The Fault in Our Stars

Hazel Grace Lancaster har cancer. Hopplös cancer, ända sedan hon fick reda på det har hon varit i sista stadiet. Men tack vare en ny medicin har hon fått några extra år, om än några år med vätskefyllda lungor och en syrgastank i konstant släptåg.
   Hazels föräldrar är hursomhelst oroliga för henne. Inte bara för det uppenbara, hennes hälsa, utan snarare det faktum att hon aldrig träffar någon, utan mest ligger på sitt rum och läser böcker. Därmed tvingar hennes mamma henne till att gå på stödgruppsträffar i en kyrka, och under en sådan träff träffar Hazel Grace Augustus Waters.
   Augustus Waters har haft cancer men är nu frisk. Augustus Waters är en riktig charmör. Augustus Waters lyckas med att få Hazel Grace att följa med honom hem efter första gången de träffas. (Och nej, inte på något weird perverst sätt, utan på ett positivt sätt.) Detta är början av John Greens senaste bok The Fault in Our Stars, och början på en fantastisk resa mellan två människor. Som bland annat innehåller Jesu Bokstavliga Hjärta* och Amsterdam.

Okej. Var börjar jag. Kan jag börja med namnen? Får jag berätta för er hur mycket jag älskar namnen Augustus Waters och Hazel Grace??? De är så fina!! Och de passar så förbannat bra!!! Och så älskar jag karaktärerna!!!!
   Okej, andas.
   Jag vet att många swoonar i allmänhet över Augustus, men jag måste faktiskt säga att det är inte han som är fantastisk, utan det är han och Hazel tillsammans som bildar någon slags underbar kombination av karaktärer. Hazel är på många sätt sarkastisk, introvert och inte särskilt positiv, men med Augustus, som är charmig, säger och gör exakt det han känner för (eftersom att livet är för kort för att slösa bort det på annat), och är allmänt spontan, lever hon upp och tillsammans är de så. Så. Fina. Det är svårt att beskriva, men läs så förstår ni!

Det som gör boken är dock John Greens sätt att skriva. (Naturligtvis, det är ju han som hittat på allt.) Han ger Hazel en stark, ärlig och rättfram röst, vilket gör att trots att detta är en cancer-bok är den inte gjord av sentimentalt skräp (ursäkta.). Ja, jag gråter när jag läser den. Men jag skrattar väldigt mycket också. Hazels och Augustus konversationer får mig verkligen att skratta högt på bussen, och observera då att det är två cancer-barn som pratar! Hazel är sjuk, men hon har också lärt sig att hennes cancer är en del av henne. Hon kan inte ändra på det. Och därför har hon inte en gråtmild, heroisk cancer-kämpe, utan en helt vanlig tjej. Som har fått växa upp lite snabbare än andra, bara.
   Min poäng är i alla fall att John Green får fram hennes känslor så bra, och att det är en förbannat rolig bok, trots allt. Överallt finns det humor, som förvisso kan vara rätt mörk, men det är ändå humor.
   Ytterligare en sak med John Green i den här boken... är att han skriver som han pratar. Alla som har sett hans videos på vlogbrothers vet att han är ganska... tja, han kan helt enkelt vara lite jobbig när han pratar. Han pratar väldigt högt. Och fort. Och med en barnslig entusiasm som är rätt gullig, men för mycket ibland. Och han skriver precis som han pratar. Som tur är fungerar det mycket bättre i skrift, eftersom att man kan välja tempot själv då. Och då fungerar det mycket bättre.

Jag lånade The Fault in Our Stars på biblioteket, men efter halva boken beställde jag den från Adlibris. Jag försöker att inte köpa böcker i onödan, framför allt inte till fullpris, men den här var värd det. Jag vill bara läsa om den. Om och om igen. (Vilket jag inte kan, för jag har lånat ut den till en kompis, och mitt köpta ex har inte kommit fram än...)

*Okej, nej, det är Jesu bildliga hjärta, men läs boken så fattar ni :)

Not That Kind of Girl

Natalie Sterling i Siobhan Vivians Not That Kind of Girl (vars framsida jag dör av) är perfektionist. Om ni (som jag) trodde att ni var perfektionister, glöm det. Ni kommer inte i närheten av Natalie. Hon går sista året på high school, ska precis ställa upp i valet till elevkårsordförande, och för henne handlar det om liv och död. Bakom sig har hon den vänliga om än något stränga läraren Ms Bee, som stödjer henne i allt hon gör. Och bredvid sig har hon Autumn, hennes bästa vän sen några år tillbaka.

Men mitt i Natalies (nästan) perfekta liv kommer Spencer och rör upp allt. Spencer har inte riktigt förstått reglerna som alla tjejer bör följa på skolan. Hon visar gladeligen trosorna för killarna när hon böjer sig fram, och har inget emot att de mer eller mindre dreglar över henne. Istället för att se det som att de objektifierar henne, kallar hon det att hon har kontroll över sin sexualitet.

Spencers inställning är början på det som sakta börjar skapa sprickor i Natalies perfekta verklighet. Hon ställer till med gud vet vad samtidigt som Natalie börjar bli osäker på vänskapen med Autumn. Och så finns där naturligtvis en kille, Connor, en idiot som alla andra, eller?

Som jag sa innan, Natalie är perfektionist. I början kunde jag sympatisera, för det är jag också, men hon är verkligen extrem. Framför allt har hon inte lärt sig det alla perfektionister bör veta: det är inte en bra idé att ha för många projekt igång samtidigt (framför allt inte när man går i skolan), för man kommer att bryta samman. Nat har inte fattat det. Så småningom blir det alltså lite too much. Hon har väldigt höga tankar om sig själv, och ser ner på dels alla tjejer som dumpade Autumnn när ett rykte spreds om henne, dels alla korkade fotbollskillar som inte tänker på något annat än sex. Samtidigt är hon också osäker på sig själv, för hon är inte direkt personen som hittar nya vänner lätt. Därför håller hon hårt i Autumn, till och med för hårt. Men så har hon också de vuxnas förväntningar på sig. Vem känner inte igen sig här: man blir nyfiken på att göra något galet med sina kompisar, men så ser man framför sig ens föräldrars besvikna miner, och ändrar sig. Precis sådan är Natalie.

Så även om Natalie känns verklig har jag svårt att tycka om henne. Hon är helt enkelt för stel. Lustigt nog tycker jag så mycket mer om Connor. Och då menar jag inte att jag har en crush, för han är inte alls den sortens kille jag skulle falla för. Nej, jag respekterar honom. Först tycker jag likadant om honom som Natalie, men det är naturligtvis för att det bara är hennes tankar om honom jag får höra. Men så fort han får chansen att själv berätta saker ändrar jag helt åsikt.

Connor är inget geni, han har inga enorma ambitioner, men han är inte heller dum, och det som gör honom värd min respekt är att han vet vad han vill, till skillnad från Natalie som trots sina höga mål egentligen inte vet något alls. Connor kommer inte lämna den lilla staden han bor i, men han är okej med det. Han kommer ta över sin familjs julgransfarm, och är nöjd med det. Det är inte dåligt. Vissa kanske tycker att detta är fruktansvärt, att killen ju inte har några ambitioner, men jag tycker det är fel inställning. Alla kan inte bli läkare, ekonomer och advokater. Någon måste hugga julgranar också. Och varför ska inte han göra det, han som faktiskt är nöjd med det? Nej, jag gillar Connor mycket mer än Natalie.

Autumn kan jag inte riktigt placera. Jag förstår mycket väl hur hon tänker, men hon känns väldigt motsägelsefull. Ena stunden tycker jag att hon är blyg och tillbakadragen, men så är hon egentligen snarare en partytjej. What. Men till och med henne gillar jag mer än Natalie.

Mot slutet lugnar sig naturligtvis Natalie, och hon slappnar av lite och blir helt enkelt en bättre person. Alla blir lyckliga, woho! Nej, lite för bra slut, tycker jag. Även om det är uppenbart att inte allt kommer bli bra några år efter slutet, tycker jag det är för bra. Men men, Natalie växer i alla fall upp. Tack och lov.

I grund och botten handlar boken egentligen om huruvida det är sexistiskt när tjejer visar upp sig, eller om det är sexistiskt att man inte kan göra det. Om en tjej självmant vill verka sexig, och beter sig "horigt", är hon objektifierad då, eller har hon kontroll? Det är Natalie och Spencer som är varandras motsatser, och budskapet mot slutet är väl egentligen att ingen av dem har rätt. Det är kanske lite galet att klä sig extremt utmanande (i skolan) för att få killarnas uppmärksamhet, samtidigt som det också är lite galet att förakta alla som tänker på sex under high school. Den gyllene medelvägen är svaret, enligt Vivian.

Allt som allt har jag lite delade känslor för Not That Kind of Girl. På ett sätt gillar jag den, för den visar så tydligt typiska tonårskänslor i skolan, osäkerheten, nyfikenheten, ja allt. Men samtidigt irriterar jag mig på Natalie, och då den är skriven ur hennes perspektiv blir det svårt att riktigt fångas. Men men.

Crossed

För ett tag sedan (läses ungefär två månader sedan) läste jag ut fortsättningen på Ally Condies bok Matched, som jag bloggat om här. Fortsättningen heter Crossed och tar vid där Matched slutade (med andra ord, ni som inte har läst den första och inte vill bli spoilade LÄS INTE DETTA!).

I Crossed åker Cassia till de yttre provinserna i ett desperat försök att finna Ky. När hon äntligen kommer ut till det rätta stället finner hon istället att Ky har flytt in i de hemlighetsfulla canyons. Hon fortsätter då sin kamp om att finna honom och alla ledtrådar han lämnat efter sig till henne. Men ska Cassia lyckas hitta honom och ”The Rebellion” (de som gör uppror mot samhället).

Vi kan börja med att säga direkt att jag inte gillade Crossed. Verkligen inte.  Jag gillar inte hur Ally Condie försöker föra historien framåt, men att ingenting faktiskt händer. Det är frustrerande och fruktansvärt jobbigt. (jag måste ändå erkänna att jag troligtvis kommer läsa den tredje och sista delen av trilogin, för att veta hur den slutar, men det betyder inte att den är bra, bara att jag är nyfiken). Inte nog med att historien knappt går framåt över huvudtaget, utan Ally Condie gör även en total Stephenie Meyer och skriver Crossed ur både Cassia och Kys perspektiv.

(Nu ska vi bara ta en sekund här och börja diskutera det här med att byta perspektiv i böcker. Jag tycker det är helt okej att man gör det. OM MAN GÖR DET FRÅN BÖRJAN! Inte om man kommer på i den andra eller fjärde boken, att ojsan, byta perspektiv är en bra sak att göra i en bok. Var konsekvent och gör det från början i så fall!)

En sak som jag dock måste erkänna att jag gillar med Matched och Crossed är anknytningarna som Ally Condie gör till vår tids historia, noveller, poesi och liknande. Jag tycker det är väldigt bra att hon har tagit med poesi som vi idag anser vara känt och lagt en stämpel över det som förbjudit. Men även jag måste erkänna att i Crossed går det här med hur det förra samhället såg ut och deras poesi lite överstyr. Det blir lite för mycket fokus på poesin och liknande istället för att föra historien framåt.

Avslutningsvis måste jag säga att Crossed verkligen inte var värt att läsa. Inget direkt hände och det skulle inte förvåna mig om man bara läste de första 20 sidorna och de 20 sista och sen skulle man ha ganska bra koll på vad som hände igenom hela boken.

(Efter att ha läst ut Crossed har jag bara en sak att tillägga, som är lite av en SPOILER ALERT, men i alla fall. Efter att ha läst ut den, är vi vid samma punkt som vi var innan Crossed tog vid, Cassia letar fortfarande efter Ky och gör allt för att finna honom. Igen. *facepalm*) 

Delirium och Josefin är inte död

Ja, jag har inte dött, fast att man mycket väl kan tro det. Jag har inte heller trillat ner i ett svart hål och nu helt plötsligt lyckats hitta min väg tillbaka. Nej, jag har bara varit otroligt upptagen med, som ni nog alla kan gissa vid det här laget, skolan, skolan och lite mer skola. Inte nog med att man i trean har projektarbete och tusentals uppsatser, nej, jag är även så intelligent att jag väljer att åka till MUN (Model United Nations, vet ni inte vad det är, googla det, och sen åk på ett, det är skitkul), plus att man ska hinna med och ta körkort någon gång också.

Så, nu efter att ni har fått en väldigt utförlig förklaring till varför jag har varit lite borta härifrån ett tag, så kan vi börja med den riktiga anledningen till att jag började skriva detta inlägg. För ett tag sedan läste jag ut Lauren Olivers bok Delirium. Jag har tidigare läst hennes Before I fall, och tyckte väl väldigt mycket om den, trots att jag samtidigt störde mig något fruktansvärt på den.

Delirium handlar i alla fall om Lena. Lena är nästan 18 år och lever i ett samhälle där kärlek inte bara är förbjudet utan även olagligt och ses som en sjukdom som måste botas. Lena lever ett ganska vanligt liv, hon har en bästa kompis Hana som hon spenderar nästan varje vaken sekund med, då hon inte går i skolan eller jobbar. Hon fyller snart de magiska 18 år och kan inte vänta tills det är dags för hennes operation som ska bota henne och göra henne immun mot den hemska sjukdom som kärleken är. Hon räknar dagarna till operationen och väntar spänt på dagen då det kommer ske.

Tills något ändras. Tills dagen då hon träffar Alex.

Det som får mig att falla lite för Delirium är att den inte bara fokuserar på vad vi i dagens samhälle anser vara kärlek, att kärlek inte bara är något som uppstår mellan två stycken som har en sexuell attraktion till varandra, utan snarare att det är alla kärlek som finns i alla de band man skapar med olika människor. Språket i boken är även mycket väl uttänkt och vid tillfällen var jag bara tvungen att stanna och skriva ner vad jag precis läst, för att det var så klockrent.

Nu vidare till vad jag störde mig på. Den är så sjukt förutsägbar. Herregud! Jag kunde läst Delirium med ögonbindel och ändå kunnat förstå vad som skulle hända och hur den skulle sluta långt i för väg. Sen måste jag även klaga lite på hur fruktansvärt klyschig den är. Girl meets boy, girl falls for boy, boy falls for girl, bla, bla, bla, bla. I DON’T FREAKING CARE! Jag vill inte läsa om hur en tonårstjej känner första gången hon träffar en kille som hon inser att hon faktiskt är kär i, när jag kan läsa om ett samhälle där de förbjuder vad vi idag ser som en självklarhet. Det är det generella problemet jag har sett med de senaste dystopiska böckerna som jag läst. De fokuserar mer på personerna och hur deras förhållanden och känslor utvecklas, hellre än på hur samhället de lever i är, vilket enligt mig är det absolut viktigaste i en dystopisk bok.

Slutningsvis får jag ändå säga att det är en bok som är värd att läsa, och om man gillar hela klichén med girl meets boy blandat med dystopi, så är den troligtvis perfekt för dig. För mig blir den dock en bok med mycket potential men som verkligen inte lever upp till vad jag skulle önskat den att vara.

Det finns också en fortsättning på Delirium, som heter Pandemonium.

(Till sist. SPOILER ALERT! Lite av en spoiler alert, inget man inte redan skulle ha förstått om man läst synopsen. Men ändå, folk är så känsliga när det gäller spoilers. I alla fall, ni som läst den, skulle det inte ha varit så mycket mer episkt om istället för att hon träffar en mysterisk och främmande kille som hon faller head over heels for, insåg att hon älskade Hana, bästa kompisen, på mer än bara ett kompissätt. Att de skulle inlett ett homosexuellt förhållande i ett land och en tid som förbjuder kärlek. It would make it so much better! Och inte så fruktansvärt förutsägbart.) 

Prom & Prejudice

Jag läste Unga böckers recension av Elizabeth Eulbergs Prom & Prejudice och kände omedelbart att jag var tvungen att läsa den! Så jag skrev genast ett fint litet inköpsförslag till stadsbiblioteket, som duktigt köpte in den till mig. Tjoho!

Prom & Prejudice är, som man nog hör, en nytolkning av Jane Austens klassiker Pride and Prejudice. I denna version är Lizzie Bennet en elev på den extremt fina skolan Longbourn Academy, men som kommit in med hjälp av ett stipendium, och står därmed längst ner på den sociala stegen. De ända som är trevliga mot henne är Jane, hennes rumskamrat, Charlotte, som är en annan stipendieelev, och så Colin, en kille från det närbelägna Pemberley Academy som är schysst eftersom att hon är den enda som orkar lyssna på henne. Jane har nyligen träffat en snygg och härlig kille från Pemberley, Charles, och därmed tvingas Lizzie träffa dennes vän, den buttre Will Darcy.

Det första man måste säga är att idén är alldeles underbar!!! Jag älskar verkligen konceptet här, och för det mesta gör Eulberg det till en helt fantastisk bok. Lizzie har behållit sin personlighet, även om hon tjatar lite väl mycket om allt hon får stå ut med, och författaren har lyckats forma om berättelsen perfekt till modern tid och till en internatskolemiljö. Det är ingen djup bok, men den är lättsam, snabbläst, och allmänt trevlig.

Men... Nu kommer menen... Tyvärr finns det vissa saker som drar ner det hela. Det första är faktiskt längden på boken. Dryga 200 sidor, med luftig, snabbläst text, går ALLDELES för fort att läsa. Man hinner knappt sätta tänderna i den innan det har tagit slut. Jag vill så gärna läsa mer, men jag får det inte! Varför?? Whyyy??? Jag vill juuuu! Det faktum att den är så kort gör dessutom att vi inte hinner lära känna karaktärerna särskilt bra, plus att handlingen går på tok för fort framåt. Nu får jag kanske skylla mig själv lite, för jag sträckläste boken, men även om man gör det ska det ta lite tid innan saker händer! Efter The Fellowship of the Ring bokstavligen svalde jag den här boken hel. Vilket är synd. För jag hann knappt känna smaken.

Nu när jag sagt detta känner jag ändå att jag får påpeka att det är en härlig bok ändå. Men det är lite som amerikansk bröd. Det löses upp i munnen, och ger inget som helst tuggmotstånd. Gott på ett sätt, men inte särskilt mättande.

(När vi ändå pratar om Pride and Prejudice, måste jag passa på och tipsa om The Lizzie Bennet Diaries! Det är ett pågående videoprojekt där de har omtolkat Austens klassiker - i form av en videoblogg! Måste ses!)

The Fellowship of the Ring

Efter att ha läst och gillat J. R. R. Tolkiens The Hobbit, som ju blir film till vintern, bestämde jag mig för att även ta mig an Lord of the Rings-trilogin, med början i The Fellowship of the Ring. Som nog de flesta vet berättar boken historien om Frodo Baggins, en hobbit från The Shire, som dras in i ett stort och mörkt äventyr på grund av en liten ring. Ringen tar honom bort från säkra områden ända till Rivendell där alver bor, och sedan vidare, när det bestäms att det är han som ska bli ringbäraren, och ta ringen till Mordor där den kan förstöras.

Vad som kanske inte lika många vet är hur otroligt mycket som händer innan Frodo och hans kompanjoner Sam, Merry och Pippin ens kommer till Bree (inte ens halvvägs till Rivendell). För de flesta har nog bara sett filmen, och där har de skippat stora delar av första halvan av boken. (För att inte tala om allt som händer innan Frodo ens får ringen.) Jag tycker det är bra att filmskaparna valde bort allt detta, men samtidigt anser jag att det fungerar i boken. Den är ingen rask bok, nej; den är mysig, lugn, rätt seg ibland, men på ett ganska härligt sätt. Det är en välkommen paus i dagens betydligt mer hektiska böcker.

Till skillnad från The Hobbit finns inte riktigt den där "sago-känslan". The Hobbit är inte direkt barnslig, men man märker att det är en berättelse skapad för att roa, med tanke på sättet den är skriven. Tolkien talar direkt till läsaren flertalet gånger, vilket ger just en väldigt mysig stämning. I The Fellowship of the Ring däremot är det en mycket allvarligare stämning, och sago-känslan finns där bara nätt och jämnt. Jag saknar den dock, måste jag säga. Samtidigt passar den inte riktigt lika bra till trilogin, så jag förstår varför den inte finns med.

Karaktärerna är härliga och levande, även om deras repliker kan kännas stela ibland, och kanske är det också så att de får en extra boost i mitt huvud när jag ser dem framför mig från filmen. För det är svårt att inte låta min hjärna se filmen framför sig, i en lite annan variant. Men det gör kanske inte så mycket?

Sammanfattningsvis är jag nöjd, även om den var lite seg ibland. Ser fram emot att läsa The Two Towers och The Return of the King!!!