We need to talk dystopian

Okej, som titeln avslöjar så är det dags för oss alla att ha en öppen diskussion om dystopiska romaner. Jag personligen älskar egentligen dystopiska romaner. Men med den senaste hypen och trenden inom den dystopiska genren har det producerats fruktansvärt mycket dåliga böcker.

Sedan Hunger Games blev så otroligt populär som den blev, har var enda dystopisk roman som har givits ut efter den haft antingen ett love-drama eller love-triangle-drama. Och nu tycker jag det är dags att vi alla sätter ner foten och skriker ett högt kollektivt ”NEEEEEJ!” Det som för mig är det fina i dystopiska romaner är det som fokusen egentligen borde ligga på, KRITIKEN MOT VÅRT SAMHÄLLE. Meningen med dystopiska romaner är att de ska spegla en potentiell framtid över hur vår värld kan utvecklas om vi inte förändrar den. Dystopi är kritik mot vårt samhälle, underbar, fiktiv, skräckscenarior av hur vårt samhälle kan komma att se ut. För mig är dystopier skönlitterära böcker med samhällskritik, och för en samhällsnörd som jag, finns det inget bättre.

Men de nyare dystopiska romanerna som ges ut och blir stora verkar helt ha glömt bort den här delen med samhällskritik. Istället blir man satt i en dystopisk värld, utan omgivningsförklaring till hur var och varför, och det enda hela boken fokuserar på är kärleksdramat mellan två personer. Det är nästan som om det som har gjort dystopin så speciell, samhällskritiken, helt plötsligt har förvunnit.

Jag vet inte vad ni tycker om detta, men jag börjar bli fruktansvärt trött på dystopi, och det är synd, för jag tycker egentligen om det. Men nu vill jag höra era synpunkter, jag vill att ni ska övertala mig om att det fortfarande är värt att läsa dystopiska böcker och jag vill att ni ger er synpunkt på det hela med dystopi, så vad tycker ni? Tycker ni att dystopin har blivit bättre eller sämre? Gillar ni att fokusen i dystopiska böcker förflyttat sig från samhället till kärleksdramer, eller inte? 

Fikarecension: Cafecafé

      Cafecafé
      http://www.cafe-cafe.se/
      Stora Nygatan 44, Malmö

Kaféerna i Malmö kommer och går. På Stora Nygatan 44 stängde för ett tag sedan en av Redfellas juicebarer, och i deras ställe öppnade Cafecafé. En klar förbättring, tycker jag.

Redfellas har sina fördelar - god juice, goda smoothies - men känns oftast stressigt och opersonligt (såsom franchisekedjor brukar göra). Cafecafé är raka motsatsen. Hela lokalen går i mörka, mysiga färger, musiken som spelas är inte stressig hip-hop från NRJ utan mer gammaldags och jazziga låtar. När vi kom in var det i princip tomt på folk, men efter hand fylldes det på, och när vi efter någon timme eller två gick därifrån var det lika mycket människor som på vilket populärt kafé som helst.

Ingen av oss var särskilt hungriga när vi kom dit, så även om deras främsta satsning tycks vara pasta, pizza och mackor körde vi på en gammal hederlig fika istället, bestående av varsin café latte samt en bit kärleksmums respektive en croissant. Latten var god och smakrik, och serverades i trevliga, rejäla glas, kakorna lite mer slätstrukna, men fortfarande väldigt goda. För att vara fullständigt ärlig kommer jag knappt ihåg kakorna, för efter någon timme eller så insåg vi att vi ville smaka på deras glass också, och den var så otrolig att jag helt enkelt inte minns resten...


Så. Glassen. Cafecafé är ingen glassbar, och har därmed inte så många smaker att välja på, men vad gör det när den är hemmagjord på ekologiska råvaror? Efter en lång betänketid valde jag New York cheesecake-glassen amt svart vinbärssorben, och wow. Wow, är allt jag kan säga. Rönneholmsglass och Lilla Glassfabriken kan (nästan) slänga sig i väggen. Det märks att det är äkta vara! Cheesecake-glassen hade en perfekt balanserad smak av gräddigt syrlig färskost och kryddigt citronskal, samt smuliga kakbottenbitar som bidrar med härligt tuggmotstånd. Det kändes verkligen som att äta en bit äkta amerikansk cheesecake, fast i glassform. Svart vinbärssorben var saftig, smakrik och läskande, och passade väldigt bra till den andra, lite maffigare glassen. (Jag har alltid hävdat att en "kak"-glass bör balanseras upp med en sorbet, och står fast vid det!) Till råga på allt var det inte en särskilt dyrt. Kaffet och kakan gick tillsammans på 50 kr, vilket känns helt okej för en fika i Malmö, och inte heller glassen tog emot att betala, framför allt inte då man räknar in att en "kula" var väldigt mycket, samt att den är gjord på ekologiska råvaror och smakar gudomligt. Jag hade garanterat köpt glass där igen, även om de hade höjt priset.

För att summera: Cafecafé är mysigt, personligt, prisvärt, och för Guds skull, ät deras glass!

Legend av Marie Lu

För ett tag sedan hörde jag väldigt mycket om Marie Lus Legend. Jag hörde att den skulle vara ännu en fantastisk dystopisk bok, och en dystopiälskare som jag var då bara tvungen att få tag på den. Jag ställde mig i kö till boken på biblioteket och fick efter lite väntan den i mina händer.



Legend handlar om June och Day. June och Day är båda femtonåringar, men där är ungefär var likheterna slutar mellan de två. Day är född in i en fattig familj, June in i en rik. Day är the Republics (the Republic är före detta västkusten av USA) mest efterlysta brottsling. June är deras mest hyllade underbarn och är en av de bästa inom militären i the Republic, som har blivit tränad sen barnsben att fånga den efterlyste Day. Men June har aldrig förr haft en anledning att fånga Day, förrän den dagen hennes bror Metias blir mördad, och Day blir misstänkt för hans mord.

Från den första stunden jag öppnade Legend var den helt fruktansvärt förutsägbar. Jag har aldrig någonsin förr läst en bok som har varit så förutsägbar. Och om man nu inte förstod hur historien skulle utspela sig från början, så hjälpte Marie Lu en genom att, flera sidor i förväg, lägga en inte speciellt subtil förvarning om vad som kommer hända.

Inte nog med att boken är förutsägbar, utan den är också skriven väldigt dåligt. Skillnaden mellan en bra författare och en dålig är att den bra förmedlar en känsla som får läsaren att bry sig om huvudkaraktärerna och deras liv och känslor. Den dåliga skriver känslorna utan att de har någon effekt alls på läsaren. Man bryr sig helt enkelt inte om karaktärerna, för deras personlighet och känslor existerar inte. Marie Lu är enligt denna beskrivning i alla fall i min bok, kategoriserad som en dålig författare; hon har skrivit orden, men där är ingen känsla bakom dem.

Som ni förstår så stör jag mig på väldigt mycket saker i Legend. Den är helt enkelt inte en speciellt bra bok.  Ännu en annan sak som störde mig, var att June skulle vara smart. En av de smartaste i the Republic, men ändå kan hon inte lägga ihop två och två som alla runt henne och som läsare gör på under tre sekunder. De som är beskrivna som smarta är faktiskt egentligen inte speciellt smarta, de är bara fruktansvärt bra på att observera detaljer i krävande situationer. För mig är smarta intelligenta personer, personer som har förståelse, som kan dra samband, som ser världen för den komplexa och komplicerade sak som det faktiskt är. Visst så kan jag inte förvänta mig samma sak av en tonåring som är uppvuxen i en värld (eller stad) där de ständigt kontrollerar vad du ska tänka och liknande. Men fortfarande så blir June i mina ögon inte direkt superintelligent.

Nej, Legend var verkligen inte en bra bok, definitivt inte en bok som jag rekommenderar till någon att läsa över huvudtaget (eller, jo, om man vill läsa ett exempel på en dåligt skriven bok för att man är nyfiken, så är Legend perfekt för en ). Annars är Legend bara slöseri med tid. 

Oh, och där ska tydligen komma ut en andra bok som fortsätter på Legend i början av 2013, den kommer heta Prodigy, och jag tänker i alla fall definitivt inte läsa den. 

Insurgent

Med kniven mot strupen efter mitt förra inlägg då jag lovade en massa saker, så är jag alltså här igen och bloggar. (plus hotet av de förslag på böcker som Kim tyckte jag skulle läsa som straff, böcker som 50 Shades of Grey (hela serien! Alla tre böckerna! *Oh! My eyes! My eyes!*) eller någon riktig girly, promish bok, som jag skulle spytt på *shudders at  the thought of such horrors*)

I alla fall, för inte allt för längesedan skrev jag ett inlägg om boken Divergent av Veronica Roth, en riktigt fantastisk dystopisk roman som jag definitivt gillade. I det där inlägget klagade jag också över att bibliotekskön till uppföljaren, Insurgent,  var ofantligt lång, med tanke på att de bara hade ett exemplar och sex personer framför mig i kön, så med de måtten skulle jag inte fått nävarna i Insurgent förrän tidigast i mitten av hösten. Det fanns dock ett stort problem med detta, eftersom jag i september åker iväg på ett volontärarbete i Tjeckien på ett år. Ni ser alltså problemet.

Men eftersom jag har en underbar mamma som gav mig en e-bokläsare (tänkte inte nämna vilken just nu, för jag tänkte skriva en längre recensions liknande sak om den vid ett senare tillfälle), i studentpresent så hittade jag en snabb och enkel lösning och äntligen fick jag sätta tänderna i Insurgent.

Många tycker att fortsättningar på böcker, alltså andra boken i en trilogi, eller tvåan i en serie, oftast inte är lika bra som den första, och vid många tillfällen är jag benägna att hålla med dem, men med Insurgent kan jag faktiskt inte göra det. Jag tycker Veronica Roth har hållit standarden med de förutsättningar och löften som Divergent gav den.  

(och, ja, jag kommer nog inte spoila alltför stora saker i denna recension, men jag förutsätter halvt att man har läst Divergent. Så efter denna punkten fortsätter ni läsa på egen risk. Ni har nu blivit varnade.)

Insurgent tar alltså av direkt efter där Divergent slutade, då Tobais och Tris sitter på ett tåg ut från staden efter att ha, på ett sätt besegrat Erudite. De har lämnat efter sig en splittrad värld fylld med kaos, då en hel faction inte längre existerar och en annan är helt söndersplittrad. Men allt är inte fredfullt och spänningarna och våldet mellan de olika factions är definitivt inte slut, om något så har det enbart blivit värre sedan Tris och Tobias besegrade Erudite. Det rustas för krig och sidor måste väljas och beslut måste tas, men alla val är följda av konsekvenser, konsekvenser som kanske blir för stora för Tris att hantera och besluten för många att tas.

I Insurgent får Tris bland annat besöka väldigt många av de andra Factions och man får en inblick i hur livet är inte bara i Abnegation (som Tris tillhörde från början), och Dauntless (som Tris valde som Faction) utan även de andra olika Factions. Jag personligen gillar att man får veta mer om världen och hur de andra Factions fungerar utan att det beskrivs på ett tråkigt och långdragit sätt, utan att man får se det genom att Tris själv upplever det.

Boken är 500 sidor lång (vilket var ungefär vad Divergent var också) men Insurgent är ändå en bok som man, om man är som jag, slukar inom några få dagar. Den känns inte långdragen eller långtråkig, utan det händer saker hela tiden och de små pauser man får emellan stora händelser känns på något sätt väldigt välplacerade och bra, för de får läsaren att hämta andan och hinna reflektera och börja spåna lite på vad som kan tänkas hända näst innan smällen av nästa stora sak kommer.

Jag gillade verkligen Insurgent den är verkligen en riktigt bra fortsättning på Divergent, och även om den kanske inte är exakt lika fantastisk, så håller den ändå måttet och är en riktigt bra fortsättning på Divergent-trilogin. Insurgent och Divergent är, enligt mig, några av de få dystopiska böcker som kommit ut på sista tiden som faktiskt har en bra storyline och är skrivna väldigt bra. De är helt enkelt väldigt bra böcker.

Den tredje och sista boken är förväntad att komma ut någon gång under 2013, titeln eller omslaget har ännu inte släppts. 

Swords and Deviltry

Jag har en vän som prackar på mig rätt mycket böcker, en av dessa är en samlingsbok med de fyra första böckerna i Fritz Leibers Lankhmar-serie, The First Book of Lankhmar, som den så originellt heter. Fritz Leiber ses som en av grundarna till "sword and sorcery"-genren, så helt fel är det ju inte att ha läst. Anledningen till att jag skulle läsa den var dock att Scott Lynch, som skrivit böckerna om Locke Lamora (vilka jag gillar), tydligen hade inspirerats mycket av Leibers verk. Första boken heter Swords and Deviltry, kom 1970, ett bra tag efter de första berättelserna om karaktärerna Fafhrd och Gray Mouser, och är därmed en ganska förklarande bok, som berättar om bakgrunden till hur de två möttes.

Swords and Deviltry är uppdelad i endast tre kapitel (eller enligt Wikipedia noveller). Först möter vi Fafhrd, en storväxt ung man från the Cold Waste som börjat tröttna lite på sitt samhälle, som mer eller mindre är avskuret från resten av världen. Han är suktar efter civilisationen, men finner sig trots allt i sitt kvinnodominerade land... fram tills en teatertrupp kommer på besök, och han träffar Vlana. I andra kapitlet möter vi Mouse, som han då kallas, en magikernovis som hittar sin mästare dödad. I tredje kapitlet möter Fafhrd och Vlana Gray Mouser och hans lilla prinsessa Ivrian, och en galen plan formas efter ett antal glas, en plan som fullständigt spårar ur, och leder till ödesdigra och oanade konsekvenser.

I grund och botten gillar jag Leibers idé. Jag lockas av tanken på hur två personer dras till en storstad annorlunda för deras, möts då de begår samma brott, börjar smida planer tillsammans och hur allt sedan går åt helvete. Men jag har vissa problem med hur han genomför det hela. För det första känns denna första bok inte som en bok (vilket det kanske inte riktigt heller är). Det känns som de första hundra sidorna av en bok, bara det att det är på tvåhundra sidor istället. Jag vet att Swords and Deviltry mest kom till som en prequel till resten av berättelsen, men fortfarande, om det ska vara ett eget, samanhängande verk hade jag velat ha mer. För nu blir det drygt, drygt, ännu mer drygt, och när han tillsluuut lyckats bygga upp lite spänning som slutar det. Jaha? Jag vill ha mer (och jag har i och för sig böckerna framför mig), men samtidigt vet jag inte riktigt om jag orkar mer. Det är det som är det andra stora problemet: tempot. Hela de två första kapitlen (eller novellerna) känns utdragna och onödiga, framför allt det om Fafhrd. Det är på åttio sidor, men fyrtio hade lugnt räckt. Hade bara allting kortats ner, samt slagits ihop med en annan bok, hade jag nog varit mer nöjd.

Men sedan finns det också problemet med karaktärerna. Det känns inte som att jag får något grepp om dem, jag vet inte alls var jag har dem, hur de skulle reagera i olika situationer, och så vidare. Det gäller såväl Fafhrd och Gray Mouser som de mindre karaktärerna Ivrian och Vlana. Kanske är jag lite väl sträng, på 180 sidor hinner man inte med allt för mycket, men jag kan överhuvudtaget inte sätta fingret på vem de är. Något som kan bidra till detta är dock språket, som är rätt avancerat. Jag hänger inte alltid med i vad Leiber försöker säga, och när tempot är drygt tappar jag fokus, vilket gör att jag möjligen missar en del...

Trots att jag var lättad när boken tog slut tänker jag läsa mer. Inte just nu, men senare. För jag vill lära känna detta omaka par bättre, och jag vill se hur det kommer gå... Framför allt hoppas jag att jag kommer gilla resten mer.

Ledighet! (Ännu ett löfte av Josefin)

Som Kim nu så fint påpekade i sitt förra inlägg så är vi ju tekniskt sätt lediga nu och borde ha massor av tid till att blogga och läsa. Jag är dock inte riktigt helt klar för sommarlov än, då jag ska skriva Cambridge English Exam imorgon (och jag har pluggat så mycket... Yay!) men jag har också tryckt in väldigt mycket tid till att läsa.

Jag kan faktiskt lova att inom den närmsta tiden kommer det komma inlägg från min sida om saker som: Partick Ness Chaos Walking trilogy (är på den sista boken nu!), Insurgent (fortsättningen på Divergent (Oh GUD! Läs inte ut den innan trean har kommit ut är mitt råd till er alla!)), och några underbara bokrelaterade saker som jag fick i studentpresent.

Min tanke inför sommaren var annars liknande Kims, att försöka läsa ut de böckerna jag har köpt och äger, fast som jag inte läst ut. Men med 11 böcker hemma från biblioteket och 12 reservationer, får jag nog stryka den tanken och försöka läsa så mycket jag hinner med helt enkelt.
I alla fall, nu har ni ett inlägg från mig där jag lovar att blogga mer, och om jag nu inte håller vad jag lovat denna gången så lovar jag att Kim ska få lov att tänka ut ett riktigt hemskt straff till mig (typ att läsa om Twilight-serien.. *shudders at the thought of such horrors*).

Äntligen ledig!!!

Nu kan jag lova (nästan) att vi kommer börja skriva lite oftare (eller åtminstone jag, Josefin ger jag inga löften för...), för nu är det sommarlov! Eller för vår del är det väl tekniskt sett inte lov, för vi har tagit studenten båda två! Tjoho!! Inget mer gymnasium! (Okej, lite sorgligt är det... Jag kommer aldrig mer läsa engelska eller svenska, förmodligen. Inte matematik heller! Tänk att man kan vara så nördig att man saknar matte.) Min poäng är, hur som helst, att nu (borde) vi ha tid att läsa mycket, och skriva om allt!

Nej, jag ska verkligen försöka göra mitt bästa att inte lata mig. Det utlovas bland annat en recension av Fritz Leibers första bok i Lankhmar-serien, Swords and Deviltry, samt ett tips om ett nyöppnat, mysigt kafé i Malmö! (Så, nu har jag skrivit det, nu kan jag inte ändra mig!)

Inför sommaren är annars min plan att endast läsa böcker ur tre kategorier:

• Serier som jag redan påbörjat, t ex A Song of Ice and Fire och The Hitchhiker's Guide to the Galaxy.
• Alla olästa böcker i min bokhylla.
• De böcker som finns på min Att-läsa-2012-lista.

Än så länge går det hyfsat, jag har faktiskt inte en enda bok hemma från biblioteket! Och jag står bara i kö till en...

Eld - andra delen i Engelsfors-trilogin

Jag trodde att jag skulle behöva vänta en evighet på att få läsa Eld, andra delen i Engelsforstrilogin, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, eftersom att jag är alldeles för snål för att köpa den, haft otur i alla tävlingar, och därmed blivit förpassad till bibliotekets väntekö. Nummer elva var jag i kön när boken släpptes. Och döm om min förvåning när jag får den nästan omedelbart - biblioteket bestämde sig för att köpa in 20 exemplar. Hoppsan, det är dit våra skattepengar går! (Självklart är jag glad att de prioriterar biblioteken ibland, men tjugo exemplar? På 60 reservationer? Det känns lite extremt, tio hade nog räckt ändå...)

Eld har ju varit extremt hajpad, vilket jag tycker den förtjänar med tanke på hur bra Cirkeln faktiskt var, för att vara svensk fantasy. Och jag blev verkligen inte besviken, för Eld lever upp till alla förväntningar.

Berättelsen tar vid sommaren efter där den första boken slutade. De Utvalda ska snart börja andra året på gymnasiet, och har under hela lovet gått och väntat på vad som ska hända härnäst. Det kommer krypande, de inser att något inte riktigt stämmer, men har svårt att sätta fingret på det. I takt med att allt mer och mer börjar spåra ur blir det även dags för Anna-Karins rättegång, för allt hon gjorde i första boken, och det gäller verkligen för tjejerna att hålla ihop allt bättre för att de ska kunna skydda sig både mot Rådet och mot demonerna.

Det kan inte varit lätt för författarna att hålla isär karaktärerna alla gånger, jag vet i alla fall inte hur jag skulle ha lyckats. I Cirkeln blev det fokus främst på hälften av karaktärerna, men nu tycker jag verkligen att man börjar lära känna alla fem. Ju mer som händer, och ju mer man får se deras reaktioner, desto bättre förstår man dem. Man gillar dem inte alla gånger, absolut inte, (framför allt inte Ida...) men man hoppas ändå så innerligt att de ska klara sig, och framför allt hoppas man att det ska förstå sig på såväl varandra som sig själva, för annars är det kört. Det är också någonting som faktiskt sker, de kommer mycket närmre under bokens gång, och mot slutet gillar jag nästan Ida, trots att hon är den hon är. Det är fortfarande Minoo jag identifierar mig med mest, men jag har en helt annan förståelse för hur de andra tänker.

Själva storyn är egentligen inget mästerverk, bara lite mer invecklat den här gången än sist, men det passar berättelsen. Till en början är stämningen väldigt stark, det finns en del mystik och osäkerhet i luften, men mot slutet, när allt ska lösas, faller det en aningens platt tycker jag. Det är nog lätt att det blir så med "mysterier" som ska lösas, framför allt när det är övernaturliga saker inblandade, för det känns som att slutet inte helt lever upp till hur allt har byggts upp.

Det är med andra ord karaktärerna som är bokens styrka, men jag läser så gärna om dem, att jag nästan struntar i bakgrundsstoryn. De fem tjejerna är väldigt olika, och utan magiska element hade sannolikheten för att de överhuvudtaget skulle träffats och umgåtts varit extremt låg. Så här tvingas de tillsammans, de tvingas samarbeta, välja sidor, välja vänner, och det blir som en riktigt bra, svensk ungdomsbok - fast ännu bättre.

De få saker jag kan klaga på, bortsett från att allt som har med fantasy att göra låter urlöjligt på svenska, är killarna. Även om de finns kvar i andra boken så är de fortfarande ganska svaga karaktärer, som inte riktigt får ta någon plats. Och efter upplösningen känns det som att Gustaf måste bli inblandad, men ändå blir han inte det? Jag fattar inte riktigt...

Överlag är jag ändå vääälidgt nöjd med Eld, jag älskar hur karaktärerna långsamt växer närmre varandra och tvingas acceptera varandra, och jag ser verkligen fram emot sista delen i trilogin! Om inte annat så för att jag vill se Vanessa och Linnéa bli tillsammans!!!!!

Divergent

Som de flesta redan vet som läser denna bloggen, så har jag en förkärlek till dystopiska böcker. Jag har ända sedan jag lärde mig läsa slukat den ena dystopiska bok efter den andra. Men på senaste tiden har jag varit fruktansvärt besviken på de dystopiska böcker jag läst, då de inte riktigt varit vad jag önskade att de skulle vara. Samtidigt som själva berättelsen började kännas… gammal, som om jag redan läst detta förut. Det var tills jag, för några dagar sedan lade mina händer på Veronica Roths Divergent. Divergent har under en tid nu varit en snackis bland bokbloggar och bokälskare och tillslut insåg även jag att jag var väl tvungen att ge den en chans i alla fall.

Divergent börjar med 16-åriga Beatrice, eller Tris som hon senare kommer att kallas, som lever i ett samhälle där människor är uppdelade inom fem grupper, kallade Factions, nämligen; Candor (de ärliga), Abnegation (de osjälviska), Dauntless (de modiga), Amity (de harmoniska) och Erudite (de intelligenta). När alla barn fyller 16, som Tris, ska de, efter att ha genomgått ett test, välja vilken av dessa fem Factions de vill tillhöra. Ett val som kanske inte är helt enkelt och som kommer att förändra deras liv för alltid.

Jag vet att det låter fruktansvärt lame, men jag försöker att inte spoila någon här. Men Divergent handlar inte bara om valet som Tris gör (för hon gör det i början och det är väldigt uppenbart vad hon kommer välja), utan allt som blir följder av det valet.

Divergent hade väldigt många av de kvalitéer som jag letar efter i när jag läser dystopiska böcker. Den gav inte ut för lite eller för mycket information om samhället de lever i, utan precis tillräckligt för att göra en nyfiken, men inte bli irriterad på den. Det var också en bok fylld med fightingscener och brutalitet (Yay! Yay! Yay! Äntligen en dystopisk roman med lite brutalitet och inte bara massa jobbiga kärleksdramer!)  Den talar också till den inre feministen i mig (hon satt och fistpumpade luften regelbundet) , då Tris, den lilla, svaga tjejen från Abnegation, överbevisar alla med sin styrka och intelligens.

Jag ska nu inte säga att Divergent är en perfekt bok, för det var den inte. Jag störde mig på en massa små detaljer igenom boken, men på någotsätt så blir helhetsintrycket fortfarande så pass bra att jag kan se förbi de små störningsmomenten.  

Den andra boken i Divergent-serien heter Insurgent och är redan på min reserverade lista på biblioteket (Oh! Kan inte de sex personerna innan mig i kön läsa ut den snart. I want it now!).