Inheritance, som den fjärde boken alltså heter, tar vid där Brisingr slutade. Eragon och Saphira närmar sig tillsammans med frihetskämparna i Varden sakta men säkert huvudstaden där Galbatorix befinner sig, men de har fortfarande samma problem som innan - när de väl når fram, hur ska de då kunna besegra den onde kungen? Läget tycks länge kört, tills Eragon kommer ihåg varkatten Solembums råd från första boken, och plötsligt sker en vändning. Sen kan jag inte säga så mycket mer.
Precis som i Brisingr fortsätter vi att ibland få följa Roran, Eragons kusin, och precis som i förra boken går mycket ut på långa strider. Förlåt Paolini, men jag paallaaar inteeee. Visst är det inte jag som minns fel när jag säger att såhär var det inte i första boken??? Och första boken var så mycket bättre. Kanske var det i och för sig för att det fortfarande fanns så mycket kvar av berättelsen, så mycket förhoppningar kvar, så mycket obesvarat, att det blev bra. Men nu, när vi får det mesta besvarat, så är det inte riktigt lika roligt längre...
Missförstå mig nu inte, för Paolini avslutar på många sätt historien på ett väldigt bra sätt. Han knyter ihop flera lösa trådar, han hjälper till och med läsaren att komma över den tomma känslan som infinner sig när en bok är slut genom att låta Eragon ha samma känsla mot slutet. När man når den punkt man hela tiden sprungit mot, vad kan man då göra? Nej, jag tycker faktiskt att författaren fixar det hela rätt bra, mycket bättre än det hade kunnat bli. För det hade kunnat falla väldigt platt.
Det samma gäller Galbatorix. Vi har i tre böcker fått höra om Galbatorix, om allt det onda han gör, om allt han står för, men vi har aldrig fått se honom förrän nu. Och det hade kunnat bli så fel. Jag tror alla som har läst serien har föreställt sig honom på olika sätt, men jag tror inte så många kommer bli besvikna. Han är inte bara en platt, ond karaktär utan djup, utan Paolini lyckas faktiskt få honom att ha riktiga åsikter, vettiga åsikter till och med, och man kan nästan förstår honom ibland. Det är så en skurk ska vara!
Ytterligare en sak jag tycker Paolini gör bra är romansen i boken. Som bekant har Eragon sedan de träffades haft en grej för alven Arya, vilket inte direkt har ändrats genom böckerna. Däremot ändras sakta Aryas bild av Eragon, från att se honom som en liten unge som inte vet någonting, till att faktiskt komma att respektera honom, och, ja, kanske till och med känna på ett liknande sätt. Men! Även om detta tillslut sker, så blir det inget romantiskt tjafs. I många fall vill jag ha romantik (det finns ju en anledning till att jag läser YA), men här hade det inte passat. Detta är trots allt inte en romantisk bok, det är en bok om en kamp, och kärlek i stora mängder hade inte riktigt platsat. Så jag är faktiskt Paolini tacksam på den punkten, för att han vet när han ska dra gränsen.
Ja, vad mer? Vissa saker lämnar Paolini öppet (typ Angela. Argghhhh), men som han säger i efterordet är det inte osannolikt att han skriver fler berättelser som utspelar sig i Alagaësia. Och vet ni vad? Jag tycker det låter rätt nice. Hade JK Rowling skrivit fler böcker i Harry Potter-världen hade jag varit tveksam, men inte här. Motsatsen till och med. Jag läser gärna något mer som utspelar sig i den här världen, för jag tycker ändå om den rätt mycket. Så ja. Jag ser faktiskt fram emot fler böcker. Även om de kan få vara kortare. Och med lite mindre fightande. Och mer Angela.
För att avsluta:
Raxacoricofallapatorius!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar