Bokmässa 2011 och Dan Brown

I fredags förmiddag satte jag och Kim oss i bilen tillsammans med min kära moder upp till bokmässan i Göteborg. Det var andra gången det blev bokmässa för mig och första för Kim.

Vi började hela kalaset med att på fredag bara gå runt bland alla tusentals montrar, vi hamnade ganska direkt vid SF-bokhandelns monter. Efter väldigt mycket dreglande drog vi oss sedan vidare mot The English Bookshop där det blev inhandlat några böcker, för min del blev det två böcker av Stephen Hunt. Den första och tredje delen i en serie (ja, jag vet, faliure. Men jag upptäckte inte det förrän senare. Det betyder bara helt enkelt att jag får köpa tvåan någon gång i mellan) The Court ofthe Air och The Rise of the Iron Moon. Vi fortsatte sedan att utforska de olika montrar och helt slut gick vi sedan där ifrån för att äta och sen gå till hotellet och sova.

Lördagen kom alldeles för tidigt med alldeles för lite sömn och det var äntligen tid för dag två av bokmässan för min och Kims del. Denna dag hade vi även seminariekort och vi gick mestadels på seminarier, kollade lite till i de olika montrarna (vilket var i princip omöjligt för där var helt sjukt mycket folk!), vilket resulterade i att jag köpte en Bröderna Lejonhjärta-bok med en väldigt fin framsida. Vi han till och med klämma in lite Eco-kaffe från internationella torget med. Dagen bara flög förbi och snart satt vi tillbaka i bilen på väg hemåt igen, med våra nyinköpta böcker.

Jag har just nu läst slut Dan Browns Den Förlorade Symbolen (ja, jag läste den på svenska, vilket troligtvis gjorde den lite sämre än vad den skulle varit på originalspråket).  

Den handlar precis som de tidigare i ”serien”; Da Vinci koden och Änglar och Demoner, om Professor Robert Langdon. Denna gång åker Langdon till Washington för att hålla ett sista minuten föredrag och träffa sin gode vän Peter Solomon.  När han kommer till Capitolium där föredraget ska äga rum möts han av något helt oförväntat som för honom vidare till en spännande och oförväntad resa genom Washingtons gömda historia.

Det är en bok man fastnar i direkt, precis som de föregående böckerna. Jag trodde inte att jag var så fast i boken på ett emotionellt sätt, som jag faktiskt var, vilket jag märkte när en oväntad händelse fick mig helt ur balans. Den är spänningsfylld, rolig och en aningens läskig. Historien anser jag dock inte vara lika bra som de föregående böckerna, vilket är väldigt synd, men allt som allt är det en trevlig och bra bok. 

Jag vet

Jag vet att jag borde skriva,
Jag vet att det finns mycket att skriva om.
Men jag har mycket att göra,
Och alldeles för lite tid,
att göra det.

Jag vet att jag borde skriva,
Om Bokmässa och böcker.
Men det får ni vänta med att läsa,
tills jag har tid,
att göra det.

(En ful och dålig dikt som ursäkt för vår apati! Det kommer! Snart! Vi ska bara börja leva igen, efter det att skolan slutar ta död på oss!)

Coraline

En annan bok som jag även har läst ut nu på sista tiden är Neil Gaimans bok Coraline. En av böckerna jag köpte i London. Anledningen till att jag köpte den var självklart för att det var Neil Gaiman och jag tidigare hade hört att han var fantastisk, plus att han har skrivit ett väldigt bra avsnitt till Doctor Who.  

Coraline har precis flyttat in i ett nytt hus med sina föräldrar. En dag när hon går på upptäcktsfärd hittar hon en stor låst dörr. Hon går igenom dörren och finner en korridor som leder till ett hus som väldigt mycket liknar hennes eget. Hon finner att det är ett väldigt skrämmande hus med falska föräldrar och nu måste hon ge sig ut på ett skrämmande sökande för att rädda sig själv och mycket, mycket mer.

Coraline är en barnbok och riktar sig mestadels till barn i 9-12-års åldern och den är klassificerad som fantasy/skräck bok. Jag kan redan från början säga att jag som 9-åring nog skulle tyckt att Coraline var alldeles för kuslig. Jag fann den nu, när jag är nästan 18 år gammal, mycket skrämmande och kuslig. Det är dock inte det enda boken är, den är även fin, underbar och mycket välskriven och troligtvis en bok jag kommer läsa många gånger om

Jag tycker dock ändå att Neil Gaiman skriver fantastiskt och jag tänker definitivt fortsätta läsa fler böcker av honom.

Den har även gjorts in till film, som jag planerar att se inom den närmsta framtiden. Men jag får nog vänta tills det är ljust ute eller tills jag har någons hand att krama. Med tanke på att jag fann boken väldigt kuslig så är filmen nog ännu värre. 

Jenny

Jag fortsatte min lilla Jonas Gardell-fas med att, så fort jag fått händerna på den, sluka hans tredje och fristående bok om Jenny och Juha och deras uppväxt i den lilla byn Sävbyholm, nämligen Jenny.

25 år efter att Juha och Jenny och alla de andra slutat skolan så får Juha ett brev av Jenny. Ett brev som förändrar allt. Juha får veta att något hemskt och fruktansvärt hände den där sista fredagskvällen före skolavslutningen vid Sävbysjön då han inte var med. En kväll som kom att ändra allting.

Jenny är ännu ett mästerverk som från första stunden sätter sig på ens hjärta och kramar åt så hårt den kan och vägrar att släppa taget. Gardell skriver på något vis så fruktansvärt fängslande och fantastiskt att man bara inte kan släppa boken ifrån sig.  Karaktärerna är levande och utförliga. Historien genomtänkt och framlagd på ett ytterligt fantastiskt vis.

Jag försöker att beskriva med ord hur underbar jag har funnit såväl Jenny som En komikers uppväxt och ett Ufo gör entré, men det känns på något sätt som om orden inte är tillräckliga. Som om det inte finns ord tillräckliga nog för att beskriva känslan som Gardell lyckas förmedla i dessa tre fantastiska böcker. Jag kan bara säga, som jag sagt förut, det är en bok som alla borde läsa. Inte enbart för att läsa historien utan för att få känna känslan som Gardell lyckas förmedla så ofantligt bra i sina böcker. 

Cirkeln - fantasy på svenska

Jag var lite tveksam till Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln först. Den var ju... svensk. Jag är så anglifierad i min läsning att jag knappt kan läsa något på svenska utan att rygga tillbaka, även om det är av en svensk författare. Så när jag plockade upp Cirkeln var det med tveksamhet inom mig. Jag ville ju läsa den innan Bokmässan, men skulle jag klara av det?
   Mycket riktigt tog det emot rejält de första sidorna. Och när magiska termer började komma in och, ja, Rådet och Mönstrenas bok, då riktigt rös jag. För det låter så förbannat töntigt på svenska. Eller är det bara jag som tycker det? Och jag kan säga det, att hade boken varit det minsta seg i början hade jag lagt den ifrån mig inom 40 sidor. Som tur är var den inte det. Som tur är slängs man rakt in i en snabb och spännande historia, som varken är ytlig eller för överdriven.

Cirkeln berättar historien om ett gäng tjejer som precis börjat ettan på gymnasiet i Engelsfors. De känner knappt varandra, har inget gemensamt och alla hatar de staden där de bor. Minoo, Vanessa, Rebecka, Anna-Karin, Ida och Linnéa. Smart, populär, snygg, mobbad, mobbare och alternativ. Så olika man kan bli, men en natt, när månen blivit mystiskt röd, förs de alla till en övergiven folkpark och får reda på att de är utvalda i kampen mot ondskan.
   Som sagt, det låter så fel och töntigt, men på något sätt blir det inte det. Jag tror det är på grund av de långt ifrån extraordinära liv tjejerna annars har. De är typiska tonåringar, med typiska tonårsproblem: kärlekar, hemligheter och avundsjukor som får dem att bli så... normala. Trots att de är häxor. Jag skulle nog vilja kalla Cirkeln något som liknar en Katarina von Bredow-roman, fast med lite kryddning av magi och profetior. För man känner verkligen igen sig i deras problem. Själv är det förmodligen Minoo jag känner igen mig i, men det känns som att alla som läser den (kanske främst tjejer dock, eftersom att de manliga karaktärerna inte får så stort utrymme) kan relatera till någon av karaktärernas problem.
   Med det sagt är det dock, som många andra påpekat, fortfarande flera karaktärer som behöver byggas vidare på. Wille och Gustaf är knappast särskilt djupa, och bland de sex huvudkaraktärerna får man aldrig riktigt lära känna Linnéa och Ida, främst den sistnämnde. Men det är trots allt bara första delen i en trilogi, och om Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är smarta fortsätter de att bygga vidare på dessa karaktärer till nästa bok. Som jag för övrigt ser mycket fram emot!

Leviathan - en underbar blandning av historia och fiktion

Det är augusti 1914, och Europa håller på att hamna i krig. Clankers, de som förlitar sig på mekaniska stridsmaskiner, och Darwinists, de som skräddarsyr djur för sina ändamål, letar nästan efter en anledning till att gå till anfall, och när ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand blir mördad finns där plötsligt en.

Låter det bekant? Men ändå inte? Scott Westerfelds Leviathan är det som kallas steampunk - en historia som utspelar sig under tiden då ångkraft var vanligt, och som berättar en alternativ version av verkligheten. I Westerfelds 1900-tals Europa är det inte bara pakterna mellan länderna som leder till första världskriget, det är också meningsskiljaktigheter om huruvida det är rätt eller fel att genmodifiera djur till att tjäna människan. I Westerfelds variant av historien kom Darwin på ett sätt att skräddarsy djur till att t ex bli luftskepp, vilket lett till att framför allt the British Air Force ser lite annorlunda ut än i verkligheten. Vidare har tekniken gått framåt betydligt snabbare, och de som tycker att genmanipulering är "Gudalöst" håller sig istället till maskiner, t ex Österrike-Ungern.
   Själva berättelsen handlar om Alek, son till den döde Franz Ferdinand, som nu är på flykt undan såväl tyskarna som sitt eget folk. Men Alek är uppvuxen vid hovet och är knappast särskilt bra på att låtsas vara en fattig bondpojke, vilket försvårar hans beskyddares uppdrag.
   Parallellt med detta får vi följa Deryn, en tjej (vilket inte hörs på namnet) från Storbritannien som utger sig för att vara pojke för att kunna gå med i British Air Force (jag vet inte riktigt om det är BAF, men det är något motsvarande i alla fall.). Deryn hamnar av ren tur på det kända luftskeppet Leviathan (en enorm val), och får chansen att åka med på ett mystiskt uppdrag till Osmanska riket. Det hela leder naturligtvis till att de två träffas, och... ja. Sen får ni väl läsa!

Det är riktigt kul att läsa om Alek och Deryn. Skillnaderna på de två är helt enorma: Alek kan bara den extremt korrekta och strama engelska han lärt sig vid hovet, medan Deryn, i sitt försök att verka pojkig, drar på med den bredaste slangen hon kan. Samtidigt är de väldigt lika: båda bär ju på varsin gigantisk hemlighet som kan kosta dem livet om fel person får reda på det (kanske inte riktigt för Deryn, men... nästan.). Kontrasterna mellan de två bidrar till att Leviathan var ett lyckat drag av Scott Westerfeld. Detta är dock första delen i en (oavslutad) trilogi, och man känner på sig att något kommer hända mellan Deryn och Alek... Om Alek bara kunde få reda på att Deryn är en tjej först, förstås. (Det vore i och för sig ännu roligare om Alek blev kär i Deryn som kille. Men jag tror inte riktigt det är Westerfelds stil...)
   Något annat som bidrar till att boken blir så bra är det faktum att den utspelar sig i något som åtminstone liknar vår historia. Jag har aldrig varit någon historienörd, jag har till och med tyckt att ämnet var rätt tråkigt under grundskolan, men på gymnasiet väcktes det lite tack vare en riktigt bra lärare. Därför tycker jag att Leviathan blir extra spännande, med sin alternativa tolkning av verkliga händelser (precis som att jag tycker att Inglorious Basterds är en helt jävla genial film. Fast det kanske är lite annorlunda.)

Sammanfattning: Scott Westerfeld gör det igen! Efter att ha lyckats göra en spännande framtidsvision i Uglies, en spännande nutidshistoria i Peeps, så blir Leviathan en spännande historia i dåtiden. Jag ser fram emot fortsättningen!

En komikers uppväxt & Ett ufo gör entré - Josefin

För någon dag sedan läste jag ut Jonas Gardells bok En komikers Uppväxt.

En komikers uppväxt handlar om Juha Lindström som växer upp i en förort till Stockholm under 70-talet.  Juha är klassens clown, att vara rolig är det enda han är bra på. Genom Juha får man lära känna de andra Sävbyholmsbarnen; bästa vännen Jenny, med det fula hårspännet i det fula håret som Juha jämt får skämmas över, den mobbade Thomas med den galna tyska mamman och de inte allt för snälla Lennart och Stefan.

Det är en bok om utanförskap, mobbing och svek.  Den är stundtals en rolig men samtidigt sorglig skildring av barndomen. Det som slår mig direkt efter att jag läst ut boken är hur fruktansvärt bra Gardell skriver. Han fångar verkligheten på ett sådant rått och sanningsenligt vis att det är helt otroligt. De flesta karaktärerna är levande och väldigt välskrivna, dock finns där mindre karaktärer som jag i efterhand kan önska att jag fick veta mer om, men som inte störde mig det minsta när jag läste boken.

Det är en bok som enligt min åsikt alla människor borde läsa. Jag vet att jag säger det ofta om böcker, för att jag själv fann de så otroligt bra, men En komikers uppväxt är verkligen värd att läsa. Den är definitivt inte en bok som du går skrattandes ur, men den kommer utan tvekan att göra ett stort intryck på dig.

Jag fortsatte även ganska direkt med att läsa Ett Ufo gör Entré och läste ut den bara någon dag efter En komikers uppväxt.

I Ett ufo gör entré så fortsätter Gardell på att bygga på historien om Juha, Jenny och de andra. De är nu 15 år gamla och går nu i skola i en större by, och ska snart gå ut grundskolan. De börjar smyga sig längre och längre in i vuxenvärlden och börjar smygröka bakom gymnastiksalen, supa sig fulla på FF-fester, ljuger om sina sexuella erfarenheter och försöker förstå vem de egentligen är.

Ett ufo gör entré är mycket vuxnare än vad En komikers uppväxt var, vilket unga läsare kanske bör tänka på, den kanske inte är allt för passande till yngre människor. Den är dock fortfarande lika underbar och fantastisk som föregångaren, till och med snäppet bättre. Jag har sagt det förut och säger det igen, helt enkelt en bok som alla borde läsa.

Den fick mig att skratta, att gråta, känna mig en aningens obekväm och att helt enkelt älska karaktären Juha. Boken är helt enkelt underbar, definitivt så hamnar den på min 10-i-topp-lista av böcker jag läst.

Jag kan inte annat än hålla med om Smålands-tidningen, som det står på baksidan av boken, om att Ett ufo gör entré berör långt in i hjärteroten. 

Påminnelse om att jag än är vid livet.

av någon anledning vill inte internet funka på datorn, och nu krånglar blogger på mobilen. suck. men så fort saker och ting ordnar sig kommer uppdateringar om dels leviathan, dels cirkeln. jag hatar internet ibland!

Josefin har en ny obsession

Som titlen avslöjar har jag en ny obsession. Denna gång är den mini-tv-serien Single Father, med bland annat David Tennant och Suranne Jones. Igår var tredje dagen, på tre dagar i rad, som jag tittade om på i alla fall ett av avsnitten från serien. Den är dock inte alls speciellt lång, varje avsnitt är bara dryga en timme och där finns bara fyra avsnitt i den. Men det är definitivt fyra timmar väl spenderade.

Själva mini-serien handlar om Dave. Dave är gift med Rita och de har tillsammans tre barn (Paul, Ewan, Evie) och Lucy, Ritas barn sedan tidigare, alla boendes under samma tak (Dave har även ett barn sedan tidigare, dock är hon vuxen och bor inte med Rita och Dave). När Rita dör i en hemsk bilolycka, får Dave försöka att fortsätta att uppfostra de fyra barnen själv.

En av de anledningarna till att jag fastnat för denna helt underbara mini-serie kan vara för att den utspelar sig i Skottland och de flesta pratar skotska. (David Tennant pratar skotska!! :D <3 Helt underbart, jag smälter lite). En annan anledning till att jag gillar den är troligtvis helt enkelt för att det är en väldigt bra historia. Förutom det så är även skådespelarna är väldigt bra och fångar verkligen känslorna som de försöker förmedla. Det finns åtskilja scener i serien då jag bara vill hoppa in i serien och krama om och trösta någon av skådespelarna, så verklig och levande känns serien vid tillfällen. Så fruktansvärt bra lyckas skådespelarna förmedla budskapet och historien till tittaren.  

Helt enkelt ett tips till alla de Tennant-nördar där ute. Och för er andra med, som älskar skotska och vill se en bra mini-serie. Eller bara för er som gillar mini-serier. 

Torchwood: Another Life

OBS! Kommer innehålla spoilers till Tv-serien Torchwood om ni inte sett upp till det säsong 4 och inte vill bli spoilade, läs inte detta inlägg.

Jag läste igår kväll ut boken Torchwood: Another Life av Peter Anghelides. Det är en bok som är inspirerad av Torchwood serien. Det är inte ett avsnitt ur serien nerskriven som bok, utan en bok skriven med samma karaktärer och liknande som i serien, men har en annan storyline.

Under 24 timmar har det regnat mer en 24 inches (en inch är 2.54 cm, do the math yourselves) av regn i Cardiff, något som får hela staden att vara på gränsen till extrema översvämningar. Samtidigt så pågår massa brutala mord i staden, som Torchwood-teamet försöker utreda. När de funnit mördaren och han lugnt och stilla självmant faller från en åtta våningars hög byggnad, förväntar sig alla att de brutala morden ska upphöra. Så är dock inte fallet och jakten på sanningen har börjat.

Det är rafflande och fartfylld bok fylld av spänning, precis som serien. Den är även fylld med massa sexscener (precis som serien) och väldigt många av dem känns, som i serien, onödiga och extremt awkward. Där var dock förvånansvärt lite sexscener med Jack i boken (jag tror faktiskt inte där var någon alls) något som är väldigt ovanligt om man jämför med serien, där Jack i princip är med i en sexscen per avsnitt.

 Det är en helt OK bok, men det är dock väldigt udda att läsa om Gwen, Jack, Ianto, Owen och Tosh som om det fortfarande är säsong ett och alla är vid livet. Det är väldigt udda och känns nästan fel på något sätt, där är så mycket som inte har hänt än, men som jag vet kommer hända. Det är dock inte en bok som jag står och jublar över och min nörd-o-meter går inte speciellt högt. Boken känns nästan mer som en helt vanlig bok än något som ska vara som Torchwood. Anghelides har dock vid några tillfällen fångat karaktärerna på pricken från serien.

Jag tror att en av anledningarna till att jag inte tyckte att Another Life var så bra som jag hade förväntat mig kan vara för att jag inte riktigt gillar Peter Anghelides. Jag har tidigare lyssnat på Doctor Who-ljudboken Pest Control som Anghelides har skrivit och tyckte inte heller att själva historien i den var speciellt superbra den heller. Det är dock definitivt värt att läsa bara för att få återse Gwen, Jack, Ianto, Tosh och Owen tillsammans igen.

Bokfynd - igen (och lite annat bokrelaterat)

Ja, jag har definitivt tillräckligt med böcker efter London, men vad ska man göra när det nu är kvartersloppis där jag bor och man hittar böcker? Verkligen, kom igen, två pocket för en femma. Vem kan stå emot det?
   Det jag tillslut bestämde mig för var dels Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam (gillar titeln så mycket, även på franska: Ensemble, c'est tous) och Umberto Ecos klassiker Rosens namn, som vi förvisso har på skolan, men men... Här låg den och såg så fin ut, så då fick man ju passa på!

På tal om Anna Gavalda håller jag faktiskt på med hennes novellsamling - på franska: Je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part. Inte helt frivilligt dock, för jag förstår knappt ett ord, trots att man läst franska i över sex år (fun facts: enligt svenska systemet ska jag vara på samma nivå på franska nu som jag var på engelska när jag började gymnasiet. Yeah, right.) Men trots att jag alltså inte riktigt begriper något, känner jag ändå att jag gillar Gavaldas sätt att skriva. Inte sådär överdrivet uppstyltat, utan ganska fritt. Härligt!
   Jag såg också en annan bok på loppis som jag var på väg att köpa - tills jag fick höra priset. Visst, det var en rätt nyutkommen bok och den var i fint skick, men FEMTIO KRONOR för en second hand-bok? Åh nä, kalla mig snål men det tänker jag då inte pröjsa! (Boken i fråga var Holly Blacks White Cat, som jag haft ögonen på ett tag på Hamrelius bokhandel. Men sååå sugen var jag faktiskt inte på den.) Ironiskt nog köpte jag faktiskt en bok för över en hundring senare på dagen, men då hade jag en bättre anledning. Boken var nämligen den just nu väldigt populära Cirkeln, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, och jag kände att jag behöver läsa den innan bokmässan om några veckor, och på biblioteket var det - hör och häpna - typ 26 reservationer. Njaaae, tänkte jag, det kommer jag nog inte hinna, så jag sprang in på Åhlens istället och utnyttjade mitt presentkort.

Snart får det inte plats med mer böcker i min bokhylla... suck. Jag som just köpte den.

Originell, med vissa brister

En av de böcker som hamnat på min att-läsa-lista på grund av FYA är Lish McBrides Hold Me Closer, Necromancer*, och den har nu, efter en längre tids läsande, blivit utläst. Den är inte lång, och den är långt ifrån dryg, men jag har helt enkelt inte haft tid för sträckläsning... synd! Men nu är jag äntligen klar, och här kommer mina smått osorterade tankar.

Sam LaCroix (bara hans namn får mig att gilla honom. Och då heter han egentligen Samhain Corvus LaCroix. Hur coolt är inte det??? Förlåt, tillbaka till texten...) är your average fast food worker. En ung kille som hamnat där eftersom att inget annat riktigt passade, och nu behöver han helt enkelt ett jobb för att betala hyran. Men en dag kommer Douglas Montgomery in i bilden, en mäktig necromancer** (jag vet inte riiiktigt vad det heter på svenska så... vi håller oss till engelskan där.) och inflytelserik man i Seattles paranormala kretsar, om man säger så. Douglas märker genast att Sam har dolda talanger, och ser honom därför som ett hot. Snart har det hela utvecklats till en situation i vilken Sam har hamnat i en bur. Med en okänd tjej. Som råkar vara naken. Awkward? You bet.
   Det första som slog mig medan jag läste var hur ojämn historien tycktes. Boken är egentligen skriven ur Sams ögon, men senare hoppar McBride över och berättar, förvisso i tredje person, ur andra karaktärers perspektiv. När det är Sams tankar vi får höra tycker jag att allt känns levande. Det är spontana tankar som poppar upp, eftersom att vi befinner oss i hans huvud, och inte prydligt tillrättalagt. Men när man får se scener där Sam inte är med faller det lite. Det blir mer sakligt berättat, inte på långa vägar med lika mycket känsla. Det hade känts bätter om McBride hade hållit sig antingen till endast Sams synvinkel, eller att skriva allt i tredje person.
   Med det sagt tyckte jag ändå om Hold Me Closer, Necromancer. Jag älskar Sam som karaktär, inte direkt oskyldig men lite sådär blyg och osäker och försöker att hålla tankarna i styr när han hamnar med en naken tjej, Brid, i en bur. Det hela är, trott eller ej, rätt gulligt. Brid å andra sidan är framfusig och oblyg, vilket gör det ännu roligare. Generellt sätt är faktiskt de flesta karaktärer välskrivna och härliga, utom möjligen "the bad guys", dvs Douglas och hans medarbetare, som känns lite... småplatta. Något som däremot känns väldigt feministiskt, men också lite enformigt, är att i princip alla kvinnliga karaktärer - Brid, Sams vän Brooke, hans syster Haley - är extremt självsäkra och orädda. Visst, kul att se, men det finns faktiskt tjejer som hör hemma i skrika-och-hoppa-upp-på-en-stol-när-de-ser-en-mus-kategorin. Alla är inte stenhårda tuffingar. Och eftersom att killarna i boken har väldigt varierande "tuffhets-grad" känns det som att tjejerna är lite väl... awesome.
   Jag tycker alltid det är kul med fantasy-böcker som utspelar sig i vår egen värld, vilket denna gör, men samtidigt uppskattar jag när författarna åtminstone försöker ge logiska förklaringar till magiska fenomen (jag antar att det är naturvetaren inom mig som talar där...). Det gör definitivt inte McBride. Hon brer på med svirvlande vortexar genom vilka de magiska figurerna kommer fram, etc., vilket... tja, det kanske låter häftigare, men det imponerar mig inte särskilt mycket. Det funkar bättre på tecknad film. Ska det vara "verkligt", är det bättre att göra det mer... verkligt.
   Men nu ska jag sluta klaga. Det framgår av slutet att det förmodligen kommer minst en fortsättning, och trots mina små klagomål ovan ser jag verkligen fram emot att läsa mer om Sam och hans vänner!

*Okej, hemsidan jag länkade suger, men det finns ingen "egen" hemsida, och ingen på wikipedia. wtf? Annars, om ni vill läsa lite mer spännande om boken, föreslår jag att ni läser FYAs recension av den. Deras "BFF-charm"-del är typ exakt hur jag känner för Sam, anyways!

**Glömde kanske att förklara att en necromancer är en slags magiker som kan återuppväcka de döda, åtminstone till något som liknar levande.