Jag vet, jag vet, jag vet. Nu var det nästan åratal sedan jag skrev om en bok. Det har faktiskt gått ganska långsamt att läsa ut de två böcker som jag faktiskt hunnit läsa ut under de årtalen jag spenderat med att inte blogga. Den första av dem gick dock ganska snabbt, boken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag var precis som Kim skrev i sitt inlägg om boken, mycket tveksam till att läsa fantasy på svenska. Den är precis som Kim så fint uttrycker det som ”… svensk”. Jag har egentligen inget emot att läsa svenska böcker av svenska författare, men fantasy och sci-fi har en tendens att låta bättre och helt enkelt bli bättre på engelska. Ord som hela tiden används i boken, så som Rådet (med stort R) och Mönstrens bok, låter för mig mycket töntigare än vad det skulle ha gjort på engelska. Det kan dock ha att göra med det faktum att jag är mer van vid liknande ord på engelska. Jag kom ständigt på mig själv med att vilja översätta meningar till engelska i mitt huvud för att få det att låta bättre. Bortsätt från allt detta så är boken ganska spännande och förvånansvärt bra faktiskt (vilket nog mest har att gör med att mina förväntningar på en svensk fantasy bok inte var speciellt höga).
I alla fall, boken handlar om sex tjejer, Minoo, Vanessa, Rebecka, Anna-Karin, Ida och Linnéa, de har absolut ingenting gemensamt med varandra, tills den natten då de alla sex förs av en mystisk kraft till en övergiven folkpark där de får veta att de är de utvalda till att kämpa mot ondskan.
Boken är, som tidigare nämnt, ganska spännande och väldigt bra faktiskt. Där är dock några små saker man vill att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren ska utveckla vidare i de nästkommande böckerna. Men allt i allt så är det en bra början på en trilogi som har potentialen till att bli episk.
Den andra boken som tog en aningens längre att läsa ut var Jodi Picoults bok The Pact. Anledningen till att den tog så lång tid att läsa ut som den faktiskt gjorde, var en blandning av mycket skola, lång bok och alldeles för lite tid till att läsa, plus det faktum att i ungefär två veckor var jag inte på humör för att läsa en bok som The Pact. The Pact handlar om två tonåringar, nämligen Christopher Harte och Emily Gold. De har känt varandra sen de båda fördes och deras familjer har bott granne med varandra sedan de båda var mycket små och de växt upp med varandra som syskon. När de sedan har börjat komma in i tonåren har deras relation utvecklats till den av pojk- och flickvän. En dag händer dock det som inte får hända, sjutton år gammal dör Emily, skjuten av ett vapen som Chris pappa äger, som Chris tagit med till henne och Chris, som är den enda närvarande vid händelsen, står då som misstänkt för mordet på sin flickvän.
Detta är den femte eller sjätte Jodi Picoult bok som jag läser och jag har börjat finna de, eller i alla fall denna, otroligt förutsägbar. Det är därför jag inte har fastnat och velat fortsätta läsa den så mycket som jag velat med de andra, den är helt enkelt för förutsägbar för mig. Redan efter 50 sidor hade jag listat ut i stora drag händelseförloppet genom hela boken, något som lite förstörde de kommande 450 sidorna av läsning. Det är dock inte en dålig bok, definitivt inte, den har en bra historia och är väldigt tänkvärd och en helt OK läsning. Det är säkert en bok som väldigt många människor skulle tycka väldigt mycket om, något som jag till viss det även gör. Men för mig blev kombinationen av att inte riktigt vara helt sugen på att läsa den sortens genre och att jag fann den lite för förutsägbar, fick mig helt enkelt till att tycka att The Pact inte var superbra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar