Kiffe kiffe demain

Min andra bok på franska är nu utläst!! Wohoo!!!! Kiffe kiffe demain heter den (Kiffe kiffe imorgon på svenska), och den är skriven av Faïza Guène, som bara var 21 när den kom ut. Den handlar om Doria, en andra generationens invandrare som bor i en förort till Paris med sin ensamstående mamma. Pappan stack för ett halvår sedan, för att hitta en ny, yngre fru hemma i Marocko, som kan ge honom en son istället för Doria. Det stora problemet är att Dorias mamma är analfabet, och är därför fast med det lågavlönade jobb hon har. Följaktligen har familjen alltid ont om pengar, och socialarbetarna avlöser varandra i lägenheten. Skolan har dessutom skickat Doria till en psykolog, eftersom att hon efter pappan stuckit blivit mer och mer introvert.

Doria är till en början lite jobbig att lyssna till (ja, boken är skriven i första person). Allra först är hon rolig, för hon beskriver allt med humor, men eftersom det är mörk humor och gott om ironi, blir det snabbt lite för mycket. För all del, hon har all anledning att vara bitter - hennes liv är inte direkt en dans på rosor. Men när hon ständigt kommenterar allt sarkastiskt skapar hon också en barriär mellan sig själv och läsaren, vilket gör att det blir svårt att uppskatta henne. Samtidigt har hon sina ljusa stunder. Då hon verkligen vill drömma sig bort har hon ofta väldigt roliga dagdrömmar, som jag gärna läser om.

Det som kanske bidrar till min initiala irritation är förmodligen till stor del en följd av bristen på handling, samt sättet Guène skriver på. Varje "kapitel" är nämligen bara några enstaka sidor långt, och i dem berättar Doria väldigt lösryckta saker från det som sker runt omkring henne. I början av boken finns där inget sammanhang alls, det är som korta snuttar av en bok, men någonting har blivit utelämnat mellan styckena. Hoppigt, helt enkelt. Detta skrivsätt gör också att man från början inte fattar vad författaren eller Doria vill ha sagt. Under första halvan av boken är det bara slumpmässiga avsnitt från olika bitar av hennes liv, som inte riktigt för berättelsen framåt.

Efter halva boken dock, då börjar något tillslut att hända. En kille som heter Nabil, som (vad jag har förstått) hjälper Doria med läxor kysser henne helt spontant; en av alla socialarbetare hittar ett jobb som barnpassare åt Doria, vilket kan förbättra hennes och mammans ekonomiska situation; mamman börjar på en kurs för att lära sig läsa och skriva, och kan därmed få en bättre jobb. Dessa tre saker öppnar helt plötsligt upp för en mycket mer trevlig och mysig bok att läsa. Dorias förvirrade tankar kring killar är nog det som faktiskt får mig att gilla henne mot slutet, för där hon annars är så allvarlig och härdad, är hon helt plötsligt alldeles osäker och pirrig som vilket tonåring som helst. Det nya jobbet samt mammans utbildning gör dessutom att hon börjar se på sitt liv med lite mer positiva ögon, och då blir också berättelsen mycket mer lättsam.

Mot slutet av Kiffe kiffe demain har jag faktiskt lärt mig att tycka om Doria, och mitt sista intryck innan jag stänger igen boken är trots allt att den var bra, och värd att läsa. Kommer man bara förbi början, som kan kännas onödig och slumpmässig, men som ändå fyller en funktion, så är den faktiskt rätt härlig.