Bokfynd - igen!

Gissa vad jag hittade på skolans bok-loppis-någonting-whatever???? (Nästan) hela A Song of Ice and Fire-serien!!!!!! (Alltså böckerna som serien Game of Thrones är baserad på.) Wohooo!!!! Fint skick också, tre stycken i storpocket, och så den sista, A Dance with Dragons, inbunden. Mmmm... Fyra böcker för 50 kr! Jag klagar då inte. Nu står de där i bokhyllan och ser vackra ut!

(Synd bara att de inte hade A Storm of Swords: Steel and Snow. För det är den delen jag är på nu. Great.)

En dag - tre fikor (Sockerbit, Ultimate Cake, Folk å Rock)

Finns det något sådant som fika-maraton? Om inte har jag nu myntat begreppet, och det innebär logiskt nog att fika flera gånger på rad.

Jag och Josefin tänkte att vi skulle ta en slappedag i stan, med fikor och second-hand-shopping. Det blev mest fika, kan man erkänna... Vi började dagen (i våra huvuden var det frukost) på Sockerbit i Holmgången (en tvärgata till gågatan. Nu är det alltså Malmö vi pratar om.), med vars två minimala scones, toppade med solrosfrön respektive smarties, samt socker. Jag har för mig att det var 2 för 22 kr, eller något i den stilen, så inte så farligt dyrt. De serverades i en bedårande liten korg som på det hela passar in väldigt bra i kaféets stil, och till fick vi smör och apelsinmarmelad. Nu kanske jag är petig, men jag tycker egentligen att detta skulle kommit i två små porslinsskålar istället för plastskålar, men men... Gott var det i alla fall. Lagom smuliga, ganska hård skorpa, mycket välsmakande. Precis som apelsinjuicen Josefin valde, en ordentlig historia med gott om fruktkött. Mmm!

Någon timme senare kände vi ett stort kakbehov igen, så vi kikade in på Ultimate Cake, som ligger på hörnet Kärleksgatan/Davidshallsgatan, och efter en stunds dreglande valde vi varsin muffin, jag en hallon/vanilj med ett stort sockerhjärta på, och Josefin en choklad/passionsfrukt, som minst sagt var kraftig i sin chokladsmak. En dryg tjuga kostade de var, och min vaniljhistoria hade en riktigt god frosting - inte för gräddig, inte för söt - och en hallonsmakexplosion precis i mitten. Lite synd att det inte var jämnt med hallon i muffinen, något som Josefin också upplevde med passionsfrukten. Annars väldigt gott!

Efter att ha ätit godis från American Store* (vad nyttiga vi är, va?) kände vi att vi kanske skulle dra ner på sockret och få i oss någon slags mat, så att vi inte dog av en sockerdipp. Vi drog oss bort till Lilla torg, och till Folk å Rock, ett av mina favoritställen när det gäller mackor (och kakor), utan att det är så värst dyrt. (Uteserveringen är dessutom väldigt mysig på sommaren, om det är sol.) Vi tog varsin laxmacka, Josefins kostade dock hälften av vad min gjorde då den var gårdagens, men minst lika god. Denna ciabatta är minst sagt svåräten - hur man än gör trillar det ut saker - men det är värt det. Fyllningen består av varmrökt lax, pepparrot, inlagd rödlök, sallad, keso och ägg, och lämpar sig med andra ord mycket väl för vegetarianer med lätt proteinbrist (läs: Josefin). Apelsinjuicen jag valde till var Brämhults och därmed ypperlig, om än dyr, och Josefins yoghurt med frukt, honung och müsli fanns det inget negativt att kommentera på. (Att Josefin inte vågade äta müslin på grund av att det fanns kokos i (allergiker) är en annan sak, men jag kan intyga att den var sehr lecker.)

*Men oj vilken värdefull länk det var! Deras facebook-sida kanske inte säger så mycket mer, men den säger i alla fall något.

Kiffe kiffe demain

Min andra bok på franska är nu utläst!! Wohoo!!!! Kiffe kiffe demain heter den (Kiffe kiffe imorgon på svenska), och den är skriven av Faïza Guène, som bara var 21 när den kom ut. Den handlar om Doria, en andra generationens invandrare som bor i en förort till Paris med sin ensamstående mamma. Pappan stack för ett halvår sedan, för att hitta en ny, yngre fru hemma i Marocko, som kan ge honom en son istället för Doria. Det stora problemet är att Dorias mamma är analfabet, och är därför fast med det lågavlönade jobb hon har. Följaktligen har familjen alltid ont om pengar, och socialarbetarna avlöser varandra i lägenheten. Skolan har dessutom skickat Doria till en psykolog, eftersom att hon efter pappan stuckit blivit mer och mer introvert.

Doria är till en början lite jobbig att lyssna till (ja, boken är skriven i första person). Allra först är hon rolig, för hon beskriver allt med humor, men eftersom det är mörk humor och gott om ironi, blir det snabbt lite för mycket. För all del, hon har all anledning att vara bitter - hennes liv är inte direkt en dans på rosor. Men när hon ständigt kommenterar allt sarkastiskt skapar hon också en barriär mellan sig själv och läsaren, vilket gör att det blir svårt att uppskatta henne. Samtidigt har hon sina ljusa stunder. Då hon verkligen vill drömma sig bort har hon ofta väldigt roliga dagdrömmar, som jag gärna läser om.

Det som kanske bidrar till min initiala irritation är förmodligen till stor del en följd av bristen på handling, samt sättet Guène skriver på. Varje "kapitel" är nämligen bara några enstaka sidor långt, och i dem berättar Doria väldigt lösryckta saker från det som sker runt omkring henne. I början av boken finns där inget sammanhang alls, det är som korta snuttar av en bok, men någonting har blivit utelämnat mellan styckena. Hoppigt, helt enkelt. Detta skrivsätt gör också att man från början inte fattar vad författaren eller Doria vill ha sagt. Under första halvan av boken är det bara slumpmässiga avsnitt från olika bitar av hennes liv, som inte riktigt för berättelsen framåt.

Efter halva boken dock, då börjar något tillslut att hända. En kille som heter Nabil, som (vad jag har förstått) hjälper Doria med läxor kysser henne helt spontant; en av alla socialarbetare hittar ett jobb som barnpassare åt Doria, vilket kan förbättra hennes och mammans ekonomiska situation; mamman börjar på en kurs för att lära sig läsa och skriva, och kan därmed få en bättre jobb. Dessa tre saker öppnar helt plötsligt upp för en mycket mer trevlig och mysig bok att läsa. Dorias förvirrade tankar kring killar är nog det som faktiskt får mig att gilla henne mot slutet, för där hon annars är så allvarlig och härdad, är hon helt plötsligt alldeles osäker och pirrig som vilket tonåring som helst. Det nya jobbet samt mammans utbildning gör dessutom att hon börjar se på sitt liv med lite mer positiva ögon, och då blir också berättelsen mycket mer lättsam.

Mot slutet av Kiffe kiffe demain har jag faktiskt lärt mig att tycka om Doria, och mitt sista intryck innan jag stänger igen boken är trots allt att den var bra, och värd att läsa. Kommer man bara förbi början, som kan kännas onödig och slumpmässig, men som ändå fyller en funktion, så är den faktiskt rätt härlig.

Inheritance

Sista boken i Christopher Paolinis Inheritance-serie är nu utläst. Det har varit en lång resa... jag började läsa böckerna som tolvåring (om jag inte minns fel) och nu är jag alltså nitton. Wow. Det här var en kass inledning. Whatever. Varning för små spoilers!!!

Inheritance, som den fjärde boken alltså heter, tar vid där Brisingr slutade. Eragon och Saphira närmar sig tillsammans med frihetskämparna i Varden sakta men säkert huvudstaden där Galbatorix befinner sig, men de har fortfarande samma problem som innan - när de väl når fram, hur ska de då kunna besegra den onde kungen? Läget tycks länge kört, tills Eragon kommer ihåg varkatten Solembums råd från första boken, och plötsligt sker en vändning. Sen kan jag inte säga så mycket mer.

Precis som i Brisingr fortsätter vi att ibland få följa Roran, Eragons kusin, och precis som i förra boken går mycket ut på långa strider. Förlåt Paolini, men jag paallaaar inteeee. Visst är det inte jag som minns fel när jag säger att såhär var det inte i första boken??? Och första boken var så mycket bättre. Kanske var det i och för sig för att det fortfarande fanns så mycket kvar av berättelsen, så mycket förhoppningar kvar, så mycket obesvarat, att det blev bra. Men nu, när vi får det mesta besvarat, så är det inte riktigt lika roligt längre...

Missförstå mig nu inte, för Paolini avslutar på många sätt historien på ett väldigt bra sätt. Han knyter ihop flera lösa trådar, han hjälper till och med läsaren att komma över den tomma känslan som infinner sig när en bok är slut genom att låta Eragon ha samma känsla mot slutet. När man når den punkt man hela tiden sprungit mot, vad kan man då göra? Nej, jag tycker faktiskt att författaren fixar det hela rätt bra, mycket bättre än det hade kunnat bli. För det hade kunnat falla väldigt platt.

Det samma gäller Galbatorix. Vi har i tre böcker fått höra om Galbatorix, om allt det onda han gör, om allt han står för, men vi har aldrig fått se honom förrän nu. Och det hade kunnat bli så fel. Jag tror alla som har läst serien har föreställt sig honom på olika sätt, men jag tror inte så många kommer bli besvikna. Han är inte bara en platt, ond karaktär utan djup, utan Paolini lyckas faktiskt få honom att ha riktiga åsikter, vettiga åsikter till och med, och man kan nästan förstår honom ibland. Det är så en skurk ska vara!

Ytterligare en sak jag tycker Paolini gör bra är romansen i boken. Som bekant har Eragon sedan de träffades haft en grej för alven Arya, vilket inte direkt har ändrats genom böckerna. Däremot ändras sakta Aryas bild av Eragon, från att se honom som en liten unge som inte vet någonting, till att faktiskt komma att respektera honom, och, ja, kanske till och med känna på ett liknande sätt. Men! Även om detta tillslut sker, så blir det inget romantiskt tjafs. I många fall vill jag ha romantik (det finns ju en anledning till att jag läser YA), men här hade det inte passat. Detta är trots allt inte en romantisk bok, det är en bok om en kamp, och kärlek i stora mängder hade inte riktigt platsat. Så jag är faktiskt Paolini tacksam på den punkten, för att han vet när han ska dra gränsen.

Ja, vad mer? Vissa saker lämnar Paolini öppet (typ Angela. Argghhhh), men som han säger i efterordet är det inte osannolikt att han skriver fler berättelser som utspelar sig i Alagaësia. Och vet ni vad? Jag tycker det låter rätt nice. Hade JK Rowling skrivit fler böcker i Harry Potter-världen hade jag varit tveksam, men inte här. Motsatsen till och med. Jag läser gärna något mer som utspelar sig i den här världen, för jag tycker ändå om den rätt mycket. Så ja. Jag ser faktiskt fram emot fler böcker. Även om de kan få vara kortare. Och med lite mindre fightande. Och mer Angela.

För att avsluta:

Raxacoricofallapatorius!