteket och hade ingen lust att fortsätta läsa Krig och Fred. Jag hade aldrig hört om den förut, men första sidan verkade lovande, och framsidan är vacker.

Den första människan att någonsin mäta tid hette Dor och levde för 6000 år sedan när tid inte var något man brydde sig så värst mycket om, men Dor var nyfiken på hur världen egentligen fungerade. Efter att hans fru dog, klättrade han uppför Babels torn för att nå himlen och kräva mer tid. Babel föll och Dor blev instängd i en grotta där han aldrig skulle åldras, men där han skulle få lyssna på alla som någonsin bad om mer tid, om mindre tid, att klockan skulle stanna eller att den skulle gå fortare. Ju längre tiden gick, desto högre blev kakafonin av röster.

Sarah är en tjej som vill att klockan ska gå snabbare så hon kan umgås med killen hon är kär i. Om hon bara umgås mer med honom, så kommer han också bli lika förälskad i henne, väl? Det är ju så det funkar när man är 14 och är kär för första gången.

Victor är en miljonär som har fått reda på att han har månader kvar att leva. Han bestämmer sig för att frysa ner sin kropp så han kan bli helad i framtiden av mediciner som ännu inte uppfunnits.

Efter 6000 år i grottan blir Dor frisläppt för att hjälpa dessa två människor inse vikten av den tid man får.

Som alltid med Mitch Alboms böcker så ska man lära sig något av dem. Här är tanken att du inte ska ta tid för givet, och leva i nuet. Jag tyckte om den, men den fick mig inte att känna något. Det var en bok att plocka upp när man behöver något lättläst och inte vill tänka. Den fick mig inte att tänka efter, känne efter. Jag känner inte annorlunda om tid efter att jag läst den. Jag kände ingenting för karaktärerna som kändes outvecklade och tvådimentionella. Historien hoppar mellan de tre, och man får små inblickar i deras liv,  innan den mot slutet knyts ihop, och jag kände aldrig att jag brydde mig om dem.

Att välja en miljonär som levt ett helt liv, ett bra liv, men som vill leva för alltid och tror att pengar kan köpa allt, och en självmordbenägen fjortonåring som får sitt hjärta krossat för första gången är heller kanske inte de karaktärer jag hade valt. Det finns andra karaktärer som jag hade känt passat bättre i rollen.

Men ibland är det lättläst och underutvecklat man vill ha. Den var fortfarande helt okej läsning, och jag tyckte om den.

Jag är bara inte så vild med Mitch Alboms språk och stil.

Insurgent – På svenska

Det var ett tag sedan jag läste Insurgent på engelska, och för inte så länge sedan fick vi ett mail från Modernista, förlaget som ger ut Insurgent på svenska, som undrade om vi ville ha ett recensionsexemplar av boken. Efter lite eftertanke tänkta jag, varför inte, det kanske är dags att läsa om den igen.

Insurgent ät alltså andra delen i Veronica Roths boktrilogi som började med succén Divergent (som jag har skrivit ett inlägg om här, och ett tidigare inlägg om Insurgent på engelska här), och idag kommer den andra boken i trilogin, Insurgent, ut på svenska.

(Med andra ord det här kanske spoilar handlingen för bok ett i trilogin, så om ni inte läst den, läs inte detta.)

Och eftersom det är en översättning av boken så är alla namnen på de olika factions (eller falanger som översättningen kallar dem) olika, så för er som läst den engelska och ska försöka hänga med i vilken falang som är vilken här är en snabb genomgång om vilka som är vilka.

Abnegation (the selfless) – De osjälviska

Amity (the peaceful) – De fridfulla

Candor (the honest) – De ärliga

Dauntless (the brave) – De tappra

Erudite (the intelligent) – De lärda

Detta var minst sagt ganska förvirrande i början av boken. I alla fall.

Insurgent tar vid ganska mycket direkt efter Divergent slutar, då Tris och Tobias/Four sitter på ett tåg ut från staden för att söka temporärt skydd hos De fridfulla, efter att ha stoppat simuleringsserumet som fått De tappra att initiera en massaker mot De osjälviska. I Insurgent stiger spänningarna mellan de olika falangerna och allas lojalitet sätts på prövning och det rustas upp för krig mellan de olika falangerna. Tris ställs inför beslut som måste fattas, sidor som måste väljas och hon ställs inför konsekvenser av hennes handlingar, konsekvenser hon måste läsa sig att leva med.

Det första som slog mig när jag öppnade Insurgent och började läsa de första 50 eller så sidorna var att var verkligen konversationerna så dåligt skrivna på engelska också, det är något jag inte kan minnas att de var. De är riktigt… Dåliga. De låter framtvingade och inte alls naturliga, på ett sätt som inte enbart kan vara en dålig översättning, utan att de måste ha varit dåligt skrivna på originalspråket med.  En aningens förvirrad fortsatte jag läsa boken, eftersom jag i mitt huvud kommer ihåg Insurgent som en riktigt bra bok, speciellt bland YA dystopian genre. Men desto längre in jag kom i boken ju mer övertygad blev jag att den här boken inte är så fantastisk som jag vill minnas mig. Jag blev helt enkelt lite besviken på Insurgent.

Jag vet inte om det är så att jag har slutat i princip helt med att läsa YA genre, som gör att jag inte längre är van vid hur språket flyter i en YA bok, och därför tycker jag inte att Insurgent är så bra som jag tyckte för ett år sedan, för att jag har börjat förvänta mig mer från en bok. Där var alldeles för många saker i Insurgent som jag störde mig på.

Ännu en sak jag inte kan minnas mig ha stört mig på när jag läste den på originalspråk, var hur störande det är att den är skriven i första persons form, alltså jag-form. Det kan mycket väl vara så att jag inte märker det lika mycket när jag läser på engelska, men på svenska blir det på något sätt mycket mer tydligt och det låter även på något sätt dåligt med att ha ett upprepande jag i varje mening. Det får det på något sätt att låta som om boken är skriven av en 15-åring som försöker skriva en berättelse och överanvänder ordet jag. Det låter, i alla fall i mina öron, inte tillräckligt professionellt för att vara en stor världssuccé.   

Det är dock inte så att det inte fanns något alls jag gillade med boken över huvud taget, där fanns bitar som var underhållande och bitar som jag gillade. Jag gillar själva iden till boken (eller, ja, hela trilogin faktiskt) med en värld uppbyggd på det sättet världen i Divergent-trilogin är. Jag älskar dystopier och den här boken har en bra samhällskritisk idé som jag ändå kan uppskatta, även om den kanske inte blir förmedlad på bästa sätt.

Jag måste dock ändå erkänna att det är en av de bättre dystopiska YA trilogier jag har läst. Men det betyder inte att jag längre kan se den som fantastisk, för att den är bättre än det jag tidigare läst som har varit så fruktansvärt uselt. Som jag tidigare sagt, jag älskar dystopier, men jag tror att YA dystopi subgenre, inte är min grej längre. Den blir inte tillräckligt intelligent, tillräckligt utmanande, tillräckligt spännande, tillräckligt thought provoking för min smak.  

Jag har ingen aning om det är så att jag har börjat förvänta mig mer från en bok och helt enkelt växt ifrån YA genren på något sätt, men Insurgent den här gången gjorde helt enkelt inte det för mig. 

En debut, om dystopians

I väldigt lång tid har jag varit rädd för att läsa dystopian böcker. Den första jag läste var Hungerspelen, av Suzanne Collins, precis som så många andra, och efter det har jag haft svårt att hitta böcker och serier som levt upp till den standard jag har satt på genren. Eller på böcker överhuvudtaget. 

Efter att Hungerspelen fick sitt enorma genombrott, har dystopians ploppat upp som svampar ur jorden, och likt Sci-fi och deckare kan det vara nästintill omöjligt att faktiskt hitta de bra böckerna bland alla flugsvampar (jag har till exempel fortfarande inte läst en deckare, med undantag av deckardrottningen Christie, som jag faktiskt tyckt om).

Det finns några undantag, Divergent av Veronica Roth är ett av dem, och Legend av Marie Lu ett annat. Men till skillnad från Hungerspelen, som lämnade mig knäsvag och berörd i flera dagar efteråt, får de bägge två ett mäh. Båda två, riktar in sig alldeles för mycket på romansen mellan huvudpersonen och love interest A, och likt så många andra dystopians, eller för den delen YA, saknar de verklighetstrogna karaktärer. Det är inga Bella Swan’s, men de är inte långt bättre. Båda böckerna vill porträttera starka kvinnliga karaktärer, och även om jag tycker Legend lyckas bättre än Divirgent, är de fortfarande tvådimensionella, och alldeles, alldeles för pojkvänsfixerade!
Men båda serierna är bättre än det mesta jag läst de senaste åren, där jag helst bara vill sätta mig i ett hörn och gråta. Där jag halvvägs igenom känner, det här kunde jag skrivit bättre själv.

När jag läser vill jag bli överraskad, medryckt, jag vill känna mig berörd. Jag tror mycket på “Chechov’s Gun” när det kommer till skönlitteratur. Som går ut på att om författaren skrivit att det hänger ett gevär på väggen i första kapitlet, så ska det smälla senare i boken, annars finns det ingen anledning till att det hänger där. Det kan kopplas till många kärlekshistorier i YA så väl som dystopians, som bara är där, ofta, för att författaren varit för rädd för att Kill her darlings (och borde gå en kurs hos George R. R. Martin!).
Jag vill bli berörd, men jag tror att ju mer man läser, desto svårare är det att bli det. Jag läste 1984, och Farenheit 451 tidigare i år, båda två dystopians, och kände också där mäh. Trots att 1984 är en av de där böckerna du ska ha läst innan du dör, som räknas till absoluta världsklassen när det kommer till böcker.

Så fick Josefin mig till att läsa Peeps av Scott Westerfeld, och plötsligt blev mitt trötta YA-hjärta glatt igen. Jag har inte läst dystopians på ett tag. Eller inte YA-dystopians i alla fall. Och det kändes som att plötsligt läste jag något nytt. Peeps är en annorlunda vampyrhistoria, försatt i nutidens New York, och trots att det mesta i boken, inte går hand i hand med vanliga vampyrberättelser, förklarar Westerfeld snyggt och smidigt hur och varför legenden om vampyrer en gång uppstod, och sedan väver han in sina egna vampyrer prydligt och allt passar så bra. Och kärleken (för självklart måste huvudpersonen bli kär i någon) är för det första sekundär, och för det andra ett smällande gevär. Vital för historien.

Jag hade nästan gett upp på dystopians helt och hållet. Men jag borde vetat att Scott Westerfeld inte skulle svika mig.

(Läs också Josefins inlägg om dystopians från förra året.)

Prep

Lee Fiora är i början av Curtis Sittenfelds Prep en fjortonårig tjej som bestämmer sig för att söka in till en av de finaste, snobbigaste internatskolorna i USA, Ault School. Till såväl hennes egen som sina föräldrars stora förvåning blir hon antagen, och när hon dessutom får ett stipendium som täcker större delen av kostnaderna finns det inte längre något som hindrar henne.
   Väl framme på Ault inser dock Lee att det är en sak att komma in, men en annan att passa in. Alla på skolan är barn till framgångsrika män och kvinnor som mer eller mindre badar i pengar. De har ett helt annat sätt att se på saker och ting, det finns outtalade regler som alla vet att de ska följa, och det viktigaste är att alltid kämpa för att synas, utan att det märks att man försöker. På sin förra skola var Lee en av de smarta, på Ault förpassas hon till utkanterna såväl socialt som akademiskt. För att inte bryta några av de för henne nya reglerna väljer hon platsen som åskådare, hon iakttar alla på skolan, hon har full koll på vad alla heter, var de kommer ifrån, vem som umgås med vem, men hon deltar aldrig. Hon vågar helt enkelt inte.
   Under de fyra åren som Lee befinner sig på Ault förändras naturligtvis saker och ting - mot slutet av första året finner hon sin första äkta vän (Martha Porter), som under resten av skoltiden blir den enda hon kan anförtro sig åt. Under det första året sker också något underligt - Lee råkar hamna i en taxibil bredvid skolans snyggaste kille, Cross Sugarman, och helt plösligt lägger han armen runt henne och börjar dra sina fingrar genom hennes hår. Från den stunden är Lee hopplöst förälskad i honom, såsom unga tonåringar i böcker tenderar att bli.

Lee är definitivt en välskriven karaktär, det betyder dock inte att jag gillar henne. Många gånger kan jag känna igen mig i hennes osäkerhet, hennes tankar om att "varför skulle den personen vilja prata med mig" och liknande, och hennes ovilja i att delta för att inte riskera några faux pas. Men samtidigt är hon för velig, där hon både tänker och agerar utefter denna inställning, brukar jag ändå slappna av och omedvetet "visa vem jag är", man orkar ju helt enkelt inte hålla uppe denna fasad av nonchalans och ointresse. Hon säger själv hur uttröttande det är att ständigt vara på sin vakt, hela tiden ha koll på sin omgivning, och då tänker jag bara "men slappna av då!!!". Men visst, jag har aldrig bott på internat, så självklart är det lite annorlunda.
   Sen har vi också problemet med hennes besatthet av Cross. Personligen (oj vad det här inlägget blev mycket om mig) kände jag aldrig den typen av gränslösa förälskelsen i den åldern, framför allt inte till någon jag pratat med en gång. Klart man var småkär i lite olika killar, men really, jag hade inte gjort allt de bett om, såsom Lee hade gjort allt för Cross. Därför har jag lite svårt att förstå mig på henne här, även om jag inser att andra nog kan identifiera sig med henne. Men det känns helt enkelt lite överdrivet.
   (Lee har också vääääldigt lätt för att börja gråta, och damn girl, här känner jag igen mig! Jag hatar det, men det är sån jag är - en crybaby.)

I övrigt tycker jag ändå om boken, det finns en väldigt bestämd känsla i den som stannar kvar inom en en stund efter att man lagt den ifrån sig. Man sugs faktiskt in i internatskolevärlden, och just eftersom att Lee inte interagerar med sin omgivning så mycket utan mest tänker för sig själv, kan jag verkligen känna hur det är att gå runt bland de gamla husen och in i kapellet och deras små rum och klassrum och allt möjligt.

Någonstans mitt i boken började jag tänka på och jämföra Prep med de tidiga Harry Potter-böckerna. Båda böckerna utspelar ju sig på internatskolor, men stämningarna är ändå så olika. Harry Potter må ha fiender och problem, men han har hela tiden sina vänner runt omkring sig, och även om han är lite av en outsider i början får jag aldrig känslan av att genuint känner sig utanför särskilt ofta. Lee i Prep är raka motsatsen, hon känner sig aldrig som en del av skolan, och till och med med vännen Martha finns det gränser för vad som diskuteras. De två böckerna visar lite olika sidor av det hela, och jag misstänker att det nog kan vara så det är. För vissa är det svårt att hitta sin plats, för andra går det lättare. (Naturligtvis är det betydligt mer fokus på detta i Prep än i Harry Potter, men jag kan ändå inte låta bli att jämföra.)

När jag blev klar med Prep fanns det en konstig känsla kvar i mig, en känsla av att inte riktigt vilja det låta gå. Det hände så mycket på slutet som kunde blivit bättre om bara huvudkaraktären varit säkrare på sig själv, om hon bara hade kunnat lita lite, lyssna lite. Om det är något som gör mig irriterad är det missförstånd, och allt som sker mellan Lee och Cross slutar i ett enda stort missförstånd. Och även om jag inte ens gillar Cross så gör det mig så frustrerad. Men jag antar helt enkelt att det är ett gott tecken att en bok berör mig så, det är ju det bra böcker gör.

Ett nytt bokslukande kakmonster

Med alla förändringar som nu görs på bloggen så har vi ytterligare en sak som kommer hända inom den närmsta framtiden. Den saken är nämligen att vi får ett tillskott på bloggen. Detta tillskottet heter Emma och kommer hädanefter också att skriva diverse inlägg här på bloggen. Hon läser väldigt mycket (säger jag, som innan varit känd för den som läser mycket, så då kanske ni har en aning om hur mycket hon verkligen läser). 

I alla fall, Emma är en stereotypisk bokslukare som äger en extrem mängd av böcker. Most of them because they're pretty. Annars finns böcker som HP-serien, Hunger Games och Les Miserables bland Emmas favoriter, annars brukar hon också gilla böcker av Scott Westerfeld, John Green och Jane Austen. 

Så, hädanefter kommer ni alltså kunna bekanta er med ett till bokslukande kakmonster. :) 

Author Crushes

I know I've probably mentioned before on this blog that I have author crushes. The meaning of this being that you love an author and his/her works so much that you just have to read everything he/she has ever written, and that you are completely blown away by his/hers geniusness.
I have a lot of author crushes.
One of my author crushes is actually a Swedish author (which is weird, because I don't read that much in Swedish.) The one I'm referring to now though is Jonas Gardell, his writing is simply amazing and he uses the Swedish language in a way I could only dream of ever using. As well as his writing just kind of hits you and gets to you on such a personal level that I can't really understand how he does it.
Then we have Douglas Coupland, who wrote books such as Player One, JPod and Hey Nostradamus! Somehow Coupland has a way with words and telling a story that I find amazing. I find his writing intelligent and just a pleasure to read.
As I've mentioned before on the blog Mark Levengood is also another of my author crushes. He somehow uses language beautifully, funny, witty and yet serious and thoughtful.
A newcomer to the list is Jonathan Saftan Foer. I hadn't read that much by him before, I read Extremly Loud and Incredibly Close when I was probably a bit too young and it was the Swedish translation of the book. Anyways, I read Everything is Illuminated this last year, and kind of fell in love with him and his style of writing.
An author worth mentioning on the list is actually David Mitchell, even though I think my crush there isn't fully developed yet. Mitchell is an amazing author that writes in a way I couldn't even dream of writing. And whenever I read anything of him, I get slightly blown away by the writing and the ideas he has of how to form his novels.
I still have a lot more author crushes, but most of them are only in their early stages of  a crush, you know the stage were you're afraid to admit it because if you do, maybe you'll just end up ruining it completely then.

Relaunch

Så, som ni kanske märkt har jag och Kim (speciellt jag) varit fruktansvärt inaktiva på bloggen det här senaste året, av en massa olika anledningar. I alla fall, nu hade vi tänkt ta oss i kragarna och sätta igång igen, men den här gången kommer det bli några förändringar.
Den största förändringen kommer då vara att vi kommer börja skriva på engelska också. Vi tänker oss att det kommer se ut som så att några inlägg kommer komma på engelska och några på svenska. Detta är helt enkelt för att vi båda är väldigt bekväma med att skriva på engelska och ibland är det även enklare. Något som i alla fall jag tycker, eftersom mestadels av tiden använder jag engelskan mer än vad jag använder svenskan, vilket få gör det väldigt svårt att skifta snabbt till svenska för att skriva ett blogginlägg.
Därför kommer det nu komma inlägg på båda språken hädanefter.
Vi borde även skriva mer om kakor, eftersom det mestadels blir mycket böcker, men kakor är väldigt gott, och borde skrivas om mer. Om ni är intresserade skulle jag kunna skriva ett inlägg långt som en uppsats om hur det är att baka i en gammal gasugn där man inte har en aning om grader, utan bara liten låga eller stor låga. Det är en hel vetenskap i sig själv. Trust me.
Men i alla fall, vi tänkte alltså nu sätta igång de här förändringarna. Så framtiden för bloggen kommer se ut, lite engelska, lite svenska och kanske lite mer kakor.